Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Lite tankar kring en återvändare...

Låt mig för ett ögonblick få lägga ut texten kring en speciell spelare i laget, Oscar Petterson. Min första kontakt med Oscar skedde nog säsongen 2012-13. Strax innan han förpassades till andra jaktmarker. Närmare bestämt Nittorp! Ett riktigt bottenlag. Där genomled han en säsong innan det bar vidare till Enköping för spel i tre säsonger. Lite kuriosa är att Oscar de två senaste säsongerna avslutat med spel i - Surahammar! En ganska trevlig lösning då Enköpings egna säsonger slutat tidigt på grund av skrala sportsliga resultat under vårsäsongen. 

Under sin tid i Enköping lyckades han skramla ihop 73 poäng på 61 spelade matcher. Ett mycket anständigt poängsnitt med andra ord. Under samma tid hann han även med att få ihop 33 poäng på 20 matcher med Surahammar(negativt kval). 

Under denna tid har jag då och då haft kontakt med Oscar. Lite oklart ibland varför. Till viss del bottnat i min egen nyfikenhet. Jag kan lugnt påstå att han inte var speciellt nöjd med hur han blev hanterad av gamle sportchefen Niklas Johansson. Utan att gå in på detaljer kan jag med visst fog påstå att det inte var "raka rör och tydlighet" som var N Johansson agenda i detta ärende. Enligt annan källa fick Oscar "skylla sig själv" att han blev ivägskickad då han inte hade rätt attityd! 

Själv gillade jag Oscar från hans första skär i A-laget. Kanske handlade det om empati, helt enkelt. Jag tyckte lite synd om den där gänglige, skranglige, ynglingen som for fram över isen närmast huvudlöst. Det var "något" i hans spel som kittlade. Jag inbillade mig att Oscar hade något som kunde utvecklas. Bli något utav. Men som sagt, det blev Nittorp, istället!

Under de år som gått har jag återkommande ställt frågan om han "är på väg tillbaka" till Gulsvart. Ingen blev mer nöjd än mig då han till denna säsong skrev på för oss. Ynglingen var tillbaka. Kanon!

Men hur har det gått, egentligen, för Oscar sedan återkomsten? Tja, tre seriematcher spelade, två poäng och -1. Ingen större poängskörd, om än inte dålig. Nu är jag lite osäker på om han spelade center i Enköping eller ytterforward. Som center får man per automatik en lite annorlunda roll. Större ansvar för spelet i både riktningarna. I det spelet tycker jag Oscar utvecklats på ett bra sätt. Kan det vara som så att han går mot att bli en skicklig två-vägs-center istället för att agera notorisk poängspruta? Å andra sidan, kan man inte fortsatt göra många poäng även som två-vägs-spelare?

Som bekant behövs spelare med olika roller i ett lag. Ett starkt kollektiv består av individuellt skickliga spelare som tar ansvar för olika moment på isen. Man gör helt enkelt det man ska på bästa möjliga sätt. 

För tillfället saknas den tänkta tredjelänken, Petter Mattson, i "Enköpingskedjan". De gånger de fått spela ihop har man uppvisat en härlig kemi i spelet. Kanske är det där som skon klämmer just nu. Med en frisk och kry Petter Mattson vid sin sida bjuds andra offensiva möjligheter för Oscar? Tja, inte vet jag men spekulera kan jag alltid. 

Å andra sidan har Oscar, åtminstone under försäsongsmatcher, missat att sätta många öppna lägen! Som vanligt vet man inte så mycket om vad framtiden bär i sitt sköte. Personligen hoppas jag innerligt att Oscar får en poängmässig förlösning i kommande matcher. Att han får lite medstuds och får se puckar dansa in i nätet. Lite så fungerar det. En poäng här, ett mål där, och plötsligt kan en spelare komma in i ett stim, ett flow, och det bara rullar på till supportrars stora glädje. 

Kort sagt, det ska bli intressant att följa utvecklingen på Oscar kommande matcher. Jag tror på Oscar, det är i alla fall glasklart!

Så här ser jag det, från läktaren..

Läste i VLT att vår eminente tränare, Tomas Paananen, undrade lite hur det såg ut på isen från läktaren? Detta utifrån den matchbild som blev mot Köping senast då det delades ut powerplay rätt frikostigt åt båda håll. 

Från läktaren ser det annorlunda ut denna säsong. En anledning till detta är att man som åskådare nu står så nära händelsernas centrum. Hemma i ABB Arena Nord har man ett helt annat fågelperspektiv vilket ger en helt annan överblick. Det är med andra ord lite lurigt för mig som åskådare att objektivt beskriva hur jag tycker det ser ut, på isen. 

