Vändningen - äntligen - antiklimax - lycka!

Det slutade bra...

Västerås - Piteå 5-4(straffar)

Utifrån gårdagens inlägg på bloggen där jag försökte förklara vilka förutsättningar vårt lag har fick jag under gårdagens match uppleva en provkarta av just detta. Laget med de många ansiktena presenterade sig - igen!

Förhoppningen om ett heltaggat, frustande, pustande, Gulsvart kom genast på skam när pucken släpptes. Detta följdes upp med en och annan 'gamnacke' när Piteå larvigt enkelt skickade in ett löst backskott fram till 3-0. Fram till dess hade laget visat prov på alla möjliga färdigheter och tillkortakommanden. En provkarta på hur ett lag ur balans(!) uppträder. Bra blandades med mindre bra och emellanåt gjordes riktigt dåliga saker. 

Men, så hände något! Vem tryckte på knappen? VEM!

Precis så kändes det från läktarhåll!

Direkt efter Piteås försmädliga tredje mål blixtrade Gulsvart till och stod för ett rasande grant reduceringsmål. Klapp-klapp-klapp-spel. Johan Skiöld kunde, frispelad av Conny och Bergman, lyfta in pucken efter en snygg dragning. En spelkombination jag inte sett på hela säsongen, banne mig. Och så lägligt den kom.

Efter det var det ett nytt Gulsvart som byte efter byte markerade med all önskvärd tydlighet att nu jävlar i min lilla låda skulle det bli match av detta. Den tidigare avsaknaden av irritation, ilska, vilja att ta sig fram, fanns plötsligt på plats. Efter varje situation runt Piteås målvakt uppstod brottningsmatcher och handgemäng. Anthon Eriksson, som exempel. vände upp och ned, bokstavligen, på en Piteåspelare. 

Om den första perioden var halvusel spelmässigt så blev inte den andra så värst mycket bättre fram till vårt reduceringsmål. Men efter det. Helvetet vilken scenförändring...

I den tredje perioden fick vi inleda spelet med ett powerplay. En spelform som, tyvärr, haltar betänkligt för tillfället. Vi lyckades inte skapa någon riktigt bra chans. Men vad gjorde det. Efter powerplayet fortsatte laget trycka på. Och trycka på. Puck upp till Jimmie Jansson som lyckades få en iväg en ärta till skott förbi och fram till Fredrik Johansson som styrde in 2-3! Så förbannat härligt! Hallen närmast exploderade. Nu var vi med. I allra högsta grad. Momentum monumentalt. 

I takt med att klacken höjde sina röster fortsatte Gulsvart att ösa på. Bara knappa minuten senare kom Fredrik Johansson ångande in i anfallszon mot två Piteåbackar. Istället för att som mer brukligt är, åka ned bakom mål, girade Fredda in mot mål och drog iväg ett vådaskott(!) som smet in över axeln på Piteås målvakt. Ett avslut som tycktes göras med lika stora delar ilska som perfektion. Pucken skulle bara in! Så otroligt bra. Kvitterat efter tre minuters spel. Vad var det som hände? Vem hade tryckt på knappen?

När man trodde att nu skulle väl laget backa av lite och andas kom nästa smäll. Piteå fumlade med puck i  mittzon, Oscar Pettersson fick tag i trissan, och sekunden senare kunde Jesper Johansson ånga i ensamt majestät mot Piteås kasse och elegant lägga in 4-3!

Vilken jävla vändning! Wow! Det tog 3 minuter och 27 sekunder att vända matchen. Att vända en hotande förlust till en efterlängtad seger. Några futtiga minuter av briljans för att åter sätta oss i ett gynnsamt läge i kampen om en plats till HockeyAllsvenskan.

Tro nu inte att laget backade av efter denna magiska inledning av den tredje perioden. Nej, nej. Man bara öste på. Anfall är bästa försvar. Piteå som fram till sitt 3-0 verkade ha full kontroll på matchen yrade mest omkring för att hitta sig själva ute på isen. De var i fritt fall. Hjälplöst förlorade. Hopplöst borta. Typ.

Men, så har vi detta med logiken i lagidrott. Eller brist på logik.

Trots flera chanser att stänga matchen via flera powerplay den sista perioden skiljde bara ett ynka mål när klockan närmade sig 59 spelade minuter. Piteå lyfter ut målvakten. Självklart. De går för det. Ett skott som kan studsa in. När klockan står på 19:44 i den tredje perioden får vi tekning i egen zon. I vanlig ordning blir vår tekare bortplockad av domaren. För vilken gång i ordningen denna match? Men vad fan. Fjorton sekunder. Det är bara att svälja puckjäveln. Piteå vinner tekning. Får upp puck till back. Pucken skickas tillbaka mot mål. Där någonstans, bland 8 benpar, 8 par skridskor, 8 klubbor, lyckas Piteå pillra in en kvittering. 

Vilket jävla mörker!

Det är nu jag ska försöka beskriva mina känslostormar under denna märkliga match:

- Var var du själv på den skalan under match?

Så otroligt viktigt att vi tog oss igenom sudden utan att tappa ännu en poäng. Så fantastiskt starkt av Skiöld och Mattson att bara åka in och tveklöst stänka in var sitt mål. Så underbart att Dahlbom, som vanligt, kom upp stort att inte gav Piteå chansen. 

Det som hände denna match är svårt att analysera, förklara eller förstå. Enklast kanske är att beskriva händelseutvecklingen som en blandning av slump, tur, skicklighet och ren vilja. När dessa faktorer pendlar åt rätt håll, ja då händer det saker. Oavsett hur skicklig du är behöver du även lite tur. Skicklighet brukar å andra sidan generera - tur. Du måste med andra ord våga dig på att göra något riktigt bra för att få slumpen, turen, på din sida. Passivitet föder inte framgång. Det cementerar mest ett tillstånd.

Så här i efterhand är det bara att konstatera: - Målet fram till 1-3 blev väckarklockan som ringde. Några sekunders briljans, skicklighet, samt lite flyt(tur) fick hela laget, alla spelare, att inse sina förmågor, sina styrkor. 

Från den stunden visade hela laget en potential som många av oss förstått funnits även när vi förlorat några matcher. Frågan är hur man som ledare, tränare, lockar fram allt detta när det så väl behövs? Ofta ropas från läktare, eller sociala medier, att tränaren måste 'agera', 'coacha', göra något för att väcka laget när det går tungt. Jag säger 'pass' på den. Jag är inte övertygad om att någon tränare, ledare, har förmågan att bara trycka på en knapp, säga rätt saker, för att laget ska tända till. 

Det är sannolikt mer komplext än så. Ett komplext samspel mellan kunnighet, erfarenhet, förståelse, känsla, och - slumpen! Någon form av yttre omständighet som kan fungera som ett avstamp till förändring. En skicklig ledare, tränare, kan se och känna av just detta. "Här har jag något att utgå ifrån", "denna händelse skapar fokus hos hela gruppen". Då, gripa tillfället, och styra energin åt rätt håll. Då kan det fungera med coachande från bänken. Tror jag. 

Det enda jag vet efter matchen är följande:
- Kapten Fredrik Johansson klev verkligen fram!

- Marcus Bergman gör en gedigen insats trots sin långa frånvaro!

- Laget bevisade för oss supportrar att de har egenskaper som saknats tidigare säsonger!
- Vi har en riktigt god chans att fortsatt tävla om avancemang!


I allt övrigt är jag stolt över vårt lag - Gulsvart!