12 november 2015

Tankar om vår dåliga form #1

Dagens Twitter-fråga
Västerås - BIK Karlskoga 0-1
Förlust igen. Denna gång mot BIK Karlskoga. Fjärde raka. Det går tungt nu. För den svurne optimisten finns ingen anledning till oro. En liten formsvacka kan alla lag ha. Ingen fara på taket och ingen ko på isen. Vi är bara i omgång tjugo och det finns massor av omgångar kvar att sätta spelet, att komma igång, att hitta tillbaka till det vinnande spåret. Och, visst är det så. Vi kan rentav förlora tio matcher till, på raken, men ändå ha chansen kvar när vi summerar säsongen. Allt går bara man vill. 

Så, vad ska man egentligen tro om denna tråkiga svit av förluster. Ni vet vad man brukar säga: ”Ett bra lag förlorar aldrig två matcher i rad”. Ur det perspektivet ser det lite värre ut. Konsekvenserna av ett lags formsvacka kan dock bli mer omfattande än några förlorade matcher. Det kan sätta sig i skallen på både spelare, ledare och publik. Det blir helt enkelt lite dålig stämning på stadens gator, kan man säga. Det börjar tisslas och tasslas, ifrågasättas och spekuleras, gnällas och gnagas, och en liten storm i ett vattenglas kan snabbt omvandlas till mer turbulenta vindar. Ja, rent av stormbyar.

Problematiken i sportens värld är att alla bedömare har väldigt kort minne. Inte minst vi supportrar. Man minns bara den senaste matchen. Tidigare segrar glöms snabbt bort. Framgång är en färskvara som ständigt måste förnyas. Kravbilden från oss supportrar är stor. När vi väl vinner förväntar vi oss naturligtvis fortsatta segrar. Inget annat duger.  En nog så viktig aspekt att ta hänsyn till för ledare och spelare. Det gäller att återskapa förtroendet. Visa att man både vill och kan. Återvinna supportrarnas gunst. 


Wikegård sågar
Efter matchen mot BIK Karlskoga tog jag del av Wikegårds tankar kring vårt lag. Det var inte direkt upplyftande. Nu kanske någon säger att ”han har bara sett en enda match” med Gulsvart, och av den anledningen väljer att negligera hans synpunkter. Det ska man man inte göra, anser jag. Oavsett vad man tycker om åsiktsmaskinen Wikegård så har han i grunden kompetens mer än tillräckligt för att komma med kloka synpunkter. Synpunkter som är grundade på massor av erfarenheter kring svensk ishockey. 

Vad är det då Wikegård lyfter fram utifrån det han sett av Gulsvart? Jo, han säger att Gulsvart spelar fantasilöst, att powerplay är för lättläst, att vi saknar spelare som bryter mönster, att våra spelare rent allmänt ser tröga ut. Stora, tunga, men tröga. 

Utifrån våra senaste fyra matcher kan man inte annat än hålla med. Dessutom påpekar han en annan sak som är nog så besvärande. Vår lagkapten, Jeremy Williams, har inte förmågan att lyfta och leda laget som det är tänkt. Williams prestationer på isen genererar inte den energi till övriga lagkamrater som är nödvändigt. I alla fall som det ser ut just nu. 

Är Wikegård sanningen på svaren på spåren eller har han fel? Är vi ett trögt, otympligt, fantasilöst spelande lag? På den frågan kan jag bara svara ”ja” för dagen men hur kommer morgondagen se ut. Det vet ingen. Vi kan bara spekulera. Och det gör vi gärna och mycket.


Nedtränade
Somliga vill göra gällande att vi för tillfället är ”nedtränade” och av den anledningen inte klarar av att prestera på den nivå som vi önskar. För mig känns det inte helt logiskt att man under säsong tränar så intensivt att man inte klarar av att prestera under match. Jag tror helt enkelt inte på den anledningen, eller ursäkten. Det vore rent av lite idiotiskt. 
Det vore en helt annan sak om så skedde senare under säsong om vi då försäkrat oss om en placering i tabellen. Låt oss leka med tanken att vi med tio omgångar kvar har skaffat oss ett poängförsprång mot jagande konkurrenter. Då hade det varit både försvarbart och naturligt att träna extra hårt för att stå väl rustade inför avgörandets stund. 

Så, nej, jag tror inte ett dugg på att vi för tillfället är nedtränade. Vi får nog försöka leta orsak och verkan på andra ställen. Hitta andra förklaringar till lagets tillfälliga kräftgång när det gäller spelet på isen.  


Mönster och tendenser
Som utomstående betraktare är det naturligtvis närmast omöjligt att till fullo förstå det som händer. Som vanligt kan jag, liksom andra, bara spekulera. Ser man tillbaka på våra senaste fyra matcher ser man ett visst mönster:

  • Vi har gjort för få mål
  • Vi har släppt in för många mål
  • Vårt powerplay har slutat ge utdelning
  • Ledande spelare har inte levererat
  • Vi drar på oss väldigt mycket utvisningar

Ovanstående kan inte ens den mest naiva betraktare undgått att notera. Det är helt enkelt smärtsamma fakta. Jag kan utveckla detta ett steg till genom att beskriva det hela på följande sätt:

  • Våra forwards har tagit många men allt för klena avslut
  • Vår defensiv har fallerat över hela isen
  • Våra motståndare har läst sönder vårt powerplay


Offensiven
Varför har då våra avslut plötsligt slutat ge utdelning? Har motståndarmålvakterna plötsligt blivit så mycket bättre? Här finns det flera samverkande orsaker. En del i det hela är att våra motståndare nu är bättre förberedda på hur vi vill spela och därmed lättare hittar motdrag för att stoppa vår offensiv. Genom detta får vi inte längre lika lätt att komma till de lägen som behövs för att skapa riktigt farliga avslut. Då vill jag göra en liten återkoppling till det som Wikegård sa. Nämligen att vi spelar ”fantasilöst”. Om det finns någon bärighet i detta hans påstående så kan detta vara en förklaring till att vår offensiv för tillfället är närmast uddlös. Våra motståndare är hela tiden så väl förberedda på hur vi vill komma till avslut att de enkelt kan manövrera bort dessa lägen. Istället tvingas våra forwards till avslut från svåra vinklar och vrår. 


