Visar inlägg med etikett Säsongen 2014-2015. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Säsongen 2014-2015. Visa alla inlägg

8 april 2015

Eftertankar #9


Det är sportchefens fel... (eller)
Under de senaste fem åren har Niklas Johansson agerat sportchef i vår förening. Innan dess hade han samma uppdrag i Arboga. Att försöka summera en sportchefs arbete gör man inte i en handvändning. Under de fem år Niklas huserat hos oss har en mängd spelare passerat revy. Jag uppskattar att Niklas värvat i storleksordning 50-70 spelare under denna tid. Minst! Det har varit allt från mer långsiktiga värvningar till kortsiktiga lösningar då egna spelare varit skadade. Det har varit tidiga värvningar inför säsong, under säsong, och värvningar i slutet av säsong. Som sportchef är man inte klar med lagbygget, någonsin, tydligen. Man måste ständigt vara alert och på hugget för att komplettera eller ersätta spelare i truppen. 

Med visst fog är det många som ifrågasätter Niklas Johanssons kompetens som sportchef. Det är helt naturligt då föreningen, under hans tid, inte uppnått den målbild man satt upp. Frågan jag ställer mig är om det är så enkelt att man kan projicera det sportsliga misslyckandet på en  - sportchef? 


I grund och botten handlar det om att de spelare som iklär sig föreningens färger gör det de förväntas göra. En sportchef kan bara rekrytera, skriva kontrakt, och hoppas på det bästa. Efter det är det upp till spelaren att prestera under överinseende av tränare. 

Att rekrytera spelare måste vara svårt. Oerhört svårt. Jag själv har inte någon större insikt i hur en sportchef gör sitt urval. Vilka kriterier han väljer att premiera före andra. Jag antar att en sportchef till stor del befinner sig i spelaragenters våld. De erbjuder "varor" som sägs vara prima men lika gärna kan vara sekunda. Det är först när "varan" testas i skarpt läge som sportchefen får kvitto på huruvida det var ett bra eller dåligt "köp". Bytesrätt, ångervecka, eller öppet köp praktiseras inte. 


Ett led i att stärka kunskapen om ett tänkt spelarförvärv är naturligtvis om föreningen bedriver någon form av egen aktiv scouting. Om se sker i vår förening har jag ingen vetskap om. Om så inte sker kan detta vara en förklaring till att förhållandevis många värvningar visar sig vara "sekunda". Men återigen, jag har inte insikt i hur föreningen arbetar med sitt värvningsarbete.


Den kritik som främst riktas mot vår sportchefs lagbyggen är att spelarna har en tendens att prestera bra under grundserien men totalt floppa, eller åtminstone underprestera, i olika former av kvalspel. Något som vi supportrar bevittnat de senaste sju-åtta åren.


Frågan är dock om detta verkligen är sportchefens fel? Kan det inte lika gärna vara tränarnas fel att spelare inte presterar när det gäller? Jag bara undrar! Det kan tyckas märkligt att spelare presterar till allas förnöjsamhet ända tills det verkligen gäller. Då, och först då, drabbas de av någon form av prestationslåsning! Hur ska en sportchef kunde förhindra detta? Finns det möjligheter att vid kontraktsskrivning få med klausuler som förhindrar en sådan utveckling? Knappast troligt!


Men om det inte är sportchefens fel, eller tränarnas, att bärande spelare, spetsen, inte presterar vem ska vi då skylla på? Är det spelarna det är fel på? Tappar de lusten att lira hockey när det gäller som mest, när allt ska avgöras? Tror knappast det. Det vore som om spelare skulle prestera allt sämre ju närmare de kom att spela om SM-guldet i SHL. 


Återstår då ett annat alternativ. Spelaragenterna! Är det denna ansamling av personer som påverkar spelarna i slutskedet av säsonger så till den milda grad att de tappar fokus. Är det agenternas vilja att säkra sina klienters framtid som spökar till det hela? Genom åren har vi sett hur flera av våra bärande spelare i laget blivit uppvaktade av andra lag i slutfasen av säsongen. Något som framkommit direkt när sista matchen spelats. 


Ska jag vara ärlig tror jag mest på det senaste alternativet. Jag tror att spelaragenternas vilja att hjälpa sina klienter(spelare) medverkar till spelarnas ovilja, oförmåga, att ge allt för den förening de faktiskt representerar. Detta är fullständigt naturligt, på sitt sätt. Om en spelare vet att han till kommande säsong har ett nytt lukrativt kontrakt, i annan förening, så behöver han inte slita hund för att uppnå sportslig framgång under aktuellt kontrakt.


Minns bara en spelare som Broc Little som var fullständigt dominant under grundserien. Spelade tillsammans med Peter Öberg och William Karlsson. I förkvalsserien var han dock endast en skugga av sitt forna jag och gjorde en mycket blek insats. När säsongen tog slut visade det sig att alla tre i denna bärande formation, hade nya kontrakt som låg och väntade. Peter drog till Modo, William till HV71 och Broc till AIK.

Inte så konstigt egentligen att de hade tankar på annat håll....eller?

Så vems fel är det, egentligen? 

Jag återkommer i ämnet lite senare...








