1988 – VIK vinner kvalserien och går upp till Elitserien

Vilken kille!

Västerås - Huddinge 6-0
Ja, det har gått trettio år sedan vi tog steget upp(Elitserien) efter en makalöst väl genomförd kvalserie. Nu står vi på tröskeln till en sportslig bedrift som inte står långt efter. Vi är väldigt nära ett avancemang till HockeyAllsvenskan. 

Ha i minnet att vi för knappt två år sedan stod på ruinens brant, en hotande konkurs som blev en rekonstruktion, en efterföljande degradering till Ettan och en förening som fick börja om, helt. 

Allt började med vår säsong där dörren stod öppen till SHL. Vi skulle bara vinna några matcher mot Karlskrona. Eller mot Rögle. Det var klappat och klart. Ja, ni vet hur det gick. Efter den motgången följde en säsong där vi för första gången på länge missade topp åtta i HockeyAllsvenskan. Med tränarbyten. Säsongen efter blev en mardröm som slutade med uttåg genom förlust i sista omgången borta mot Björklöven. Säsongen, föreningen skulle räddas genom ett bra kvalseriespel. Det gick inte alls. Laget underpresterade, tränar hoppade av, och vi gled rakt ned i avgrunden.

Med allt detta i åtanke, den skit vi dragits med de senaste två-tre åren, både sportsligt men även inom ledarskapet i föreningen, är det närmast osannolikt att vi redan under vår första säsong i Ettan har rest oss, sakta men säkert, och nu står med ena benet i HockeyAllsvenskan.

Jag säger det igen. Det är makalöst! 

Det finns exempel på andra föreningar som degraderats där sönderfallet, motgångarna, fortsatt på ett betydligt brutalare sätt. Minns ni Nyköping? Kanske inte. Men, efter deras degradering till Ettan fanns det ingen hejd på raset. Rakt ned genom seriesystemet och sedan konkurs! Någon som minns Borås? Ett lag som dansade i HockeyAllsvenskan fem säsonger innan de åkte ur. Och det räckte inte med det! De fortsatte raset. De var ända ned i division tre och vände innan de nu återfinns i division två. Med andra ord. Det kan gå fort utför...

Ha gärna ovan skrivna i minnet när du nu ser till vilken säsong vi har gjort fram till idag. Vilken säsong föreningen gjort. Vilken säsong supportrar gjort. 

Dagens insats mot Huddinge var något alldeles utöver det förväntade. Vi luttrade Västeråsare som gärna ömkar oss kollektivt över att följa ett lag som alltid är "sämst när det gäller". "Förlorarmentaliteten sitter i väggarna". Ett mantra som upprepats, med viss rätt, säsong efter säsong.

Men, dagens upplaga av Gulsvart har gång efter gång överbevisat oss. Styrka är inte alltid att vinna varje match - styrka kan vara att vinna de matcher som måste vinnas. Det senare tycker jag årets upplaga visat prov på. Där vi supportrar tvivlat har laget gått ut rakryggat och gjort sitt jobb. Talat om för oss tvivlare att inget är omöjligt. 

Att i en avgörande match, som idag, kliva ut och ta över matchen så fullständigt för att sedan aldrig släppa taget, det är fan i mig klass. Rakt igenom. Att stänka in sex puckar samtidigt som man håller tätt bakåt när en bra målskillnad kan bli avgörande, är grymt bra. Att göra allt detta inför en månghövdad publik som törstar efter poäng, seger och avancemang, är stort!

Spelare, ledare, supportar har hört av sig till mig under kvällen och gratulerat till vårt avancemang. Jag vägrar. Jag vägrar acceptera ett avancemang fram till dess att vi verkligen har klarat ett avancemang. Kan däremot hålla med om att det ser rätt gynnsamt ut just nu!

I allt övrigt tycker jag vår sportchef, Patrik Zetterberg, fått alldeles för lite cred över det sätt han byggt vårt lag under denna säsong. 

Ses på torsdag.

Sjätte raka ....

På väg till Borlänge...

Borlänge - Västerås 2-5

Efterlängtad bortamatch i Borlänge. Enorm uppslutning av supportrar. Ja, man kan tala om en invasion, faktiskt. Redan på bussen till Borlänge rådde hög och god stämning. Några påstod sig vara nervösa inför match, andra inte. Hur man ställde sig i denna fråga berodde till viss del på hur mycket alkohol som konsumerats. Min subjektiva intryck var att alkoholen inverkade menligt på supportas tro till det positiva.  

Väl framme var det bara att kliva rakt in i arenan. Den obligatoriska muddringen uteblev helt. Trevliga väktare gjorde inga som helst försök till att misskreditera oss tillresta supportrar. Som det ska vara, helt enkelt. Upptäckte dessutom att en av inkallade väktarna till denna match var ingen mindre än Viktor Mårtensson. Ett kärt återseende. Han berättade att senast vi var på besök i hallen hade det tydligen blivit lite stökigt. Ett fåtal pappskallar bland tillresta supportrar hade tydligen lackat ur och börjat härja runt.

Nåja, nog detta här och nu. Istället lite tankar om själva matchen. Enligt mitt sätt att se på saken var det aldrig någon fara på taket. Borlänge kändes redan från start som en liten munsbit. Visst, de försökte skapa lite tryck mot vår kasse man vi hade inga större problem att stå emot. Det var endast vid ett fåtal tillfällen som Borlänge orkade sätta riktig press mot oss. Jag tycker att vi kontrollerade matchen från start till mål trots att Borlänge kom ifatt till 2-2 i slutet av andra perioden.

Det som var utmärkande för matchen var framför allt hur ofta vi lyckades vända bort Borlänge i egen zon och skapa lägen 2 mot 1. Precis som Paananen sa i en intervju efter matchen. Redan i den första perioden hade 4-5 lägen där vi kom två mot en. Två gånger i samma boxplay! Vid det senare tillfället lyckades vi även göra ledningsmålet. Att det bara stod 0-1 på matchtavlan var ren bonus för Borlänge. Visserligen hade de ett avslut som tydligen gick stolpe stolpe och ut men det avslutet föregicks av att Jimmie Jansson åkte på en tripping som domaren blundade för. Rättvisa skipades, med andra ord.

I den andra perioden styrde och ställde vi efter behag fram powerbreak. Fram till dess hade Borlänge knappt varit vår zon. Då lyckades de naturligtvis pillra kvitteringen på en retur efter skott in i röran framför vårt mål. Kändes inte så himla rättvist. Men vad gjorde det då firma Bergman-Skiöld-Strömberg genast återställde ordning. Det tog knappt 17 sekunder så var vi i ledning igen. Conny Strömberg höll sig framme på en retur. Gött!

Borlänge hade fortsatt oerhört svårt att skapa tryck. Nedlägg och jaga puck mot våra backar var melodin för dagen. I de sista skälvande sekunderna av andra perioden var våra backar inte riktigt på tå och Borlänge kunde vinna ett nedlägg som slutade med kvittering till 2-2. Borlänge vann därmed den andra perioden med 2-1 trots att det var vi som skapade offensivt tryck och chanser! Så kan det gå.

Den tredje perioden blev en ren defilering från vår sida. Återigen höll sig firma Bergman-Skiöld-Strömberg framme. Återigen var det Conny som höll sig framme på en retur. Återigen var vi i förarsätet. Borlänge protesterade mot målet, okänt varför, men det hjälpte föga. Som jag såg var målet regelrätt på alla sätt och vis! När sedan Johan Skiöld, denna gång utan Bergman och Strömberg vid sin sida, smaskade in 4-2 via ribbkrysset, var matchen vunnen. Att sedan Marcus Bergman fick stänga butiken definitivt med sitt mål till 5-2 var en perfekt avrundning av matchen! 

Det som är anmärkningsvärt: 

21. Hetta, Fredrik 0+0

22. Lehmann, Niclas 0+0

12. Johansson, Fredrik 0+0

24. Strömberg, Conny 2+0

40. Skiöld, Johan 2+2

25. Bergman, Marcus 1+2

14. Johansson, Jesper 0+1

29. Cederberg, Jesper 0+0

20. Pettersson, Oskar 0+1

53. Eriksson, Anthon 0+0

27. Mattsson, Petter 0+0

11. Weiskog, Kevin 0+0

7. Hassel, Morgan 0+1

10. Jansson, Jimmie 0+1

6. Nilsson, Robin 0+1

Vår formation med Skiöld, Bergman, Conny levererade verkligen denna match. Tycker vi just nu har fyra riktigt starka kedjor. Ser mer välbalanserat ut än på länge. Alla kedjor har potential att göra poäng. Kedjan med Anthon, Kevin och Mattson. Två tunga pojkar kompletterade av spelskicklige Mattson. Vi är plötsligt inte beroende av att vår förstaformation ständigt levererar. Det är fint det. Vi har helt enkelt fyra kedjor som kan pumpa på och hota offensivt.