Avslutslägen 
Ska jag vara ärlig så var det länge sedan som jag såg en av våra forwards komma till läge i det berömda slottet. Den som senast lyckades med det, vad jag minns, är Christopher Fish när han kvitterade till 2-2 hemma mot IKO. I allt övrigt har jag den känslan, rätt eller fel, att vi tvingas till avslut ur lägen som hela tiden talar till målvaktens fördel. 


Defensiven
Vårt styrka den senaste säsongerna har varit vår defensiv. Även under inledningen av denna säsong kändes den stabil. Detta trots en stor omsättning av backar på grund av skador och avstängningar. En stor del i detta har givetvis Jonas Fransson som nästan utan undantag spelat väldigt solitt. Men nu är det som bekant inte bara backar och  målvakten som bidrar till en bra defensiv. Alla spelare på isen måste samverka. Samtidigt. Om en spelare fuskar i det defensiva arbetet rämnar snart helheten. Någonstans här tycker jag mig se en felkälla, en orsak, till de senaste matchernas genomklappning defensivt. BIK Karlskoga-matchen undantagen. Även om vi bara släppte in tre mål i förlustmatchen hemma mot IKO Oskarshamn så var minst ett av dessa frukten av otillräckligt defensivt arbete. Det målet blev dessutom segermålet för IKO. 


Aggressiviteten
Hur menar jag då? Jo, jag tänker på vår oförmåga att sätta press på våra motståndare när de erövrat puck och startar anfall. Är vår avsikt att backa hem och täta mittzon eller att försöka sätta press på motståndarnas backar redan i uppspelsfasen?  Här blir jag inte riktigt klok. Jag ser inte ett bestämt mönster i agerandet av spelarna på isen. Om inte spelare själva är riktigt säkra på hur de ska agera får detta naturligtvis negativa konsekvenser för det defensiva spelet. Självklart förutsätter jag att spelarna följer en på förhand given spelmodell. Att tränarna tydliggjort hur de ska agera. 


Överbelastningen
I egen zon arbetar vi oftast med det som populärt kallas överbelastning. Tanken är lika enkel som genial. Om vi har tre spelare mot två motståndare så är sannolikheten att erövra pucken procentuellt större. I det stora hela upplever jag att detta fungerar bra, men, vid några tillfällen de senaste matcherna har inte alla spelare varit tillräckligt vakna. Istället för att arbeta färdigt det defensiva arbetet har man ”tjuvat lite” och chansat på att vi ska vinna pucken. Här är avvägningen oerhört viktigt. Kvitteringsmålet som Sundsvall gjorde mot oss i slutet av första perioden var ett exempel på detta. Vi ägde pucken, trodde vi, men istället för en spelvändning erövrade Sundsvall pucken vid vår egen blå och kunde göra mål. De små marginalerna, kanske någon säger. Fel, hävdar jag. Spela färdigt varje situation i egen zon. Alltid. Hockeyns ABC.

I matchen mot BIK Karlskoga såg jag vid flera tillfällen exempel på att vi inte var tillräckligt noga med det defensiva arbetet. Det höll på att straffa sig flera gånger om med baklängesmål som följd. Återigen: - Jobba färdigt det defensiva arbetet! 
- Utan Jonas Fransson fenomenala målvaktsspel hade vi blivit akterseglade pga av dessa bjudningar/misstag. 

Powerplay
Någon som minns våra matcher mot KHK under våren förra säsongen? Vad var det som avgjorde till KHK:s fördel om vi ska hårdra det lite. Jo, vår oförmåga att göra mål på alla de tillfällen vi bjöds att spela powerplay! Den tredje matchen hemma i ABB Arena. Förlust med 3-4 i den andra övertidsperioden. Vi hade totalt sju(7) tillfällen att göra mål i powerplay men lyckades bara nyttja ett(1) tillfälle.  KHK hade fyra tillfällen och gjorde lika många mål, det vill säga ett. Tyvärr det matchavgörande 4-3 målet. 

Jag tycker mig se samma tendens i vårt powerplay som jag såg då. Våra motståndare har lärt sig hur vi vill spela och därmed kan de ganska enkelt avvärja våra försök till avslut. Återigen får jag göra en återkoppling till det Wikegård uttryckte, nämligen ”fantasilöst”. Just nu saknar vi kreativiteten som behövs i vårt powerplay för att överraska våra motståndare. 



I nästa inlägg tänker jag fortsätta utveckla mina tankar om varför Gulsvart just nu underpresterar..






2 kommentarer:

  1. Mycket bra analys Olle! Håller med om det mesta.

    SvaraRadera
  2. Helt rätt Olle, fantasilöst är nyckelordet vad gäller offensiven./GurkLand

    SvaraRadera