Oavsett detta så ser det ibland lite energilöst ut. Nej, det var nog inte korrekt. Energi finns det nog men det ser ibland lite lojt ut. Lojt ur det perspektivet att man ibland får intrycket av att alla spelare inte trampar på ordentligt i alla lägen. Som om man tycker sig ha lite mer tid än man faktiskt har för att lösa sin uppgift. Det är lite som jag skrivit tidigare. Spelarna känner sig troligen lite större och starkare än sina motståndare och invaggas då i någon form av villfarelse att det behövs inte tas i 100%. Det räcker med 92%. 

I senaste matchen mot Köping tycker jag Paananen själv är inne på det som jag, och flera med mig, upplevde. När kedjan med Lidström, Cederberg och Mattisson kom in på isen blev det mer sprutt i buggarna. Mer fart. Mer tempo. I de övriga tre formationerna var det mest Marcus Bergman som stod för tempot i åkningen. Och Fredrik Johansson. Men han kör ju på samma sätt i varje match. Hög nivå.

Nu handlar ishockey inte bara om att åka fort. Tempot i spelet bestäms mer av hur väl man lyckas sätta ett pass till en kompis. Några bra passningar i rad skapar bra tempo. Fart. 

Självklart är ovan beskrivna en väldigt subjektiv bedömning. Andra tycker säkert annorlunda. Oavsett detta räds jag inte att lägga ut texten utifrån mitt perspektiv. 

Rent generellt anser jag att laget, kollektivet, ännu inte nyttjar all den kompetens som ryms under hjälmarna. Det är mer glimtvis man får se briljans. Jämfört med många insatser under våra träningsmatcher tycker jag vi fallit tillbaka en aning. Mycket av den kreativitet jag såg både i egen zon, uppspel, och offensivt, har falnat en aning. Detta kan självklart bero på att det nu spelas riktiga tävlingsmatcher och det är segrar och poäng som räknas. Det tas inte lika stora risker, helt enkelt. Riskeliminering stjäl av kreativiteten.

Angående matchen mot Surahammar upplevde jag på läktaren ungefär samma sak som troligen både spelare och ledare gjorde under match. Det kändes som om Gulsvart lade i treans växel från start och sedan tuffade på. När målen började trilla in fanns liksom ingen större anledning att växla upp. Det räckte bra att köra på någon form av ekonomiväxel.

Däremot anser jag att det sprudlade och sprattlade betydligt mer om alla grabbar i laget i hemmamatchen mot Mariestad. Där frustade och pustade och kämpade alla till(viss del i motvind) men gav aldrig upp. Efter hand gav detta utdelning då Mariestad inte orkade stå emot i långa loppet. Inställningen, energin, gav utdelning till slut. Trots att många spelare såg frustrerade ut långa stunder fanns inga tecken på att vika ned sig. Alla bara pumpade på. Lagmaskin. 

Med andra ord känner jag mig rätt trygg. Det tycks finnas en nivå till i truppen som kan plockas fram när det behövs. Det vore intressant att se hur det artar sig den dag grabbarna får några snabba mål i röven även mot lite sämre lag. Då får jag kvitto på om det var en tillfällighet, vändningen mot Mariestad, eller om det finns en högre växel att lägga in när det verkligen behövs.

Summering: 

- Jag tycker inte det sprudlat eller sprattlat speciellt mycket om laget de två senaste matcherna. Trots detta känner jag mig lugn. Laget har redan visat under försäsong att det ryms mycket kvalitet i truppen. Från målvakt, backar till forwards. Tomas Paananen har ett viktigt uppdrag i detta. Något som våra tränare under förra säsongen misslyckades med allt som oftast. Tomas måste hitta en metodik, pedagogik, som får spelarna att gå ut på isen, oavsett motstånd, och spela som om det gällde kval till en högre serie direkt från första nedsläpp...

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Lite av en doldis i truppen. Där har vi en kille som gör jobbet i varje byte. Håll gärna ett extra öga på honom nästa match. Räkna hur många max-åkningar han gör i varje byte. Hur många tacklingar, offensiva, han sätter in. 

Så tycker jag..

Fylle-gubbe, äppelkaka, duggregn och seger..

Köpings Intro - duschdraperiet 

Köping - Västerås 2-5 (1–2, 1–3, 0–0)

Så var man i Köping igen. Det vankades ännu ett länsderby i hockeyettan. Senast vi mötte Köping, under försäsongen, städade vi av dem med 12-1. Köping gjorde då sitt enda mål i matchens sist a skälvande minut. 

Idag blev det inte riktigt lika enkelt. 

