Ett försiktigt IKO vann mot ett avvaktande Västerås

Swehockey

Det kunde man ju ge som fan på. Efter en heroisk kämpainsats mot topplaget Pantern fanns varken ork eller kunnande att stå emot ett formsvagt Oskarshamn. Epitetet "varannan-dags-lag" är tyvärr ytterst passande för oss just nu.

Enligt källa med insyn kände sig spelare orkeslösa redan inför nedsläpp mot Västervik hemma. Något som snabbt visade sig när pucken väl släpptes. Mot Pantern var det bättre. Där orkade vi driva på åtminstone en period innan orken började tryta och Pantern tog över taktpinnen allt mer. Detta kompenserades av ett heroiskt kämpade samt en del flyt i avsluten. Ett kämpande som räckte till seger och tre härliga poäng.

Förhoppningen var givetvis att spelarna skulle ta med sig den goda känslan, och insikten, till dagens match. Att det går att vinna alla matcher i denna serie med jävligt hårt arbete. Av detta såg jag inte mycket i dagens match. 

Oskarshamn tilläts väldigt enkelt peta in 1-0 efter ett palaver framför eget mål. Vi hade tre egna spelare i målområdet men ingen lyckades få bort den lösa puck som låg fri för någon sekund. Inte blev det bättre då Oskarshamn kunde lyfta in 2-0 i en spelvändning där hemjobbet såg aningen vekt ut. Lundberg räddade förtjänst första skottet men returen. Den fick enkelt slås in i nät.

Precis som i flera andra bortamatcher efter jul hade vi bjudit in våra motståndare rejält efter bara några minuters spel. Perioden i övrigt var inte mycket att säga om. Det var IKO som då och då lyckades sätta lite offensivt tryck. Själva hade vi förbålt jobbigt att överhuvudtaget hitta spelvägar ut ur egen zon. Tre av fyra chanser i perioden, och match, tillkom efter samma mönster. Vi slarvar med puck i egen zon. Vi tappar puck vid uppspel. Oskarshamn fick flera möjligheter under matchen att göra mål pga just detta. Detta fumlande med puck i egen zon gällde både forwards och backar.

Trots att vi, genom Lihagen, lyckades reducera till 1-2 i boxplay kände jag att vi var rökta i denna match. Så illa var det. Visserligen jämnade vi ut spelet i den andra perioden men våra avslut, vårt hot, mot IKO:s kasse var sällan av allvarlig sort.

Då jag i grunden är en naiv optimist ville jag gärna tro på en rejäl scenförändring till den tredje perioden. Förväntade mig att Gulsvart kompromisslöst skulle ställa en allvarlig fråga till Oskarshamn. Slänga puckar mot mål, gå hårt mot kassen, trycka på.

Av detta blev platt och intet. De första tio minuterna av den tredje perioden blev istället mycket märklig rent spelmässig. Jag fick se två lag som åkte och bevakade! Som väntade ut varandra. IKO ville slå vakt om poängen. Det har jag den största förståelse för. Frågan är vad vi ville? Inte mycket, i alla fall. Första skottet mot IKO:s kasse kom först efter dryga tio minuter i period tre. Detta i en match där vi hade allt att vinna, inget att förlora, genom att jaga en kvittering. Allvarligt talat begrep jag ingenting. Istället för att spela på IKO:s rädsla att förlora lät vi dem enkelt spela av den sista perioden. Inte ens ett sent powerplay till vår fördel kunde ändra på detta faktum. 

Det är ju så man kan få blåskatarr för mindre!

Självklart begriper jag att alla spelare i truppen ville vinna dagens match. Att de hade för avsikt att gå in och knipa tre poäng mot ett formsvagt Oskarshamn. Men, någonstans på vägen från tanke till handlingen skedde en låsning. En mental blockering som inte släppte under match. Jag gissar att det måste vara oerhört tungt för spelare att ge 100%, vara helt utpumpade efter match, utan att det visat sig i spelet på isen. Jämför gärna med skidåkare som vissa dagar är helt ur form. De sliter och sliter i spåret men åker bara längre och längre bakåt i resultatlistan. De ger med andra ord 100% men får bara ut 75%. Då kan det se ut som det gjorde i dag för oss mot Oskarshamn.

Den fråga som då kommer som ett brev på posten är hur det är med orken, fysiken? När jag tittade på matchen mellan AIK och Almtuna idag så var det en jävla fart på alla spelare ända fram till slutsignalen. Att se den matchen var som att se en annan sport vad det gäller fart och intensitet. Om de orkar flänga fram och tillbaka i tre perioder så borde vi. Eller hur?

Är det kanske så att det pressade läge laget befinner sig i stjäl energi från spelarna? Inte vet jag. Förhoppningsvis vet våra ledare, tränare, hur det är med den saken.

Men, men. Trots dagens förlust är vi ännu kvar i HockeyAllsvenskan. Tyvärr gick Mora och vann mot Tingsryd i dagens omgång. Ett Tingsryd som fortsatt behöver samla poäng för att fixa sin playoff-plats. Med andra ord känns våra möjligheter att knipa poäng hemma mot TAIF aningen begränsade i skrivande stund.

På måndag möts Björklöven och BIK Karlskoga samt Modo och Vita Hästen. Spännande värre. Förluster för både Modo och Björklöven vore naturligtvis välkommet, men, jag tror faktiskt Löven snuvar BIK på alla poäng, dessvärre...

Tack för ordet..

Seger mot IKO - trots svag spelmässig insats!

Västerås - Oskarshamn 2-1

Jag vill inte påstå att Gulsvart kom ut fullpumpade med energi och självförtroende efter två raka matcher utan förlust. Istället var det lite lagom avslaget och försiktigt. Som tur var ville inte heller Oskarshamn dra upp något vidare tempo i matchen. Det var helt enkelt en rätt dålig match rent spelmässig som vi bjöds på. Skotten 4-3 till hemmalag efter den första perioden underströk att det inte var någon vilda-västern-hockey som spelades. 

Om man hade förväntningar på att Gulsvart skulle komma ut med bättre energi till den andra perioden blev man djupt besviken. Istället var det Oskarshamn som tog tag i taktpinnen och omgående smällde in en ledningspuck fram till 1-0. Sedan följde en hemsk period där Oskarshamn åkte åttor runt hemmalaget och dominerade närmast fullständigt. Dominansen var så kraftigt att Christer Olsson tvingades ta en time-out redan efter sex minuters spel. Då hade IKO avlossat sju skott mot Lundberg. Vi själva hade fått iväg ett(1) skott mot IKO:s bur. Som tur var spelade återigen Henrik Lundberg äckligt stabilt och vägrade släppa förbi sig fler puckar i den andra perioden. Skotten vanns av Oskarshamn med 14-6.

Inför tredje perioden var jag nöjd med väldigt få saker i spelet. Nöjd med endast ett insläppt mål. Nöjd med att boxplay fungerade. Nöjde med målvaktsspelet. Väldigt missnöjd med den närmast totala avsaknaden av offensivt spel. Det blev därför närmast ett antiklimax då Hampus Larsson klev fram omedelbart i tredje perioden och hängde in kvitteringen till 1-1. Det var minst sagt oväntat. Om vår insats höll lågvattennivå under andra perioden så vill jag påstå att laget fick upp nästan strax ovan vattenytan i den tredje. Spelmässigt en hygglig period. Vi höll jämna steg med Oskarshamn ända fram till slutsignalen. Detta utan att något av lagen visade speciellt mycket briljans i sitt spel.

Med tanke på lagets rätt tama insats kände jag mig nöjd med att det överhuvudtaget blev poäng. Dock hade jag inte högre tankar om möjligheten till mer än just en poäng. Men, där blev jag lurad. Efter en ganska händelsefattig sudden lyckades vi, äntligen, vinna en straffläggning! Henrik Lundberg gjorde vad han kunde och räddade vilket gav Lucas Zetterberg chansen att bli matchvinnare. Unge Zetterberg briljerade med två otroligt snygga straffar och därmed bärgades två sköna poäng.

Trots en stundtals stapplande offensiv har nu Gulsvart tagit sig igenom tre omgångar utan förlust under full tid. Laget har skramlat ihop sex av nio möjliga poäng. Det är ju inte alls så uselt!

Laget har snittat ett(1) insläppt mål på de tre senaste matcherna! Det är jävligt bra!

Under matchen mot Oskarshamn fanns det inte så mycket att glädjas åt rent spelmässigt, om jag uttrycker mig försiktigt, men, det fanns ljuspunkter värda att lyfta fram nu i efterhand:

- Lucas Zetterberg. Fått mycket förtroende i powerplay och där stänkt in mål. Däremot varit rätt osynlig i spelet fem mot fem. I matchen mot Oskarshamn tycker jag han bröt ny mark. För första gången tycker jag han tog för sig på ett riktigt bra sätt. Såg stark ut i många situationer på isen. Bestämd. Smällde på. Var aktiv. Har man dessutom skramlat ihop sexton poäng och ligger trea i den interna poängligan, så har man gjort många saker bra.

