En krönika om säsongen... #3

I dagarna kan man ta del av många supportrars otålighet. När kommer namn på nya spelare in i truppen? Vilka får lämna? Vilka får stanna? Själv sitter jag lugnt i båten. Gissar att vår sportchef har fullt upp från morgon till kväll just nu. Det har gått sju dagar sedan vårt avancemang blev klart, fem dagar sedan sista matchen spelades. Föreningen behöver avrunda årets säsong innan man kan sätta agendan för nästa. 

I detta inlägg tänkte jag försöka summera vår höstsäsong i divison västra. En höstserie som bjöd på både gott och blandat. Totalt spelade vi tjugotvå matcher där vi avgick med seger vid full tid vid sexton tillfällen. Vi samlade ihop totalt femtiofyra poäng och kammade hem seriesegern med tre poängs marginal. En marginal som kunde varit större om vi inte förlorat den sista, betydelselösa, matchen bort mot Lindlöven. Ett Lindlöven som var det enda reella hotet mot vår serieseger. 

Men, det var inte så enkelt som det kan tyckas nu i efterhand. Efter ett tiotal omgångar såddes ett visst tvivel om lagets förträfflighet. 

Vi inledde med fyra raka segrar:

Västerås HK  -  Mariestad BoIS HC 4 - 3

Surahammars IF  -  Västerås HK 0 - 5

Köping HC - Västerås HK 2 - 5

Västerås HK  -  Borlänge HF 2 - 0

Mot Mariestad låg vi under inför sista perioden med 1-3 men kunde vända matchen genom en heroiskt insats med tre raka mål. Surahammar borta var länge en jämn historia innan Lindelöf skickade in 1-0 i matchminut 38. Köping borta var spelmässigt jämn innan vi kunde göra tre mål via powerplay i andra perioden och gå ifrån till 5-2. Hemma i omgång fyra hade vi fullt sjå att freda oss mot ett skickligt och välspelande Borlänge. Johan Skiöld hängde in 2-0 i boxplay  i början av tredje perioden och vi kunde hålla undan. Någonstans här, i just denna match, började Marcus Dahlbom växa ut till den målvakt vi ville se. En mycket fin insats med många avgörande räddningar.

- Om jag summerar ovanstående fyra matcher så var vårt spel aningen spretigt. 

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Efter dessa fyra segrar bar det iväg till Enköping för match. Spelmässigt såg det ut ungefär som tidigare matcher. Vi hade mycket puck men hade svårt att ta oss igenom ett lågt försvarande hemmalag. Enköping tog, aningen överraskande, ledningen innan vi kvitterade och vände till 2-1. Enköping forcerade i slutet av andra perioden och lyckades peta in en kvittering till 2-2. Detta efter att vi enkelt(!) klarade av ett fem minuters boxplay då Johan Skiöld dragit på sig 5+20 för en spearing. Den tredje perioden blev en kamp för att rädda poäng alternativt vinna matchen. Den minnesgode minns det jätteläge Enköping fick med någon minut kvar av matchen. Vi gick bort oss helt i försvarsarbetet och en Enköpingsspelare fick ett friläge framför Dahlbom. Inte blev det bättre av att Fredrik Johanson drog på sin en utvisning med 35(!) sekunder kvar av sista perioden. Som tur var redde vi ut detta boxplay och istället kunde Fredrik Hetta avgöra till vår fördel i eget powerplay.

- Efter fyra raka segrar kom så ett poängtapp och lite frågor väcktes hos oss supportrar. Enköping lyckades manövrera ut oss ganska enkelt genom att backa hem och packa ihop framför egen målvakt. Något som många lag i fortsättningen skulle praktisera mot oss.

Västerås  -  IFK Arboga  4-3 (straffar)

Efter det lite överraskande poängtappet borta mot Enköping var det lite upp till bevis hemma mot Arboga som fram till denna omgång inte rosat marknaden. Sist i serien. Nu skulle det väl bli en enkel match. Tre friska pinnar. Johan Skiöld höll sig framme och hängde in 1-0 redan efter knappa minuten och det såg bra ut. Här skulle det bli utskåpning, utspelning, och mål i långa banor. Tji fick vi. Arboga kvitterade till 1-1 i matchminut sju innan vi, genom Kenny Källström, återtog ledningen. Nu skulle vi väl ända ta över, rinna ifrån, och stänga matchen? Icke sa Nicke! En viss Anthon Eriksson lyckades peta in kvittering till 2-2 i ett powerplay. Vad var det som hände? I tredje periodens sjätte minut klev Oscar Pettersson fram och stänkte in 3-2. Nu var det väl ändå fan! Men, bottenlaget Arboga hade inte gett upp. Istället forcerade de in 3-3 och matchen gick till förlängning. En förlängning som blev resultatlös. Matchen fick avgöras på straffar och efter tolv omgångar(!) lyckades Petter Mattson skicka in avgörande målet.