Vad finns mer att säga om matchen? Tja, vi vann läktarkampen. Fantastiskt roligt med så många Västeråsare på plats.

Ser man förbi den fenomenala produktionen av poäng och mål från Bergman-Skiöld-Strömberg så finns det andra spelare att lyfta fram. En sådan är Oscar Pettersson. Efter sin återkomst från skada anser jag att han lyft sitt spel en nivå. Gör så många saker rätt på isen. Gör ju även ett och annat mål. Det är precis det som behövs om vi ska gå hela vägen denna säsong. Att spelare som Oscar Pettersson börjar spela på en högre nivå än tidigare. Riktigt roligt att se för mig som följt denne yngling allt sedan han tog sina första skär i A-laget!

Dahlbom behöver vi inte prata om. Han är rätt stabil!

Ha det gott, så länge!

Vändningen - äntligen - antiklimax - lycka!

Det slutade bra...

Västerås - Piteå 5-4(straffar)

Utifrån gårdagens inlägg på bloggen där jag försökte förklara vilka förutsättningar vårt lag har fick jag under gårdagens match uppleva en provkarta av just detta. Laget med de många ansiktena presenterade sig - igen!

Förhoppningen om ett heltaggat, frustande, pustande, Gulsvart kom genast på skam när pucken släpptes. Detta följdes upp med en och annan 'gamnacke' när Piteå larvigt enkelt skickade in ett löst backskott fram till 3-0. Fram till dess hade laget visat prov på alla möjliga färdigheter och tillkortakommanden. En provkarta på hur ett lag ur balans(!) uppträder. Bra blandades med mindre bra och emellanåt gjordes riktigt dåliga saker. 

Men, så hände något! Vem tryckte på knappen? VEM!

Precis så kändes det från läktarhåll!

Direkt efter Piteås försmädliga tredje mål blixtrade Gulsvart till och stod för ett rasande grant reduceringsmål. Klapp-klapp-klapp-spel. Johan Skiöld kunde, frispelad av Conny och Bergman, lyfta in pucken efter en snygg dragning. En spelkombination jag inte sett på hela säsongen, banne mig. Och så lägligt den kom.

Efter det var det ett nytt Gulsvart som byte efter byte markerade med all önskvärd tydlighet att nu jävlar i min lilla låda skulle det bli match av detta. Den tidigare avsaknaden av irritation, ilska, vilja att ta sig fram, fanns plötsligt på plats. Efter varje situation runt Piteås målvakt uppstod brottningsmatcher och handgemäng. Anthon Eriksson, som exempel. vände upp och ned, bokstavligen, på en Piteåspelare. 

Om den första perioden var halvusel spelmässigt så blev inte den andra så värst mycket bättre fram till vårt reduceringsmål. Men efter det. Helvetet vilken scenförändring...

I den tredje perioden fick vi inleda spelet med ett powerplay. En spelform som, tyvärr, haltar betänkligt för tillfället. Vi lyckades inte skapa någon riktigt bra chans. Men vad gjorde det. Efter powerplayet fortsatte laget trycka på. Och trycka på. Puck upp till Jimmie Jansson som lyckades få en iväg en ärta till skott förbi och fram till Fredrik Johansson som styrde in 2-3! Så förbannat härligt! Hallen närmast exploderade. Nu var vi med. I allra högsta grad. Momentum monumentalt. 

I takt med att klacken höjde sina röster fortsatte Gulsvart att ösa på. Bara knappa minuten senare kom Fredrik Johansson ångande in i anfallszon mot två Piteåbackar. Istället för att som mer brukligt är, åka ned bakom mål, girade Fredda in mot mål och drog iväg ett vådaskott(!) som smet in över axeln på Piteås målvakt. Ett avslut som tycktes göras med lika stora delar ilska som perfektion. Pucken skulle bara in! Så otroligt bra. Kvitterat efter tre minuters spel. Vad var det som hände? Vem hade tryckt på knappen?

När man trodde att nu skulle väl laget backa av lite och andas kom nästa smäll. Piteå fumlade med puck i  mittzon, Oscar Pettersson fick tag i trissan, och sekunden senare kunde Jesper Johansson ånga i ensamt majestät mot Piteås kasse och elegant lägga in 4-3!

Vilken jävla vändning! Wow! Det tog 3 minuter och 27 sekunder att vända matchen. Att vända en hotande förlust till en efterlängtad seger. Några futtiga minuter av briljans för att åter sätta oss i ett gynnsamt läge i kampen om en plats till HockeyAllsvenskan.

Tro nu inte att laget backade av efter denna magiska inledning av den tredje perioden. Nej, nej. Man bara öste på. Anfall är bästa försvar. Piteå som fram till sitt 3-0 verkade ha full kontroll på matchen yrade mest omkring för att hitta sig själva ute på isen. De var i fritt fall. Hjälplöst förlorade. Hopplöst borta. Typ.

Men, så har vi detta med logiken i lagidrott. Eller brist på logik.

Trots flera chanser att stänga matchen via flera powerplay den sista perioden skiljde bara ett ynka mål när klockan närmade sig 59 spelade minuter. Piteå lyfter ut målvakten. Självklart. De går för det. Ett skott som kan studsa in. När klockan står på 19:44 i den tredje perioden får vi tekning i egen zon. I vanlig ordning blir vår tekare bortplockad av domaren. För vilken gång i ordningen denna match? Men vad fan. Fjorton sekunder. Det är bara att svälja puckjäveln. Piteå vinner tekning. Får upp puck till back. Pucken skickas tillbaka mot mål. Där någonstans, bland 8 benpar, 8 par skridskor, 8 klubbor, lyckas Piteå pillra in en kvittering. 

Vilket jävla mörker!

Det är nu jag ska försöka beskriva mina känslostormar under denna märkliga match:

- Var var du själv på den skalan under match?

Så otroligt viktigt att vi tog oss igenom sudden utan att tappa ännu en poäng. Så fantastiskt starkt av Skiöld och Mattson att bara åka in och tveklöst stänka in var sitt mål. Så underbart att Dahlbom, som vanligt, kom upp stort att inte gav Piteå chansen. 

Det som hände denna match är svårt att analysera, förklara eller förstå. Enklast kanske är att beskriva händelseutvecklingen som en blandning av slump, tur, skicklighet och ren vilja. När dessa faktorer pendlar åt rätt håll, ja då händer det saker. Oavsett hur skicklig du är behöver du även lite tur. Skicklighet brukar å andra sidan generera - tur. Du måste med andra ord våga dig på att göra något riktigt bra för att få slumpen, turen, på din sida. Passivitet föder inte framgång. Det cementerar mest ett tillstånd.

Så här i efterhand är det bara att konstatera: - Målet fram till 1-3 blev väckarklockan som ringde. Några sekunders briljans, skicklighet, samt lite flyt(tur) fick hela laget, alla spelare, att inse sina förmågor, sina styrkor. 

Från den stunden visade hela laget en potential som många av oss förstått funnits även när vi förlorat några matcher. Frågan är hur man som ledare, tränare, lockar fram allt detta när det så väl behövs? Ofta ropas från läktare, eller sociala medier, att tränaren måste 'agera', 'coacha', göra något för att väcka laget när det går tungt. Jag säger 'pass' på den. Jag är inte övertygad om att någon tränare, ledare, har förmågan att bara trycka på en knapp, säga rätt saker, för att laget ska tända till. 

Det är sannolikt mer komplext än så. Ett komplext samspel mellan kunnighet, erfarenhet, förståelse, känsla, och - slumpen! Någon form av yttre omständighet som kan fungera som ett avstamp till förändring. En skicklig ledare, tränare, kan se och känna av just detta. "Här har jag något att utgå ifrån", "denna händelse skapar fokus hos hela gruppen". Då, gripa tillfället, och styra energin åt rätt håll. Då kan det fungera med coachande från bänken. Tror jag. 

Det enda jag vet efter matchen är följande:
- Kapten Fredrik Johansson klev verkligen fram!

- Marcus Bergman gör en gedigen insats trots sin långa frånvaro!