- Hampus Larsson. Så underbart att se hur Hampus tar för sig allt mer i alla situationer ute på isen. Hur han vågar ta kliv även i det offensiva spelet. Fick hänga en kasse mycket välförtjänt. Har under hela säsongen visat en väldig jämnhet i sitt spel. Jag upplever honom som vår bäste back för tillfället!

- Simon Karlsson. Borta från spel en räcka av matcher. Kliver in och agerar väldigt lugnt. Trots att han ibland vill överarbeta vissa situationer i egen zon gillar jag det jag ser. Här har vi en back som vågar hålla i pucken och leta kreativa lösningar. Kan bli riktigt bra om han får spela in sig ordentligt efter sin skada.

- Henrik Lundberg. Kommentarer överflödiga!

I övrigt anser jag att Markus Bergman i mångt och mycket är ett fynd. Mycket spelare för pengarna, om man säger så.

Kul även att C Olsson släppta in "besten" Douglas Alenbring i boxplay. Fick briljera med några rejäla bröstvärmare. 

Plötsligt tycker jag vi har backar som räcker och täcker! Vi har sannerligen styrt upp defensiven rejält. Nu återstår resten. Hur i hela friden man ska få igång offensiven? Men, det är som man säger en helt annan femma. In med Lihagen nu. Gissar att han är rejält spelsugen...

Tack för kaffet..

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.

Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!

Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 

Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 

Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)

Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!

Det såg så bra ut...

Swehockey

Oskarshamn - Västerås 3-1

Tredje raka torsken denna säsong mot Oskarshamn. Det är så man kan bli med eskimåbarn. För första gången på mycket länge kände jag mig tillfreds med det jag såg. Gulsvart var verkligen redo till match från första nedsläpp denna gång. Visserligen fick IKO några halvfarliga anfall till en början men sedan visade Gulsvart att man ville vara med och tävla på allvar. Trots detta åkte vi på ett mål i arslet efter cirka sju minuters spel. Ett mycket märkligt mål, för övrigt. Ett "inlägg" från ena sarghörnet hittade in bakom Marcus Dahlbom. Hur det gick till framgick inte ens av de repriser man fick se. Kanske det var en styrning eller så gick pucken in direkt via målvaktens benskydd. Precis ett sådan mål som vi absolut inte behövde. 

Trots denna motgång fortsatte Gulsvart att försöka anfalla och gjorde det på ett hyggligt sätt. Då kom nästa "märkliga" situation. I ett kampmoment bakom IKO:s mål hittade plötsligt domaren en utvisning på Fredrik Johansson. I samband med att IKO:s målvakt skulle åka av isen kolliderade denne med Jan Urbas och domaren tolkade detta som en regelvidrighet. Därmed fick IKO chansen till spel fem mot tre. När senast, denna säsong, fick vi med oss den typen av utvisningar? Det kändes minst sagt surt. 

Lyckligtvis kunde vi hålla undan trots att IKO var nära att hänga en kasse. Två stolpskott var det närmaste de kom till att utöka sin ledning. Då, just då, kändes det som om det äntligen skulle kunna väga över till vår fördel. Något som inte hänt för många gånger denna säsong. Detta förstärktes då Jeremy Williams lyckades stänka in kvitteringen till 1-1 på fin pass från Matias Myttynen. 

Den andra perioden kanske var vår bästa period på länge. Åtminstone på bortaplan. Dock var vi fortsatt för uddlösa i våra avslut. Överlag såg spelet riktigt bra ut och tidigare misstag som varit rätt frekventa syntes inte till. Perioden slutade med fortsatt oavgjort resultat, 1-1.

I den tredje perioden fortsatte Gulsvart att idka ett rätt framgångsrikt spel som ofta var förlagt i IKO:s egen zon. Tyvärr kunde inte heller nu laget förvalta alla de chanser som skapades. Det såg ut att gå mot förlängning. En förlängning som jag kände vore ett stort fall framåt. En viktig poäng. Då inträffade den stora katastrofen. Unge Borgman fick för sig att stöta på en IKO-spelare som stod vänd ut från sargen. Det slutade med att nämnde IKO-spelare dråsade ihop som om blixten slagit ned. Domaren var inte sen att höja armen och döma utvisning för crosschecking. Ridå! I det efterföljande powerplayspelet lyckades naturligtvis IKO skyffla in en puck och därmed gå vinnande ur striden. Att vi sedan tog ut målvakten och gjorde ett desperat försök att kvittera var mer av akademiskt intresse. Det var inte vår kväll denna kväll, heller. 

Det som kändes extra jobbigt denna gång var att vi spelmässigt var aningen vassare än våra motståndare men likt förbaskat stod vi med byxorna nere när slutsignalen väl ljöd. Man kan säga att vi i denna match tog tre steg framåt, spelmässigt, men likt förbaskat hamnande fyra steg bakåt resultatmässigt...

Förhoppningsvis tar spelarna med sig allt det som faktiskt var bra från denna match till måndagens möte med Tingsryd. Om man gör det har jag goda förhoppningar om att vi äntligen får med oss ett resultat i form av poäng eller seger. 

Det som är lite nedslående, trots allt, är vår impotens i målskyttet. Det ska fan vara målvakt i Västerås. Släpper du in mer än ett mål så är risken stor att laget förlorar. Så länge vi inte mäktar med att göra mer än 1-2 mål per match blir trycket på våra målvakter exceptionellt stort. Vår målproduktion måste upp, så enkelt är det. Om inte annat för att våra målvakter ska få en rimlig arbetsbörda. 

Sist men inte minst, utvisningarna. I matchen mot Asplöven räknade jag in minst tre utvisningar som får betecknas som fullständigt onödiga. Det är dags nu, för alla spelare, att rannsaka sig själva. Sluta upp med dessa dumheter, tack!

Det var allt för denna gång...

Men, ska det va så svårt...

Swehockey

Västerås - Asplöven 3-4 (straffar)

Jaha! Då blev man blåst på konfekten, igen. Inför matchen mot Asplöven hade jag intalat mig själv att det var dags nu. Det stora avstampet. Det var just denna torsdagskväll som Gulsvart skulle ta avstamp mot bättre tider. Det var nu, här och då, en ny väg skulle anträdas. En väg krönt av poäng, segrar och avancemang uppåt(!) i tabellen. 

Vad var det då som låg till grund för mina närmast oantastliga förhoppningar? Tja, vanligt sunt förnuft samt en lagom dos naivitet och optimismen. Då jag besökt två träningar innan torsdagsmatchen förleddes jag kanske en aning. Det jag såg på träningarna lovade betydligt mer än det jag fick se under match. Tyvärr! 

Det är tydligt att något händer när spelarna går från träning till match. Det som ser så självklart ut på träning behöver nödvändigtvis inte fungera i en matchsituation. En anledning till detta är att man ställs mot en motståndare som gör allt för att jävlas. Anspänning är en annan orsak. På träning belönas ett misstag med tränarens missnöje, vilket inte svider så mycket. Under match kan samma misstag kosta en seger. Det svider jävligt mycket! Ur det perspektivet ökar naturligtvis anspänningen i kvadrat. Ingen spelare vill vara den som gör matchavgörande misstag. Cirkeln sluts. Den onda cirkeln. När spelare slutar våga så minskar chansen till sportslig framgång. Se där en analys så god som någon. Ett klassiskt moment 22:

- Spela försiktigt, riskeliminera.

- Våga, öka risktagandet.

Ur mitt synfält, från Södra ståplats, är känslan att Gulsvart för tillfället pendlar mellan viljan att våga och rädslan att göra misstag. Dessutom är spelare olika. En del försöker(vågar) medan andra är mer försiktiga(säkrar). När detta sker samtidigt blir det inte bra. Det idealiska vore naturligtvis om alla spelare på isen ligger på samma "nivå". Att det finns en inbyggd tro, självkänsla, om att det vi gör det kommer bli bra, Bra som fan. Ett annat ord som kan beskriva det jag efterlyser är trygghet. Trygghet är bra. Trygghet är något som jag upplever saknas nu på många händer och fötter i laget. Trygghet kommer med framgång. Framgång är något som kollektivet Gulsvart inte har, för tillfället. 

Lag som saknar trygghet drabbas ofta av frustration. Spelare blir helt enkelt förbannade på sig själva, på isen, på domaren, på sina lagkompisar, och fan och hans mormor. Frustration är ofta ett tecken på att något är fel men det kan även vara en signal om något positivt. Frustrerade spelare kan, i sin ilska, göra prestationer som bidrar till att skapa, framgång! Dessvärre brukar frustration i de allra flesta fall bidra till att spelare försätter sig själva, och laget, i än sämre läge. 