- Ännu en match med ungefär samma mönster som bortamatchen mot Enköping. Vi mötte ett lågt försvarande lag och hade, trots stort puckinnehav och massor med avslut, svårt att skapa riktigt bra chanser. Ett dåligt omen, kändes det som från läktarhåll.

Skövde IK - Västerås HK 4 - 3

Nu väntade bortamatch mot en svårare motståndare. Skövde. Ett lag som kunde ge besked om vår egen status, vår egen slagkraft. Efter den första perioden stod det 2-0 till hemmalaget. Efter den andra hade vi krupit lite närmre efter mål av Fredrik Johansson. En period där vi spelmässigt kom tillbaka bra och tvingade Skövde till en timeout. Inför den sista perioden kändes chanserna goda till en vändning. Tredje perioden började på sämsta tänkbara sätt då Pontus Holmberg tidigt drog på sig en utvisning och Skövde kunde göra 3-1. Någon minut senare tappade vi helt markering i defensiven och Skövde kunde enkelt åka igenom och hänga 4-1. Trots en stark forcering på slutet, med mål av Marcus Bergman och Petter Mattson var den första förlusten vid full tid ett faktum!

Klistrar in ett citat från inlägget jag skrev efter denna match:
" Marcus Bergmans genombrott fram till 3-4 är melodin mot lag som vill samla ihop sig i slottet framför egen målvakt. Nu förväntar jag mig inte att Marcus ska kunna göra mål på detta sätt i var och varannan match. Det vore förmätet att utkräva. Däremot hävdar jag med bestämdhet att fler spelare i laget måste våga gå mer "raka vägen mot mål" än vad som nu sker. Jag vill se fler aktioner av alla forwards likt den Bergman stod för"

- Efter fyra inledande segrar följde två matcher där vi tvingades till sudden/straffar samt en match där vi kammade noll. Fyra poäng istället förväntade(!) nio. Var vi inte bättre än så här? Det som jag själv reagera mot i denna match var det loja uppträdandet framför allt i period ett. Vi var inte riktigt med från start. 

Efter förlusten mot Skövde väntade två motståndare som bara skulle städas av. Kumla och Forshaga. Hur gick då det?

Västerås HK  -  Kumla HC 3 - 4
VIK Västerås HK  -  Forshaga IF 3 - 2 (straffar)

I båda dessa matcher såg det mesta ut som "vanligt". Stor puckinnehav för oss själva och motståndare som backade hem och nyttjade våra egna misstag. Plötsligt hade vi denna nedslående matchsvit:

Enköping - Västerås 2-3(sudden) (2 poäng)
Västerås  -  IFK Arboga  4-3 (straffar) (2 poäng)
Skövde IK - Västerås HK 4 - 3 (0 poäng)
Västerås HK  -  Kumla HC 3 - 4 (0 poäng)
VIK Västerås HK  -  Forshaga IF 3 - 2 (straffar) (2 poäng)

Först fyra raka segrar och tolv poäng. Därefter fem matcher där vi lyckades spela ihop sex(6) poäng! Sex ynka poäng? Vad är det som händer? undrade vi alla. Alla ni som trodde då att vi med detta lag skulle ta oss fram till en kvalserie räcker nu upp handen! Jag själv var tveksam, minst sagt. Jag inbillar mig att hela spelartruppen med ledare, tränare var lika tveksamma i sin tro. Vad var det som gjorde att det mesta gick så fel. Varför kunde vi inte utnyttja vårt spelövertag till att vinna mot lag som konsekvent backade hem och väntade på rätt tillfälle att spelvända mot oss? Gemensam nämnare i ovan nämnda matcher är att vi var det spelförande laget, att vi till största del dominerade ute på isen. Likt förbaskat stod vi nu där med lång näsa och massor av tappade poäng. 

Men, sedan hände något. I och med omgång tio skedde något i spelet, taktiken, i huvudet på alla spelare som vände allt. Om detta tänker jag skriva i nästa inlägg...