Inledningsvis fick jag stå i duggregn och invänta att någon behagade att öppna dörren till hallen och släppa in. Länge sedan sist om man säger så. Länge sedan man köat en timme före nedsläpp. Detta helt i onödan, skulle det visa sig. Vi var där ohemult tidigt då ryktet förtäljde att det skulle bli lapp på luckan och inget förköp erbjöds. Så blev inte fallet. Lapp på luckan, alltså. Det var tvärtom ganska glest med folk med tanke på matchens dignitet. Tror det till slut kom in runt 600 personer i en hall som rymmer 800. Skandalöst dåligt, om du frågar mig. 

Introt till matchen var i sig värd en femma att uppleva. I ena hörnet av hallen, där ismaskinen  kommer in, hängdes något som kan liknas vid ett duschdraperi upp. Blått och fint var det. Därutöver ställdes en liten fyrkantigt låda ut på isen. Som på en given signal började man spela hög musik och Köpings spelare gjorde entré genom nämnda duschdraperi samtidigt som den lilla lådan på isen plötsligt började pysa och  ge ifrån sig små rökpuffar. Väldigt maffigt, tycker jag. 

Till denna uppvisning avnjöt jag gott kaffe och dammsugare. I avsaknad av kanelbulle får allt annat duga. 

Men det var inte slut på upplevelser med detta magnifika intro. Nej då. Precis till matchstart fick jag sällskap på min högra sida av en äldre gentleman som sluddrande förklarade att han bodde i Köping. Det var  iofs intressant. Lika intressant var doften av finkel som han frikostigt bjöd på. 

Nåja, nu till själva matchen. Om den finns inte så mycket att säga. Så jag säger inte mer. Däremot kan jag berätta att den tidigare nämnde gentlemannen som doftade av skogens likör råkade ut för en mindre malör i den första periodpausen. Det var tydligen något med balansen. Han hade oturligt nog dråsat omkull och tagit emot sig med, näsan! Som tur var fanns ambulanspersonal tillgänglig som kunde både lappa och laga. Såg honom senare och han såg då ut att vara vid god vigör. De är ett tufft släkte, Köpingsborna.

Hm, något lite kan man kanske berätta om matchen. Vi tog ledningen med 2-0 och hade egentligen stängt dörren för Köpings ambitioner att vara med och leka. Men, men. För mycket kladd med utvisningar bjöd Köping en möjlighet att komma ifatt. Två gånger om lyckades de reducera p.g.a vi själva drog på oss rätt klantiga utvisningar.  Nu spelade detta inte så stor roll då vi relativt enkelt vände tillbaka matchen till vår fördel genom att själva utnyttja våra powerplay. Efter två spelade perioder hade vi fördel 5-2 och segern i en liten ask. Den tredje perioden spelades av. Inte mer med det.

Upptäckte i periodpaus två att de sålde hembakad äppelkaka i kafeterian. Jävligt mumsigt, vill jag påstå!

Kan även meddela att jag konverserade med annan Köpingsbo i samband med mitt besök på toaletten. Han hade förövrigt en lustig liten hatt. Dessutom någon form av fobi, berättade han. Pissränne-fobi! "Det bara låser sig", berättade han! 

Okey då. Lite mer om vår insats.

Den var inte så värst!

Det känns som om grabbarna i laget vet precis hur mycket de måste ta i för att hantera motståndet på isen. För oss som står på sidan om kan det uppfattas som både lite lojt och oinspirerat stundom men det är sannolikt en illusion. De gör vad de ska. 

Vi får inte glömma bort det faktum att alla lag vi möter sannolikt kommer göra sina bästa prestationer mot just oss. Vi är den stora elaka draken som alla vill dräpa. Lite som när Finland mötte Sverige i Hockey-VM under 70 och 80-talet. De hade en förmåga att spela absolut på toppen av sin förmåga i möten mot oss för att därefter lägga sig platt mot övrigt motstånd.

Så länge våra motståndare målmässigt hänger med får vi räkna med att de kommer kämpa skiten ur sig. 

Idag var det fenomenal utdelning i powerplay som avgjorde. Alltid något att ta med sig till nästa match, och nästa. 

------------------

0–1 (2.10) M Mattisson (A Lidström, Jansson)

0–2 (14.09) F Johansson (A Lindelöf, J Skiöld) fem mot fyra, 

1–2 (17.53) E Forsberg (D Lennartsson, R Sundlöv).