- Laget bevisade för oss supportrar att de har egenskaper som saknats tidigare säsonger!
- Vi har en riktigt god chans att fortsatt tävla om avancemang!


I allt övrigt är jag stolt över vårt lag - Gulsvart!

GurkOlle förklarar detta med balans...

Balans, är ordet för dagen. Balans mellan krav och resurser!

Detta inlägg är inte på något sätt tänkt att förringa utan syftet är att förklara. Efter de senaste två förlusterna har jag läst en del kommentarer i olika sociala medier som gav mig inspiration till detta inlägg. Ett inlägg som ska fokusera på krav och förutsättningar. Att ställa krav är alldeles utmärkt Men då ska kraven ställas i relation till resurser eller förutsättningar. Om inte detta sker blir kraven mest slag i luften utan någon förankring i verkligheten. Det saknas - balans. 

Lite fakta:
- Vi är inte ett HockeyAllsvenskt lag. 

- Vi har inte en spelartrupp motsvarande lag som spelat i HockeyAllsvenskan denna säsong. 

- Vi är ett bra lag ur division-ett-perspektiv. 

- Vi har ett lag som i grunden byggts av spelare med ett förflutet av tidigare spel i divison ett.

- Vi har ett lag där väldigt få spelare spelat på den nivå som förväntas i en kvalserie till HockeyAllsvenskan

"Men vad fan", kanske du tänker nu. "Det är bara att kämpa", typ. Ovanstående kanske upplevs av någon som en form av patetiska undanflykter. Att spelarna minsann "kan bara de vill". 

Tänk, mina vänner, om laget faktiskt inte kan mer än de visat! Tänk om de under en räcka matcher genom playoff samt inledningen av kvalserien maxat sina prestationer. Tänk om vi faktiskt inte är bättre än vad vi visat de senaste två matcherna då vi ställts mot bra motstånd!

Det är lätt att glömma, även jag gör det emellanåt, vilka faktiska förutsättningar vi har för att ta oss fram till en plats till nästa säsongs HockeyAllsvenska. Det handlar helt enkelt om att ställa realistiska förväntningar. Någonstans där tycker jag mig uppleva en del supportrar gå vilse. Förväntningarna överstiger lagets förutsättningar. Återigen. Realistiska krav på prestation är självklara men att förvänta sig att laget plötsligt växer en nivå till, i alla lagdelar, är orealistiskt. 

Innebär detta att vi ska kasta in yxan i garderoben? Sälja skinnet innan björnen ammat sina ungar? Naturligtvis inte. Vi ska fortsätta hoppas, drömma och stötta vårt kära Gulsvart. Men vi ska göra det mer förlåtande. Vi kan helt enkelt inte kräva briljans där ingen briljans finns att söka. Däremot ska vi applådera uppskattande alla försök till framgång än hur taffliga de  kan te sig. Om vi snubblar in pucken eller finlirar är oväsentligt. 

Det finns faktiskt, tro mig eller ej, supportrar som förväntar sig vi ska kunna gå ut och bara köra över våra motståndare. Jo, det är sant. Jag har själv hört dem på läktaren och läst deras inlägg på sociala medier. Det är ofta samma supportrar som öser ut sin besvikelse när laget inte når upp till deras högt ställda förväntningar. Krav och förväntningar. Måste finnas balans. Så enkelt är det. 

Handen på hjärtat. Hur många spelare i dagens trupp har tidigare spelat på den kravnivå som just nu efterfrågas av oss supportrar? Låt oss räkna efter:

Backar:
Alexander Lindelöf
Robin Nilsson
Morgan Hassel
Jimmie Jansson
Kenny Källström

Forwards:
Fredrik Johansson
Fredrik Hetta
Niclas Lehmann
Conny Strömberg
Marcus Bergman
Anthon Eriksson
Jesper Cederberg

Målvakt:
Marcus Dahlbom

Ovanstående spelare anser jag ha tillräckligt mycket rutin, matcher, erfarenhet för att kunna benämnas som spelare av hög kvalitet ur ett division-ett-perspektiv. Men frågan är hur många av dessa som faktiskt tagit plats i ett HockeyAllsvenskt lag gångna säsongen? Vad tror du själv? Kanske fyra-fem spelare! Det finns faktiskt en anledning till att alla ovan nämnda spelare, undantaget Fredrik Johansson(!), inte spelar på en högre nivå denna säsong.

Återigen. Jag är inte ute efter att förringa någon. Mer försöka förklara. Förutsättningarna. Balans mellan krav och prestation. 

Själv är jag stolt över vad laget presterat fram till nu. Vi har gett oss chansen. Vi är med i matchen. I racet. Detta trots den bleka insatsen hemma mot Västervik. Laget har vid flera tillfällen visat upp ett kunnande som överträffat mina förväntningar. Faktum är att laget ligger väldigt mycket på plus i min bok. Första perioden hemma mot Borlänge. Där blev jag oerhört överraskad över vår frejdiga offensiv. Våra tredjeperioder i matcherna mot Borlänge, Piteå, Huddinge där laget offrade allt för att försvara sin sköra ledning. Återigen. Lagets prestation är över mina förväntningar. Vår förstaperiod borta mot Troja. Mycket bra! Bättre än väntat!

När man ställer sin kravbild i rimliga proportioner till de förutsättningar laget har blir man ofta mer nöjd. Det är min enkla reflektion. 

Nu samlas vi bakom laget igen. Ger dem vårt stöd. Berömmer mer än förbannar. Lyfter istället för sänker. Positiv energi smittar av sig...

Återigen, det finns spelare som jag inte nämt så stundtals spelar på en högre nivå än de jag listat ovan. På samma sätt som de spelare jag listat presterat sämre än förväntat. Jing och Jang.

Tack för mig..

Edit 180304: Tack för alla kommentarer till detta inlägg..

Vi leder med 3-2

2-0 + 1-2 = 3-2

Man kan vända och vrida på det mesta. Bak kan bli fram och upp ner. Oavsett hur vi gör står vi inför faktum. Vi har chansen att ta oss till kvalserien genom att vinna en match till. En ynka match. Vi kan gnälla oss randiga över det mesta. Beklaga sjukdomar, skador, domare, otur och fan och hans moster. Oavsett detta handlar allt om kommande sextio minuter. 

Inför morgondagens match är de två tidigare drabbningarna helt utan värde. De var bara en förpostfäktning, en försmak, en förrätt. I morgon levereras huvudrätten. Den som är hungrigast vinner. Jag upprepar: - Den som är hungrigast vinner! 

I ärlighetens hamn tycker jag de båda matcher som spelats inte bjudit på mycket av klang och jubel. Mer av respektfullt bemötande. Två lag som mest åkt runt och känt på varandra. Som två boxare inför den avgörande titelmatchen. Båda lagen anser sig nu sitta på svaret. Svaret på frågan om hur man tar initiativet till en avgörande seger. 

Nu finns inte längre så mycket att fundera över. Vi vet nu vad KIK kan. De vet vad vi kan. Nu är det upp till varje enskild spelare i respektive lag att vinna sina duell på isen. 

Trots att vi till dagens match fick avvara tre tongivande spelare fick vi flera tillfällen att avgöra matchen till vår fördel. Något som vi gick fullständigt bet på. Det svider. Det gör ont, men det måste förträngas. Gjort går inte att göra ogjort. Jag tänker naturligtvis på vårt närmast harmlösa powerplay i dagens match. Glömma och gå vidare.

Hungern får bli drivkraften.

Det lag som kliver ut på isen i morgon med insikten att det inte finns något att förlora kommer att vinna. Modet kommer att segra över fegheten. Jag förutsätter att det är vi som kommer stå för modet. Vi har nämligen minst att förlora. Det är våra motståndare, KIK, som har all press på sig. Inte vi. Detta ska utnyttjas till fullo. Det gör vi bäst genom redan från första nedsläpp visa att vi är hungrigast.

Det lag som vågar våga, vinner.

Nu kör vi Gulsvart!

Supportrar kraftsamlar men laget lägger sig platt...

Det är med kluvna känslor jag summerar denna helg. Två matcher, två förluster. Gemensam nämnare ett Gulsvart lag som mest sett väldigt blekt ut. Beigt. Inte vad jag hade förväntat mig. Inte alls. Speciellt inte med tanke på den heroiska insats alla supportrar gjorde under veckan innan transferfönstret stängde. En kraftsamling där över 100 000 kronor samlades in till sportchefen att förstärka truppen. Förstärkningar kom men effekten av dessa uteblev, fullständigt. Istället för heroiska insatser inför sin trogna hemmapublik bjöds vi alla istället på, kanske, säsongens sämsta insats idag mot Örnsköldsvik. 

