Surt SSK Seger

SSK - Västerås 4-3(str)

Nu borde jag skriva att syrligt inlägg där fokus läggs på domaren för dagen. Det händer inte ofta. Men måste bara få skriva av mig. En liten sak i den stora världen men en stor sak för mig. Här kommer det: - Hur i glödheta helvetets innersta förhud kunde tre domare missa den höga klubba som drabbade oss i slutfasen av tredje perioden? Så, nu var det sagt! Självklart missar domarna ett antal situationer under en match. Inte mycket att hetsa upp sig över. Men med tanke på det intermezzo som utspelades sig i andra perioden då Markus Jonsson, mycket olyckligt, tacklade en SSK:are i skallen, kunde vi gott fått denna utvisning med oss. På TV-bilderna såg man tydligt hur tokigt det blev vid den tacklingen. Situationen uppstod då SSK:aren försökte undvika tacklingen genom att ”ducka”. Det medför självklart att motståndarens armbåge/ar per automatik hamnar i huvudhöjd och smällen riskerar att ta onödigt illa. Så skedde just här vilket renderade oss 5+20 och matchstraff. Om den drabbade spelaren dessutom ligger kvar på isen drabbas domaren genast av någon form av hybris. Olyckligt, sa Bull!

Matchen då? Tja, vi spelade faktiskt stundtals riktigt bra måste jag erkänna men vi har för stunden oerhört svårt att omsätta våra chanser i mål. I vanlig ordning(!), mot SSK, dominerade vi från start bara för att  få ett mål i arslet mot oss. Som vanligt, var ordet! Denna dag lyckades vi dock komma tillbaka vid alla tre tillfällen som SSK försökte smita ifrån. 

Lite anmärkningsvärt var att vi bjöd på två mål idag, typ. Först ut var Jonas Emmerdahl som genom ett svagt sargspel leverade pucken till Damien Fleury som kunde åka fram och passa Robert Karlsson öppet mål till 1-0. Därefter var det, tror jag, Stefan Warg, som inte tog bort en SSK:are som fick ta sig in på första stolpen och där svinga klubban obehindrat efter en lös puck. En puck som slutligen snöpligt hoppade över Lars Johansson benskydd och in till 2-1. Illa, illa. SSK:s 3-2 mål var även det av arten slump. Ett missat skott, som blev en passning, som blev en retur, som blev öppet mål. Ett typiskt hockeymål, hade säkert Leif ”Strumpan” Strömberg sagt. Och så är det ju. Det gäller att få in pucken med alla till buds stående medel, om man så ska nicka in trissan. 

Man ska dock tillskriva SSK att de verkligen tog vara på sina chanser på ett bra sätt. Vilja betyder mycket när man ska hugga snustorr björkved, gräva ett krondike, eller få pucken i mål. Idag hade SSK mer vilja än spel, vilket räckte till två poäng.

Vår offensiv då? Den är inte alls dum. Det enda som dummar sig är avsluten. De vill inte hitta in i maskorna lika frekvent som de gjorde tidigare under säsongen. Och när Lars Johansson inte har sin allra bästa dag på jobbet blir vi straffade för vår offensiva inkontinens. Patrik Berglund och Mikael Backlund hade många finfina byten i dagens match men udden, spetsen, stinget, gadden, är inte där för tillfället. Det är lite ”gummiarmar” i grabbarna när de ska hänga in trissan. Tur då att Markus Eriksson(2 mål)kliver fram. Och Brady Leisenring. Brady måste vara den spelare, i hela ligan, som blir absolut gladast då han nätar! Om han inte hade haft öron hade hans flin gått ihop i nacken efter varje mål, typ! Men det är honom väl unt. 

Är det då bra, dåligt, uselt, eller att torska på straffar borta mot SSK? Vill här citera Johan Talberg i det han skriver i sin matchanalys i lokaltidningen: ”VIK behöver inte skämmas för insatsen, men samtidigt är det sådana här tuffa matcher de ska vinna för att vara det absoluta topplaget" 

- För övrigt noterad jag, och övriga TV-tittare, att den skadade SSK-spelaren frisknade till snabbt! Det var skönt att se...

Vill bara tillägga att jag självklart är motståndare till farlig spel på isen. Att det var en tackling mot huvudet förnekar jag inte heller. Vill bara belysa hur tokigt det kan bli när olyckan väl är framme..

Karlskrona - och lite missmod...

En tillfällig formsvacka i troendet har jag drabbats utav. Det är då själva hum-hum att vi supportrar ska behöva vänta så länge på ett Gulsvart lag med potens nog att spela bra. Det är just nu ett väldigt duttande, puttande, snuttande, och halledudande i laget. Det är pucktapp och snubbel, felpass och trubbel i snart sagt varje byte. Stora starka unga män ser mest ut som små veka flickor. Det bågas hit och det bågas dit och det bågas ned i diket. De allra flesta goda intentioner till ordnat spel drunknar i felbeslut och felavslut. De få puckar som trots allt träffar bladet på en medspelare ställer till problem då mottagaren genast drabbas av prestationsångest och grubblerier. Det vindlas med ögon och det suckas i båset. Tränarna ser lika vilsna ut i båset som en get i en cykelaffär. De glor, kliar sig i flinten, gnuggar både haka och näsa, men till ingen större nytta. 

Matchen mot Örebro senast var i många stycken en styggelse att följa för oss härdade supportrar. Att ett lag, med vind i seglen, ett självförtroende på väg upp efter tidigare segrar, kunde komma ut som drogade dromedarer med ledsyn är i sanning en gåta! 

