10 augusti 2019

Lite snack..

Tre musketörer!?


Det var länge sedan nu. Väldigt länge. Länge sedan jag skrev ett inlägg på denna blogg. De som följt mig annorstädes har säkert förstått. Det blir lite mycket ibland. För många järn i elden. Men nu är det dags. Dags för att litet återtåg. 

Vad är det då som föranleder mig att återigen skriva ett inlägg på min blogg. Tja, en sak är glädjen att få skriva och uttrycka mig. Ja, jag gillar att skriva. Att berätta. Detta har legat mig till last(!) allt sedan tonåren. Där, i mitt mest pubertala tillstånd, kom lusten till att skriva och berätta. Andra valde moped. Jag valde pennan. Mycket av det jag skrev i min ungdom är fallet i glömska. Inget finns kvar. Bara minnen av när jag stundom satt försjunken i  mig själv och skrev. Vad skrev jag då? Det var det mesta. Oftast var det ett rent fabulerande. Ibland försökte jag mig på att skriva dikter. Sedan gick jag vidare i livet. Hamnade i relation. Blev familj. Arbete. Mycket annat som upptog och fyllde mitt liv. Skrivandet hamnade i träda. På undantag. Gömdes undan. 

Men så, runt mitten av 80-talet kom lusten, behovet, tillbaka. I en ny tappning. Jag började skriva dagbok. I närmare tretton(!) år skrev jag. Temat var nu ett intresse som jag odlat sedan barnsben. Fiske. Eller mer korrekt, sportfiske. Ja, jag skrev fiskedagbok. Det blev några böcker. Faktiskt tre stycken. Böcker som finns kvar. Ståendes på hedersplats i min bokhylla. Uppskattade av mig själv som ett tidsdokument. Uppskattade av mina barn som fått en källa att ösa ur. De har läst dessa mina dagböcker med stor glädje. 

När jag själv läser igenom alla dessa dagboksberättelser inträffar något märkligt. Plötsligt förflyttas jag, tidsmässigt, bakåt. Det jag beskriver i mina dagböcker väcks till liv. Jag kan förnimma dofterna, minnas ljuden, känna regnets strilande, från mina anteckningar. Det som hände för så länge sedan känns nu så nära. Som det var igår. Hjärnan är ett vidunderligt organ. Om man bjuder in så blir gensvaret monumentalt. Hjärnan plockar fram och dukar upp. Bilder dyker upp. Jag tänker osökt på filmen "Tillbaka till framtiden". Med hjälp av mina dagboksanteckning gör jag en tidsresa. Tillbaka. Tillbaka till det som var trots att jag befinner mig i nutid. Två ställen samtidigt. Här och nu samtidigt som där och då. Fascinerande.

Sedan tog det stopp igen. I mitt eget skrivande. Skrivandet som rekreation och avkoppling. Det gick en tid. Och lite mer tid. Men sedan hände det igen. Behovet, suget, intresset av att skriva, uttrycka mig, berätta, blev återigen starkt. Det blev dags att börja, blogga!

För runt tio år sedan antog jag utmaningen att börja skriva om en annan stor passion. Västerås Ishockey. Västerås IK. Västerås Hockey Ungdom Västerås IK. Ja, ni förstår. Västerås stolta ishockeylag som efter några bittra år återuppstått i ny tappning. 

Under tiden som jag aktivt skrev i bloggen hann det bli rätt många inlägg. Runt 2100, om jag inte är helt fel ute. 2100 inlägg! Om ett ishockeylag! Det beredde mig stor glädje att skriva. Att berätta. Att ge uttryck för mina egna tankar och reflektioner. Nu när jag sitter här, denna lördagskväll anno 2019, inser jag att även alla dessa inlägg kommer fungera som ett tidsdokument. På samma sätt som alla mina dagboksanteckningar om fiske. 