I matchen mot Asplöven tyckte jag mig se allt det jag beskrivit i min text ovan. Gulsvart gick från att uppträda stabilt, med visst mått av trygghet, till att visa allt större frustration när saker och ting gick emot. Det som från en början såg ut att kunna bli en stabil hemmaseger förvandlades åter till en mara för både supportrar, ledare och spelare. Moment 22!

Som jag tidigare sagt och skrivit så finns det inga "snabba fix" för att ta sig ur den situation som råder för tillfället. Den enda vägen, den bästa vägen, är att vinna matcher. Vinna matcher görs genom att alla spelare drar åt samma håll. Vill samma sak. Presterar på en hög nivå. Arbetar hårt. Det är banalt och klyschigt men det är samtidigt den nakna sanningen. Endast genom segrar, sportslig framgång, skapas den trygghet som är grunden för ett framgångsrikt lag. Oavsett sport. 

Dagens prövning, Oskarshamn borta, är ur många aspekter en perfekt match för oss just nu. Förväntningarna på laget är låga. Inte många tror på poäng. Det är just en sådan match som ska vinnas. Det är just en sådan seger som kan innebära första steget mot resan ut ur det stora mörker som laget, och dess supportrar, befunnit sig i de senaste två månaderna....

- Nu kör vi!

Dagen efter...

Dunkla tankar..

Ny dag och nya tankar. Gårdagens förlust tonas bort. Efter att läst i VLT och lyssnat till vad ledare och spelare sagt så konstaterar jag att de flesta var ense. En svag insats, kollektivt. En match i serielunken där laget aldrig tände till tillräckligt för att komma ur Oskarshamns grepp. 

Nu går vi vidare. Nya målbilder. På tisdag kommer Leksand på besök. Då finns alla möjligheter till snabb revansch. Ett Leksand som blandar och ger än mer än oss. Spelmässigt är de på väg ut ur dimman men de har mycket kvar att bevisa. Seger senast mot Asplöven med klara 6-1 till trots. 

Hur kan det bli på detta sätt? En fråga vi supportrar ställer oss med viss regelbundenhet. Hur kan ett lag plötsligt gå ned i prestation efter ett antal matcher där det mesta pekat åt motsatt håll? Svaret är inte givet. Ska man skylla på kosten, sömnen, bussresan, boendet, luften? Jag tror helt enkelt att det finns en närmare, och enklare, förklaring. Spelarna har helt enkelt lite svårare att motivera sig inför vissa matcher. Under en lång säsong blir det många resor till andra städer och arenor. Att åka till Uppsala för match mot AIS i Gränbyhallen är ett exempel på det jag menar. Hur kul är det på en skala? En liten kall ishall med knappa 1000 personer på läktaren. På samma sätt inbillar jag mig det är när laget åker ned till Oskarshamn. Med tanke på våra svårigheter över tid att vinna borta mot IKO så anser jag att min tanke har en viss bärighet. 

Men, skit i detta. Det är en tränares förbaskade skyldighet att laget är på tå och redo för strid oavsett om matchen går av stapeln vid Badelundaåsen eller i ABB Arena. Å andra sidan tycks det inte spela någon roll vilken tränare vi har då vi i de allra flesta fall(!) förlorar just i Gränbyhallen och nere i Oskarshamn! 

- Kan man kräva att få spela dessa matcher på neutral mark? Möta Almtuna i Gävle och Oskarshamn i Linköping!

Mot SHL!

Tunga poäng borta mot IKO

Gråhns vs Engsund

Oskarshamn - Västerås 2-3 (0-0, 1-1, 1-1, 0-1)

Det blev lite som vanligt i våra möten med Oskarshamn. Tufft, jobbigt, lite småfult, och ovisst. Den minnesgode kommer säker ihåg att vid segern hemma i ABB Arena senast belönades Evan McGrath med avstängning efter en tackling mot Erik Andersson. Detta i en match som i allt övrigt inte var stökig eller ful på minsta sätt. Inför denna match raljerade jag på #Twitter och påstod att IKO:s Oskar Engsund skulle dra på sig 2+2+2+5+Game. Herr Engsund har en historik som talade för detta. Bland annat smällde han på vår Tony Romano förra säsongen med en hjärnskakning som följd. Inte visste jag att det skulle bli som det sedan blev....

Matchen då? Jag följde den via Viasat.se. En gratissändning som man tackade för. Dock var kvalitén inte den bästa och jag fick utstå både hackande bild och osynkat ljud. Men gratis är alltid gratis. Tyvärr får matcher en annan karaktär när streamen inte flyter på som den ska. Man förleds att tro att även spelet ute på isen hackar.

Första perioden var en helt ok period ur ett Gulsvart perspektiv. Det blev inte alls den anstormning från hemmalaget mot vår kasse som jag befarat innan match. Då jag tidigare sett IKO närmast förödmjuka Mora i en förstaperiod inte allt för länge sedan visste jag vad som kunde komma. Nog för att IKO försökte lägga puckar djupt, ta sig ned och sätta tryck på våra backar. Allt som oftast lyckades vi dock krångla oss ur denna press och skicka iväg puckar med bra adress till forwards. Min känsla var att Gulsvart mer försökte kontrollera IKO än att själva föra spelet. Något vi lyckades väldigt bra med. Liten spelmässig fördel till oss.

Skott: 5-11

Den andra perioden började med att Nick Angell drog på sig en utvisning. IKO tackade för denna möjlighet. Emil Kristensen slängde in en puck från blå som elegant smet förbi allt och alla och in bakom en skymd Jonatan Bjurö. Det behöver inte konstras till så mycket i powerplay. Kasta in pucken mot mål, då finns alltid chansen. 

Efter IKO:s ledningsmål trodde jag hemmalaget skulle gasa på ordentligt för att behålla momentum i matchen. Så skedde icke. Istället var det vi som allt mer tog över spelet ju längre perioden gick. Vid ett av våra många besök i IKO:s försvarszon lyckades till slut Oscar Steen hitta en fin macka till Nick Angell som åkte in på sovande sidan och stänkte in reduceringen till 1-1. Faktiskt ett riktigt snyggt hockeymål, om jag får säga det själv.

Någonstans på vägen i denna period, vet inte exakt tid, inträffade två incidenter som senare utmynnade i ett större bråk:

1. Oscar Engsund kliver fram i vår zon och ska stöta mot Jeremy Williams som är på väg fram med puck. Precis när Engsund ska "trycka till" ändrar Williams åkriktning en aning och Engsund sätter då ut sitt högra ben/knä för att inte bli överspelad. En solklar ben/knätackling som tillfälligt däckar Williams. Med tanke på dennes tidigare skada som hållit honom borta från spel i nästan sex veckor höll jag, och många andra, andan av förskräckelse. Domaren väljer dock att fria helt och Williams får hjälp av isen.

2. Per Helmersson kliver upp i mittzon med puck, passar ifrån sig pucken, och blir efter detta pååkt av en spelare från IKO. Även detta en tydlig ben/knätackling. Dock anser jag att denna tackling mer får föras in på olyckskontot. Det fanns inget uppsåt från IKO:s spelare att försöka skada. En kollision, helt enkelt, men likväl kunde domaren även här tagit utvisning.

Efter denna reducering fortsatte vi att trumma på och tillbringade en hel del tid i IKO:s försvarszon. Efter en målvaktsblockering av IKO:s målvakt utbryter sedan det stora tumultet. Vad som egentligen startade det hela är för mig oklart. Det kan ha varit att en av våra spelare stötte med klubban mot målvaktens när denne skulle blockera pucken. Oavsett vilket så var kalabaliken ett faktum och slagsmålet snart igång. De som brakade ihop var Stefan Gråhns och Oscar Engsund. En domare försökte gå emellan och belönades för sitt nit med flera slag mot ansiktet. Domaren gav därmed upp och släppte kombattanterna som fick boxas vidare. 

Som vanligt är jag själv väldigt ambivalent till dessa slagsmål. Jag har förståelse för att de förekommer och de har ett visst underhållningsvärde. De kan även fungera som moralhöjare både för lag och publik. Så länge inte dessa slagsmål är "iscensatta" kan jag köpa det hela. Nu slutade denna "match" med att båda stridstupparna fick lämna isen och ingen var mer nöjd över detta än undertecknad. Anledningen till denna min förnöjsamhet bottnade i rädslan för skador på någon av våra spelare om Oscar Engsund varit kvar på isen. 

På vårt eget forum, Gurkburken, har känslorna svallat höga efter detta slagsmål. Många ropar på att vi måste ha en "polis" i laget som går in och skyddar våra stjärnor. Jag förstår upprördheten men samtidigt vill jag påpeka en viss problematik. Om vi har en "polis" som ska hoppa in på isen och "spöa upp" elaka motståndare så får vi kallt räkna med att denna polis blir avstängd! Vad ska vi då göra under dennes avstängningsperiod? Värva ännu en - polis? 

Perioden slutar 1-1 i mål men spelmässigt tar vi över allt mer. 