- Som åskådare till eländet ville man mest av allt vråla ut sin frustration och kräva bot och bättring eller åtminstone omspel! Finns det ingen sådan klausul att tillgripa? Om inte borde den genast införas. Gärna retroaktivt. 

Vi har nu i två  matcher, Bofors borta samt Örebro borta, uppvisat samma undflyende beteende. Det kan kosta fläsk i mängd när vi summerar tabellen fram på vårkanten. Då kan vi stå där med klubban i röven och begrunda vårt öde. Kanske blir det förlusten borta mot Bofors som blir vår spik i kistan. Kanske blir det just den matchen som avgör att vi missar topp tre, eller än värre, en plats i playoff! 

Usch  och hujedanemig. 

Nej, nu önskar man verkligen att något händer, något radikalt, något omvälvande, något förändrande, något som får laget, kollektivet, att börja köra. Det måste bli slut på duttandet och puttandet. Så är det bra. Rejält, hårt och smack i plexit. Inget mellanting. Inga ursäkter.

- Waltin hade sina sidor, tydligen, men när han stod i båset var det i alla fall en jävla fart på isen. Inga jämförelser i övrigt.

Dagens match mot Karlskrona kan komma att fungera som ett vägval. Vilken väg tänker laget ta? Kommer laget ut som retade tigrar och ger oss på läktaren svar på tal eller får vi se att försiktigt, ängsligt, puttande och duttande?

Det är dags att bestämma sig. Nu! Vill Gulsvart göra anspråk på platser högt upp i tabellen finns bara en väg:  - Full fart framåt! 

Backlund - Leksand 3 - 1

Västerås - Leksand 4-1

En typisk nymodernistisk rubrik på detta inlägg. Kan tänka mig att rubrikmakare för olika tidningar just nu sitter och leker med olika "Backlund - kombinationer".  Berglund, Backlund och Bergkvist var inne på alla målen framåt idag. Det innebar inte att de spelade speciellt bra eller vägvinnande. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Stundtals såg man att det var en nykomponerad kedja där samspelet inte alltid var av högsta karat, snällt sagt. Överlag spelade laget rätt taffligt och hamnade återigen i stora problem när backarna skulle få ut pucken ur egen zon. Vårt powerplay var, minst sagt, uselt. Stundtals hade vi svårt att ta oss in i anfallszon med en man mer på isen!

Vår bästa formation med Leisenring, Fornataro och Zettergren hade endast några få byten där de lyckades få lite ordning på anfallsspelet. Bara en sådan sak!

Man kan summera det hela med att Lars Johansson är väldigt bra just nu. Trots att Leksand inte lyckades sätta någon våldsam press mot oss i jakten på kvittering gjorde Lasse några avgörande räddningar under matchens gång. Det tackar man för. Tack, tack! 

Ska man inte vara nöjd, va? Sitta här och gnälla efter seger mot Leksand! Det ser ut, det. Nä, upp med hakan nu och var glad som en spelman som precis funnit sitt borttappade nothäfte i botten av kruset. Och visst är jag glad. Glad över tre poäng. Självklart. Men samtidigt fundersam. På goda grunder, nämligen. Det som gör mig fundersam är att man ännu inte kan urskilja lagets spelidé. Det går liksom på lösa boliner. Ibland dumpar vi djupt, och ger bort pucken. Ibland försöker vi spela oss in i zon, och tappar pucken. Ibland försöker en center trampa in, och tappar pucken. Ett jädrans tappande av puck hela tiden. Vi får aldrig riktigt grepp om trissan i anfallszon tillräckligt mycket för att sätta rejält tryck mot motståndarmålet. Vi får helt enkelt väldigt korta anfall. Det är slitsamt. Spelarna tvingas åka väldigt långt. Fram och tillbaka mellan egen zon och anfallszon. Blir inte mycket energi kvar då till att etablera tryck. 

Å andra sidan är det rätt skönt att kunna sitta och vara kritisk efter en meriterande seger. Det är en ganska skön känsla, ska erkännas. Om vi spelar som Toffeldjur men vinner mot Leksand så måste det trots allt finnas en del kvalitet i laget? Eller är det NHL-dopingen som slagit ut i full blom? Ska jag vara riktigt ärligt tycker jag Patrik Berglund gjorde en ganska klen insats i dagens match. Visst, ett fint mål, men övrigt såg man inte så mycket. I alla fall inte offensivt. Där måste det finnas mycket mer att ta fram. Jag har sett vad han kan göra i NHL. Kom igen nu Berglund: -Visa oss mer...

Spelarkritik? Det måste jag fundera på en stund till...

Leksand då? Stundtals, och glimtvis, visade de att de har ett bra lag. De ser helt enkelt stabila ut. Fortfarande håller jag dem som en av tre favoriter att ta sig till kvalserien. Detta var faktiskt första gången denna säsong LIF fick lämna isen utan en endaste pinne i bagaget. Man kan dock fundera lite över deras målvakt, Hanses. Han var inte dålig. Absolut inte. Men han är en rackare på att släppa returer. Dessutom har han inte alls samma flyt som vår Lars Johansson. När får Jensa Holmström chans i LIF-kassen? 

Usch, märkligt inlägg, egentligen! Känns som jag blivit en gnällig gammal gubbe. Skriver som om jag vore en Leksing...