 |
| En logga i tiden... |
Västerås - Asplöven 2-4
Vilken makalöst ansträngande och motbjudande försäsong vi bjudits anno 2013. Visserligen ligger det i sakens natur att supporterlivet ska vara likt en vandring i dödsskuggans dal. En orgie i lidande och ruelse. Sömnlösa nätter följda av dagar med oro. Ett ständigt sökande efter något ångestdämpande. Sökande efter det lilla ljuset i mörkret, ljuset i tunneln, något som kan skingra dimman och få solens värmande strålar att tränga igenom. Om så för en kort sekund.
Inför dagens match mot Asplöven ville jag verkligen känna "solens strålar" bryta fram. Om så bara för en enda period. Jag ville förnimma ett stråk av hopp. Något att känna tilltro inför. Något litet. Pyttelitet! Men icke, sa Nicke!
Det blev moll och tandagnisslan.
Mörker!
För stunden är Gulsvart ett lag i förvirring, i förskingring. I total avsaknad av linjer och former. Ett lag vars vilja att producera dväljs av oförmågan att prestera. En kollektiv kalops, skulle man kunna säga.
När lagspelet lös med sin frånvaro i dagens match försökte jag istället fokusera på individerna. Hur agerade spelaren på isen? Vilka beslut togs? Hur löste spelaren uppgiften?
Det var inte många spelare som gjorde ett helt byte utan brister. I ett lagspel blir man väldigt ensam när kollektivet inte samverkar. Väldigt mycket ensam. Endast ett fåtal spelare i en trupp, oavsett vilken, klarar av att prestera och leverera utan kollektivets stöd. Inte ens Zlatan klarar sig ensam på en fotbollsplan.
Den gemensamma nämnaren i denna match, precis som i matchen mot Löven, var den oerhört griniga och frustrerade attityd som många spelare visade upp:
- Kenndal McArdle drog på sig ett matchstraff i en situation som inte alls krävde detta. Frustration?
- Tony Romano drog på sig en 2+2 i ett läge där vi hade chansen att spela powerplay. Frustration?
- Marcus Jonsson körde över(!) en Asplövenspelare i egen zon vilket renderade i matchstraff. Frustration?
Lägg därtill ett otal utvisningar pga slashing, hooking och tripping. Utvisningar som underströk att spelarna ständigt hamnade på efterkälke och fick ta till otillåtna medel.
Trots alla utvisningar, trots grinigheten och frustrationen, var Gulsvart med i matchen länge. I spelet fem mot fem var det ingen fara på taket. I spel fyra mot fem redde vi oss bra. Men bjuder man på spel tre mot fem tillräckligt många gånger blir man hårt straffad. Så även denna gång. Två av Asplövens mål kom i spel fem mot tre. Ett i spel fem mot fyra. Det sista, 2-4, i tom kasse.
- I spelet med fullt lag på banan vann vi med 2-0.
Det var endast i korta sekvenser Gulsvart kom i ordnad attack. Då hände det saker. Då blev det mål. I övrigt var det ständiga enmansattacker som utmynnade i intet. Reduceringen till 1-1 kom efter ett rejält anfall där pucken skickades mot mål, skymning, retur och Viktor Mårtensson skyfflade in trissan. Ledningsmålet fram till 2-1 följde samma mönster. Samlat anfall, puck mot mål, skymning, retur och unge Svedlund fick hänga in pucken.
Det är egentligen ganska meningslöst att gå in på spelarkritik efter en insats som dagens. Det var jämngrått. Några få spelare lyste upp. En av dem var Viktor Mårtensson. En annan, fram till matchstraffet, var Marcus Jonsson. Brunkarna.
Bland backarna klarade sig Mitell och Emmerdahl hyggligt. Puckskickliga som de är finner de lösningar. Även en mulen dag.
Målvakten Luca Bolthauser hade en vanlig dag på jobbet, denna försäsong. Massor att göra, dåligt understöd emellanåt, och en rejäl tavla. Släppte in kvitteringen till 2-2 på ett märkligt sätt!
Nu drar Bloggen sträck för denna helgs matcher och ser framtiden an med hopp om snar bättring. För det kommer det att bli. Bättring. Trots stundens elände finns det ännu ingen anledning att begrava de förhoppningar jag bär. Så vis har jag trots allt blivit efter många års blandade framgångar under en försäsong..
Nu väntar Skellefteå!
Väl mött....