Eftertanke #8

Västerås - KHK 3-4
Där och då tog det slut. Så här i efterhand fick jag det bekräftat. Vi förlorade en match som vi egentligen ägde, dominerade, från första nedsläpp. Den match jag skriver om är naturligtvis match nummer tre i bäst av fem mot Karlskrona.

I matchminut 88(!) i den femte förlängningsperiod drog Per Helmersson på sig en utvisning för slashing. En utvisning som "kom från ingenstans" från domaren Andreas Harnebring. Det tog 53 sekunder i boxplay innan Karlskronas Joel Kellman drog iväg ett skott ur dålig vinkel som studsade på, i tur och ordning, Simon Fredriksson och Robin Jacobsson och förbi en helt ställd Jonathan Bjurö!

I det ögonblicket drog jag mig till minnes en annan händelse där en match avgjordes på ett liknande sätt. Givetvis var Karlskrona inblandade även då. Omgång 47. AIK mot KHK på Hovet. När klockan står på 59:53(!) skickar Filip Cruseman in kvitteringen till 2-2. Framför allt var det sättet som pucken letade sig in i mål som påminde. Filip befann sig bakom förlängda mållinjen, till höger om AIK:s mål, och tiden var på väg att rinna iväg. I ren desperation skickar han in pucken mot mål och får se hur pucken ändrar riktning på en AVSLAGEN KLUBBA och in bakom målvakten Robin Rahm i AIK:s mål. Ett mål som inte finns, helt enkelt. I den efterföljande sudden prickar sedan Alexander Bergström in 3-2 och KHK tar två poäng. Just de två poäng som gör att man senare tar sig till direktfinalen för spel om SHL.

Där och då kände jag att det var inte meningen att vi skulle vinna matchen. Att det inte var meningen att vi skulle klara av att vinna mot KHK och ta den efterlängtade platsen i SHL. 

Hur ska man annars kunna förklara att vi trots en enorm dominans under period tre och fyra där vi vann skotten med totalt 29-5(!) inte lyckades hitta en väg att få in segerpucken? Varför kunde inte vi hitta samma väg till framgång som KHK? 

Det pratas om att "tur förtjänar man" men hade vi inte slitit hårt nog för att förtjäna den lilla tur som kunde gett oss den åtråvärda platsen i SHL?

I den fjärde matchen, nere i Karlskrona, orkade vi driva spelet i en period innan det blev närmast soppatorsk för hela laget. KHK, som drog vinstlotten i match tre, kunde istället ånga på i ruset av den senaste vinsten. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var orken, fysiken, som tröt för oss. Istället tror jag helt enkelt det var andra demoner som spökade. Jag tror helt enkelt att förlusten som kom i period fem, match tre, dränerade spelarna på allt för mycket energi. De klarade helt enkelt inte av att "komma tillbaka" efter den mentala käftsmällen. 


Av den anledningen var det oerhört olycksaligt att vi lyckades förlora första matchen i bäst av sju mot Rögle i ABB Arena. Vi hade 3-3 med några minuter kvar, drog på oss en utvisning, och Rögle gjorde segermålet. Känns scenariot igen? Ja, jag tänkte väl det.

Förlusten i första matchen mot Rögle var precis vad som inte fick hända....men det hände. Resten är, som man säger, historia!

Kunde något gjorts annorlunda inför match fyra mot Karlskrona eller match ett mot Rögle? 


7 april 2015

Eftertankar #7

"Ranking" av våra backar...
Då rullar jag vidare på temat backar. I mitt förra inlägg redovisade jag den statistik som finns att tillgå. Den visade med viss tydlighet att våra backar överlag klarat sig bra ända fram till den sista matchserien mot Rögle BK. Där krackelerade statistiken till det sämre. Givetvis behöver man även ställa sig frågan hur, och varför, det blev så? Men det får komma lite senare.

När jag nu ska göra min egen subjektiva bedömning av backarnas prestation så bygger den på redovisad statistik samt de matcher jag sett laget spela under säsong. Som bekant är "sanning" något diffust och ogripbart och kan uppfattas olika av alla. Med andra ord - tolka mina bedömningar för vad de är.

Jag väljer att använda följande värden när jag bedömer spelarna:


Hur bra har han presterat utifrån mina förväntningar!
Defensivt
Offensivt

En del backar har varit tänkta att ta ett större offensivt ansvar. Andra har haft en mer utpräglad defensiv uppgift.

--------------------
Nick Angell
Förväntad prestation
- Defensivt 4/5
- Offensivt 5/5

Nick värvades som spets på backsidan. Förhoppningen var givetvis att han skulle bidra med poäng både i spelet fem mot fem och i powerplay. Hur väl lyckades då han med detta. Personligen anser jag att Nick var lite sämre defensivt än förväntat samt att han inte lyckades prestera så mycket offensivt som var önskvärt.

Faktisk prestation
- Defensivt 3/5 (-1)
- Offensivt 4/5 (-1)
Totalt: 7/10
Plus/minus totalt över säsong: +
Mål/assist: 35
Poäng: 6 + 35 = 48 - (-2) = 46
-------------------


Per Helmersson
Förväntad prestation
- Defensivt 5/5
- Offensivt 2/5

Per Helmersson var nog den spelare som fick klä skott allra mest för lagets erbarmligt dåliga start på serien. I takt med att laget började hitta rätt minskade kritiken för att i slutskedet av säsongen öka igen. Per är en utpräglad defensiv back och ska spela som en sådan. Jag hade dock en förhoppning om att han skulle kunna bidra lite mer offensivt än vad som blev fallet. Att Per bara fick en 4:a totalt för defensiven beror på det enkla faktum att han faktiskt var lite "darrig" emellanåt. 