Skott: 4-13

I den tredje perioden kommer IKO ut lite mer desperata och sätter lite mer tryck mot vår egen kasse. Trots detta har vi inte speciellt svårt att värja oss. Det byts lite chanser fram och tillbaka innan IKO slarvar med ett uppspel som Dustin Johner snappar upp. Han vänder tillbaka in i IKO:s zon och skickar iväg ett lågt skott där Gasper Kroselj tvingas släppa retur. Returen går rakt ut till anstormande Erik Andersson som skickar in pucken i nät. Efter målet känns det som om vi, som vanligt, stänger igen matchen. Tre poäng är som i den lilla berömda asken.

När det är knappt två minuter kvar tar IKO ut sin målvakt och chansar med spel 6 mot 5. Stabil som jag är i min tro förväntar jag mig att vi ska sno trissan och stänga matchen med ett tredje mål. Och, det är vad vi gör. Vi gör matchens tredje mål - dock i egen kasse! Olycksgubben Markus "Slangen" Söderqvist lyckas med det hemmalaget inte gör. Han överlistar Jonatan Bjurö och skickar liggandes in IKO:s reducering till 2-2. Ett på många sätt elegant mål men denna gång i fel bur...

Lyckligtvis lyckas vi sedan vinna matchen i sudden där Oscar Steen får kröna en fin insats med att stänka in segermålet. 

Skott: 7-6

Summering:

- Oskarshamn var, lyckligtvis, inte alls så heta och jobbiga som de kan vara på hemmaplan. Allt eftersom matchen led var det vi som styrde och ställde på isen. Först i tredje perioden lyckades IKO, stundtals, ställa till med problem för oss i egen zon. 

- Jag är oerhört tacksam att Jeremy Williams och Per Helmersson undkom denna match utan skadeproblem.

- Gulsvart gjorde en gedigen bortamatch. Den trygghet som finns i laget lyser igenom i alla formationer. Laget bara nöter på. Inte alltid briljans, men alltid hårt arbete.

- Vi gör fortsatt väldigt få misstag. Därmed bjuder vi inte motståndare på lägen.

- Tre poäng hade varit perfekt. Två poäng är mycket bra.
- Domaren/na hamnade mycket i fokus. Efter matchen erkände de att det skulle har varit utvisningar vid ovan nämnda incidenter.

Mot Timrå...

Gott & Blandat

Så här i väntan på match mot AIK i ABB Arena på torsdag har jag tagit mig friheten att fundera lite över tingens ordning under säsongen som varit. Allt har inte blivit som förväntat. Det enda som är som det var tänkt kan vara Malmös framfart i serien. Men i övrigt har det varit väldigt mycket "upp och ned" fram till nu...

Wener-gate

Först vill jag kommentera det som händer/hänt i Björklöven. Tydligen har man vid något/några träningstillfällen larvat sig med några extraövningar. Inget ovanligt. I detta fall tycks det varit övning/ar av annorlunda slag(!). Enligt inte helt tillförlitliga källor påstås att spelare beordrats att ta på sig boxhandskar och därefter puckla på varandra! Det hela skulle ha slutat med både näsblod, näsbensbrott och - hjärnskakning? För mig låter detta helt osannolikt! Alla som någonsin stått på ett par skridskor vet hur infernaliskt svårt det är att försöka puckla på någon. Det vill sig inte riktigt då fötterna tenderar till att glida, okontrollerat. Kort sagt får man ingen kraft i slagen. Att man då, ändå, med boxhandskar(!) som är rätt vadderade, lyckats skada varandra så pass känns inte logiskt!

Det roliga i detta, eller tragiska, är att spelarna som varit inblandade i denna holmgång(!) inte vill uttala sig utan hänvisar till - sin/sina agenter! Vad är det för jävla trams? Snart hänvisar väl spelarna till sina advokater! 

Som vanligt är det alltid roligt när Herr Wener är ute i blåsväder. Det tackar man för...

----------------

Södertälje

Snart vet man inte vad man ska tro, eller skriva, om anrika Sportklubben! Inför säsongen skrev man upp sig själv som en av kandidaterna till serieseger. Lagbygget man presenterade inför seriestarten skvallrade om att SSK visst kunde bli ett topplag. Supportrar och sponsorer hade gjort stordåd och dragit in pengar till spetsvärvningar. Som lök på laxen(!) lockade man till sig Janne Karlsson som tränare. Manegen var krattad, bordet dukat, men patienten - dog! Jag ger ibland uttryck för att jag har en viss insikt i och förståelse för vad som händer. I fallet SSK är jag dock helt off.  Nu ska man dock inte räkna bort SSK helt. Det räcker utmärkt att krampa sig upp till topp åtta för att fortfarande ha chans till avancemang till SHL. 

- Kan vara läge att sätta en slant på SSK!

----------------

Bröderna Bus!

Idag möts Malmö och BIK Karlskoga. Den stora frågan är inte vilket lag som kommer vinna. Nej, fokus från min sida är vilken/vilka spelare som först drar på sig ett matchstraff! Malmö kommer vara duktig taggade efter förlusten mot oss senast. BIK, å andra sidan, kommer inte genera sig utan sticka in näsan i jakt på ännu en seger. Kommer verkligen bli intressant. Synd och skam att Viasat väljer att visa SSK mot Mora denna omgång. En annan fråga är givetvis hur Calle Berglund mår. Är han pruttfri eller kommer han skita i brallan pga sin magsjuka?

Mina aspiranter till att få matchstraff:

- Christian Berglund (BIK)

- Calle Berglund (BIK)

- Daniel Wessner (BIK)

- Stefan Warg (BIK)

- David Liffiton (BIK)

----------------

Oskarshamn 

Laget som ständigt gör mig så brydd. År efter år, säsong efter säsong, med få undantag tycker jag laget underpresterar. Utgår jag från våra egna möten med IKO så upplever jag inte att vi varit så mycket bättre, spelmässigt. Likt förbaskat lyckas vi hålla till i de övre regionerna medan IKO, vanligtvis, plaskar runt i botten av tabellen. Märkligt, på min ära. Så har det sett ut i många säsonger. Oskarshamn är ett lag som jag absolut inte vill möta i ett avgörande läge. Ett lag som plötsligt kan få "allt att stämma" och då bli hur bra som helst. Tar de sig till topp åtta kommer de bli jobbiga att ha att göra med. Sanna mina ord. 

....det om det....

Seger - och skador!

En viktig seger togs mot Oskarshamn men det som oroar mig för stunden är skadeläget efter matchen. Tre spelare lyckades(!) skada sig(skadas) under den sista perioden. 

Johan Jonsson slängde sig för att bryta en passning och rammade kortsargen med huvudet före. Reste sig dock och fortsatte spela. Är han hel kurant eller kommer det lite surt efter?

Erik Andersson blev tacklad olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. Kan bli borta några matcher, minst!


Jeremy Williams försökte sig på en tackling i anfallszon som resulterade i att han själv, med stor möda, kunde ta sig av isen. Såg ut som en otäck vridning av ett knä. Vi minns alla slutfasen av förra säsongen då han vred till sitt knä. En skada som bidrog till att han inte alls kunde prestera på normal nivå i kvalserien.

Matchen var ungefär som väntat. Oskarshamn var till en början försiktiga och visade tydligt att man ville klara av den första anstormningen från hemmalaget. Något man gjorde med viss möda. Vi skapade en hel del chanser de första 5-6 minuterna utan att kunna peta in pucken. Trots möjligt till ett powerplay under matchens inledning stod Oskarshamn emot. 

Istället var det Oskarshamn som gjorde första målet, i sitt första powerplay, och fick det berömda momentum i matchen. Ett inte särskilt ordnat powerplay resulterade i skott, retur, jätteröra framför Bjurö, innan Greg Squares hittade pucken och kunde skyffla in den i mål. Matchen hade därmed fått precis den utveckling som jag fruktat innan nedsläpp.

För första gången på fem matcher blev vi nu det lag som tvingades jaga. Jaga en kvittering. Anfalla mot ett mer samlat försvar. Alltid en knepig uppgift då risken för snabba spelvändningar blir mer överhängande.

Lyckligtvis fick vi själva chansen till nytt spel i powerplay och denna gång var det inget snack. Det tog bara drygt 25 sekunder innan Marcus Söderkvist hittade fram med en passningen till Jeremy Williams som snyggt krutade in kvitteringen till 1-1. 

Efter målet kändes det som om vi tog tillbaka initiativet igen. Frågan var bara om vi skulle kunna göra ett eller annat mål i den andra perioden och därmed få samma utveckling som i de senaste vinstmatcherna. Gemensamt för alla dessa matcher är att vi gjort ett målmässigt ryck i andraperioderna för att sedan bevaka ledningen i den tredje.