Hur kan det bli så här? Tja, den som det visste!

Naturligtvis har inte grabbarna i laget bestämt sig för att göra dåliga insatser. Inte heller har de haft för avsikt att göra sin supportrar så grymt besvikna som de nu är. Jag kan inte heller tänka mig att våra tränare haft någon dold agenda där laget fått som uppgift att spela dåligt. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Självklart ville alla inblandade gå in till helgens matcher och bjuda tillbaka. Visa sin uppskattning för det enorma stöd supportrar visat upp både under säsong samt nu med sin insamling. 

Men, agerandet väcker naturligtvis berättigade frågeställningar. Säsongen håller på att spetsas till. Det är nu det gäller. Alla tidigare insatser är glömda. Det är bara det omedelbara nuet som gäller. Vi hade chansen att säkra en andraplats, minst, genom våra två hemmamatcher under helgen. Utfallet blev istället att vi nu riskerar att falla ned till en fjärdeplats. En fjärdeplats som kommer innebära en skärseld för alla inblandade i form av utslagningsmatcher via flera playoff-omgångar. 

Är det så att vårt ledarskap inte har förmågan att hantera den situation vi nu är i. Trots allt är det en rätt ovan position för vår tränare Tomas Paananen. Hans erfarenhet av matcher med högsta dignitet är inte stor på seniornivå. Det vimlar av spelare i truppen som inte varit med och spelat på den nivå som nu förväntas. Man kan kort och gott säga att allt ställs på sin spets nu i slutfasen av säsongen. 

Ingen kan ta ifrån att laget, med sina ledare, har gjort ett gott arbete som inneburit en topplacering i Allettan. Men, vägen dit har varit kantad av viss oro. Dels skador, men, framför allt avsaknad av riktig struktur i spelet. I många matcher är det vårt målvaktsspel som räddat oss. Dahlbom har helt enkelt spelat på en riktigt hög nivå och räddat många poäng. Men, inte ens han kan stå emot det fummel som laget visat upp i egen zon under helgens matcher. Det defensiva arbetet har, minst sagt, krackelerat samtidigt som offensiven gått i stå. 

Men, det är alltid för tidigt att ge upp. En vinst i sista matchen borta på Mariestad kan vända tillbaka allt. Jag väljer att tro på det. En stabil bortamatch, tre poäng, och vi kan andas lite morgonluft igen..

Så får det bli...

Norrlandsresa, serietopp, förväntningar, krav, framtid..

Norrlandsresan

Efter den fina segern hemma mot Borlänge är vi helt klart med i racet om en förstaplats i Allettan Norra. Viktiga matcher i helgen. Svårspelade Kalix och Boden står på schemat. Två lag som bevisligen passar oss illa. Precis som övriga Norrlandslag. Vi gillar inte när våra motståndare tokkör överallt på isen. Vi är inte riktigt bekväma när våra backar utsätts för intensiv och hög forcheck i alla lägen. Vi tappar ofta själva linjerna i vårt eget spel när vi  rycks med i flängandet över isen. När det går så där vansinnigt fort då tappar vi i kvalitet. Passningar sitter inte på bladet. Det offensiva spelet förfaller till att gå på kryckor. Trots farten. 

Under senare delen av höstsäsongen hittade vi balansen, avvägningarna, i spelet som gjorde oss starka. När vi mött lagen från höstens serie, Mariestad, Lindlöven, Borlänge, Skövde, då hittade vi tillbaka till vårt eget spel. Det som passar oss bäst. Vi har vunnit mot Mariestad, Lindlöven(ggr 2), Borlänge(ggr 2), Skövde(ggr 2) mycket tack vara detta. Vårt eget spel. Tryggt, stabilt, och hyggligt effektivt. 

Värre har det varit mot Boden, Kalix, Östersund, Piteå och Örnsköldsvik. Där har vi ännu inte hittat riktigt rätt. Känner oss lite osäkra. Tappar vårt eget spel i rätt stor utsträckning. Visserligen har vi vunnit mot Boden och Kalix hemma men det var med nöd och näppe. En strid in i matchminut sextio. Det är endast mot Örnsköldsvik, borta, som vi kändes rejält mycket större och starkare, men, inte ens då kunde vi stänga ned matchen ordentligt.

Nu står vi alltså här. Idag. Två matcher mot lag som vi bevisligen har svårt att hantera mycket beroende på deras höga forcheck samt i allt övrigt flängiga spelstil. Lägg därtill att vi nu har en handfull spelare, viktiga spelare, på skadelistan. Känns lagom mysigt!

Vi ligger i serietoppen!

Det som är roligt, förvånande, anmärkningsvärt, är att vi faktiskt är delad etta i serien. Trots skador på bärande spelare, trots stundtals stapplande offensivt spel, trots ett pp som inte levererar som det borde, trots att allt för få spelare bidrar med mål och poäng. Vi har, kort sagt, blandat och gett prestationsmässigt fram till nu. Ömsom vin, ömsom vatten. En förklaring till detta, våra blandade insatser, kan finnas i det enkla faktum att vi har så svårt för Norrlandslagen! Vi har svårt för lag som bygger sin spelidé på extremt mycket skridskoåkning, hög fart, samt hög forechecking. Kan det var så enkelt? Eller svårt, beroende på hur man ser det. Oavsett detta måste vi vara nöjda med lagets sportsliga prestation sammantaget så här långt i Allettan.

Förväntningar

Inför säsongen stod vi med ett tomt blad. Eller vi och vi. Sportchefen. En ödesfråga var huruvida Fredrik Johansson skulle stanna kvar, eller inte. Men det fanns fler frågetecken. Marcus Bergman. Hur skulle han göra? I juniorleden försvann en drös J20 spelare. Spelare som redan provat på spel i A-laget och som kunde tänkas ta en ordinarie plats till årets trupp. Många tycks redan glömt bort det prekära läge vi befann oss i. Inget lag, inga pengar. Tomt i båset, kan man säga. Dessutom med en rekonstruktion i färskt minne. Vår förening var riktigt på fallrepet bara för något år sedan kan man påstå utan att överdriva. Vi stod vid stupkanten och blickade ned mot avgrunden..

Utifrån ovan nämnda perspektiv bör vi se på den säsong vi nu har för våra fötter. Utifrån ovan angivna omständigheter bör vi bedöma årets sportsliga prestation fram till dags datum. Vi gick in i höstens seriespel med ett  väldigt oprövat lag. Visst, flera av spelarna hade redan spelat på relativt hög nivå i division ett, men, inte alls med den kravbild som finns inbyggd i att spela med Västerås. Det är en sak att åka runt och lira för Enköping, Arboga, Surahammar eller Köping. En helt annan att dra på sig vårt matchställ och därmed infria alla de förväntningar som per automatik ställs från oss supportrar, sponsorer, och publik. 

Krav

Vi vann höstens seriespel. Vi radade upp tretton raka vinstmatcher. Vi såg allt fler spelare som tog steg i sin utveckling och allt mer bidrog till lagets, kollektivets, styrka. Inför Allettan fanns en stor osäkerhet. Hur skulle vi stå oss mot tuffare matcher, tuffare motstånd? Jag tycker vi har svaret framför oss. Vi har klarat oss bra. Vi gör det dessutom med ett lag med många spelare som aldrig spelat på denna sportsliga nivå tidigare! Det är något som tycks glömmas bort med viss regelbundenhet. Känslan är att vi allt för ofta sätter likhetstecken mellan årets trupp och förra säsongens trupp, eller tidigare säsongers. Vi inbillar oss att spelarna, trots sin bristande rutin och erfarenhet av spel på denna nivå, ska fortsätta att leverera bra och kreativ ishockey. Att de till och med ska dominera i alla matcher för - vi är ju Västerås! 

Vi negligerar våra motståndares kvalitéer och slår istället ned på våra egnas tillkortakommanden. Det är, banne mig, att göra sig själv som supporter en otjänst. Jag har skrivit det tidigare men skriver det igen: - Vi har en bra trupp för division ett. Punkt. Vi har en tillräckligt bra trupp i dagsläget för att utmana om serieseger i Allettan. Det är inte fy skam...