Faktisk prestation
- Defensivt 4/5 (-1)
- Offensivt 1/5 (-1)
Totalt: 5/10
Plus/minus totalt över säsong: +2
Mål/assist: 8
Poäng2 + 8 = 15 - (-2) = 13
-------------------


Simon Fredriksson
Förväntad prestation
- Defensivt 4/5
- Offensivt 3/5

Simon var ett oskrivet kort inför denna säsong. Min förhoppning var att han genom sin kraftiga fysisk skulle bidra till att hålla rent framför eget mål på ett föredömligt sätt. Detta infriades dock inte då Simon spelade ganska "mjukt" trots sin storlek. Även offensivt närde jag en önskan om att han skulle kunna bidra mer med skott från blå. 

Faktisk prestation
- Defensivt 3/5 (-1)
- Offensivt 1/5 (-2)
Totalt: 4/10
Plus/minus totalt över säsong: +2
Mål/assist: 4
Poäng: 2 + 4 = 10 - (-3) = 7
-------------------


Jonas Emmerdahl
Förväntad prestation
- Defensivt 5/5
- Offensivt 3/5

Jonas är en back som jag upplever har alla verktyg som behövs för att bli en riktigt bra back. Utifrån detta hade jag en förhoppning om att detta skulle bli säsongen då Jonas klev ur garderoben - slutgiltigt. Så blev det inte. Varför han inte får ut alla sina kvaliteter i spelet är svårt att sia om men faktum kvarstår. I mina ögon var inte Jonas så bra som jag hade förväntat mig.

Faktisk prestation
- Defensivt 4/5 (-1)
- Offensivt 2/5 (-1)
Totalt: 6/10
Plus/minus totalt över säsong: +0
Mål/assist: 10
Poäng0 + 10 = 16 - (-2) = 14
-------------------


Johan Jonsson
Förväntad prestation
- Defensivt 5/5
- Offensivt 3/5

Johan Jonsson hade jag bra koll på innan han kom till oss. Jag upplevde det som en mycket bra värvning när han skrev på för oss för 1+1 år. En rörlig och relativt skridskostark back med bra spelförståelse och dessutom stark defensivt. Mina förväntningar var därmed väldigt stora på Johan inför denna säsong. Hur blev då utfallet? När det gäller defensiven anser jag att Johan har klarat sig ungefär så som jag förväntat mig. Enda minus jag ser är att Johan inte fick/tog  mer utrymme för offensiven i sitt spel. Där tror/vet jag bestämt det finns mer att hämta.

Faktisk prestation
- Defensivt 4/5  (-1)
- Offensivt 2/5  (-1)
Totalt: 6/10
Plus/minus totalt över säsong: +9
Mål/assist: 6
Poäng: 6 9 + 6 = 21 - (-2) = 19
-------------------


Robin Jacobsson
Förväntad prestation
- Defensivt 5/5
- Offensivt 4/5

Robin kom in till oss under säsong under den period när vi hade som störst problem med defensiven. Han kom från en undanskymd roll i Leksand och skulle nu få chansen att spela sitt spel. Det spel som tog honom från Tingsryd till SHL. Förväntningarna från min sida var rätt stora på den gode Robin då jag mindes väldigt väl hur bra han var under sin tid i TAIF. Jag själv upplevde att Robin "gav och tog" med blandad framgång under säsongen. Han var som allra bästa efter att ha spelat fem-sex matcher med oss för att sedan falla tillbaka lite mot slutet av grundserien. Dock var han en av de backar som levde upp allra mest i säsongens slutskede i våra möten med Rögle.

Faktisk prestation
- Defensivt 4/5  (-1)
- Offensivt 3/5  (-1)
Totalt: 7/10
Plus/minus totalt över säsong: +6
Mål/assist: 23
Poäng: 6 + 23  = 36 - (-2)  = 34
-------------------


Hampus Larsson
Förväntad prestation
- Defensivt 3/5
- Offensivt 2/5

Hampus Larsson får fortfarande ses som en "utvecklingsbar" spelare. Även hos Hampus finns dock skills som lovar gott inför framtiden. Överlag kan jag inte dra mig till minnes någon match där Hampus föll igenom i sitt spel. Fick ofta följa med som sjunde back men tog sig an denna roll på ett bra sätt. Var alltid "redo" när han väl fick spela. Om jag ska ge någon form av beskrivning av hans spel så blir det "välvårdat". 