Den andra perioden blev stundtals en rätt rörig historia. I takt med att Oskarshamn började spela mer och mer ”desperat” fick vi själva det allt svårare att hålla de egna linjerna i spelet. Trots att vi gjorde ett oerhört vackert mål i powerplay(Dustin Johner) fram till 2-1 så förmådde vi inte hänga av IKO. Istället fick Oskarshamn chansen, och tog den, i ett nytt powerplay. Efter ännu ett föga kontrollerat powerplay där pucken studsade ”fram och tillbaka” hamnade trissan mitt i gapet på Oskarshamns Fredrik Styrman som elegant i bortre krysset. Bjurö i hemmakassen helt chanslös då fyra, fem, man stod framför honom och skymde.

Lyckligtvis bjöd Oskarshamn oss på en fin spelvändning, 3 mot 1, några minuter senare och vi kunde återta ledningen. Målet av Jeremy Williams på fint pass från Mikael Fryklund. En knapp ledning inför avgörande sista perioden.

Om den sista perioden finns inte så mycket att skriva om. Inget mål föll och vi lyckades hålla undan Oskarshamns försök till kvittering. Det mest dramatiska var de olyckstillbud jag skrev om i inledningen av detta inlägg. Även om vår defensiv var betydligt svajigare denna match så lyckades laget hålla undan fram till slutsignalen och bärga ännu en seger. Men, lite dramatik bjöds vi på i slutskedet. Oskarshamn tog som sig bör ut målvakten och under matchens sista skälvande sekunder lyckades de skapa några riktigt heta lägen framför Bjurö. 

Sammantaget en match som vi vinner mer på kamp än på bra spel. Den fart och energi laget visade upp i de tidigare vinstmatcherna på hemmaplan fick denna gång ersättas med hårt jobb. Det handlade mer om ren överlevnad, att försvara ledning och poäng, än att försöka sig på briljanta offensiva räder.  I det längre perspektivet är det naturligtvis alldeles utmärkt att laget klarar av att spela på olika sätt men ändå vinna sina matcher. 

Martin Filander uttryckte väldigt bra vad jag själv upplevde under match. Många spelare tog små felbeslut som gjorde att spelet stundtals såg taffligt och hafsigt ut både offensivt och defensivt. Ingen spelare föll ur ramen men noggrannheten i alla små detaljer fanns inte denna gång. 

Avslutningsvis är jag naturligtivs oerhört nöjd med seger och tre poäng. Oskarshamn spelade ett väldigt ”annorlunda” spel som var svårt att stå upp emot. De gick mycket på halvchans, kastade puckar åt alla håll i anfallszon, och ställde till med mycket oreda för oss med detta oortodoxa spelsätt.

I efterspelet till matchen undrade många huruvida Evan McGraths tackling mot Erik Andersson skulle få något rättsligt efterspel. Tydligen kommer domare Lyth göra en efteranmälan om händelsen. Själv upplevde jag inte tacklingen som särskilt brutal. Mer kunde den beskrivas som onödig eller vårdslös. Nu var dock oturen framme och smällen tog olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. 

Det jag, och många med mig, blev mest upprörda över vid denna situation var domarens undfallenhet att blåsa av spelet då Erik Andersson staplande, raglande, försökte ta sig till båset. Såg riktigt obehagligt ut. En spelare som får en smäll mot huvudet ska INTE behöva kämpa sig till båset och ett byte. Skandallöst agerande av ALLA tre domare på isen. 

Ibland önskar man att ishockeyspelare har lite av den FairPlay som fotbollsspelare har när någon bevisligen blivit illa skada. Då spelar man bort bollen och får att avbrott i spelet så den skadade kan tas om hand. 

Tack för tre poäng och nu går vi för sjätte raka...

Fyra raka kan bli fem - eller?

Nu har laget kommit upp och presterat på en jämn och stabil nivå i fyra matcher. Det har gett oss fyra segrar och tolv poäng. Mycket bra. Så här ser segersviten ut:

Västerås - Björklöven 4-0
Västerås - Almtuna  4-1
Västerås - Asplöven  4-2
Almtuna - Västerås  1-4

På dessa fyra matcher smällde vi in sexton mål(16) och släppte endast in fyra(4). Ett strålande facit. Att tre av matcherna vanns på hemmaplan är än viktigare då spelet tidigare under säsongen i ABB Arena inte varit speciellt vinstgivande.

Tidigare under hösten hade vi en liknade svit:

Björklöven - Västerås  1-4

Vita Hästen - Västerås 2-5

Västerås - Södertälje 3-0

Asplöven - Västerås 2-6

På dessa fyra matcher gjorde vi arton(18) mål och släppte in fem(5). Någon som känner igen mönstret?

En annan, mer märklig, detalj är följande: 

- Innan den första vinstsviten på fyra matcher fick vi stryk hemma mot AIK!

- Innan den nuvarande vinstsviten på fyra matcher fick vi stryk borta mot, just det, AIK!

Minns ni vilket lag som bröt vår första vinstsvit? Jo, just det. Det var Oskarshamn. De vann mot oss på hemmaplan med 4-1 trots att vi dominerade matchen spelmässigt från start till mål. Och vilket lag möter vi på måndag som åter har chans att stoppa vårt vinstrad, just det, Oskarshamn!

Kommer historien upprepa sig eller har vi nu ett sådant drag i laget att vi kan utöka vårt vinstrad till fem raka? Återstår att se. IKO har allt för många gånger snuvat oss på poäng i ABB Arena för att jag ska våga ta ut någon seger i förskott..

Väl mött i ABB Arena!

Synar lagen i Hockeyallsvenskan..

Såg matchen mellan Vita Hästen och Malmö under kvällen. Fick ett ganska tydligt kvitto på två saker. 

1. Malmö kommer bli svåra att tas med framöver.
2. Vita Hästen såg stundtals ut som de nykomlingar de faktiskt är.

Malmö har ett gediget lag med både tyngd, fart, erfarenhet och spets. Det enda frågetecknet som jag ser är målvakterna. I allt övrigt har MIF de komponenter som behövs för att ånga på mot en serieseger. När till och med den så omdiskuterade backen David Liffiton spelade som idag visar han vilken tillgång han är för laget. Kort sagt, det ska mycket till för att inte Malmö ska knipa en av de två första platserna i årets Hockeyallsvenska.

Detta skulle då innebära att övriga lag får kämpa om den andra topplaceringen som innebär ett finalspel om en SHL-plats. Vilket detta lag tänkas kan bli är i det närmaste omöjligt att sia om.

Mora ser i dagsläget ut som ett lag som mycket väl kan knipa en av de två förstaplatserna. Med de senaste förvärven blir de inte sämre, direkt. Idag visade de återigen styrka genom att avgöra en jämn match i slutminuterna. Vinst borta mot Timrå. En viss Matt Fornataro bidrog till denna seger med två assist. Moras tränare, Jeremy Colliton, måste anses som ett riktigt fynd. Är han en motsvarighet till Sam Hallam som framgångsrikt lyfte dåvarande Bofors till oanade sportsliga framgångar? Genom rekryteringen av Dan Bakala som målvakt lades grunden till den framgångar vi ser nu, anser jag. En mycket lyckosam värvning. En värvning som Colliton låg bakom. Att sedan deras back Kevin Mitchell blivit en sådan poängmaskin får nog betraktas likt en Lotto-vinst. Tror ingen hade förväntat sig detta. 

Karlskrona är ett annat lag som man nu absolut måste börja ta på största allvar. Ett lag som inför säsongen tappade både tränare och flera tongivande spelare. I förhandstipsen fanns laget med som aspirant att placera sig i mittenskiktet av tabellen, i bästa fall. Ny som tränare till denna säsong kom Per Hånberg vilken fick sparken från Vita Hästen trots att han tog upp dem till Hockeyallsvenskan. Kan man tänka sig att Per Hånberg myser lite på sin kammare just nu då Hästen tycks vara på väg ned medan KHK går i motsatt riktning. Är det detta man kallar - karma! Det som är utmärkande för KHK, anser jag, är dels ett mycket bra målvaktspar samt ett väldigt smart och snabbt anfallsspel. Även här måste jag erkänna att man får ut väldigt mycket av sin spelartrupp. Lite som Mora. Ta bara en spelare som Tom Linder. Den väldige backen. Han hade det rätt tungt under sin tid i Leksand och blev mer eller mindre hånad för sitt sätt att spela. Gärna av de egna supportrarna. Nu, i KHK, är han riktigt bra. 

Överlag ryms det i truppen flera spelarnamn som jag inte visste vilka de var men som levererar på en hög nivå i match efter match. En annan spelare som imponerat på mig är lille Jimmy Andersson. Han med det skrymmande skägget. Eller varför inte den väldige Nicklas Lihagen. Två spelare som trots enorma skillnader i storlek gör massor av nytta för sitt lag, på olika sätt. Kort sagt så har tränare Hånberg lyckats minst lika bra som sin kollega i Mora att få ut maximalt av sin spelartrupp.