Framtiden

Framtiden för laget är hela tiden nästa match. För oss supportrar kan det vara nästa säsong. Enligt mitt förmenande vore det bra om vi går lite mer hand i hand. Vi supportrar borde sätta mer fokus på nästa match, glädjas vid segrar, och utifrån detta gå vidare. Till nästa match. Om man redan nu börjar ifrågasätta lagets chanser i ett eventuellt kvalspel så förtar man på något sätt glädjen i ett laget vinner matcher. Tesen är att "om man inte kan hävda sig i en kvalserie så är det liksom ingen idé att vinna matcher för att ta sig dit!" Det är ju så tokigt tänkt att man kan bli snöblind mitt i öknen! En annan tes är att "om vi inte går upp i år så är vi rökta som förening". Säger samma sak igen. Låt oss ta en match i taget. Vi har inte ens tagit oss till en kvalserie! Jag förstår inte argumenten att "det är ingen idé att vi vinner om vi ändå ska förlora i en kvalserie!" Alla spelare i dagens trupp lär sig något nytt vid varje match. Tja, undantaget då de få spelare som redan spelat på en högre nivå. Allas förhoppning är att när det väl drar ihop sig till riktigt avgörande matcher så ska hela laget lyfta sig. Det är en grundtanke hos alla lag, i alla divisioner, alla lagsporter. Man tar sig fram till ett delmål, sedan tar man nästa. Och nästa. I takt med detta ställer man större krav på varje individ. Alla blir lite bättre. 

Seriespelet: - Målsättningen att gå till Allettan. Utfallet blev - serieseger!

Allettan: - Målsättning att ta sig minst till playoff. Utfallet just nu - delad serieledning!

Jag upplever, trots allt, att laget har gjort precis det jag ovan beskrivit. Utvecklats. Man har tagit små steg i rätt riktning hela tiden trots några smärre bakslag. Det, DET, mina vänner, ska vi ta med oss inför helgens matcher samt alla matcher som kommer spelas resten av denna säsong...

Tack för kaffet..

Soppatorsk och neslig förlust...

Östersund - Västerås 5-1

Jag hade mina ogrundade föraningar om att dagens match kunde bli en skuffelse. Så blev fallet. Kunde inte följa den första perioden men det jag såg i resterande två signalerade rätt mycket om soppatorsk. Det fanns inget riktigt bett i våra attacker och vår defensiv fallerade å det grövsta. Både 0-3 och 0-4 var frukten av väldigt veka insatser av våra backar. Efter det var vi rökta. Östersundsspelarna kunde närmast "promenera" förbi respektive back och hänga in puckarna. I den sista perioden gav Gulsvart det en chans och gick för att reducera. Kanske få lite häng. Som på beställning kom även reduceringen till 1-4 men sedan var det stopp. Återigen brände vi våra chanser till att skapa lite nerv i matchen genom närmast uddlöst powerplay.

En match att lägga bakom sig. Glömma. Glömma och gå vidare.

Jag har inte full koll på laguppställningen till denna match. Inte heller noterade jag vilka som fick spela den sista perioden. Oavsett detta är det tydligt att vi behöver alla ordinarie spelare hela och friska för att behålla vår position i tabellen. 

Tyckte mig se att Paananen satte ihop Fredrik Johansson med Hetta och Lehman i tredje perioden utan någon märkbar effekt på spelet.

Nej, idag var det ett blekt Gulsvart som uppträdde på isovalen. När jag nu sett alla Norrlandslagen vill jag påstå att både Boden, Kalix och framförallt Piteå, spelar bättre ishockey än Östersund. Lite märkligt ur det perspektivet att vi idag släpper in fem kassar. Men, men. Så är det i detta jordelivet. Upp och nedförsbackar. 

Paananen har ju själv sagt att laget inte riktigt synkar som han eller spelarna vill. Det är bara att ta nya tag. Lagsport är inte som andra sporter. Det kan se motigt, segt, och tungt ut för att sedan, plötsligt, lossna. Lite som för Östersund denna helg. Förra helgen åkte de på två storförluster. Denna helg vände de till två storvinster! Det kan svänga snabbt.

Nu väntar otrolig rolig match i ABB Arena. Grislaget Mariestad kommer på besök. Ett perfekt tillfälle för våra härliga grabbar att studsa tillbaka...

Mot tre nya poäng!

Hur går det, egentligen? Jag granskar och grunnar..

På hemmaplan...

Jaha, dags för att inlägg igen. Har varit lite sparsmakad med mina inlägg den senaste tiden. Men, nu är det dags igen. Har lite att ta igen.

Senaste inlägget jag skrev handlade om matchen hemma i ABB Arena mot Skövde. En match vi vann med siffrorna 4-0 utan att glänsa speciellt mycket spelmässigt. Någonstans där, i den matchen, började mina tankar snurra. Tankar som allt sedan dess följt mig i lagets övriga matcher fram till dags datum.

Låt oss summera.

(Om du tycker det ser konstigt ut med ordningen av omgångar så utgår jag från swehockey)

Omgång 1

Västerås - Lindlöven 3-2 efter sudden

Kommentar: En match där vi länge hade svårt att få bukt med våra motståndare. Vi lyckades inte stänga av deras vägar genom mittzon och de kunde väldigt enkelt skapa chanser och tryck mot Dahlbom genom återkommande snabba spelvändningar.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 2

Lindlöven - Västerås 0-3

Kommentar: Vi kom ut till match oerhört fokuserade och hade lärt läxan. Vi bjöd inte Lindlöven samma möjligheter till att rinna genom mittzonen. Kort sagt gjorde laget en taktiskt helgjuten insats där Lindlöven aldrig hittade ett vapen för att hota oss. Dock fortsatt dålig utdelning på chanser vi skapade. 

Betyg på spelet: 4/5

------

Omgång 8

Västerås - Skövde 4-0

Kommentar: Vi kom ut till match där de våra tre fyra första byten lovade gott. Då fick vi ett boxplay och Skövde tog över matchen! Allt vårt eget spel försvann. Bara så där! Dock kommer laget ut och hittar fram till tre mål i andra perioden, visar styrka, kvalitet, och Skövde har inget mer att komma med.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 5

Skövde - Västerås 1-2

Kommentar: En till stora delar väl genomför bortamatch mot ett Skövde som är i desperat behov av poäng. Period ett och två kontrollerar vi närmast fullständigt och 0-2 är smickrande för Skövde. Men, vad händer i den tredje? Vi bjuds tre powerplay utan att kunna skapa vettiga avslut. Dessutom tillåts Skövde reducera i boxplay när det är sex minuter kvar av matchen. Stor panik utbryter och det är med minsta marginal vi lyckas hålla undan.
Betyg på spelet: 3/5

Omgång 6
Örnsköldsvik - Västerås 0-3

Kommentar: En matchbild som är väldigt snarlik bortamatchen mot Skövde. I två perioder har vi bra kontroll och dominerar spelbilden. Dock fortsätter vi bränna lägen för att utöka ledningen.Vårt powerplay firar inte direkt några triumfer.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 7

Piteå -Västerås 4-0

Kommentar: Den första perioden följer det mönster som jag förväntade mig. Ett skickligt och spelsuget hemmalag kommer ut för fulla muggar och vill sätta agendan i matchen. Vi försvarar och lyckas hålla defensiven, med viss möda. Inför andra förväntade jag mig att vi skulle komma ut hårdare och börja ta tag i vårt eget spel. Av detta blev ingenting. Absolut ingenting. Vi förmådde inte ställa om från den medvetet passiva inledningen. Piteå roade sig kungligt och skapade chanser i parti och minut. En förskräcklig upplevelse för mig som supporter.
Betyg på spelet: 1/5

------

Omgång 9

Västerås - Boden 4-2

Kommentar: Våra första byten ger intryck av att detta blir bra. Boden ger ett tamt intryck. Allt som tiden går får vi själva allt svårare att hålla ihop spelet. Fummel med uppspel, stillastående forwards, dump av puck men ingen som åker, osv. Det ser helt enkelt ut som, hm, fan! Om jag förväntade mig en uppryckning till den andra perioden så kom den, men, det var Boden som tog tag i spelet! Trots att vi tar ledningen med 1-0 genom ett skitmål signerat Niclas Lehman så vaknar inte laget till. Istället kan Boden, inte alls oförtjänt, vända till 2-1 innan perioden är slut. Inför sista perioden tar Gulsvart på sig jobbet och går in med massor av hjärta. Tack vara en rejäl viljeinsats för de som får speltid den sista perioden lyckas laget vända hotande förlust till seger.