Faktisk prestation
- Defensivt 3/5  (0)
- Offensivt 1/5  (-1)
Plus/minus totalt över säsong: +3
Mål/assist: 7
Poäng: 4 3 + 714 - (-1= 15

------------------------------------



Det var lite sifferlek och statistik i en salig blandning. De röda siffrorna är helt enkelt differensen mellan mina förväntningar och vad spelarna faktiskt uppnådde i prestation. Nådde spelaren inte upp till mina förväntningar blir det givetvis minus. Så är det. Men  hur ska man då summera det hela? Enligt denna min bedömning blir utfallet enligt följande:


1.  Nick Angell
Poäng: 7 + 6 + 35 = 48 - (-2) = 46

2. Robin Jacobsson
Poäng: 7 + 6 + 23  = 36 - (-2)  = 34

---------------

3. Johan Jonsson
Poäng: 6 + 9 + 6 = 22 - (-2) = 19

4. Hampus Larsson
Poäng: 4 + 3 + 7= 14 - (-1= 15

5. Jonas Emmerdahl
Poäng: 6 + 0 + 10 = 16 - (-2) = 14

6. Per Helmersson
Poäng: 5 + 2 + 8 = 15 - (-2) = 13

7. Simon Fredriksson
Poäng: 4 + 2 + 4 = 10 - (-3) = 7



Då backar har olika roller i ett lag, olika förmågor, väljer jag att tolka mitt resultat enligt följande.
- Nick Angell var vår bäste offensive back!
- Johan Jonsson var vår bäste defensive back!

På frågan om dessa två backar, som exempel, nådde upp till mina förväntningar så är svaret "Nej" i båda fallen. Jag hade önskat mer defensivt av Nick samtidigt som jag saknade mer offensiv hos Johan. Detta under avdelningen "aldrig blir man nöjd".

Utifrån ovan skrivna kan man nu fundera över vilken av dessa backar som betydde mest för laget över säsong. Den stabilt defensive eller den offensivt kreative! Mitt svar är, givetvis, att båda behövs. Både är lika viktiga. Rent medialt är det alltid den offensive, kreatören, som får de mesta rubrikerna medan den mer defensivt lagde mest förväntas göra det han gör, i det tysta.

Så, jag lämnar det oskrivet vilken back som egentligen varit bäst denna säsong. Alla bär vi på våra egna sanningar. Hur är det nu man säger: "Sanningen finns i betraktarens ögon"

Tack för mig, för denna gång..










Eftertankar #6


"Våra usla backar"
Så var det dags att försöka rangordna och ranka våra backars insatser under den gångna säsongen. En inte helt lätt uppgift. Låt mig för enkelhetens skull få inleda denna bedömning genom att presentera den faktiska statistik som finns att tillgå. Jag väljer här att presentera backarna i ordning efter bäst plus/minus. Inom parentes anger jag backarnas huvudsakliga förmåga/uppgift.

Johan Jonsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
47 0 5 5 18 25 16 9

Per Helmersson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
52 2 5 7 32 23 17 6

Hampus Larsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
51 0 6 6 41 17 12 5

Simon Fredriksson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
46 1 3 4 20 19 15 4

Robin Jacobsson (off)
GP G A TP PIM + - +/-
36 4 15 19 22 26 22 4

Nick Angell (off)
GP G A TP PIM + - +/-
48 7 23 30 55 32 29 3

Jonas Emmerdahl (def/off)
GP G A TP PIM + - +/-
51 3 5 8 22 22 21 1

Kristians Rubins (def)
GP G A TP PIM + - +/-
10 0 0 0 4 0 3 -3


Det jag omedelbart noterar är att de backar som bevisligen varit bäst, statistiskt, är de backar som nu i efterhand ifrågasätts mest? Logiken i detta? Det är även lite intressant att se att alla backar, förutom ynglingen Rubins, stannar på plus efter en lång grundserie. Ett kvitto om något på att vår defensiv rent generellt höll mycket hög nivå!



Låt oss nu se hur utfallet rent statistiskt blev i våra matcher mot KHK för våra backar:

Johan Jonsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
4 0 1 1 0 3 2 1

Per Helmersson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
4 0 2 2 6 3 2 1

Jonas Emmerdahl (def/off)
GP G A TP PIM + - +/-
4 1 0 1 4 1 0 1

Hampus Larsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
4 0 0 0 0 0 0 0

Simon Fredriksson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
4 0 0 0 2 1 1 0

Nick Angell (off)
GP G A TP PIM + - +/-
4 0 2 2 4 2 2 0

Robin Jacobsson (off)
GP G A TP PIM + - +/-
4 2 0 2 6 2 3 -1

Kristians Rubins (def)
GP G A TP PIM + - +/-
Spelade ej.


Ännu en gång går det att utläsa att våra backar rent generellt klarade sig väldigt bra. Den ende som hamnade på minus var Robin Jacobsson som av många ansågs vara en av våra bättre backar i den matchserien! Ännu en gång ser vi bevis för att den nu hårt kritiserade Per Helmersson klarade sig alldeles utmärkt! 



Vi går vidare och ser hur utfallet blev i matchserien mot Rögle BK:

Nick Angell (off)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 3 3 6 7 4 3

Robin Jacobsson (off)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 2 2 0 7 4 3

Johan Jonsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 0 0 0 1 2 -1

Hampus Larsson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 1 1 0 1 3 -2

Simon Fredriksson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 0 0 0 1 3 -2

Jonas Emmerdahl (def/off)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 1 1 4 1 3 -2

Per Helmersson (def)
GP G A TP PIM + - +/-
5 0 0 0 2 0 5 -5

Kristians Rubins (def)
GP G A TP PIM + - +/-
Spelade ej.


