Synergieffekterna...

"synergieffekt, inom ekonomi ofta förekommande term för samordningsfördel som kan uppnås" 

"synergieffekt, när två faktorer förstärker varandra så att slutresultatet blir större än summan av de enskilda faktorerna"

"synergier kan sägas uppstå när en handling eller en process får ett resultat som är mer än summan av de enskilda delarna. Något slarvigt kan man säga att om något ger synergieffekter kan man säga att man slår flera flugor i en smäll".

I dagligt tal hör vi ofta tränare, supportrar, spelar, ledare prata om "lagets kemi". Det måste finnas  "bra kemi" mellan spelare, ledare, tränare. Troligen är det samma saker det pratas om. Det vill säga att med rätt kemi mellan spelare blir utfallet av deras gemensamma prestationer större. 

För somliga är detta med synergieffekter något självklart, för andra inte. Ta till exempel rika fotbollslag runt om i världen. De köper och byter spelare för enorma belopp. Vi pratar om hundratals miljoner, per spelare! Stundom får jag en känsla av att bristen på insikten av detta med synergieffekter är påtaglig. Visst är den enskilde spelaren oerhört skicklig men frågan är om laget, kollektivet, blir bättre med så stort fokus på enskilda stjärnor. 

Zlatan är ett bra exempel på en oerhört kompetent spelare som trots detta varit beroende av sin omgivning för att kunna spela ut hela sitt register. I sina respektive klubblag har han genom åren haft ett understöd som gett honom möjligheten att utvecklas till en av världens främsta i sitt gebit. Parallellt som han fått rätt understöd för sin egen sportsliga framgång har han gjort sina medspelare bättre. Synergieffekten. 

Ovan skrivna går att överföra rakt av till lagidrotten ishockey. Samma principer gäller. En fungerande formation på isen är väl balanserad. En ensam stjärna, eller spetsspelare, står sig slätt utan understöd. Det är först när spelare med sina enskilda förmågor samverkar som en positiv effekt uppstår. Låt mig försöka exempelgöra:

I vår trupp har vi Niklas Lihagen. En av hans främsta styrkor är att med bra skridskoåkning, tyngd, transportera puck djupt ned i anfallszon. Så långt allt väl. Men vad händer i nästa steg? Då Niklas sällan försöker bryta in mot mål för eget avslut behövs något mer. Det naturliga är att en annan forward söker upp en yta för att ta emot en passning. Det är först när medspelare drar fördel av Niklas styrka som puckförare som en positiv effekt nås. Utan rätt understöd stannar spelet upp. Inte sällan med resultatet att Niklas själv fastnar i ett sarghörn med puck.

För att en kedja ska vara välbalanserad behövs spelare som kompletterar varandra mer än att varje spelare är individuellt skicklig. Niklas behöver rätt understöd så hans prestation bär frukt. Finns det en spelare i formationen som är tänkt för avslut? Är det en speciell yta man söker för avslut? Är det en forward eller back som ska fungera som avlastning, ta avslut?

Spelare tränar givetvis på att finna lösningar, att utveckla sitt spel, hela tiden. Men vad händer om det i en formation inte finns egenskaper som gör att spelarna ger varandra rätt understöd? Då går naturligtvis det man eftersträvar förlorat. Det blir ingen synergieffekt. Effekten blir snarare spelare som  arbetar mer planlöst med start och stopp på isen utan att någonsin komma till ett vettigt avslut. Detta är naturligtvis helt i sin ordning om agendan är att "vara jobbiga att möta" och på alla sätt destruera motståndarnas försök till avslut och målchanser. I det långa loppet är det dock fortfarande ett mer vinnande koncept att själv komma till avslut och målchanser.

- En naturlig sniper/avslutare som får tillbringa mesta tiden på isen med att böka längs sarger är ett stort misslyckande och undergräver lagets kollektiva styrka. 

Hur många gånger har vi inte sett spelare komma och gå i vårt lag över tid som inte alls blivit så framgångsrika i sina roller/positioner på isen? Spelare som senare fått lämna för att de inte lyckades prestera som förväntat. Kanske var sanningen en helt annan. Det var kanske inget fel på spelaren, det var istället den omgivning han placerades i som var uppåt väggarna. Man lyckades helt enkelt inte nyttja den spets som fanns p.g.a för stora brister hos kedjekamraterna.