Rögle är ett mer oskrivet kort, anser jag. Ännu har jag inte sett den stabilitet i spelet som de visade upp under slutdelen av förra säsongen. Då var de riktigt bra. Det finns komponenter även i detta lag som skvallrar om att det kan bli bättre. Dagens förlust borta mot Björklöven kom aningen oväntat för mig. Speciellt efter att Rögle, i matchen innan, kört över Timrå på hemmaplan. Denna förlust signalerar att laget ännu inte är redo för att ta upp kampen om topplaceringar i tabellen. Rögles prestationer så här långt påminner en hel del om hur vi själva presterar.  Jesper Jensen och Jakob Lilja är väl de spelare som man mest förknippar med offensiv spets i laget. I de bakre leden huserar bland annat bröderna Bibic med den äran. Däremot är jag inte särdeles imponerad av den oerhört välmeriterade Andreas Lilja. Nej, i dagsläget ser jag inte detta lag som en aspirant för topp två. Dock måste man som vanligt höja ett varningens finger för detta lag som av tradition alltid är bra när det verkligen gäller. Den som lever får se.

Vad ska man då säga om övriga lag som just nu huserar i täten av tabellen? Min spontana känsla är att lag som Vita Hästen, Asplöven, Oskarshamn, Björklöven och Timrå inte är tillräckligt starka för att vara med i racet om SHL. Något av dessa lag kommer säkert vara med i kampen om plats 7-8 i slutänden, men inte mer. Där blir det respass omgående i playoffspelet.

Mer svårgripbara lag är BIK Karlskoga, Södertälje, Almtuna och AIK . Två av dessa lag, SSK och BIK, tippades allmänt ligga i toppen av tabellen. Almtuna spåddes en tung säsong i botten. AIK visste egentligen ingen var man skulle placera. 

SSK har i dagarna "städat" i truppen och skickar iväg tre spelare. Tidigare fick en målvakt packa och lämna. Janne Karlsson har inte alls fått ordning på truppen trots ett på förhand mycket starkt spelarmaterial. I dagsläget känns SSK som ett lag för placeringar efter den absoluta toppen. Rycker de inte upp sig markant kan de rent av missa topp åtta!

BIK Karlskoga är närmast en gåta. Har tränaren Lenny bränt sitt krut? Har skadorna i truppen satt för många käppar i hjulet. Har avsaknaden av en riktigt bra målvakt varit för stor? Har själv sett BIK spela rätt många matcher denna säsong och min uppfattning är rätt klar: - Det är inte alls det BIK som jag vant mig vid att se! Får inte Lenny ordning på torpet å det snaraste riskerar även BIK att missa den tänkta festen till vårkanten. Det mest troliga är givetvis att laget kniper minst en placering bland topp åtta!

Almtuna är givetvis den största överraskningen denna säsong. Klubben som både Gud och Kommunen tycks vilja förtränga och glömma. Klubben som spelar på dispens i en hockeylada som inte var modern ens då den byggdes! Nu har jag förstått att trots den sportsliga framgången är det mesta som vanligt i föreningen. Det finns inga pengar. Minns förra säsongen då sportchefen, om jag minns rätt, sade upp sig så att föreningen skulle överleva ekonomiskt. Truppen består av allehanda spelare som ingen annan ville ha, om man ska överdriva en aning. Dock lyckades klubben värva en riktigt bra målvakt. En målvakt som medverkat till att laget gått så bra som det faktiskt gjort. Jag pratar givetvis om Johan "Honken" Holmqvist. Nu är han dock skadad och väntas tillbaka om några veckor. Till råga på allt har Emil Lundberg, en bärande spelare i laget, lånats ut till Brynäs i SHL. Om detta är ett led i arbetet med att rädda ekonomin eller inte låter jag vara osagt. Almtuna gör det rysligt bra men de får sannolikt rikta in sig på plats 6-8 i slutänden. Inte dåligt alls. 

AIK, då! Här vill jag lyfta ett varningens finger redan nu. Trots en bedrövlig start på seriespelet har inte AIK varit så dåliga som placeringen i tabellen visat. De har stundtals, i de flesta matcherna, hängt med spelmässigt men klantat till det för sig själva, om uttrycket tillåts. De har tappat ledningar genom att dra på sig massa "onödiga" utvisningar, varit extremt drabbade av skador, inte hittat rätt målvakt, haft otur med tränare som skadat sig(!), etc. I truppen finns, och har funnits, en hel del kompetens. Jag tror inte för ett ögonblick att de räcker till för att nå toppen av tabellen, men, de kan mycket väl vara med att slåss om en SHL-plats via playoffspel till våren. Så länge de låter Mikael Nylander stå i båset istället för att vara på isen har de chansen. Kom ihåg var ni läste detta först:)

Var vi själva står, och vilka möjligheter vi har, tänker jag inte berätta här och nu. Det tänker jag vänta med tills jag bevittnat morgondagens träning:)

Ha det, alla!

Två halvdana insatser = fyra poäng!

Tycker domarna skötte sig bra mot Rögle!

Västerås - Timrå 4-3(straffar)

Rögle - Västerås 3-4(sudden)

Nu kanske jag är lite njugg i mitt omdöme av lagets senaste två matcher men vill trots detta peka på det faktum att vi spelade inte speciellt övertygande hemma mot Timrå eller på bortaplan mot Rögle. Det var som om laget stannat upp ett ögonblick i den process som ska leda mot än bättre prestationer i en nära framtid.

Enligt mitt sätt att se på saker och ting anser jag att vi spelade betydligt bättre borta mot Oskarshamn än vi gjort i de två efterföljande matcherna mot Timrå och Rögle. Kanske tog den förlusten ett litet punggrepp på våra spelare. Blev de månne lite oroade över att den fina offensiven gav så skral utdelning och istället de egna misstagen bäddade för Oskarshamnsseger? Vågade man inte kliva fram lika rejält och resolut mot Timrå som mot IKO av den anledningen? 

Vad vet jag? Inte mycket, men det har aldrig hindrat mig från att spekulera. Om vi spelade lite sämre än tidigare mot Timrå, där vi trots allt lyckades vinna på straffar, så sjönk vi tillbaka ännu ett snäpp borta mot Rögle. Långa stunder hade vi verkliga problem att stoppa tunga, snabba, och aggressiva attacker från Rögles forwards. När vi dessutom, återigen, lyckades bjuda på några mål kändes det definitivt som om poängen skulle utebli i den matchen.

Men, under över alla under! När mörkret lägrade sig som en våt filt över Gulsvart hände det osannolika! Vi fick luft, energi, tro, hopp, narkos, på något underligt sätt och lyckades pilla in en reducering till 2-3 genom Dustin Johner och liket sprattlade till. Knappt minuten senare hade samma man, Dustin Johner, styrt in ännu ett mål i kassen och 3-3 i en match som varit förlorad sedan länge! Och se på fan. I sudden hängde lyckans fe över axeln på Johner som lyckas peta in 4-3 någon tiondels sekund innan slutsignalen!

Jubel i alla buskar och hattar av för Dustin Johner. Men, handen på hjärtat, vi var egentligen inte värda ens en poäng i matchen sett till spelet i cirka 57 minuter! Detta kommer givetvis inte alla hålla med om och ni har min respekt. Vi tycker alla olika. Men jag anser att vi inte var riktigt nära att störa Rögle fram till det makalöst osannolika slutet.

- Om detta berodde på att Gulsvart gått ned sig några snäpp eller om det var Rögle som var riktigt bra kan jag inte riktigt sätta fingret på. 

Det jag tar med mig mest från de senaste två matcherna är trots allt lagets moral. Viljan att inte ge upp. Att ta nästa byte, kämpa på, försöka, och till slut få utdelning. Underbart. Mot Timrå var vi flera gånger på väg att ta greppet, få momentum, men tappade omedelbart taget. Timrå bjöds in i matchen gång på gång.

Mot Rögle var det lite av samma visa. Efter en anständig andraperiod där vi verkligen försökte offensivt lyckades vi kvittera bara för att något ögonblick senare bjuda in Rögle till att göra ett nytt ledningsmål. Det tar både på psyket och krafterna att få den typen av mål i arslet. Lite som ett hammarslag i nacken, typ. Förstå då den psykologiska smällen då vi i början av tredje perioden bjöd Rögle på deras 3-1 mål! Spiken i kistan, trodde jag.

Min summering:

- Vi spelade inte övertygande mot Timrå eller Rögle. Spelet har gått lite i stå. Det som såg så lekande lätt och naturligt ut mot SSK hemma och Asplöven borta fanns inte på plats. Jag tror detta skeende är fullständigt naturligt. Under en lång processtid kommer det ibland lite bakslag. Det viktiga är dock att laget ständigt utvecklas. Att spelarna lär av sina misstag. Jämför jag hur laget uppträder nu mot för någon månad sedan så är det en otrolig skillnad, på ett positivt sätt. Det ser faktiskt inte alls dumt ut, om jag tänker efter:)

I mitt nästa inlägg ska jag ge mig på att dela ut spelarbetyg för de matcher som spelats!