Först nu ser man ett helt annat utfall i statistiken än under tidigare matcher. Plötsligt har fem av sju backar minusstatistik! Vi ser även att två backar, Nick och Robin, plötsligt hoppar upp på fina plus-siffror! Här finns för första gången, under hela säsongen, statistiskt belägg för att Per Helmersson var så usel som många vill göra gällande! En följdfråga blir naturligtvis hur det kan komma sig att flertalet backar hamnade på minus? Mötte vi plötsligt ett mycket bättre lag? Gjorde inte forwards sitt defensiva arbete? Klappade våra målvakter ihop? Allt hänger nämligen ihop, typ!

Per spelade med andra ord 52 + 4 matcher med utfallet + 7! Det tycker jag personligen är ett alldeles utmärkt utfall för en renodlad defensiv back. En försvarsgeneral. Dock är hans -5 i matcherna mot Rögle en rejäl plump, naturligtvis. Men, i den allmänna kritiken mot Per Helmersson tycker jag det för rättvisans skull är mer ärligt att se till helheten. Prestationen över säsong. Inte bara lyfta fram det som hände under säsongens fem sista matcher.

Nu är inte detta något försvarstal specifikt för Per Helmersson. Se i stället mitt sätt att argumentera som ett alternativ. Allt är inte svart eller vitt. Det finns gråzoner. Det finns en alternativ sanning. Jag är den förste att erkänna att den gode Helmersson har vissa brister i sitt spel, men, som defensiv back anser jag att han skött sina åtaganden denna säsong på ett mycket bra sätt!

Därutöver är det naturligtvis upp till föreningen om man vill behålla Helmersson för hans specifika defensiva kvaliteter eller om man önskar ersätta honom med en mer allround back. Detta är dock, som man säger, en helt annan fråga.


Hur ska man då på ett ärligt och objektivt sätt kunna bedöma vilken back som varit bäst? Det låter sig inte göras i en handvändning. Mycket handlar nämligen om vilka förväntningar vi/jag hade på respektive back.

- Vad tycker du själv när du nu ser statistiken över alla matcher? Stämmer din uppfattning med de siffror som jag redovisar?

Ta tex Nick Angell. Vilka förväntningar hade vi på honom? Har han uppfyllt våra förväntningar, Har han levererat det han blev anställd/kontrakterad till?

I ett kommande inlägg ska jag försöka bena ut hur jag upplever att våra backar lyckats/misslyckats denna säsong....




6 april 2015

Eftertankar #5

Detta med defensiven...


Säsongerna med Jocke Fagervall vid rodret byggde oerhört mycket på en stark defensiv. En defensiv som lade grunden till poäng och segrar i många täta och jämna matcher. I denna defensiv inkluderar jag backar och målvakter i första hand även om alla spelare på isen måste delta. Vi behövde inte göra så många mål framåt för att vinna våra matcher. Uddamålssegrar var mer legio.


Till denna säsong tillträdde Martin Filander som huvudtränare. Precis som alla andra tränare vurmade han naturligtvis för en stabil defensiv att luta sig mot. Inga nymodigheter där, egentligen. Det Martin hade för avsikt att ändra, förbättra, var vårt eget spel med puck. Han hade, som jag uppfattade, en vision om att vi skulle vårda spelet, äga spelet, på ett annat sätt än tidigare. Han ville helt enkelt att vi skulle gå från att vara ett lag som utgick från defensiven, väntade på motståndares misstag och kontra,  till ett lag som istället alltmer tog initiativet. Han ville att vi allt mer skulle föra spelet, bestämma det som hände på isen, istället för det mer avvaktande spelet säsongerna innan. Agera istället för att reagera, typ!

Tanken var god, rent av utomordentlig god, då det rent matematiskt är en stor fördel att äga spelet själv. Desto mindre tid motståndare tillåts vara i ägo av pucken, och spelet, desto större sannolikhet att vi själva kan dominera och styra en matchbild.

Till sin hjälp att förverkliga denna vision hade Martin en spelartrupp som på pappret såg ut att kunna leva upp till dessa nya direktiv. I truppen rymdes många spelskickliga spelare som var en förutsättning för denna "nya" spelmodell.

När säsongen väl började blev dock inte utfallet, poängmässigt, som det var tänkt. Lagets ambition att spela en mer offensiv ishockey bar inte frukt utan istället straffades vi hårt defensivt, i match efter match,  och låg hastigt och lustigt på sista plats i tabellen.

Så var det med det. Att föra spelet, att ta egna initiativ, att försöka vara kreativ, är nog så bra. Tyvärr krackelerade defensiven istället. Varken backar eller målvakter kunde stå upp, och emot, när forwards allt som oftast kom fel i hemjobbet eller styrspelet. 

Någon gång i oktober låg vi sist i tabellen och ropen började skalla bland supportrar om drastiska förändringar. Styrelsen berättade att de hade en plan B om inte det sportsliga utfallet vändes omedelbart. De bedyrade även sitt fulla stöd till de tränare som var tillsatta. Istället för att, som vanligt, sparka tränare, valde föreningen en något annorlunda väg. De skickade istället iväg de spelare som var tänkta att leda laget! Både Matt Fornataro(Mora) och Evan McGrath(IKO) fick lämna truppen. In i truppen kom istället spelare som Erik Andersson, Jonte Berg, Stefan Gråhns, Jan Urbas, och på backsidan Robin Jacobsson

Någonstans här, efter denna rockad av spelare, började laget sakta men säkert hitta tillbaka till ett grundspel som senare skulle skörda frukter under resten av grundserien. Det blev en helt annan balans i truppen. 