Betyg på spelet: 2/5

Så här ser det ut i tabellen för tillfället:

Summering:
- Jag blir förbanne mig inte klok på vårt lag! I tidigare inlägg lyfte jag fram problematiken(!) att endast två kedjeformationer stod för all poängproduktion. Så här såg poängfördelningen ut efter tre omgångar:

Låt oss då uppdatera till dags datum:(7 omgångar) Gäller alla utom Lucas Venuto(1) samt Marcus Bergman(6).

Jaha, och vad kan man dra för slutsats av ovan skrivna och redovisade!? En sak ser man tydligt. Det lyser fortsatt väl mycket rött bland forwards! Ja, jag vet. Alla ska inte göra mål. Alla ska inte producera poäng i parti och minut. Men i alla fall. Att tredje och fjärdeformationen fram till idag inte producerat mer än två assist måste ses som ett bekymmer. Här finns förbättringspotential. 

När det gäller våra backar är läget lite bättre. Där får vi nog vara rätt nöjda med poängproduktionen även om jag önskar mer av en spelare som Kenny Källström. Förväntningarna på Kenny är aningen högre än för övriga backar då det gäller delaktighet i offensiven.

Men spelet då? Spelet!  Ja, här finns lite att jobba med. Mellan tumme och pekfinger anser jag att vi gjort, på sin höjd, en handfull bra perioder ur det perspektivet. Till stor del kan detta säkert skyllas(!) på det faktum att vi nu möter lag som är snäppet bättre än grundserien. Trots detta gillar jag inte alltid det som sker och det jag ser ute på isen. Just att vi tycks tappa linjerna i vårt eget spel. Sanningen kan helt enkelt vara att vi är inte bättre än så här! Sanningen kan vara att flertalet spelare i truppen inte är tillräckligt bra för spel på den nivå som nu gäller framledes.

Någonstans där, i skymningslandet, är jag med mina tankar just nu. Fågel eller fisk. Vad är vi? Vi får inte, eller aldrig, glömma bort det faktum att vi är nykomlingar på denna nivå. Låt vara att vi kommer uppifrån, nedflyttade, men likt förbaskat nykomlingar. Jämför gärna med övriga topplag i Ettan som under flera säsonger byggt sina trupper för att klara vårens spel i Allettan. Kristianstad, Mariestad, Huddinge, Hudiksvall, och så vidare. De har redan gjort denna resa flera gånger. De vet mycket bättre än våra sportchefer vilka spelartyper, vilket spel, vilka prestationer, som krävs. Vi är kort sagt lite gröna när det gäller konsten att bygga ett starkt division-ett-lag(med blygsam budget), som kan vara med och hota om en plats till HockeyAllsvenskan.

Kanske har jag för stora förväntningar på vår spelartrupp? Kanske är jag lite förblindad av det faktum att vi är Västerås och självklart(!) borde spela i HockeyAllsvenskan!

Ärligt talat vet jag varken ut eller in. Det enda jag vet med säkerhet är att vår Marcus Dahlbom fortsatt håller hög nivå. Med en räddningsprocent på 94.32 måste vi vara nöjda...

Nu kör vi över Kalix!

Chockerande siffror presenteras...

Nu har jag tänkt lite igen..

Västerås - Skövde 4-0

Senaste hemmamatchen har det redan skrivits spalter om. Jag har läst det som skrivits, lyssnat på det som sagts, och den bild som beskrevs instämmer jag i till fullo. Första periodens första byten av våra Gulsvarta iskrigare signalerade en trevlig afton. Det var bra fart, chanser skapades, och Skövde såg väldigt tunna och tama ut. Men då fick vi ett boxplay och matchbilden svängde. Svängde ordentligt! Även om vi inte släppte till mer en något enstaka farligt avslut mot Dahlbom under första perioden så var vårt eget anfallsspel som borta med vinden. Istället var det Skövde som tog tag i taktpinnen och försökte sätta press mot oss. Stundtals såg vi aningen passiva ut i egen zon och den närmast klockrena defensiv vi visade upp matchen innan mot Lindlöven kändes avlägsen. Skumt, s Bull! Underligt, sa Bill!

Nu rätade det till sig genast i den andra perioden. Momentum över på vår sida mycket tack vare ett tidigt mål av notoriske målskytten Marcus Bergman. Fint framspelad av Manne Mattisson. Efter det målet var det inget snack. Vi ägde matchen. Fredrik Hetta smaskade in 2-0 via direktskott i powerplay och Fredrik Johansson serverade Lehman en härlig passning som förvaltades fram till 3-0. Med lite flyt kunde Gulsvart petat in två-tre kassar till under andra perioden. 

Alla tre ovan beskrivna målen var riktigt fina hockeymål. Inte de sedvanliga bryta, bända, grotta, och skotta framför kassen. Nej, riktigt fina spelmål. Klass! Men det bästa skulle komma i den tredje perioden. En period som vi spelade av på ett bra sätt. I ett powerplay klev grabbarna ut på isen och levererade ett av de vackraste powerplaymål som skådats i ABB Arena på många år. Det som gjorde målet så utomordentligt speciellt var att så många spelare var inblandade. Man lyckades få Skövdes box att rotera flera gånger innan en lång passning(Johan Skiöld) skar genom boxen fram till Jimmie Jansson som lyckades få fin träff och hänga in pucken. Lysande, helt enkelt. Hockey-porr! 

Summerar jag matchen så var första perioden underkänd, andra klart godkänd, samt den tredje stabil!

- Marcus Dahlbom höll återigen nollan. Andra matchen i rad. Sammanlagt 7 perioder utan insläppt mål. Det är banne mig riktigt bra! Vår defensiv, när vi spelar som det är tänk, är riktigt bra. Vårt snitt på insläppta mål de senaste 18 matcherna är imponerande 1,1! Det är hysteriskt bra....

Chockerande siffror...om man så vill:
Och nu till det som inte är lika hysteriskt bra. Jag glodde lite på vilka spelare som gjort poäng de senaste tre matcherna, i Allettan, och fick mig en tankeställare. Kolla in detta och dra era egna slutsatser:

1st Line

12. Johansson, Fredrik 0+3 = 3

22. Lehmann, Niclas 1+3 = 4

21. Hetta, Fredrik 3+0 = 3
Totalt: 4+6= 10

2and Line

25. Bergman, Marcus 3+2 = 5

40. Skiöld, Johan 1+3= 4

17. Mattisson, Manne 1+3= 4

Totalt: 5+8 = 13

3rd Line

27. Mattsson, Petter 0+0 = 0

62. Holmberg, Pontus 0+0 = 0

11. Weiskog, Kevin 0+0 = 0

Totalt: 0+0 = 0

4th Line

19. Wallin, Hampus 0+0 = 0

29. Cederberg, Jesper 0+0 = 0

53. Eriksson, Anthon 0+0 = 0

9. Lidström, Adam 0+0 = 0

Totalt: 0+0 = 0

Övriga spelare med poäng och mål:
10. Jimmie Jansson 1+1 = 2
66. Alexander Lindelöf 1+1 = 2

64. Anton Brandhammar 0+2 = 2
6. Robin Nilsson 0+1 = 1
7. Morgan Hassel 0+1 = 1
Totalt: 2+6 = 8

Är ovanstående bara en tillfällighet, eller, kan vi dra någon form av tidig slutsats? Har vi bara två kedjeformationer som är tillräckligt bra offensivt? Att vår fjärdelina inte producerat kan jag se en förklaring till. Dels roterar man med lite olika spelare där, under match, och dels kanske deras gameplan är att spela noll-noll. En klassisk checking-line som ska jobba hårt och vara rimligt besvärliga att möta.

Då återstår vår tredjelina att sätta under lupp. Vad händer där? Eller, vad händer INTE där? Den så kallande "Enköpingskedjan" saknar visserligen en komponent i skadade Oscar Pettersson, men vad fan! Kevin Weiskog gör alltid ett gediget och rejält arbete ute på isen, men, vad FAN! Det blir inga poäng! 

Manne Mattissons  intåg i andrakedjan har visat sig vara ett lyckodrag. Senast i matchen mot Skövde kunde han hängt två baljor till med lite flyt. Ett avslut tog i masken på målvakt och det andra ribban. Törs man gröta om i den formationen efter den utdelning de haft på inledande tre matcher? Tror inte det.

Då är frågan hur Paananen och Zetterberg ska kunna hetsa igång tredjekedjan. I det långa loppet duger det inte att bara två kedjeformationer gör mål och poäng. Det är så sant som det nu är skrivet. Handlar det om att ge fortsatt förtroende så ordnar det sig? Poängen börjar trilla in? 

