Synergieffekterna...

"synergieffekt, inom ekonomi ofta förekommande term för samordningsfördel som kan uppnås" 

"synergieffekt, när två faktorer förstärker varandra så att slutresultatet blir större än summan av de enskilda faktorerna"

"synergier kan sägas uppstå när en handling eller en process får ett resultat som är mer än summan av de enskilda delarna. Något slarvigt kan man säga att om något ger synergieffekter kan man säga att man slår flera flugor i en smäll".

I dagligt tal hör vi ofta tränare, supportrar, spelar, ledare prata om "lagets kemi". Det måste finnas  "bra kemi" mellan spelare, ledare, tränare. Troligen är det samma saker det pratas om. Det vill säga att med rätt kemi mellan spelare blir utfallet av deras gemensamma prestationer större. 

För somliga är detta med synergieffekter något självklart, för andra inte. Ta till exempel rika fotbollslag runt om i världen. De köper och byter spelare för enorma belopp. Vi pratar om hundratals miljoner, per spelare! Stundom får jag en känsla av att bristen på insikten av detta med synergieffekter är påtaglig. Visst är den enskilde spelaren oerhört skicklig men frågan är om laget, kollektivet, blir bättre med så stort fokus på enskilda stjärnor. 

Zlatan är ett bra exempel på en oerhört kompetent spelare som trots detta varit beroende av sin omgivning för att kunna spela ut hela sitt register. I sina respektive klubblag har han genom åren haft ett understöd som gett honom möjligheten att utvecklas till en av världens främsta i sitt gebit. Parallellt som han fått rätt understöd för sin egen sportsliga framgång har han gjort sina medspelare bättre. Synergieffekten. 

Ovan skrivna går att överföra rakt av till lagidrotten ishockey. Samma principer gäller. En fungerande formation på isen är väl balanserad. En ensam stjärna, eller spetsspelare, står sig slätt utan understöd. Det är först när spelare med sina enskilda förmågor samverkar som en positiv effekt uppstår. Låt mig försöka exempelgöra:

I vår trupp har vi Niklas Lihagen. En av hans främsta styrkor är att med bra skridskoåkning, tyngd, transportera puck djupt ned i anfallszon. Så långt allt väl. Men vad händer i nästa steg? Då Niklas sällan försöker bryta in mot mål för eget avslut behövs något mer. Det naturliga är att en annan forward söker upp en yta för att ta emot en passning. Det är först när medspelare drar fördel av Niklas styrka som puckförare som en positiv effekt nås. Utan rätt understöd stannar spelet upp. Inte sällan med resultatet att Niklas själv fastnar i ett sarghörn med puck.

För att en kedja ska vara välbalanserad behövs spelare som kompletterar varandra mer än att varje spelare är individuellt skicklig. Niklas behöver rätt understöd så hans prestation bär frukt. Finns det en spelare i formationen som är tänkt för avslut? Är det en speciell yta man söker för avslut? Är det en forward eller back som ska fungera som avlastning, ta avslut?

Spelare tränar givetvis på att finna lösningar, att utveckla sitt spel, hela tiden. Men vad händer om det i en formation inte finns egenskaper som gör att spelarna ger varandra rätt understöd? Då går naturligtvis det man eftersträvar förlorat. Det blir ingen synergieffekt. Effekten blir snarare spelare som  arbetar mer planlöst med start och stopp på isen utan att någonsin komma till ett vettigt avslut. Detta är naturligtvis helt i sin ordning om agendan är att "vara jobbiga att möta" och på alla sätt destruera motståndarnas försök till avslut och målchanser. I det långa loppet är det dock fortfarande ett mer vinnande koncept att själv komma till avslut och målchanser.

- En naturlig sniper/avslutare som får tillbringa mesta tiden på isen med att böka längs sarger är ett stort misslyckande och undergräver lagets kollektiva styrka. 

Hur många gånger har vi inte sett spelare komma och gå i vårt lag över tid som inte alls blivit så framgångsrika i sina roller/positioner på isen? Spelare som senare fått lämna för att de inte lyckades prestera som förväntat. Kanske var sanningen en helt annan. Det var kanske inget fel på spelaren, det var istället den omgivning han placerades i som var uppåt väggarna. Man lyckades helt enkelt inte nyttja den spets som fanns p.g.a för stora brister hos kedjekamraterna.

Ett färskt exempel från nutid. Jeremy Williams. En spelare med ett fruktat skott. En fenomenal avslutare. I spelet fem mot fyra firade han stundtals stora triumfer men sämre blev utdelningen med lika många spelare på isen. Var det Jeremys oförmåga i den spelformen som drog ned produktionen eller var det medspelarnas? Jag upplevde det som Jeremy väldigt sällan fick komma i avslutslägen i spelet fem mot fem. Hade hans produktion i denna spelform varit högre med bättre understöd? Naturligtvis. I spelet fem mot fem förlorade vi den positiva synergieffekt som fanns i spelet med en man mer på isen. Den bevakning som en erkänt duktiga avslutare drar till sig öppnar upp för andra spelare. Synergieffekten.

Det är summan av formationens egenskaper som avgör hur framgångsrik den blir. Det är min tes, min reflektion, och är naturligtvis inte speciellt omvälvande. Ibland tycker jag vi supportrar har lite svårt att ta till oss detta. Vi fördömer ibland spelare för att vara närmast odugliga utan att se till deras faktiska möjligheter till framgång. I fel omgivning kan den bäste spelare framstå som medioker. 

Att ha snabba skridskoskickliga spelare som aldrig någonsin får chansen att hota motståndare med fart är ett annat exempel på hur goda egenskaper förfars. Finns det ingen back som vågar/kan slå en öppnande passning från egen zon lär dessa skridskovirtuoser få tillbringa sin istid med ett tröstlöst åkande i stora bågar. Jonte Berg är ett exempel på spelare med härlig fart på rören. Sannolikt kan han åka ifrån de flesta backar/forwards i denna serie. Hur många gånger har han blivit serverad på bladet i mittzon för att kunna utnyttja detta? Jonte Bergs närvaro på isen ska utgöra en hotbild för våra motståndare. Våra motståndare tvingas då ta hänsyn till Jontes närvaro på isen och anpassa sig till det. Men, då måste självklart en och annan puck hamna på hans blad för att hotbilden ska bestå. Om så sker uppnår man en synergieffekt.

Vad jag försöker beskriva i min text, även om den kan tyckas både omständlig och stundtals illa underbyggd, är att spelare må vara oerhört skickliga individuellt, men, först när spelarna ger varandra rätt understöd uppnås fulländning. Det är då som 1+1+1 kan förvandlas från förväntade 3 till 4 eller rent av 5 i prestation!

En tränares uppgift är helt enkelt att para ihop rätt spelare med varandra ute på isen. Svårare än så är det inte. Det är inte namnen på ryggen som är avgörande utan den enskilde spelarens förmåga att passa in i sammanhanget/formationen. 

Slut på meddelandet.