Någonstans här började även vårt defensiv att hitta hem. Backar och målvakter fick mer understöd och målen ramlade inte in i egen kasse lika frekvent som tidigare.

En bra defensiv bygger på att ALLA spelare på isen deltar.
Det är väldigt lätt, att från ett läktarperspektiv, fördöma spelares agerande ute på isen. Speciellt backar och målvakter är i en särskilt utsatt position om inte forwards på isen gör sitt jobb. En bra defensiv bygger på att forwards, redan när de tappar pucken offensivt, direkt ställer om för att arbeta hårt hemåt. Det är ingen hemlighet. Det är enkla fakta. Ishockeyns ABC. 

I takt med att våra forwards allt bättre hittade sina positioner ute på isen när vi själv inte ägde puck reste sig vår defensiv ur askan. Återuppstod. När vi sedan summerade grundserien var vi det lag som släppt in minst mål(116) av alla lag! Ett kvitto på att vår tidigare omtalade defensiv åter var på plats.

Utifrån den aspekten, med dessa fakta till hands, måste jag ge vår defensiv, våra backar och målvakter, med beröm godkänt. Detta trots att våra målvakter, enskilt, inte var så bra och stabila som vi förväntat oss. Detta trots att våra backar, då och då, stod för blunders och misstag som kostade oss en och annan poäng. Över en hel grundserie är det ofrånkomligt att det görs misstag av spelare. Allt annat är närmast otänkbart.

- Märk väl att jag här endast bedömer vår defensiv under grundseriespelet.


Utifrån denna text ska jag försöka bedöma våra backar enskilt. Detta kommer dock i nästa inlägg..










3 april 2015

Eftertankar #4

Denna säsong var lite annorlunda än tidigare säsonger då vi nu hade två målvakter som fick alternera på ett sätt vi inte sett tidigare. In i laget kom Jonathan Bjurö som en tänkt backup till stabile Jonas Fransson. Jo, så var det tänkt. Men så blev det nu inte riktigt. Ska jag vara ärlig blev det inte alls så bra som man kan önska.

Den utomordentligt kunnige Johan Thalberg, på VLT-sport, lyfta fram problematiken runt målvaktsfrågan rätt tidigt. Han oroade sig över att ingen av våra målvakter skulle ges möjlighet att spela sig i form. 

Till en början tycktes allt som vanligt. Jonas Fransson fick stort förtroende. Problemet var bara att vi förlorade betydligt fler matcher än vad vi vann. Till stor del berodde detta på många andra faktorer än bara målvaktsspelet, men, det hjälpte föga. Bland supportrar hördes ett stort missnöje med Franssons målvaktsspel. 

Växlandet av målvakter
Men så, plötsligt lyckades vi vinna fem raka matcher och kritiken mojnade. I fyra av dessa vinstmatcher stod Jonas Fransson. Vinstraden inleddes med Bjurö i målet borta mot Björklöven. Därefter klev Fransson in och spelade stabilt. Dock tog det stopp mot Oskarshamn borta där Fransson fick en otacksam uppgift. Förlust med 1-4.

Våra tränare valde då att kasta in Bjurö i målet i matchen omgången efter hemma mot Timrå. En märklig match där vi långa stunder dominerade spelet men Timrå hela tiden lyckades komma ifatt målmässigt. Matchen gick till förlängning där vi kunde ta extrapoängen. Bjurös räddningsprocent runt 88%.

Fick då Bjurö fortsatt förtroende i nästa match borta mot Rögle? Icke, sa Nicke, In med Fransson i målet igen. Matchen blev dramatisk. Rögle dominerade i 56 minuter. Sedan gjorde vi ett ryck genom att ta ifatt 1-3 till 3-3 och tvinga fram en förlängning. Där lyckades Dustin klämma in segermålet. Episkt! Jonas Fransson stannade på 86,67% i räddningsprocent.

Nu dröjde det fram till omgång 26 då Bjurö återigen fick förtroendet. En säker seger hemma mot Björklöven med 4-0. Kanon! Fick då Bjurö fortsatt förtroende? Nej, igen. Till nästa match ställde vi in Fransson i målet, igen! Vinst denna gång mot Hästen hemma med 4-2.

Omgång 28-29-30 fick återigen Bjurö förtroendet. Tre raka segrar. Fick han då fortsatt förtroende? Nix. In med Fransson i målet igen.

Läste man räddningsstatistiken över målvakter vid denna tidpunkt så återfanns båda våra målvakter rätt långt ned på listan. Akterseglade av bland annat Axel Brage i Vita Hästen och Galbraith i KHK.

Jag, och många med mig, var lite fundersamma och oroade över att målvakterna inte fick rida vidare på de framgångar de bidrog till. Det kändes som om de inte belönades efter prestation. Att det var andra kriterier som gällde. Detta var något som Johan Thalberg varnade för. Han pekade på vikten av att målvakter måste ges stort förtroende för att de ska känna den trygghet som är nödvändig för att spela på en riktigt hög nivå.

