Fullsatt, fullt ös, och tre poäng..

Västerås - Malmö 3-2

Otroligt roligt att stå på södra stå under gårdagens match mot Malmö. Bra dra i klacken, bra dra på publiken, och framförallt bra drag på laget! Två lag som satte fart från första nedsläpp. Inga livremmar eller hängslen på. Underbart! Av någon outgrundlig anledning var jag för en gångs skull helt avspänd på läktaren. Kände ett stoiskt lugn inför lagets uppgift. Detta skulle bli vår kväll, så kändes det bara. Min gode vän "Kepsen" uppvisade i vanlig ordning tecken på grav ångest och plågsam vånda allt från första nedsläpp trots att jag försäkrade honom om att "det var lugnt". 

Trots att chanser skapades gick dock den första perioden utan att ett enda mål gjordes. Det jag tog med mig var farten, energin, samt Mathias Bromés felskär vid ett friläge. Den gode Mathias blev så till sig i brallorna när han fick sitt fina läge att det slog lite slint i skridskoåkningen. Istället för ett distinkt avslut mot mål blev det platt fall och lite simövningar på isen. Men, vad gjorde väl det en kväll som denna. Detta vår ju vår kväll.

Den andra perioden var ungefär som den första. Det var mycket "pang på rödbetan" och chanser skapades mot Malmös mål i parti och minut. Det mest minnesvärda kanske var chansen som dök upp framför fötterna på Stefan Gråhns. En retur rakt ut, öppet mål, och bara att skyffla in trissan. Men, se det gick inte. Pucken studsade försmädligt över Gråhns klubba och istället för att målfirande hamnade han liggandes på rygg bakom målet(!). Men vad gjorde det, då detta var vår kväll.  Periodens enda mål gjordes, mycket elegant, av Erik Andersson. Detta efter finfint lir med Robin Jacobsson och Dustin Johner som medhjälpare. Närmast att göra ännu ett mål för Gulsvart under denna andra period var Jeremy Williams som smällde ett slagskott i stolpen under ett powerplay.

Man kan sammanfatta andra perioden med att vi styrde och ställde fram till att Malmö klarat av sina utvisningar. Efter det föll vi tillbaka en del och Malmö tilläts komma upp i banan och sätta oss under viss press. Som tur för oss sköt de hellre än bra denna kväll och många farliga avslut smet strax utanför våra stolpar.

Inför den tredje perioden deklarerade jag myndigt för min vän "Kepsen" att det inte fanns någon orsak till oro. Vi skulle sätta nästa puck och därefter defilera mot slutsignalen och segern, lugnade jag honom med. Av den anledningen passade självklart Malmö på att kvittera till 1-1 i ett powerplay redan efter knappa tre minuter. Men vad gjorde väl det, då detta var vår kväll!

Trots detta mentala bakslag för mig "Kepsen" och publiken fortsatte Gulsvart framåt och nu med än mer energi. Om man trodde att Malmö skulle få luft under vingarna efter sin kvitteringen trodde man fel. Belöningen kom i form av ett ledningsmål signerat Simon Fredriksson. Ett skott från blå som letade sig fram och förbi målvakten och slutligen retsamt, för Malmö, rullade in och lade sig någon centimeter innanför mållinjen. Stort jubel i hallen och själv kände jag mig lugn. Vad var det jag sa! Jo, denna kväll var vår kväll.

Som om inte det skulle vara nog lyckades vi i bytet efter detta mål peta in ännu en trissa bakom Malmös gigantiska målvakt Hovinen. Ett skott som på något sätt smet förbi hans enorma kroppshydda, träffade stolpen, och blev liggande bakom honom. Ingen såg pucken utom Broc Montpetit. I en position bakom målet upptäckte han att pucken låg fri och kunde snabbt tränga sig in vid ena stolpen och peta in trissan över mållinjen. Återigen ett enormt jubel i hallen och jag tittade på min vän "Kepsen" med en menande blick. Vad var det jag sagt? Jo, denna kväll var vår kväll.

Efter denna målexplosion med två mål inom loppet av 48 sekunder drog vi oss tillbaka en aning spelmässigt och överlät åt Malmö att ta initiativet. En taktik som lyckades utmärkt fram till att Jan Urbas, mycket olyckligt, tappade bort en puck i egen zon och bjöd Malmös Fredrik Storm på ett friläge. Blev jag orolig över denna fadäs då? Icke. Jag hade bestämt från början, från första nedsläpp, att detta skulle bli vår kväll. 

Efter sin reducering till 2-3 gjorde Malmö ett ärligt försök att sätta press mot vårt mål men misslyckades med uppgiften. De hade helt enkelt otroligt svårt att sätta upp någon form av offensiv spel mot ett taktiskt spelande hemmalag. Inte ens när de tog ut målvakten med minuten kvar blev det någon större dramatik. Gulsvart spelade av matchen de sista fem-sex minuterna på ett exemplariskt sätt. Mycket tack vare en klok coachning av tränarna där några spelare fick extra mycket förtroende i slutfasen av matchen. Så ska en slipsten dras.

Summerar jag mina intryck så vann vi rättvist. Vi skapade fler, och bättre, målchanser än gästande Malmö. Vi var lite starkare runt båda målen, lite hetare när lägen dök upp. Vi var helt enkelt aningen bättre som kollektiv denna gång. Inte mycket men fullt tillräckligt för att vinna rätt komfortabelt även om det blev målmässigt knappt. 

Återigen gladdes jag över vår defensiv som i det stora hela fungerade klanderfritt hela matchen. Det var bara några minuter i slutfasen av den andra perioden som vi tappade lite i vår defensiv. I övrigt mycket bra. Offensivt såg det bättre ut än i många tidigare matcher. Det var bra fart och intensitet och man gav varandra bra understöd i agerandet ute på isen. Några spelare utmärkte sig lite mer än andra men lägstanivån denna gång var hög på alla spelare. 

Jonatan Bjurö behövde inte glänsa denna gång. De räckte utmärkt att han var stabil. 

Tack vare denna starka insats, inför ett fullsatt ABB Arena, har nu laget givit sig själv chansen att bli ett av de två lag som kommer spela direktfinal om en plats i nästa säsongs SHL. Vem hade kunnat tro detta när vi i oktober sladdade på fjortonde plats i tabellen?

Mot AIK!