Ses i ABB Arena - Mora!

Detta sved...

Tillfälligt under isen...

Oskarshamn - Västerås 4-1

Oskarshamn fick matchen precis dit de ville trots att de inte alls fick den start på matchen som de önskade sig! Ungefär så kanske man man uttrycka sig. Det var nämligen Västerås som tog tag i taktpinnen och bestämde skeendet på isen de första sju-åtta minuterna av första perioden. IKO stod mest på hälarna och hade fasligt svårt att få igång ett eget offensivt spel. Trots flera bra chanser och ett powerplay lyckades Gulsvart inte spräcka målnollan och det skulle straffa sig. Jonte Berg drar väldigt oturligt på sig en utvisning och på den kan IKO ta ledningen. En mål som får tillskrivas Fru Fortuna. Arsi Pispanen försöker nå en medspelare på bortre stolpen men detta lyckas inte alls. Istället får vår egen back, Robin Jacobsson, träff på pucken och styr den elegant i mål förbi en helt överspelad Johan Fransson.

Jaha! tänkte jag spontant. De ska bli en sådan här match, igen, mot Oskarshamn på bortaplan. Man har varit med förr och vet vad som kan hända när IKO får första målet. Och jag hann knappt tänka tanken färdigt innan det var färdigt igen! Morten Poulsen tog saken i egna händer. Trampar in med trissan mot våra backar som väljer att backa hem, och backa hem, och till slut står de nästan i knä på Jonas Fransson. Då knäppte Morten iväg ett skott som letade sig in vid Franssons vänstra stolpe. Ett skott som inte såg speciellt otagbart ut. Lite repris på det mål som Malmö gjorde mot oss i sudden på bortaplan. Inom loppet av 36 sekunder gör IKO två mål och detta utan att behöva anstränga sig nämnvärt. 

Utan att vara speciellt enögd så speglade inte 2-0 till IKO skeendet på isen efter första perioden. 

Den andra perioden var mest en lång väntan på att Gulsvart skulle reducera och kvittera. Så var känslan. Detta tack vare flera chanser att spela i spelformen powerplay. Vid inte mindre än fem tillfällen fick Gulsvart chansen att komma ifatt målmässigt. Men denna dag var det som förgjort. Sköt vi inte på täckande spelare så sköt vi över eller utanför. Och när vi väl träffade mål stod den alldeles förträfflige hemmamålvakten Gasper Kroselj i vägen. Den andra perioden förblev mållös och känslan av otillräcklighet började lysa sig starkare. IKO hade ett fåtal anfall under den andra perioden men slet desto mer berömvärt i sitt boxplayspel. Skotten vann Gulsvart med 16-5. En klen tröst!

Den sista perioden började med lite klang och jubel för oss Västeråsare. I ett powerplay lyckades vi äntligen göra mål. Dustin Johner höll sig framme och styrde in pucken på pass av Jeremy Williams. Nu var det match igen. på riktigt. Nu hade Gulsvart äntligen fått hål på hemmamålvakten och en riktig anstormning var att vänta för att nå kvittering. Och anstormning blev det. Fast åt fel håll. Inom loppet av halvannan minut lyckades Mikael Fryklund och Stefan Gråhns med konststycket att tappa puck på fel ställe vilket  till slut mynnade ut i att en totalt tröttkörd Robin Jacobsson tappade pucken bakom eget mål. Trissan hittade ut till David Rodman som kunde skrinna fram och fippla in den, återigen(!), vid Fransson vänstra stolpe. 

Man pratar mycket om noggrannheten vid alla linjer. Om Fryklund lyckats lägga ned pucken djupt i anfallszon, så hade Robin Jacobsson i lugn och ro kunnat ta sitt byte. Nu kom pucken istället snabbt tillbaka och han fick stanna kvar på isen. När han sedan såg att Stefan Gråhns var på väg att transportera ut pucken försökte Robin ta byte. Men, se på fan! Gråhns tappade pucken vid egen blå linje och återigen kom trissan i retur. Vid det laget hade den gode Robin troligen mjölksyra upp till ögonbrynen och blev ett lätt offer för nyinsatta och aggressiva IKO-forwards(så uppfattade jag det hela).

Man vill inte gärna strö salt i såren en dag som denna men, vad fan:

- 0-1 gör vi självmål!

- 0-2 backar vi hem och låter ensam motståndaren komma till skott på tok för enkelt!

-1-3 har vi kontroll på pucken men lyckas två gånger om ta felbeslut som försatte vår back i en alldeles för svår situation med baklängesmål som följd!

- Utan att överdriva vill jag påstå att Gulsvart blev väldigt hårt straffade denna kväll för sina misstag!

Trots dessa faiblesser i spelet tycker jag ändå att Gulsvart gjorde en i  många stycken alldeles utmärkt bortamatch. Offensivt såg det riktigt bra ut. Förutom avsluten då, förstås. Vi skapade chanser i parti och minut och med lite bättre kvalitet på avsluten hade vi vunnit denna match. För några omgångar sedan förlorade vi matcher och spelet lyste med sin frånvaro. Så är inte fallet just nu. Spelet finns där. Linjerna också. Tanken likaså. Tar vi med oss samma spel till hemmamatchen mot Timrå men spetsar till avsluten så vinner vi utan tvekan. 

Oskarshamns spel byggde väldigt mycket på omställningar. De hade rysligt svårt att skapa några längre anfall. Istället roade de sig med att hugga när vi sänkte garden. De väntade in en dålig passning för att sticka fram i en snabb attack. Deras 3-1 mål var ett typexempel på detta. Plötsligt klev de fram ordentligt och lyckades utnyttja Gulsvarts misstag till egen fördel. Ibland behövs det inte mer för att vinna matcher. Evan McGrath fick två fina möjligheter under matchen att sänka sitt gamla lag men missade. Närmast var ett skott i ribban. 

Rättvisa finns det sällan inom idrott. I ishockey gäller det att göra flest mål. Denna gång gjorde Oskarshamn flest mål och vann matchen. De var effektivare än oss framåt, spelade bättre defensivt, och hade den bättre målvakten. De gjorde helt enkelt inga synbara misstag och belönades därefter.

För Gulsvart gäller det att snabbt glömma och gå vidare. Slipa om skridskorna och ta sig an nästa uppgift. 

Väl mött i ABB Arena!

Matchdags....

Så är det dags igen för lite obligatoriskt nagelbitande. Match mot svänggänget och varannandagslaget Oskarshamn. Ett Oskarshamn som i fortsatt god tradition varvar genomuselt bortaspel med heroiska insatser på hemmais.  Ett lag som man aldrig riktigt blir klok på. 

Så här ser deras facit ut så här långt:

Bortaspel:

Mora IK  -  IK Oskarshamn 2 - 0

BIK Karlskoga  -  IK Oskarshamn 5 - 2

VIK Västerås HK  -  IK Oskarshamn 3 - 0

HC Vita Hästen  -  IK Oskarshamn 5 - 3

Asplöven HC  -  IK Oskarshamn 3 - 4 (sudden)

Rögle BK  -  IK Oskarshamn 2 - 3 (sudden)

Timrå IK  -  IK Oskarshamn 4 - 2

Karlskrona HK  -  IK Oskarshamn 4 - 1

AIK  -  IK Oskarshamn 3 - 2

Poäng: 4

Hemmaplan:

IK Oskarshamn  -  Karlskrona HK 5 - 1

IK Oskarshamn  -  AIK 6 - 1

IK Oskarshamn  -  IF Malmö Redhawks 3 - 4 (sudden)

IK Oskarshamn  -  Södertälje SK 3 - 2

IK Oskarshamn  -  Almtuna IS 0 - 2

IK Oskarshamn  -  IF Björklöven 2 - 0

IK Oskarshamn  -  Mora IK 3 - 4 (sudden)

IK Oskarshamn  -  BIK Karlskoga 4 - 0

Poäng: 17

Oskarshamn har med andra ord inte vunnit en enda match under full tid på bortaplan men å andra sidan bara förlorat en(1) match under full tid på hemmais! Anmärkningsvärt. 

I vårt möte med Oskarshamn i ABB Arena den 22 september visade de upp varför de inte tar poäng på bortaplan. Visst kan man säga att vi gjorde en bra match då vi vann med 3-0 men sanningen var nog mer komplex än så. Jag, och många med mig på läktaren, upplevde Oskarshamns insats som väldigt slätstruken. Detta hindrade inte IKO från att ge Malmö en riktigt match i nästa omgång på hemmais. En match som slutade med seger för skåningarna i förlängningsspel.

Det mest anmärkningsvärda inför kvällens match är nog att vi nu ställs öga mot öga med en spelare som då spelade med oss. Nämligen Evan McGrath. Utan att underdriva kan man med fog påstå att Oskarshamn slagit mynt av denna värvning inför kvällens möte. Lokalt ser man denna match som den stora revanschen för en spelare som inte fick utrymme att blomma ut i Västerås. McGrath har även gjort en del uttalande efter övergången som gett än mer bränsle inför matchen. Enligt honom själv fick han aldrig chansen att visa vilken fenomenal ishockeyspelare han faktiskt är. 