Ett färskt exempel från nutid. Jeremy Williams. En spelare med ett fruktat skott. En fenomenal avslutare. I spelet fem mot fyra firade han stundtals stora triumfer men sämre blev utdelningen med lika många spelare på isen. Var det Jeremys oförmåga i den spelformen som drog ned produktionen eller var det medspelarnas? Jag upplevde det som Jeremy väldigt sällan fick komma i avslutslägen i spelet fem mot fem. Hade hans produktion i denna spelform varit högre med bättre understöd? Naturligtvis. I spelet fem mot fem förlorade vi den positiva synergieffekt som fanns i spelet med en man mer på isen. Den bevakning som en erkänt duktiga avslutare drar till sig öppnar upp för andra spelare. Synergieffekten.

Det är summan av formationens egenskaper som avgör hur framgångsrik den blir. Det är min tes, min reflektion, och är naturligtvis inte speciellt omvälvande. Ibland tycker jag vi supportrar har lite svårt att ta till oss detta. Vi fördömer ibland spelare för att vara närmast odugliga utan att se till deras faktiska möjligheter till framgång. I fel omgivning kan den bäste spelare framstå som medioker. 

Att ha snabba skridskoskickliga spelare som aldrig någonsin får chansen att hota motståndare med fart är ett annat exempel på hur goda egenskaper förfars. Finns det ingen back som vågar/kan slå en öppnande passning från egen zon lär dessa skridskovirtuoser få tillbringa sin istid med ett tröstlöst åkande i stora bågar. Jonte Berg är ett exempel på spelare med härlig fart på rören. Sannolikt kan han åka ifrån de flesta backar/forwards i denna serie. Hur många gånger har han blivit serverad på bladet i mittzon för att kunna utnyttja detta? Jonte Bergs närvaro på isen ska utgöra en hotbild för våra motståndare. Våra motståndare tvingas då ta hänsyn till Jontes närvaro på isen och anpassa sig till det. Men, då måste självklart en och annan puck hamna på hans blad för att hotbilden ska bestå. Om så sker uppnår man en synergieffekt.

Vad jag försöker beskriva i min text, även om den kan tyckas både omständlig och stundtals illa underbyggd, är att spelare må vara oerhört skickliga individuellt, men, först när spelarna ger varandra rätt understöd uppnås fulländning. Det är då som 1+1+1 kan förvandlas från förväntade 3 till 4 eller rent av 5 i prestation!

En tränares uppgift är helt enkelt att para ihop rätt spelare med varandra ute på isen. Svårare än så är det inte. Det är inte namnen på ryggen som är avgörande utan den enskilde spelarens förmåga att passa in i sammanhanget/formationen. 

Slut på meddelandet.

Koka soppa på en spik....

Efter en rad säsonger där vi till mans blivit bortskämda med en strid ström av mer eller mindre etablerade spelare står vi nu inför en rejäl omstart. Detta är ingen nyhet. Vill dock bara understryka att så är fallet. När jag läser igenom namnen i vår spelartrupp inser jag hur lite jag förstår, begriper, eller vet om kommande säsong. Naturligtvis kan jag spekulera. Som många andra kan jag önska mig att den eller den spelaren nu tar sig i kragen och gör en hedervärd säsong. Frånsett detta är det lite som att koka soppa på en spik jämfört med tidigare säsonger. Låt oss se vad som finns.

På backsidan finner jag detta:

Hercules Öhlander, Johan Jonsson (A), Albin Lindgren, Hampus Larsson, Jimmie Jansson, Douglas Alenbring, Anton Mylläri, Alexander Lindelöf

Backar med fetstil  anser jag vara säkra kort för spel i Hockeyallsvenskan. Övriga behöver bevisa en hel del under försäsong. En bubblare är naturligtvis Alexander Lindelöf som redan gjort en hel del matcher med A-lag. Glöm dock inte att Alexander så sent för några säsonger sedan omskolades från forward till back. Krasst, till denna soppa, finns alltså tre(3) etablerade backar. 

På forwardssidan finns följande spelare:

Linus Rosdahl , Mikael Frycklund, Markus Persson, Fredrik Johansson (C) , Stefan Gråhns, Jonte Berg, Christopher Fish, Adam Lidström, Eric Berkerud, Lukas Zetterberg, Jesper Andersson, Niklas Lihagen (A), Linus Svedlund, Eddie Davidsson (A)

Forwards med fetstil anser jag vara säkra kort för spel i Hockeyallsvenskan. Övriga forwards är oprövade i A-lagssammanhang. Visserligen har några av dessa unga spelare fått enstaka inhopp men får trots allt ses som oprövade. 

