6 februari 2016

Kräftgång mitt i vintern....

Två nya tunga förluster inkasserade. Almtuna hemma och AIK på bortaplan. Närmast på schemat väntar Sundsvall. Med lagets nuvarande form är inte sannolikheten stor att det blir en vändning ens mot bottenplacerade Sundsvall. Botten och botten, förresten! Vi är själva ett bottenlag, numera. 

Genom åren har jag naturligtvis varit med om saker som varit värre än den situation vi nu befinner oss i. Degradering från Elitserien var inte munter. Konkursen inget som gjorde att man slog klackarna i taket. Förra säsongen då vi hade två chanser att ta oss till SHL, men misslyckades, svider fortfarande. 

Jämförelsevis är denna säsong lindrigare ur ovan nämnda exempel. Vi har faktiskt, hur märkligt det än kan låta, ännu chansen att avrunda denna säsong på ett anständigt sätt. Men, det börjar brinna i knutarna. Livlinorna förbrukas i oroväckande snabb takt. 

Vi ligger i dagsläget på plats tolv(12). Den sämsta placeringen någonsin i föreningens historia som allsvenskt lag. Ja, jag vet att vi var nere och vände på samma placering förra säsongen men nu är det värre. Då var det i början av säsongen med många matcher kvar att rädda ansiktet. Nu återstår knappa åtta(8) omgångar att rädda skinnet. En väldig skillnad. Det är till och med så att nedflyttningsspöket börjar anas i korridorerna!

På olika sociala forum går diskussionens vågor höga. Den fråga de flesta ställer sig är hur i all världen vi hamnat i denna brydsamma, och pinsamma, situation. En del supportrar bryr sig inte så mycket om "varför". De vill se åtgärder. Att det händer något. Andra funderar lite mer analytiskt och försöker förstå det mentala spel som pågår just nu i skallarna på alla spelare. 

Personligen är jag av den uppfattningen att man måste börja i rätt ände för att få ordning på eländet. Vad som är rätt ände är dock inte alldeles självklart. Föreningen antog att ett byte av tränare skulle vara ett lyckat drag. Detta var något som högljutt efterfrågades av många supportrar. Vi kan nog enas om att utfallet av detta blivit magert. Laget har inte direkt briljerat i sina framträdanden efter att Appelgren tillträtt. 

Det man kan fråga sig, med all rätt, är vad Appelgren kan förväntas åstadkomma, egentligen? Det var ingen avundsvärd situation för honom att komma in i. Möta ett gäng spelare med gamnackar, helt i avsaknad av självförtroende, samt tyngda av stundens allvar. Som utomstående är det klädsamt att inkludera denna problematik. 

En spelare berättade för mig att när de kommer ut på isen så vill de göra allt rätt, men, rädslan att inte göra rätt skapar en omedveten passivitet. Spelarna hamnar en halv sekund fel i alla moment. De kommer på rygg på sina motståndare. De når inte fram till den lösa pucken. Hinner inte in rätt i närkamper. Detta skapar en stress. En stress som gör att man vill göra för mycket. Istället för att lita på varandra vill man hjälpa till. När man försöker hjälpa till tappar man samtidigt markering på en motståndare. Försiktigheten, eller passiviteten, som uppstår skapar i slutänden en situation där alla spelare mer eller mindre planlöst jagar runt i egen zon för att försvara det egna målet. Hönsgården är ett faktum.

Ett tydligt exempel på detta såg vi i den andra perioden senast hemma mot Almtuna. Då kom banne mig alla spelare fel, hela tiden, på isen. Speciellt i den egna zonen. Till och med hönsen i den berömda hönsgården är mer strukturerade än vad våra spelare var då.

"Men vad fan!" kan någon tycka. "Ska det vara så jävla svårt?". Ja, det kan det vara. Det kan vara oerhört svårt att göra rätt när oron att göra fel tar över agerandet. Och det är någonstans här som Appelgren måste jobba med spelarna. Han måste på något sätt övertyga spelarna om att de kan sin sak. Att de bara ska göra sitt jobb. Inte krångla till det. Appelgren måste ingjuta mod hos spelarna. De sista spelarna behöver i rådande läge är bannor eller gap och skrik. Det spelarna, laget, Appelgren, föreningen, supportrar allra mest behöver är dock en seger. En enda seger. 

Den stora frågan är då om laget ska lyckas åka upp till Sundsvall och äntligen, efter tio omgångar, lyckas inkassera en seger. Ett Sundsvall som alltid har varit en ytterst krånglig motståndare. Ett lag som med små medel ofta lyckats hitta vägar att vinna mot oss. 

Med tanke på den senaste tidens icke-prestationer av vårt lag är jag faktiskt direkt orolig inför morgondagens match. En sak är i alla fall fullständigt klart. Att vinna är att börja i rätt ände av problematiken!

Det om detta..



4 kommentarer:

  1. Ja, jag är ganska säker på att det inte sett bättre ut om Filander fått fortsätta. Nu blev han besparad denna hemska erfarenhet. Jag hoppas att Appelgren kan få till en vändning i sista sekunden, dvs börja vinna från och med imorgon!

    SvaraRadera
  2. Rädslan att göra fel varifrån kommer den..? Filander..?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rädslan att göra fel kommer av att laget ständigt blivit hårt straffade av misstag. Allt från onödiga, klumpiga utvisningar till eget dräll med puck.

      Radera
  3. Såg att ni förlora stort första borta mort Sundsvall 5 - 1
    Ni får gärna upprepa:)

    SvaraRadera