Seger mot vilt kämpande SSK!

Källa

Västerås - SSK 5-3

Matchen mot SSK var en sällsam upplevelse. Inte som vilken match som helst. Åtminstone inte spelmässigt. Det var helt enkelt inte någon större ordning på det mesta. Under matchens första nio minuter fick vi se en provkarta på individuella misstag, från båda lagen. Fem mål under matchens första nio minuter och det var faktiskt bud på mer.  Som tur var lugnade det ned sig från mitten av perioden och vi kunde spela av perioden på ett bra sätt. SSK såg ut att vara föga angelägna om att arbeta så hårt i egen zon. Däremot piggnade de till betydligt varje gång de fick ned pucken i vår zon. Då var det plötsligt väldigt roligt att lira hockey! 3-2 på tavlan efter första perioden kändes rätt okey.

Inför den andra perioden uttalade jag mig högtidligt inför mina medföljare(!) på läktaren. "I den andra perioden vore det bra om vi kunde få lite långa anfall på SSK och trötta ut dem rejält. Då kastar de snabbt in handduken" Och det var precis det som inte hände! Jo, det hände, men det var fel lag som hörsammad mina visdomsord. SSK kom ut och började köra ordentligt. Vi fick fullt sjå att freda oss. Plötsligt såg det ut som under förstaperioden hemma mot  Vita Hästen. Vi blev oerhört passiva i allt vi gjorde. Det var bara ren tur att inte SSK lyckades peta in en kvittering när de tryckte på som värst i vår zon. Istället kunde vi, genom en spelvändning, trycka in 4-2 genom Jonte Berg! Fint framspelad av Eddie Davidsson. Inte speciellt logiskt och rättvist sett till spelet i perioden, men, vem bryr sig?

I den tredje perioden närde jag en förhoppning om att vi skulle komma ut och "ta tag i matchen" igen. Se skedde naturligtvis inte. Det var fortsatt SSK som ägde mycket puck i vår egen zon. Tacksamt nog hade de rätt svårt att hitta riktigt bra avslutslägen. De fick åka rätt fritt längs sarger men framför mål var det oftast stängt. Trots detta lyckades SSK plötsligt, och mindre lustig, sno en puck och lyfta in reducering till 3-4. Detta i ungefär samma ögonblick rapporter kom att Mora skickat in 2-1 hemma mot Björklöven.

Det blev en märklig känsla i maggropen! Skulle vi tappa vår egen match när nu Mora tycktes göra jobbet mot Löven? Jag hann dock inte grunna speciellt länge på detta då det genast kom en ny rapport som meddelade att Löven kvitterat till 2-2. Man får inte vara glad längre stunder i taget denna säsong, tänkte jag!

Men det skulle bli värre! SSK plockade ut målvakten och chansade på spel sex mot fem. Fortfarande 2-2 i Smidjegrav Arena. Mitt i SSK:s försök att kvitterade lyckades vi erövra pucken, ta den ut i mittzon, och sedan lägga densamma i tom bur. Stort jubel! Mannen bakom målet, Mikael Frycklund, som verkligen klivit fram i de senaste två vinstmatcherna. 

Matchen slut och tre poäng efter en mycket varierande insats spelmässigt av hemmalaget. Det jobbiga mitt i segerjublet, var vetskapen om att Marcus Jonsson, av alla, smällt in 3-2 till Björklöven med sex minuter kvar att spela. Då matchen i Mora låg lite efter blev det till att stanna kvar på läktaren och följa matchrapport via Swehockey. Det var med blandade känslor jag tog emot slutresultatet 2-3. På ett sätt inte helt oväntat, men, samtidigt bittert. Det visade sig i efterhand att de lag som var inblandade i bottenstriden förutom vi, Modo och Löven, drog en vinstlott då de fick möta Mora i de sista avgörande matcherna. Modo vände 0-4 till seger 5-4 mot Mora. En seger som innebar att Modo undvek att bli indragna i den absoluta bottenstriden. 

Man kan tycka vad man vill om att Mora ställde över spelare eller inte gick in med 100% i dessa båda drabbningar. Rent sportsligt är det naturligtvis inte helt hedervärt. Samtidigt har jag en viss förståelse för att Mora nu har allt fokus på sitt finalspel.

När det gäller SSK lät jag mig imponeras av deras laginsats i matchen. Trots en för dagen kort bänk lyckades de sätta oss under stor press matchen igenom så fort de fick in pucken i vår zon. De har ett rörligt och fyndigt anfallsspel som gör det svårt för vilken motståndare som helst. Som tur var för oss höll inte avsluten, och defensiven, samma höga klass. När inte ens Alexander Sahlin, i SSK:s kasse, hade sin bästa dag på jobbet, vägde matchen över till vår fördel trots långa stunder av rätt torftigt spel. SSK såg ut som vinthundar medan vi själva såg ut att ha uppförsbacke i de flesta åkningar över isen. Men, vem fan bryr sig? Det är målen som räknas.

En anledning till vårt eget rätt torftiga offensiva spel i period två samt tre kan säker tillskrivas lika stora dela anspänning som nervositet. Tror jag. Och tro, det får man faktiskt göra...

Målkalas

Tack för kaffet!