När det gäller målvaktssidan har vi två förhållandevis rutinerade målvakter i Henrik Lundberg och Marcus Dahlbom som backas upp av egen junior i form av Daniel Wahlberg. 

Det som sticker ut är självklart avsaknaden av rutinerade backar. Är det någon länk som ska brista i årets lagbygge är det här jag förväntar mig finna den. Jimmy Jansson är den oprövade back som känns mest spännande. Har fått fina vitsord av tidigare tränare som inbillar sig att Jimmy är redo för spel på en högre nivå än division ett. Angående Douglas Alenbring finns det en intressant utvecklingspotential. Här kan vi ha en ny Andreas Lindh i vardande! Känns dock som om tränarna måste sätta lite koppel på pojken till en början så han inte jagar ihjäl sig i ambitionen att tackla sönder allt som rör sig i egen zon.

Mikael Frycklund kräver nästan sitt eget kapitel. Nu återbördad från Asplöven. En spelare som hela tiden väntat på sitt stora genombrott. Inte bara han, för den delen. Hela stan, hela hockeysverige, har väntat. Då och då har jag inbillat mig "att nu lossnar det för grabben" men så har allt blivit som vanligt igen. Bländande aktioner ersattes av osäkerhet och fummel. Där han ena stunden såg ut som lagets riktige härförare förvandlades han till en anonym alibispelare. Märkligt på min ära. Så mycket briljans som ryms i den spelaren. Det vore en ynnest att få se Frycklund blomma ut i sin återkomst. Det är han så värd.

För att göra en onödigt lång text än lite längre summerar jag på följande sätt:

- Vi kommer kunna ställa ut minst tre slagkraftiga kedjor på isen även denna säsong. Frågan blir hur tränarparen vill disponera alla unga spelare. Ska de lira ihop med rutinerat folk eller får vi se en juniorkedja på isen? Oavsett tycker jag vi har hyggligt förspänt bland forwards. Inte alls samma spets som tidigare säsonger men en bra bredd. Det som är bräckligt i lagbygget, eller soppan, är backsidan. Bräckligt ur det perspektivet att jag i skrivande stund inte vet vad vi kan förvänta oss. 

Sedan får vi inte glömma detta med synergieffekter. Men det ska jag ta upp i ett annat inlägg.

Den där Fish!

Spelare kommer och spelare går. De senaste tio åren har ett närmast oändligt antal spelare passerat revy i föreningen. Somliga faller snart i glömska då deras närvaro inte gav några avtryck. Några få satte prägel på sin närvaro från första bytet medan andra behövde längre startsträcka för att synas. Förhoppningar tändes och släcktes. Illusioner och förväntningar sprack som såpbubblor. 

En spelare som gjorde ett starkt intryck på mig var Greg Jacina. En spelare med brokigt förflutet. En spelare som lyftes in i truppen säsongen 2008-09 när laget behövde lite mer energi inför stundande kvalseriespel. Hans första framträdande på isen var ingen succé. Hans skridskoåkningen, eller brist på densamma, en parodi. Kan inte minnas en spelare, varken förr eller senare, sett så oerhört vilsen ut på isen. Ständigt på fel ställe. Allvarligt talat kändes det aningen pinsamt å Greg´s vägnar. Vad var detta för värvning? Min omedelbara känsla var att detta kunde bli tidernas flopp-värvning sedan omstarten. 

Men tänk så fel jag fick. Greg besatt nämligen förmågan att arbeta sig in i spelet genom att använda sina förmågor på rätt sätt. Istället för att försöka vara en kreativ spelare med puck tog han en annan väg. Han blev en jobbig jävel för alla motståndare att möta. Genom att börja spela precis lagom fult, i alla närkamper, hittade han sin väg in i spelet. Jag minns en match mot AIK hemma i ABB Arena att flera spelare i AIK efteråt beklagade sig över hur "jävla fult" Greg spelade. Greg kanske fick en smäll i en närkamp men hann själv dela ut minst två. Ibland tre. Det var en handske i ansiktet ,en smäll med klubbladet mot motståndarens hälar, och som avslutning en klubba i ryggslutet. Precis lagom fult för att inte drabbas av utvisning. Trots att han bara spelade fjorton matcher med oss utvecklades han till en av lagets nyttigaste spelare. Allt tack vare en fantastisk inställning. En stark passion. En yrkesman ut i fingerspetsarna. Personligen ansåg jag honom som en av de allra bästa under kvalserien den säsongen. 