En sak ska vi dock inte glömma när vi tittar på ovanstående statistik. De spelare som lirar powerplay har naturligtvis en fördel. Men i alla fall. Jag överlåter, som vanligt, med varm hand åt någon annan att hitta lösningen på ovanstående publicerade synpunkter.

När det gäller tankar kring nyförvärv anser jag att vi ska sitta ned i båten. Det spelarmaterial vi har för tillfället räcker utmärkt för att matcha våra konkurrenter i Allettan. Givet då att inte fler spelare blir skadade, naturligtvis. Kan vi vänta någon månad(!) till innan vi plockar in förstärkning finns möjligheten att få lite vassare spets(förre veckor att betala lön) Åtminstone bör vi vänta tills vi spelat en runda av Allettan. Mött alla lag. Då vet vi bättre vad som behövs in i truppen. Låter inte det klokt!?

- Till sist vill jag lyfta fram Anton Brandhammar. Nu när han fått komma in och spela mer frekvent har han gjort detta på ett riktigt bra sätt! Tack för det...

Nu börjar den långa vandringen, på riktigt!

ÄNTLIGEN..

...har vi tagit oss igenom höstens seriespel. En till stora delar rätt avslagen upplevelse då vi i de flesta fall varit alldeles för bra för våra motståndare. Den pirriga känslan inför match infann sig aldrig av den anledningen. Undantaget bortamatchen mot Mariestad. Då kände jag det bekanta "pirret" inför nedsläpp. Den där skönt obehagliga känslan av ovisshet, förhoppning, och oro. Ärligt talat var det rätt länge sen jag senast kände den känslan. Det var nog sista omgången borta mot Björklöven. Då pirrade det ordentligt. Vi hade samlat ihop till den absolut sista livlinan i den sista matchen. En livlina som höll i cirka 59 minuter men sedan brast den. Med en smäll. Efter det bara tomhet. En tomhet som höll i sig genom hela negativa kvalspelet. 

Även om jag försökte hålla fanan högt, tänka positiva tankar, om våra möjligheter att överleva det negativa kvalet fördunklades allt av den där förbannade tomheten. Tomheten som gjorde sitt intåg redan då vi torskade i avgörande matchspelet mot Karlskrona. En tomhet som förstärktes av våra svaga insatser när vi ställdes mot ett hungrigt Rögle. Andra chansen. Det gick som bekant inte alls. Vi var inte med. Spelarna var inte med. Mentalt var vi förlorare redan innan första nedsläpp i första matchen mot Rögle.

Säsongen som följde därefter, med tränarskiftet, målvaktsaffären, den spelmässiga kräftgången, blev bara en ytterligare förstärkning av tomheten. Ett litet hopp tändes under de allra sista omgångarna att vi skulle kunna vända den negativa trenden, men, nej det gick inte. Vi missade topp åtta och fick avsluta säsongen i moll. Ännu ett steg bakåt. Ännu lite mer tomhet. 

Som om detta inte var nog hamnade i vi ekonomisk kris med hot om konkurs. Tomhet. Efter en heroiskt insats från supportrar, sponsorer, och vissa styrelsemedlemmar lyckades vi undvika konkurs efter en tuff rekonstruktion. 

Säsongen efter byggde vi ett lågbudgetlag. Ett lag som skulle växa under säsong. En mellansäsong. En säsong där vi skulle samla ny energi, ny kraft, för att åter resa oss upp ur förnedringen. Försäsongen började inte direkt lysande. Idel förluster. Seriespelet började inte lysande. Idel förluster. Tomhet. Trots alla möjliga försök till att få rätsida på den sjunkande skutan hände inte mycket som kunde stoppa den negativa spiral som startats efter "säsongernas säsong". På tre säsonger gick vi från att vara ett sketet litet steg från våra drömmars mål till att ramla ur HockeyAllsvenskan. Tomhet.

Allt detta ovan skrivna bär vi supportrar med oss i vårt Gulsvarta hjärta. Alla denna smärta. Denna tomhet. Dessa minnen. Det gjorde ont, och, det gör fortfarande, ont. 

Under de tre sista säsongerna lyckades laget, truppen, föreningen, visa att mantrat, myten, "sämst när det gäller" verkligen var vår förenings agenda. "SÄMST NÄR DET GÄLLER". Tomhet. 

Allt detta bär vi med oss, vi supportrar, när vi nu går in i nästa fas. 

Det som nu talar till vår fördel är att allt det gamla, det unkna, det illaluktande, den smutsiga byken, nu är borta. Under denna höst har vårt lag, vår förening, steg för steg gett oss supportrar tron tillbaka. Vi har påbörjat en mödosam, och gemensam, klättring upp ur hopplöshetens mörka brunn. Det har fötts en ny anda inom hela föreningen som spridit sig som ringar på vattnet. Det har helt enkelt tänts ett antal ljus i det berömda mörkret. 

Under höstens matcher har supportrar slutit upp på ett sätt som imponerat. Vi har stöttat varandra. Vi har sjungit tillsammans. Vi har klappat i takt. Vi har rest. Vi har njutit av att se hur vårt lag utvecklats steg för steg, skär för skär, byte för byte, match för match. Vi har känt en närhet till vårt lag som vi aldrig tidigare upplevt. På något sätt har vi ingått i en symbios. Spelare, ledare, supportrar, har blivit VI(k) tillsammans. 

Just detta är det som slutligen kommer skingra den tomhet många av oss känt. Gemenskapen. Vi tillsammans. Vi ska klara detta. Vi på läktaren och vi på isen. Vi tillsammans ska skrämma bort det där jävla snacket om "sämst när det gäller". Så enkelt är det....

Nu kör vi över Lindlöven..

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

En,två, tredimensionella spelare...

Fredrik Johansson

Ibland kommer det över mig. Som en blixt från en molnfri himmel. Jag ser klart. Jag ser sanningen. Närmast en religiös upplevelse, antar jag. Nu hände detta fenomen igen. Att jag såg ljuset. Kanske var det hundens förtjänst. Ofta blir det så. När jag är ute och går med hunden så vandrar mina tankar fritt. Kanske är det att blodet pulserar lite extra på grund av promenaden, att hjärnan syresätts lite extra, som får mig att se så klart. Så klokt. Så insiktsfullt.

Vad var det då som kom över mig under kvällens hundpromenad. Jo, nu ska du få höra. Jag kom på att det i ett lag, oavsett sport, finns olika spelartyper. Jaha, tänker du nu. Vad nytt med detta? Jo, jag tänkte mig att det finns tre sorter. Tre typer. Som kompletterar varandra. Alla har de olika dimensioner i sitt spel. Och det var just detta med dimensioner som grep mig. Det lite tankefröet utvecklades under promenaden till följande: 

- Endimensionella spelare

- Tvådimensionella spelare

- Tredimensionella spelare

Om man tänker sig en defensiv back som endimensionell, en tvåvägscenter tvådimensionell en spelare som kan spela alla spelformer som tredimensionell. Där har vi kriterierna. Vad har vi då för spelare i truppen idag. Vilka ska tillhöra vilken kategori. 

Som exempel anser jag med viss självklarhet att Fredrik Johansson tillhör kategorin tredimensionella spelare. Han kan spela box, powerplay, styrspel, defensivt, offensivt och är rent taktiskt komplett.

Frågan är då hur många spelare man behöver av respektive kategori för att bygga ett starkt kollektiv? Jag ska nu utifrån min egen subjektiva bedömning försöka dela in våra spelare i ovan nämnda kategorier. Detta med risk för att bli anklagad för både det ena eller det fjärde. Nu kör jag:

Endimensionella spelare

- Daniel Wahlberg

- Marcus Dahlbom

(Ganska självklart. De kan bara stå i mål)

- Douglas Alenbring

- Joel Werner

- Morgan Hassel

- Anton Brandhammar

(Backar som ska fokusera på det defensiva)

- Adam Lidström

- Hampus Wallin

- Jesper Cederberg

(Forwards som får tydliga roller, hårt jobbande, etc)

Tvådimensionella spelare

- Robin Nilsson

- Jimmie Jansson

- Kenny Källström
- Alexander Lindelöf

(Backar som förväntas delta både defensivt och offensivt)

Kevin Weiskog

Manne Mattisson

Oscar Pettersson

Fredrik Hetta

Niclas Lehmann

Marcus Bergman

Petter Mattsson

Johan Skiöld

Pontus Holmberg

(Forwards som har offensiva skills, deltar i powerplay, förväntas producera poäng)

Tredimensionella spelare

- Fredrik Johansson

(Spelare som behärskar alla spelformer lika bra)

Ungefär så ser det ut, anser jag. Vi får trots allt inte glömma bort att vi nu spelar i en tredjeliga. Vi kan inte förvänta oss att vår trupp ska innehålla speciellt många "Fredda". Undrar hur många tredimensionella spelare vi hade i fjolårets trupp? På rak arm kan jag räkna in Stefan Gråhns i den kategorin. Men sedan då? 