Jag kan utan omsvep erkänna att vissa av de inlägg jag skrev, och läser nu, känns som skrivna av en annans hand. "Skrev jag verkligen detta", kan jag tänka. Jag kan, utan att skämmas, erkänna att jag fnittrar förtjust åt vissa inlägg, imponeras av andra, men även tycker att mycket är lite "skämmigt". Rent av uselt. Men, vad gör det? Jag vet att jag var ärlig i allt det jag skrev. Just då, den kvällen, den dagen, tyckte jag så som jag skrev. Inte mer med det. Det intressanta är att när jag läser vissa av mina gamla inlägg kommer jag till insikten att vi alla utvecklas. Mer eller mindre ofrivilligt. Vi tillskansar oss större erfarenhet, mer insikter, djupare kunskaper. Kort sagt vill jag påstå att vi alla blir lite klokare för var dag som går(förhoppningsvis)

En annan sak som skrivandet(bloggen) gav mig var nya vänner. Ibland blev jag uppriktigt sagt förvånad över hur mina anspråkslösa texter kunde nå ut och engagera. Självklart blev jag glad och upprymd när någon berömde mig för mitt skrivande. Jag är inte sämre än att erkänna detta faktum. Vi vill nog alla till mans få bekräftelse då och då. 

Under senare år har jag härjat på ett annat socialt medium. Twitter. Det tog sin tid, runt två tre år, innan jag fullt ut började använda Twitter som alternativ plattform för mitt skrivande. Fördelen med den plattformen var den direktkontakt man fick med sina läsare(följare). Omedelbar respons. Tog bara sekunder ibland innan någon besvarade ett "inlägg". Att det tog ganska lång tid innan jag gick över till att kommunicera allt mer på Twitter berodde bland annat på språkformatet. Helt annorlunda och till viss del svårare. Förutom att man endast tilläts använda få tecken(150) blev det genast mycket viktigare hur man formulerade sig. Här fanns inte utrymme för påståenden som krävde tydlig underbyggnad. Väldigt ofta missförstods mina inlägg på Twitter. Då jag i mitt skrivande på bloggen ofta använda humor(!) och en stor portion ironi fick jag nu tänka om. Ironi i dess skrivna form uppfattas inte alltid som ironi av mottagaren. 

Nåja, oavsett detta fick jag nu några år på Twitter där jag rumsterade om väldiga. På relativt kort tid fick jag en ansenlig mängd följare. Det var roligt. Det var uppmuntrande. Det var bekräftelse i dess vackraste form. De fina under denna min Twitterperiod var alla de vänner som det genererade. Vänner över hela landet. Från storstad till landet. Från hög till låg. Alla sorter. Det som förenade oss var passionen för ishockey. Men, så tog det slut! Punkt och slut! En dag var mitt konto stängt. Ej tillgängligt. Vad som egentligen hände är det ingen som vet. Under någon vecka försökte jag på alla sätt få åtkomst till mitt konto med inget hjälpte. Där och då bestämde jag mig. Jag tar en paus!

Från att skrivit blogg(9 år), twittrat i tre år, gick jag in i ett tillstånd av tystnad. Mitt skrivande gick in i ett standby läge. Faktum är att denna period var nyttig. Gav andrum. Fick mig att under en tid fokusera på annat i livet. Det mediala brus(blogg/twitter) som varit min vardag så länge gick i träda. Det var som att min hjärna tackade för denna paus. Den fick tid till att rensa upp, sortera ut, katalogisera. Bringa ordning, helt enkelt. 

Efter några månader valde jag att "komma tillbaka". Skapade nytt Twitterkonto. Återtog kontakt med gamla vänner. Nu är jag med igen. Renad, återställd, fylld av energi. Glädjen att skriva och berätta har nog aldrig känts starkare. 

Så vad ville jag då säga med detta mitt inlägg. Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Fick bara en lust att berätta just detta. 

Idag har jag, som bekant, andra uppdrag som ger mig utrymme för min skrivarlust. Som skribent för föreningen, Västerås IK, får jag numera alla möjligheten till att uttrycka mig. Nåja, inom vissa givna ramar förstås. 

Min tanke är dock att jag ska kunna kombinera. Allt. Twitter, blogg, skribent. Det kan gå. Det måste gå. Det skulle vara kul, tycker jag. Men, vem vet. Jag kanske byter spår på bloggen. Skriver om helt andra saker. Båt, som exempel. Eller varför inte svamp. Tja, den som lever får se.

På återhörande...


2 kommentarer:

  1. Att det står 0 kommentarer efter din blogg, brukar trissa mig till att åtminstone skriva något. Jag tycker du skriver alldeles utmärkt och ser fram emot att läsa dina inlägg om VIK. Det blir en spännande säsong helt säkert!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Alltid lika trevligt att kommunicera. Både här och där.

      Radera