Eftertankar #1

Tack och hej, leverpastej!

Det blev en snöplig sorti för oss denna säsong. Ett antiklimax av episka dimensioner. I någras ögon det största misslyckandet i klubbens historia. En mental genomklappning som symboliserar den förlorarmentalitet som genomsyrat vår föreningen de senaste åren. Visst har jag förståelse för dessa formuleringar, alla dessa uttryck för den kollektiva besvikelse vi alla känner. I sanning blev det en väldigt mager utdelning när det gällde som mest.

För den som vill går det sjävklart att leta syndabockar ur det kollektiv som nu står med skammens rodnad på sina kinder. Helt uppenbart har inte alla spelare presterat på den nivå som krävdes för att uppnå den uppsatta målsättningen.

Mitt i denna bedrövelse måste man dock lyfta fram ett argument som har en viss bärighet och ger en fingervisning om sakers tillstånd: -Vi har mött motståndare som varit väldigt skickliga!

Det finns en gammal tes som säger att man är inte bättre än vad motståndarna tillåter. Någonstans där går det att finna en del av förklaringen till vårt egna misslyckande. Vi har helt enkelt inte lyckats spetsa till våra insatser på isen på samma sätt som våra motståndare. Till stor del beroende på att våra motståndare varit ofina/skickliga nog att stå i vägen och därmed grusa våra egna ambitioner.

Ur ett mer taktiskt perspektiv vill jag nog drista mig till att påstå att vi blev sönderlästa av våra motståndare. De lyckades hitta ett sätt att ta udden av vår spets på ett mycket effektiv sätt. Hur ska man annars kunna förklara att vårt powerplay som stundtals var både charmant och effektivt under grundserien föll platt till isen under dessa slutspelsmatcher! Svaret är sannolikt att vi inte hade förmågan till förändring när våra motståndare hittat nyckeln till att stoppa vår poängproduktion. Vi körde helt enkelt fast i invanda hjulspår.

Den gemensamma känslan jag hade med många andra besökare i ABB Arena  under dessa slutspelsmatcher var densamma. Vi upplevde att laget, kollektivet, körde på i byte efter byte men utan att någonsin hitta den rätta vägen. Det blev liksom aldrig någon riktig stuns, spets, i agerandet. Det var ”något” som fattades! Ett tecken på att denna hypotes äger sin riktighet är den enormt magra utdelning vi fick trots ett relativt stort övertag i puckinnehav och skottstatistik.

Rent generellt gjorde vi egentligen bara en riktigt dålig insats under dessa nio matcher. Det var match nummer fyra borta mot Rögle. Där föll vi igenom ordentligt. I allt övrigt var vi minst lika bra som våra motståndare förutom det allra viktigaste: - Vi kunde fan inte göra mål trots mängder av chanser!

En snabbanalys av våra olika lagdelar över säsong:

-   Offensiven var stundtals bra, men, vi gjorde för få mål. 

-   Defensiven var ok långa stunder, men, vårt boxplay havererade under slutskedet. 

- Målvaktsspelet var inte dåligt, men, inte tillräckligt bra för att vi skulle kunna vinna de mest avgörande matcherna.

- Powerplay var lysande för att bli närmast genant dåligt när det gällde. 

Summerar man det hela så var vi inte speciellt dåliga men inte heller tillräckligt bra. Det blev lite väl mycket mellanmjölk över hela agerandet av laget.

I nästa inlägg ska jag försöka analysera hur våra spelare lyckats under denna säsong. Spelade de tillräckligt bra, hur såg formkurvan ut, presterade som mest när det verkligen gällde..