Vi som sett honom spela hela försäsongen, samt alla matcher i seriespelet, vill inte riktigt hålla med i hans analys. Trots allt har han fått, i mina ögon, massor av speltid och chanser utan att lyckas. Det har från första stund, i träningsmatcherna, inte synkat för den gode McGrath. Detta är bara att beklaga. Personligen har jag absolut inget emot Evan men någon form av mer balanserad självkritik vore på sin plats. Jag, och många med mig, beklagar verkligen att han inte blommade ut i Gulsvart. Evan är en spelare man vill ha i sitt bås när han hamnar i "zonen". 

Nåväl! Den som tror att det bara är att åka ned till Oskarshamn och inkassera tre friska poäng ombeds härmed att tänka om. Omedelbart och bums. Genom åren har det alltid varit rysligt tuffa matcher oss emellan i IKO:s egen kula. Minns med en rysning den överkörning vi råkade ut för vid ett tillfälle. Tror matchen slutade 7-2 till IKO. Detta trots att vi hade ett lag som var i form och förhoppningarna om bortaseger var stor. Men, det sket sig. Då kom Oskarshamn ut "furioso" och lyckades med allt. Vi blev degraderade till statister...

Det som talar till vår fördel är följande:

Björklöven - Västerås 1-4

Vita Hästen - Västerås 2-5

Västerås - Södertälje

Asplöven - Västerås 2-6

Under de senaste fyra omgångarna har vi tagit tre fina bortasegrar. Det blir med andra ord ett mycket starkt hemmalag som ställs mot ett lag som gått fenomenalt bra på bortaplan. Kan man säga att oddsen jämnats ut lite nu? Tja, det tycker jag. Skulle jag vara oddssättare på Svenska spel skulle nog jag ge samma vinstchans till båda lagen. Med andra ord vore ett oavgjort resultat oerhört logiskt. Att vi sedan vinner i sudden är mer en självklarhet.

Men jag är inte den som räds att sticka ut hakan och dessutom jobbar jag inte på Svenska spel. Jag tror helt enkelt att vi är ett bättre lag än Oskarshamn och av den anledningen drar det längsta stråt i kvällens envig. Har dessutom bytt några ord med yrvädret Mathias Bromé som var ytterst segerviss. Han hotade(!) även med att själv sätta minst en balja.

Lite statistik:

Powerplay:

Västerås: 25.86% (2)

Oskarshamn: 20.00% (7)

Boxplay:

Västerås:77.03% (12) 

Oskarshamn: 83.33% (5) 

Målvaktsräddningar:

Västerås: 90.67% (4) (2,42)

Oskarshamn: 91.30% (9) (2,61)

(Placeringar efter hur många mål man släppt i genomsnitt)

Bäste poängspelare:

Västerås: Jeremy Williams, Dustin Johner, Conny Strömberg,  (9+4) (8+5) (2+11)

Oskarshamn:  Greg Squires (7+7)

Bloggens tips:

Oskarshamn - Västerås 2-5

Nu kör vi.....

Västerås - Oskarshamn 3-0

Finns i en hall nära dig...

En efterlängtad seger redan i säsongens inledning. En insats av laget som pekar på något större. Som ger en smak av mer. Gulsvart kom ut till spel på sin hemmais precis så som man önskat och förväntat sig. Det var fart och fläkt, buller och bång, raka rör och rätt mot mål. Den tveksamhet, den flathet, den uddlöshet, som laget visade upp senast mot Almtuna på bortaplan var som bortblåst. Så här vill jag se mitt lag, mina spelare, uppträda i match efter match. Inte bara då och då. Jämt och ständigt denna passion, detta uppoffrande spel, denna inställning är vad jag vill ha och se. Är detta månne för mycket begärt? Icke, sa Nicke! Fullt fokus och 100% inställning är det minsta jag, och andra, kan kräva av vårt lag. Så är det...

Måste få kommentera denne Linus Svedlund mitt i min svada. Vad han har utvecklats! Det är lätt att låta sig förblindas av Conny Strömbergs magnifika passningsspel, Jeremy Williams underbara direktskott, eller Mathias Bromés uppoffrande spel som exempel. Jag vill i konkurrens med dessa spelares prestationer lyfta fram unge Linus att dela rampljuset en dag som denna. Linus gör det helt enkelt förbaskat bra, det han gör på isen. Fortsätter han på samma sätt har vi här en resurs, en pjäs, en byggsten i laget som kan bli lika viktig som våra mer namnkunniga importer. Underbart att se...

I gårdagens match fick inte Oskarshamn utrymme för sitt eget spel. Detta tack vare att Gulsvart från första nedsläpp tog tag i skeendet och vägrade släppa det ifrån sig. Först när segern var bärgad, inför tredje perioden, bjöds Oskarshamn in i matchen och tilläts låna puck. Inte ens då lyckades Fredrik Söderströms mannar hota oss mer än flyktigt. Det var endast i spelformen powerplay som Oskarshamn lyckades skapa tryck, i egentlig mening, mot vår Jonas Fransson. Denna gång fungerade dock vårt boxplay bättre än tidigare och kunde relativt enkelt hålla undan och stå emot. 

Den tredje perioden blev på sitt sätt en imponerande defilering mot slutsignalen. Gulsvart spelade konsekvent och metodiskt med målsättningen att stänga matchen. Något som man lyckades alldeles förträffligt med. 

Den enda smolken i den tredje perioden var att laget drog på sig ett antal utvisningar av modellen onödiga. Kanske en konsekvens av att man drog ned på frekvensen i skridskoåkningen och  istället arbetade för mycket med klubban? 

Extra roligt att Jonas Fransson fick hålla nollan denna match. Han har inte haft det så lätt att imponera fram till nu bortskämd som man är över hur bra han kan vara. Nu var han på plats. Ordentligt. Gjorde några avgörande räddningar när Oskarshamn lyckades ta sig fram till sina fåtaliga giftiga chanser. Just så är man van att se den gode Jonas. Härligt!

Angående våra backar så klarade sig alla med den äran. Speciellt roligt är det att se hur Per Helmersson stretar på. Hur lång tid tar det, månntro, innan allt fler börjar inse vilken skicklig defensiv pjäs han faktiskt är? Att Nick Angell är spelskicklig och offensiv visste jag inför säsongen. Det som imponerat mest på mig är dock inte Nicks offensiv utan hans - defensiv. Vissa olyckskorpar har kraxat om att han är för svag defensivt för att tituleras som en riktig klassback. Trams, säger jag. Nick är riktigt bra defensivt, punkt och slut!

Överlag spelade alla våra backar på en bra nivå. Glädjande att se. Fastnade sällan med puck utan kunder oftast peta loss trissan och sätta upp spelet till forwards. Mycket bra!

Nu tänker jag dock inte dra allt för stora växlar av denna seger. Oskarshamn var ovanligt bleka denna afton. Som vanligt tycks de inte alls trivas med spel på bortaplan. Såg länge väldigt ängsliga och vilsna ut på isen. Jag vill gärna tro att det var vårt bländande(!) spel som bidrog till att Oskarshamn såg så taffliga ut men vet att detta inte är den enda sanningen. Oskarshamn kan bättre...

Kan bara inte låta bli att skriva några rader om "gamlingen" och "liraren" Conny Strömberg. Framför allt funderar jag över vad han snackar om, hela tiden? Någon som lagt märke till det som jag sett? Conny har "kvartssamtal" med andra spelare lite hela tiden. Är det inte någon back som han instruerar så är det någon forwardskollega. Conny pekar, viftar, snackar, och förtydligar. Detta sker inför en tekning, vid powerbreaks, i periodpauser, ja, så fort tillfälle ges. Och snackar han inte med medspelare så snackar han lika inlevelsefullt med vaktmästarna. Han är helt enkelt alldeles enastående i sina passion för perfektion den gode Conny:)

När laget vunnit tre eller fyra raka matcher, då kommer jag slappna av. Att vinna en match är bra. Att vinna flera i rad är bättre. Framgång föder framgång, det vet alla. Lyckas laget få en streak av matcher där spelet allt mer flyter på, ja då kommer jag börja andas morgonluft. Då kommer jag verkligen våga börja tro. Men först då...

- Och ja, unge Rubins fortsätter imponera. Är han verkligen bara 16 år? 

Noterade att Simon Fredriksson fick komma in och köra i några boxplay. Härligt att se. Vi kommer behöva hans storlek och tyngd vad det lider. 

På vägen hem från match såg jag Niklas Lidström ståendes vid entrén. Känns fortfarande märkligt, och mäktigt, att en sådan ikon går att beskåda helt utan kostnad i ABB Arena. Stort!

Nu laddar vi om...