Idag har vi en spelare i truppen vid namn Christopher Fish. På flera sätt ser jag likheter mellan honom och tidigare nämnde Greg Jacina. "Fish" första framträdanden i föreningen var en aning trevande. En spelare som ville tillföra energi. En spelare som ville vara jobbig att möta. Själv hyste jag rätt stora förhoppningar. Såg i "Fish" en spelare som skulle kunna ersätta flyktade Marcus Jonsson på ett bra sätt. Samma energi men förhoppningsvis lite mer offensiva poäng. 

I mångt och mycket tycker jag "Fish" följde samma utveckling som Greg Jacina. Till en början en aning vilsen på isen. Kom hela tiden lite fel i sin åkning. Var någon sekund efter eller före. Vågade inte riktigt göra saker med pucken. Helt enkelt inte tajmad. Det ville sig inte riktigt. Men på samma sätt som Greg börja "Fish" gör rätt saker. I takt med detta växte självförtroendet och när sedan mål och poäng började trilla in blev resten av säsongen en stor framgångssaga. Från att varit en uppskattad energispelare i Mora utvecklades han till en poänggörande energispelare i Västerås. Från att gjort fyra(4) mål i Mora säsongen innan gjorde han nu sjutton(17) i vår tröja. En remarkabel utveckling. 

Det är spelare som Greg Jacina och "Fish" man alltid kommer ihågkomma. Spelare som till synes saknar den riktiga spetsen, den riktiga talangen, men som trots detta jobbar, sliter, och till sist hittar vägen till framgång. Talang i all ära men i det långa loppet är det bara de spelare som är beredda att jobba riktigt hårt som når de största framgångarna.

Till denna säsong får nog "Fish" räkna med att bära betydligt större förväntningar på sina axlar. Han har visat vad han kunde. Nu gäller att upprepa. En bra säsong är ingen säsong, i lagidrottens värld. Så grymt är det. Jag personligen är övertygad om att "Fish" inte kommer göra oss besvikna.

Det om detta...

Målvakter.....

För någon dag sedan såg jag en ranking av målvaktsparen i Hockeyallsvenskan. Där hamnade vårt målvaktspar på en blygsam placering. I topp tippades AIK:s målvakter. Själv tycker jag det är att göra det väl enkelt för sig att bara se till namnen på målvakterna. Det är självklart enklare att göra en sådan ranking utan att ta hänsyn till övriga kvaliteter i laget men samtidigt tappar då rankingen mycket av sitt värde.

Det finns flera parametrar som avgör hur väl målvakter kommer att lyckas i sitt spel. Dels, naturligtvis, hur bra respektive målvakt utför grundarbetet, dels vilken hjälp målvakten faktiskt får. 

Då kommer vi in på både backar, spelsystem, och forwards roll i det defensiva spelet. Genast blir det mycket svårare att analysera, spekulera, samt dra slutsatser. En del lag jobbar med mycket överbelastning i sitt försvarsspel, andra inte. Vissa backpar är mer stabila defensivt än andra. Vissa forwards är inte lika starka i egen zon, etc, etc.

Den som följt våra egna målvakters framfart de senaste säsongerna har säkert noterat hur målvakterna lyft fram lagets totala arbete i defensiven som en förklaring till deras egen framgång. Med rätt understöd blir alla målvakter bättre. En enkel sanning. 

Ser man det hela ur det perspektivet känns det som om våra målvakter kommer få stå på huvudet en hel del denna säsong. Anledningen är att det i dagsläget känns som vårt lag är lite tunnare på backsidan än tidigare. Vi har sannerligen inte många etablerade och rutinerade defensiva backar. 

Innan jag törs dra några större växlar vill jag gärna se laget spela en del matcher. Som vanligt stegrar sig målvakter vid framgång. Får våra målvakter en bra försäsong där de känner sig trygga i sitt spel kan detta lägga grunden till ett bra målvaktsspel för resten av säsongen. Allt hänger ihop, som vanligt. Omvänt, om vi åker på flera förluster under försäsong, kan drevet snabbt komma igång. Då är det ofta målvakterna som anses för dåliga, får bära hundhuvudet. Detta trots att orsaken kan vara uppenbara brister i lagets totala defensiv.

- Med andra ord får vi inte vara för snabba att bedöma eller döma. 

Själv inbillar jag mig att Marcus Dahlbom kan bli den målvakt vi behöver. Jag tyckte mig se ett spel hos honom förra säsongen som lovade gott. Tyvärr inbillar jag mig att Dahlbom slarvades bort av lagledningen. När förluster stod som spön i backen fick han ganska oförtjänt bära en del av skulden. Min uppfattning var att det var lagets spel i egen zon som sviktade och därmed försatte våra målvakter i de mest brydsamma situationer. Inte ens världens bästa målvakter klarar av att stå emot när motståndare bjuds öppna lägen. 