Vad är jag egentligen ute efter med detta inlägg, detta med "dimensioner". Mycket enkelt, kära läsare. Detta är de ingredienser våra tränare har att tillgå när de ska reda sin soppa! Inte mycket oxfilé men en himla massa fläskfärs, skulle man kunna säga. Och, handen på hjärtat, fläskfärs är inte att förakta, om ni frågar mig.

Som kock, eller tränare, gäller det med andra ord att disponera de ingredienser som finns till hands på allra bästa sätt. Som supporter gäller det att förlika sig vid faktum. Vi har inte spelare av SHL-kvalitet i truppen. Vi kan med andra ord inte kräva av våra spelare att de ska prestera på en högre nivå än vad de har förmåga till. Oavsett hur vi kryddar fläskfärsen kommer den aldrig smaka oxfilé, om ni hänger med i mina tankegångar.

Så, hemligheten för framgång blir att nyttja de resurser som finns på bästa sätt. Dessutom måste varje spelare spela ett spel som motsvarar dennes kompetens. Spelare med enklare uppgift ska spela - enkelt. Spelare med krav på kreativitet ska spela - kreativt. Omvänt blir inte bra. Det är både resursslöseri och tokigt.

Om tränaren säger till spelare "X" att spela enkelt, så ska spelare "X" spela enkelt. Enkelt va? Då ska inte spelare "X" som siste man tunnla en stötande en forward på egen blå, eller hur? Och vet ni vad! Nu någonstans kommer jag väva ihop mina märkliga tankar om dimensioner med det som faktiskt hänt de senaste matcherna: 

- Jag anser att flera spelare har spelat som om de tillhörde en annan dimension! Spelare som är jävligt duktiga om de spelare efter sin förmåga har plötsligt försökt spela över sin förmåga.

Hemligheten med att skapa ett starkt och väl fungerande kollektiv bygger på att ALLA spelare accepterar sina roller, sin plats i hierarkin, och gör det de är bäst på. Punkt och slut. Det är lite här jag tycker det har brustit. Som exempel när tänkt defensiv back plötsligt blir offensiv och därmed försätter sina kompisar i svåra lägen. Där det förväntade enkla "sarg ut" istället blev till soloåkning med pucktapp i mittzon! Eller en dragning på egen blå!

I och med att vi inte har en trupp fylld med tredimensionella spelare är det oerhört viktigt att alla spelare förhåller sig till den bestämda agendan. Det är min övertygelse. "Gör det du är bra på och gör det jävligt bra", kommer räcka långt i denna serie. 

Se där vad mycken klokhet som kom över mig en vanlig tisdagskväll! Om alla nu bara följer mina välmenande råd är jag övertygad om att laget kommer visa upp ett spel med en helt annan dimension än tidigare.

Tack för titten...

Till fågelsång och supportrars klagan..

Allt sedan vår degradering till Hockeyettan har jag på ett lagom försynt sätt tagit del av alla kommenterar som flödat på olika sociala medier och forum. Jag kan lugnt säga att det varit en aning upprört i supporterleden. Det har svingats vilt mot både högt och lågt. Ur mitt lilla grodperspektiv uppfattar jag det som man anser att allt är fel. Och då menar jag a l l t. 

Det är inte lätt att försöka kategorisera vad som är mer fel än andra fel. Fel, fel, fel, har varit grundtemat. Däremot har jag inte sett allt för många tankar kring hur något ska bli bättre. Jo, att man ska göra om allt. Precis a l l t. Exakt vad detta innebär har jag inte förstått, ännu. Jag vill inte påstå att kritiken mot allt och alla varit nyanserad. Det jag kan säga är att den varit mer enahanda än konstruktiv, om ni frågar mig.

Det jag tycker mig se, och det står jag för, är att det finns några få personer som driver drevet. Eller mer exakt göder drevet. I stort sett varje dag sedan degraderingen är det enstaka personer som med berömvärd envishet slängt in nytt bränsle i eländighetens ugn. Detta görs med den tvivelaktiga agendan att man vill föreningens bästa. Retoriken är lysande. "Bara man pratar så mycket skit som möjligt om den egna föreningen så mår den, och alla andra, så mycket bättre"  Att man sedan kryddar argumentationen med ett och annat personangrepp ses som både lovvärt och självklart. 

Själv är jag som vanligt osäker vilket ben jag ska stå på. Hänge mig åt hån, spott, och spe eller försöka vara mer analytisk och saklig. Problemet med sakligheten är att jag, precis som många andra, inte vet så där förfärligt mycket om de sakförhållanden som råder i föreningen. Att bygga saklig argumentation på lösa boliner är inte att föredra. Nackdelen med att försöka vara saklig i sin kritik är att det kräver väldigt mycket insikt i vad som faktiskt gjort att så mycket gått på tok för min kära förening de senaste två säsongerna.  Det räcker inte med att säga "Fägerblad", "Det dukade bordet" , eller för den delen "Koval". 

Givetvis har jag fått en hel del information via olika kontakter som den envetne bloggare jag är. Trots detta tycker jag mig inte ha tillräckligt på fötterna för att kategoriskt hävda varken det ena eller det andra. Detta är dock inget som förhindrat andra "sanningssägare" vad jag förstått. Om jag ska torgföra en sanning så är det för mig en hederssak att den faktisk är sann. Å andra sidan, jag kanske är lite gammalmodig i mitt sätt att se på saken. 

- Nej, illasinnade rykten får andra hålla på med. Det är mitt inte bord. 

Ska jag försöka se lite sakligt på vår situation just nu så ser det ut ungefär så här:

- Vår ekonomi är inte på topp

- Vi saknar tränare(!)

- Vi går från två till en sportchef

- Vi har fått en ny fystränare

- Vi har inte någon spelartrupp

Det ryktas om att vår spelarbudget kommer hamna på runt 1,5 miljoner till kommande säsong. En nedslående siffra för en förening som bara för två säsonger sedan nosade på en plats i SHL. Nu får man ta alla uppgifter med en stor nypa salt. Innan hösten står för dörren kan mycket hända. På både gott och ont. 

Andreas Appelgren får lämna och "Z" tar över hela ansvaret som sportchef. Detta har föregåtts av mycket märkliga rykten. Det påstods bland annat att "Z" ställt till med stor scen, vält stolar och bord, för att få behålla sin tjänst. I detta fall kan undertecknad intyga att så var inte fallet. Möjligtvis kastade han taktiktavlan på ordförande Jonsson i rent förhandlingssyfte. Och vem hade inte gjort det, va?

Stefan Gråhns lämnar för SSK. Det unnar jag honom. Tillbaka till fosterställningen. Trots allt är ju Gråhns gammal SSK:are sedan modersmjölken. Inbillar mig att han kommer spela en stor roll kommande säsong för kringlorna. Hoppas han fick ordentligt betalt. 

Markus Persson är en annan spelare som lämnar för spel i SSK. Minns hans försäsong med stort välbehag. Jävlar vad han dominerade i vissa matcher. Och jävlars vad tokigt det blev med hans skada! Jag ska inte säga för mycket, men, en frisk och kurant Persson kunde förhindrat att vi hamnade i ett negativt kval! Trots allt var han tänkt att tillföra en hel del poäng och mål. Unnar även honom en säsong helt utan skador. Skulle inte förvåna mig om han blir poängkung i SSK. 

Självklart är jag bitter som få över att min älskade förening nu verkligen hamnat på dekis. Förbaskade flaskskallar som försatt oss i denna prekära situation. Se där, nu generaliserade jag lite. I den bästa av världar hade jag kunnat peka ut vem, eller vad, som orsakat denna degenerering av föreningens sportsliga utveckling. Nu kan jag inte det. Nöjer mig därmed. 

För övrigt mår jag oförskämt bra och njuter till fågelsång och doften av den ankommande våren. 

Ha det gott!