Tränare, och ledare, svarade att de ville matcha båda målvakterna för att de inte skulle "bränna ut sig". Åtminstone tolkade jag det som så. De påpekade vikten av att ha båda målvakterna igång. Detta är självklart argument som jag beaktar, men, med facit i hand känns det som det blev fel. När vi väl kom till de avgörande matcherna var det ingen av våra målvakter som spelade på den nivå som hade behövts! Ingen av våra målvakter räddade matcher till vår fördel. Jonas Fransson var den ende som kunde spika igen kassen men dessvärre endast i en match av de han spelade.

Under slutfasen av serien, de tre sista omgångarna, fick Bjurö återigen förtroendet. Det blev tre rätt stabila segrar. Men, minns matchen borta mot AIK. I den matchen stod Bjurö för en riktig prakttavla som kunde ha kostat oss platsen i toppen av tabellen. Han släppte "bara" in två kassar men båda målen var aningen billiga. Det var inte utan att jag själv kände viss oro angående målvaktsspelet inför den stundande finalen mot KHK!

Lite statistik från finalen mot KHK
Match 1:
Bjurö 93,75%
Galbraith  94,59%

Match 2:
Bjurö 86,36%
Galbraith  97,44%

Match 3:
Bjurö 88,24%
Galbraith  95,24%

Match 4:
Fransson 94,44%
Galbraith  95,45%

Galbraith vann matchen i matchen mellan målvakter med: 4-0


Lite statistik från bäst av 7 mot Rögle BK
Match 1:
Fransson 83,33%
Volden 93,62%

Match 2:
Fransson 81,82%
Volden 89,29%

Match 3:
Fransson 100,00%
Volden  88,89%

Match 4:
Fransson 79,31%
Volden 97,14%

Match 5:
Bjurö 90,00%
Volden 100,00%

Volden vann matchen i matchen mellan målvakter med: 4-1

Av nio(9) spelade matcher förlorade våra målvakter åtta(8) dueller mot motståndarnas målvakter!


Jag kan naturligtvis inte avgöra huruvida denna matchning av våra målvakter var rätt eller fel. Minns gärna tidigare säsonger där våra målvakter varit lysande under grundserien men fallit igenom i Kvalserier/playoff. Senast förra säsongen såg vi detta i Franssons målvaktsspel. 

Frågan jag ställer mig blir följande: - Hur lyckades både KHK och Rögle med konststycket att få sina målvakter att spelade på den absoluta toppen när det verkligen gällde?


Här tycker jag det finns stor anledning till självrannsakan och eftertanke hos ansvarig inom föreningen. Varför blev det som det blev, och framför allt, hur ska vi undvika att ett liknade scenario upprepar sig igen, och igen, och ........


Tack för kaffet!.







Eftertankar #3

Hönan eller ägget, ägget eller hönan?
Om detta tvistar de lärda. Hönan eller ägget. Det ena en förutsättning för det andra. Frågan är om vi kommer få ett svar?

Applicerar vi denna filosofiska frågeställning till lagidrott så infinner sig ungefär samma känsla av famlande i ovisshet. Sportchef eller tränare? Spelartrupp eller ledare? Styrelse eller tränare? Sponsorer eller sportchef?

Vad är egentligen viktigast för att uppnå framgång? Vem är viktigast? Kan man projicera fram den enskilt viktigaste framgångsfaktorn i ett lyckat lagbygge? Följer man det som skrivs i massmedia har de allra flesta sportjournalister en fallenhet för att ständigt söka de enkla svaren och lyfta fram detta som den svurna sanningen. Det är enkelt, bekvämt, och begripligt ty så vill vi läsare och konsumenter ha det. Framför allt vill nog sportjournalister ha denna ordning. Genom detta framstår de själva som allvetande och sittandes på sanningen.

- Tillåt mig tvivla. Åtminstone en aning.

Låt mig ge ett exempel. Under förra säsong flaxade Karlskrona omkring och ställde förhandstipsen på skam. Ett tänkt bottenlag envisades med att ligga i toppen av tabellen. Landets samlade expertis vore eniga. Framgångsfaktorn var Jan Karlsson. Så enkelt var det. Klappat och klart och övriga åsikter inte av intresse eller värde. Det var tränaren som var den avgörande framgångsfaktorn. Punkt och slut. 

En annan föreningen, SSK, föll till föga inför denna otvetydiga sanning och rekryterade raskt nämnde demontränare till sitt eget gagn och nytta. Resultatet kan nu beskådas. SSK degraderas till en nivå de aldrig tidigare varit i närheten av. Jan Karlsson deporterades visserligen i slutfasen av grundserien men skadan var redan skedd.

Vad säger då facit om detta? I min bok är detta ett exempel på att sanningen är mer komplex och outgrundlig än vad herrar sportjournalister vill göra gällande. Bevisligen var Jan Karlssons kompetens inte tillräcklig. (Eller, var det fel spelare?)

Nu kommer säkerligen vissa läsare protestera mot detta mitt exempel och istället lyfta fram en annan aktör som ansvarig till Karlskronas sportsliga framgång. Nämligen Sportchefen! Karlskrona blev säsongen 2013/14 begåvad med en sportchef som tidigare huserat i massor av år i BIK Karlskoga. En viss Stefan Bengtzén.

