Eftertanke #8

Västerås - KHK 3-4

Där och då tog det slut. Så här i efterhand fick jag det bekräftat. Vi förlorade en match som vi egentligen ägde, dominerade, från första nedsläpp. Den match jag skriver om är naturligtvis match nummer tre i bäst av fem mot Karlskrona.

I matchminut 88(!) i den femte förlängningsperiod drog Per Helmersson på sig en utvisning för slashing. En utvisning som "kom från ingenstans" från domaren Andreas Harnebring. Det tog 53 sekunder i boxplay innan Karlskronas Joel Kellman drog iväg ett skott ur dålig vinkel som studsade på, i tur och ordning, Simon Fredriksson och Robin Jacobsson och förbi en helt ställd Jonathan Bjurö!

I det ögonblicket drog jag mig till minnes en annan händelse där en match avgjordes på ett liknande sätt. Givetvis var Karlskrona inblandade även då. Omgång 47. AIK mot KHK på Hovet. När klockan står på 59:53(!) skickar Filip Cruseman in kvitteringen till 2-2. Framför allt var det sättet som pucken letade sig in i mål som påminde. Filip befann sig bakom förlängda mållinjen, till höger om AIK:s mål, och tiden var på väg att rinna iväg. I ren desperation skickar han in pucken mot mål och får se hur pucken ändrar riktning på en AVSLAGEN KLUBBA och in bakom målvakten Robin Rahm i AIK:s mål. Ett mål som inte finns, helt enkelt. I den efterföljande sudden prickar sedan Alexander Bergström in 3-2 och KHK tar två poäng. Just de två poäng som gör att man senare tar sig till direktfinalen för spel om SHL.

Där och då kände jag att det var inte meningen att vi skulle vinna matchen. Att det inte var meningen att vi skulle klara av att vinna mot KHK och ta den efterlängtade platsen i SHL. 

Hur ska man annars kunna förklara att vi trots en enorm dominans under period tre och fyra där vi vann skotten med totalt 29-5(!) inte lyckades hitta en väg att få in segerpucken? Varför kunde inte vi hitta samma väg till framgång som KHK? 

Det pratas om att "tur förtjänar man" men hade vi inte slitit hårt nog för att förtjäna den lilla tur som kunde gett oss den åtråvärda platsen i SHL?

I den fjärde matchen, nere i Karlskrona, orkade vi driva spelet i en period innan det blev närmast soppatorsk för hela laget. KHK, som drog vinstlotten i match tre, kunde istället ånga på i ruset av den senaste vinsten. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var orken, fysiken, som tröt för oss. Istället tror jag helt enkelt det var andra demoner som spökade. Jag tror helt enkelt att förlusten som kom i period fem, match tre, dränerade spelarna på allt för mycket energi. De klarade helt enkelt inte av att "komma tillbaka" efter den mentala käftsmällen. 

Av den anledningen var det oerhört olycksaligt att vi lyckades förlora första matchen i bäst av sju mot Rögle i ABB Arena. Vi hade 3-3 med några minuter kvar, drog på oss en utvisning, och Rögle gjorde segermålet. Känns scenariot igen? Ja, jag tänkte väl det.

Förlusten i första matchen mot Rögle var precis vad som inte fick hända....men det hände. Resten är, som man säger, historia!

Kunde något gjorts annorlunda inför match fyra mot Karlskrona eller match ett mot Rögle?