- Målvakter som får stort förtroende, även i motgång, växer. Det är ingen nyhet. 

Den stora frågan är hur lagledningen kommer resonera till denna säsong. Vill man ha en uttalad förstemålvakt eller ska man varva uppdraget mellan stolparna? Jag personligen föredrar det förstnämnda, en förstemålvakt. En målvakt som vet att enstaka misstag inte innebär bänken är en målvakt som växer med uppgiften. Det är min uppfattning.

Det om detta!

När dåtiden förblindar framtiden...

Märkvärdigt nog väljer jag att skriva ett inlägg på sommarens varmaste dag. Borde inte jag sitta i båten, ute på sjön, med ett spö i vardera hand och njuta denna värme? Jo, men visst är det så. Har för avsikt att ta mig ut på sjön lite senare denna dag. 

- Noterade att vår backklippa Johan Jonsson fyllde 31 år under gårdagen. Trodde han var betydligt äldre med tanke på hans långa karriär som spelare. Hade tippat på 41, om ni frågat mig innan. Oavsett detta är jag personligen väldigt glad över att vi har honom i laget inför denna säsong. En grundbult. Något för övriga unga garde i backlinjen att luta sig emot. Jag sticker ut hakan redan nu och deklarerar att Johan kommer göra sin bästa säsong, någonsin, just denna säsong. Sanna mina ord.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Det var mer detta med hur vi supportrar glider i vår verklighetsuppfattning. För bara några ynka månader sedan stod hela föreningen med byxorna nere och var på väg ut ur HockeyAllsvenskan. Vår överlevnad hängde på en skör tråd, minst sagt. Tongångarna bland supportrar var ilska, uppgivenhet, vanmakt, oro,  och säkerligen kände sig någon även kränkt. 

Nu står vi här, med några veckor kvar till ispremiären, och många tycks redan glömt! Det resoneras och spekuleras i våra eventuella chanser att bli ett topplag(!). Vår trupp som är ytterst svag ur flera aspekter bedöms plötsligt ha en reell chans till att överraska, skrälla. Bara "den" eller "den" spelaren blommar upp och ut så kommer allt bli bra!

Många av oss supportrar är emellanåt oerhört naiva. Lite som små barn som förträngt den förra julaftonens besvikelser och kallt räknar med att till denna jul kommer tomten med de klappar vi vill ha! Problemet, som jag ser det, är att vår tomte(läs förre sportchef) inte längre finns till hands. Det kommer inte falla ned klappar från ovan denna säsong. Den trupp som nu finns registrerad är det vi har att förlita oss på. Klappat och klart, skulle man kunna säga!

Har jag då själv dömt ut våra chanser till denna säsong? Naturligtvis inte. Jag vill ge alla spelare i vår trupp chansen att övertyga mig på något sätt. De ska få sina träningsmatcher, och ett antal matcher in i serien, innan jag börjar uttala mig om lagets möjligheter till sportslig framgång. Det som jag ser som oerhört positivt, jämför med tidigare säsonger, är det faktum att nu har hela truppen samtränat under försäsongen. Undantaget Mikael Frycklund som arbetat och tränat på egen hand. Med andra ord dimper det inte ned x antal importer veckan innan seriestart. Importer med varierande grad av försäsongsträning i benen. Framför allt slipper vi nu de importer som genom åren visat sig vara riktiga felvärvningar. Vi har helt enkelt en trupp som är mer sammansvetsad inför säsongsstart än på mycket mycket länge. Det är faktisk lite BIK Karlskoga över det hela!

- Förövrigt anser jag att Leksand är ett av de sämsta lag, någonsin, som lyckats kvala sig upp i SHL/Elitserien. Jag förringar inte deras sportsliga prestation som var fenomenal, men deras trupp! Minns bara vår seger mot Leksand i slutskedet av serien. Då var de minsann inte bra. Närmast usla, faktiskt. 

Varför skriver jag då om Leksand? Jo, av den enkla anledningen att i lagsportens värld finns det återkommande exempel på lag som skiter i omständigheterna. De bara kör. Någonstans där hänger jag själv upp mitt hopp inför denna säsong. Kör, bara kör. Skit i att lyssna på vad andra säger och tycker. Gå bara in och kör i varje match. Det kommer man långt med. Se gärna Island i fotboll!

- Nu ned mot båten...