 |
| Det är serverat! |
Ja, det brukar av tradition vara på det sättet. Oavsett vad vi tycker så har Leksand en oerhörd massa supportrar som sluter upp runt om i landet. Även om det sticker i våra ögon att boende i närkommuner hellre håller på Leksand än Västerås så är det bara att bita i det sura äpplet. Inget att göra åt, åtminstone inte på kort sikt. Vi får ta det onda med det goda. Det goda överväger dock anser jag. Fullsatta läktare skapar en härlig inramning. Ger puls. Energi. Två högröstade klackar ökar på det dramaturgiska inslaget. Folket kommer trivas. Spelarna kommer trivas. Alla kommer få en gemensam högtidsstund, ett härligt avbrott i den grå vardagen, serielunken, höstmörkret. Lägg därtill de extra intäkter en match som denna ger vår klubbkassa. Inte att förglömma. Ur det perspektivet är jag tacksam att Leksand åter finns i vår serie.
Men det finns mer med Leksand av idag som gör morgondagens möte lite extra kittlande. Säger bara -Viktor Mårtensson! Kommer han få istid? Kommer han mosa våra backar? Kommer vi hälsa honom välkommen? Kommer den Gulsvarta klacken sjunga hans namn? Viktor Mårtensson kommer alltid finnas i mitt hjärta, oavsett. Det säger jag bara..
Men inte nog med det. Det kommer mera. Säger bara - Alen Bibic! En härlig spelartyp som vi alla älskar att hata. En spelare som inte lägger fingrarna emellan, som spelar fränt och hårt, och kan göra skillnad mellan vinst och förlust genom sitt frejdiga backspel. En spelare som gör ont att möta. En spelartyp som alla vill ha i sitt eget lag. Ja, jag erkänner. Jag gillar Alen Bibic som spelare. Han representerar något som nästen är svunnet i svensk ishockey. En egensinnig urkraft. Mer vilja än talang, om jag törs uttrycka mig så slarvigt. Men vilken VILJA!
Och tänk, det finns mera! Säger bara - Robin Jacobsson! Robin som representerade oss förra säsongen och gjorde det förbålt bra. En spelskicklig back som kan spela många roller. Tuff, oöm, elak, stark, offensiv, ja han har många strängar på sin lyra. Tyvärr, måste jag säga, så var han inte så bra som önskat i slutet av säsongen. Oavsett detta vill jag nog påstå att han var vår bäste back i övrigt. Dock tycker jag inte att den gode Robin övertygat hittills i de matcher jag sett honom spela. Inte alls samma självklara pondus som han visade hos oss.
Som om inte ovan beskrivna skulle vara nog säger jag bara - Brock Montpetit! Oj vad jag gillade honom! En fantastisk skridskoåkare som stundtals åkte motståndare sönder och samman. Tänk bara alla offensiva tacklingar han överraskade sina motståndare med! En ren fröjd för ögat. Men, så var det detta med att göra mål. Sällan har jag varit med om att en så skicklig spelare hade så förtvivlat svårt att få in puckjäveln i kassen! Stundtals var det nästan lite parodi! Det ena jätteläget efter det andra brändes. Pucken tog i stolpar, ribba, träffade domare, motståndares klubbar, medspelares byxor eller hamnade i en skymd målvakts plockhandske! Men inte fan gick den i mål! Okey, han gjorde några mål till slut men med tanke på alla chanser han skapade, och brände, kunde han blivit målkungen i laget! Som tur är, för oss, ser han ut att fortsätta på den inslagna vägen...
Det var då väldigt mycket text om Leksandsspelare! Är jag Leksing, eller? Nä, tvi vale. Men det är lite kul att fyra spelare som representerar LIF ganska nyligen lirat med oss. Och då har jag inte ens nämnt kämpen Tobias Forsberg som gjorde två säsonger med oss. Lite märkligt vad Leksand plockar över spelare från oss, kan tyckas..
Det finns en uppenbar risk att vi efter matchen får se rubriker som "Släkten är värst". Det vore en nesa. Vill man inte vara med om. Nej, tvi för den lede.
Jaha! Nu ska jag spekulera uti våra chanser att vinna denna match. Det som talar emot är följande:
1. Vi har alltid svårt för Leksand, av tradition, när det verkligen gäller.
2. Vi har alltid svårt att prestera bra inför fullsatta läktare.
3. Vi är favoriter.
4. Leksand har ännu inte vunnit på bortaplan.
Ja, jag vet att en del av ovanstående är en blandning av myt och fakta.
Det som talar till vår fördel:
1. Vi har bättre målvakt.
2. Vi har bättre powerplay.
3. Vi har bättre boxplay.
4. Vi har fler formationer som kan producera.
5. Vi har ett starkare kollektiv.
När matchen startar, när pucken släpps, är dock allt detta av liten betydelse. Då är det "bäst nu som gäller", som avgör. Det lag vars spelare vinner flest kamper över isen kommer stå som segrare. Då spelar inte tidigare meriter någon som helst roll. Det är vinna eller försvinna. Leva eller dö. Inget mellanting. Ingen mellanmjölk. Det lag som brinner mest kommer dra vinstlotten.
Jag pekar, här och nu, ut en spelare i Västerås som kommer överraska under morgondagen och i allra högsta grad bidra till en seger. Den jag tänker på är - Christopher Fish. Som "gammal Moring" kommer han tända till så ända in i helvetet att det kommer ryka ur näsborrarna på karln. Sanna mina ord!
Nu kör vi...
