26 september 2016

Det går lite tungt, men visst finns det saker som fungerar

I stunder av motgång är det lätt att sätta på sig gnällbältet och stämma in i den allmänna klagosången. Följa med strömmen. Lite lagom bekvämt. Nicka instämmande till andras argument. Le lite igenkännande när spelare hängs ut för att vara allmänt oduglig. Argument som att vi måste kunna kräva mer av spelare som har bra betalt, är särskilt gångbart. Hur man nu vet vem som tjänar vad? 

Jag hävdar att man i stunder av motgång måste försöka få distans till det som händer, eller har hänt. Försöka se förbi detaljerna. Söka efter helheten. Att spelare begår individuella misstag är ingen nyhet. Det förekommer ända upp på allra högsta nivå. Se bara på vårt landslag, Tre Kronor. Om vi försöker förbise spelares individuella misstag och istället höjer blicken lite, vad ser vi då? Är spelarna bekväma med de roller de fått tilldelade? Känner de sig trygga med den spelmodell som är tänkt? Känner de förtroende från lagkamrater och tränare? 

Min enkla tes är att spelare som känner trygghet i gruppen, trygghet i sin roll, har förståelse för vad som förväntas samt känner förtroende från tränare, det är spelare som lyckas i spelet. Vi får aldrig glömma att i en lagidrott är summan av allas insats mycket mer värd en enstaka individualisters. Det är när alla spelare bidrar på förväntad nivå som framgångar kan skördas. 

I dagsläget upplever jag att laget har en bra bit kvar innan kollektivet fungerar. Det är allt för många spelare som ännu lever i skuggan. Som inte vågar ta klivet ut på isens scen fullt ut. Detta gäller både mer etablerade som mer oerfarna spelare. Känslan som infinner sig hos mig när laget spelar är att spelarna inte riktigt tror på sina förmågor. Naturligtvis en sublim känsla som kan vara felaktig. Men ändå. Det fattas något i spelet över hela isen, i många delmoment. Jag hävdar att det som fattas är just tron på den egna förmågan. I det sista avgörande momentet påverkar tvivlet handlingen. Istället för att sätta in tacklingen, fullfölja, viker man undan. Istället för att ta avslutet vänder man bort från situation eller passar pucken vidare. Det är som att spelarna dväljs mellan två samtida agendor. Spela aggressivt för att vinna mark men inte så aggressivt att man tappar mark. Konsekvensen av detta blir ett mellanting, mellanmjölk, ingenting. 

Vår tränare har uttryck sin besvikelse över att spelarna inte är beredda när matchen startar. Att de låter sina motståndare äga momentum. Detta tolkar jag som att min tes äger en viss riktighet. Spelarna är vankelmodiga. De är inte riktigt säkra på hur de ska agera. Att spelarna känner osäkerhet ser jag mer som ett ledarskapsproblem. Är direktiven, taktiken, av sådan karaktär att spelarna inte riktigt köper konceptet eller känner de sig bara obekväma i själva utförandet? 

Jag har ännu inte riktigt förstått vilken typ av ishockey som vår tränarstab förordar men allt som oftast upplever jag oss som väldigt passiva i agerandet. Är det agendan som gäller? Är rädslan för att gå bort sig så stark att passiviteten blir betungande för hela laget? Den passivitet som jag tycker mig skönja i vårt spel påverkar även i vårt offensiva spel. Till och med vårt powerplay. Det är riktigt illa. 

Finns det något som är bra, som fungerar, som man kan bygga vidare på trots fyra raka förluster. Naturligtvis. Men denna passivitet gör mig frustrerad. Nåja, nu ska jag sluta ondgöra mig över detta och istället se på det som faktiskt fungerar.

- Vår defensiv är, trots vad många tycker, inte alls så dålig. Vi släpper inte in många mål i spelet fem mot fem. 

- Våra målvakter, trots vad vissa anser, håller måttet.

- Vår boxplay har blivit allt bättre för var match.

- I spelet fem mot fem har vi hållit jämna steg i tre matcher av fyra, men, vi är ack så trubbiga i våra avslut

Till sist ställer jag mig lite frågande till hur laget matchas, eller coachas, under pågående match. Det är väldigt mycket istid på få spelare. En mycket tydligare belastning på färre spelare än jag upplevt från tidigare säsonger och tränare. Är det denna överbelastning som i förlängningen gör att vi ser lite orkeslösa ut i vår offensiv? Är det helt enkelt trötta spelare som inte orkar driva på som ger intrycket av denna passivitet i spelet? Det kan inte undgått någon att tex Markus Persson får slita i alla spelformer. Det ska fan vara fräsch då för att driva på offensiven när laget ska jaga ikapp från underläge. Hur reagerar de spelare som inte får istid? Känner de förtroende från tränarna?

- Hönan eller ägget, tränarna eller spelarna, kollektivet eller individen. Var är det det som felar just nu?


Oavsett vilket räknar jag kallt med seger mot Mora på onsdag.




6 kommentarer:

  1. En annan aspekt av vankelmodet hos många kan ju faktiskt vara att de inte är redo ännu för att axla det större ansvaret. Ett ansvar som kommit per automatik då truppen dränerats på etablerade och ledande spelare. Vilket underbyggs av att tränarna belastar några få spelare mycket hårdare som du belyser. Våra tränare ser uppenbarligen något på träningarna som inte uppfyller deras kravbild.//GurkLand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har alldeles rätt i det du skriver. Men återigen anser jag att ansvaret ligger mer på ledarsidan. Om de ger förtroende till spelare så får de prestation tillbaka. Istid är det enda som ger spelare möjlighet att utvecklas i sin roll, långsiktigt.

      Radera
  2. Håller med ang ledarsidan! Det märkliga enligt mig är det nästan alltid ser likadant ut i Uppsala. Framförallt första perioden. Oavsett vilken tränare man har haft. Man vet sååå väl vad som väntar....Men lik förbannat uppträder man helt yrvaket och uppträder som de är tagna på sängen. Oavsett vilka spelare man har. Detta är ett mysterium....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som jag tycker är mer anmärkningsvärt är att vi själva har så svårt att "komma ut hårt" de första fem-tio minuterna i vår egen arena. Inte sällan är det våra motståndare som tar kommandot även där. Men detta är inget nytt för denna säsong.

      Senast vi spelade verkligt aggressivt på hemmais var nog med Mats Waltin som tränare. Efter det har övriga tränare anbefallt en mer återhållsam attackishockey på hemmaplan....

      Radera
  3. Gurkolle, håller helt med dig. Det saknas en tro på den egna förmågan, osäkerhet helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men du och jag vet, hela världen vet, att med en seger kan allt vända.

      Radera