De sportjournalister som tidigare, oförbehållsamt, lyft fram Jan Karlsson som Karlskronas helbrägdagörare bytte nu, hastigt och lustigt, fot och åsikt. Sanningen var nu, istället, att det var den karismatiske och förtrollande Stefan Bengtzén som var den egentliga framgångsfaktorn! En sportchef vars CV byggde på fjorton(!) säsonger i BIK Karlskoga utan större sportsliga framgångar. Ett BIK Karlskoga som harvade sig fram, säsong efter säsong, utan någon egentlig peak rent sportsligt. Som mest/bäst tog man sig till spel i Kvalserien säsongen 2011/12. 


Denne sportchef, denne Messias, som rekryterades till Karlskrona, lyckades på endast en säsong(!) lägga den grund som sedan ledde till spel i SHL säsongen 2014/15! Samme sportchef som under sitt nuvarande uppdrag närmast lyckades få sitt Brynäs att hamna i negativt kvalspel!

Hänger ni med i mitt resonemang? Jag gör det knappt ens själv. Men vad jag vill försöka lyfta fram är faktumet att det är närmast omöjligt att hävda det ena eller det andra. Återigen, vi hemfaller oftast att söka efter den enkla lösningen: 
- Bara vi får en bra tränare, då löser det sig!
- Med en bra/bättre sportchef, då löser det sig!
- Med bättre sponsorer, då löser det sig!

Alternativt:
- Med en bra målvakt, då löser det sig!
- Med ett bra powerplay, då löser det sig!
..etc, etc.

Så, vad är egentligen viktigast för att lyckas med ett lagbygge?
- Sportchefen
- Tränaren
- Ledarna
- Föreningen
- Sponsorer
- Traditioner

Om svar anhålles.....








2 april 2015

Eftertankar #1

Tack och hej, leverpastej!



Det blev en snöplig sorti för oss denna säsong. Ett antiklimax av episka dimensioner. I någras ögon det största misslyckandet i klubbens historia. En mental genomklappning som symboliserar den förlorarmentalitet som genomsyrat vår föreningen de senaste åren. Visst har jag förståelse för dessa formuleringar, alla dessa uttryck för den kollektiva besvikelse vi alla känner. I sanning blev det en väldigt mager utdelning när det gällde som mest.


För den som vill går det sjävklart att leta syndabockar ur det kollektiv som nu står med skammens rodnad på sina kinder. Helt uppenbart har inte alla spelare presterat på den nivå som krävdes för att uppnå den uppsatta målsättningen.

Mitt i denna bedrövelse måste man dock lyfta fram ett argument som har en viss bärighet och ger en fingervisning om sakers tillstånd: -Vi har mött motståndare som varit väldigt skickliga!

Det finns en gammal tes som säger att man är inte bättre än vad motståndarna tillåter. Någonstans där går det att finna en del av förklaringen till vårt egna misslyckande. Vi har helt enkelt inte lyckats spetsa till våra insatser på isen på samma sätt som våra motståndare. Till stor del beroende på att våra motståndare varit ofina/skickliga nog att stå i vägen och därmed grusa våra egna ambitioner.

Ur ett mer taktiskt perspektiv vill jag nog drista mig till att påstå att vi blev sönderlästa av våra motståndare. De lyckades hitta ett sätt att ta udden av vår spets på ett mycket effektiv sätt. Hur ska man annars kunna förklara att vårt powerplay som stundtals var både charmant och effektivt under grundserien föll platt till isen under dessa slutspelsmatcher! Svaret är sannolikt att vi inte hade förmågan till förändring när våra motståndare hittat nyckeln till att stoppa vår poängproduktion. Vi körde helt enkelt fast i invanda hjulspår.

Den gemensamma känslan jag hade med många andra besökare i ABB Arena  under dessa slutspelsmatcher var densamma. Vi upplevde att laget, kollektivet, körde på i byte efter byte men utan att någonsin hitta den rätta vägen. Det blev liksom aldrig någon riktig stuns, spets, i agerandet. Det var någotsom fattades! Ett tecken på att denna hypotes äger sin riktighet är den enormt magra utdelning vi fick trots ett relativt stort övertag i puckinnehav och skottstatistik.

Rent generellt gjorde vi egentligen bara en riktigt dålig insats under dessa nio matcher. Det var match nummer fyra borta mot Rögle. Där föll vi igenom ordentligt. I allt övrigt var vi minst lika bra som våra motståndare förutom det allra viktigaste: - Vi kunde fan inte göra mål trots mängder av chanser!

En snabbanalys av våra olika lagdelar över säsong:
-   Offensiven var stundtals bra, men, vi gjorde för få mål. 
-   Defensiven var ok långa stunder, men, vårt boxplay havererade under slutskedet. 
- Målvaktsspelet var inte dåligt, men, inte tillräckligt bra för att vi skulle kunna vinna de mest avgörande matcherna.
- Powerplay var lysande för att bli närmast genant dåligt när det gällde. 

Summerar man det hela så var vi inte speciellt dåliga men inte heller tillräckligt bra. Det blev lite väl mycket mellanmjölk över hela agerandet av laget.


I nästa inlägg ska jag försöka analysera hur våra spelare lyckats under denna säsong. Spelade de tillräckligt bra, hur såg formkurvan ut, presterade som mest när det verkligen gällde..