2–2 (1.22 ) A Svensson (M Viitanen, E Eriksson) fem mot fyra

2–3 (7.03) K Källström (N Lehmann, R Nilsson)  fem mot fyra

2–4 (16.25) R Nilsson (N Lehman, O Pettersson) fem mot fyra

2–5 A Lindelöf (J Skiöld, F Hetta)  fem mot fyra.

Tredje perioden: –.

Skott: 28–43 (10–16, 9–16, 9–11).

Seger i Sura

Sura-Pelle

Surahammar - Västerås 0-5

Svårt att skriva när det redan skrivits spaltmeter om matchen i olika medier. Det mesta har redan sagts, dryftats, ventilerats, analyserats, och nagelfarits. Väljer därför att försöka summera mina intryck av det som redan summerats.

Tomas Paananen sa precis det jag ville höra efter matchen. Rätt saker. Bland annat att vi hade lite flyt att inte Surahammar hängde en kasse innan vi fick igång lite eget spel. Även att det kändes som om laget, spelarna, inte växlade upp. Det gick på någon form av lågväxel i närmare två perioder. Man spelade tillräckligt bra för att hålla sig kvar i matchen men inte tillräckligt bra för att ta tag i skeendet.

Något som även Alexander Lindelöf lyfte fram efter matchen.

När väl 0-1 och 0-2 kom upp på tavlan bytte matchen ansiktet. Rejält. Plötsligt blev det lite mer tempo i spelet. Lite mer energi. Lite mer fart. Lite mer anfäkta anamma. Efter det var Surahammar ett slaget lag. 

Kul för övrigt att vara tillbaka i Surahammar för att se på hockey. Minns faktiskt inte när jag senast besökte deras ishall för match. Många år sedan är det i vilket fall. En rätt mysig liten hall som håller rätt hög nivå för Ettan, vill jag säga. Trots allt har det spelats en hel del hockey på hög nivå i denna hall. Bilden av Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson på ena kortsidan fängslade mig. En svunnen epok då det vimlade av härliga spelarprofiler i svensk ishockey. Fjärran från dagens "jobba, jobba, backchecka, jobba, jobba". Tänk bara att Uno "Garvis" Örlund spelade med Surahammar 1970-1972 i division 2. 

Nåja, åter till vår match. Det var inte så mycket klang och jubel över vårt spel denna gång. Det var mer "en dag på jobbet". Ännu ett tillfälle att spela ihop formationer. Hitta ett fungerande grundspel. Någon sa till mig under matchen att det är inte lätt att spela med fart och fläkt om motparten bara försöker bromsa. Så kan det mycket väl varit. Vi får räkna med att alla lag vi möter under hösten har detta högt på sin agenda. Bromsa ned vår fart. Styra och ställa så vi inte kommer igång med ett vägvinnande pucktempo. Få oss att stanna upp, ta burskydd, och dra ned på farten i det vi gör. 

I första matchen mot Mariestad såg man samma tendens. Så länge de orkade bromsa, hålla i, få oss att spela längs sargen, var vi inte riktigt med i matchen. Bök-hockey är inte riktigt vår grej, helt enkelt. När orken tröt för Mariestad och vi började flytta pucken lite snabbare var vi klassen bättre som hockeylag. Precis som mot Surahammar denna onsdagskväll.

Kul att laget lyckades pillra in några puckar till i slutet av matchen. Alltid nyttigt med mål. Det är stärkande på många sätt. 

Som vanligt är det vanskligt med spelarkritik. Eller beröm. Alla spelarna gjorde ett gott dagsverke utan att sticka ut. Tycker dock att Marcus Bergman fortsatt ser bra ut även om han inte får så stor utdelning, ännu. Rejäl. Marcus Dahlbom gör en stabil match. Hade några knepiga lägen som han avvärjde med den äran. Inte mycket fummel med returer vad jag såg. Skönt! Bra att Alexander Lindelöf får utdelning offensivt. Bra att Kenny Källström fick hänga sin första kasse. Riktigt kul att Pontus Holmberg fick göra detsamma. Det får räcka.

Jag konstaterar att det spel vi visat upp mot Mariestad och Surahammar inte på något sätt är tillräckligt för att vi ska kunna marschera genom höstens matcher med idel triumfer. Det är nog som så att det handlar om lärdom. För var match som spelas läggs nya erfarenheter till och ger därmed utrymme för utveckling. 

Om ni orkar minnas förra säsongen så var det just avsaknaden av utveckling som präglade hela laget. Från försäsongens matchande fram till den sista ödesdigra matchen upp i Umeå var känslan att det aldrig hände något! Visst försökte våra tränare "vända på varje sten" för att hitta en väg ut ur mörkret, men, det ville sig aldrig. Vi sprattlade till enstaka matcher för att sedan åter befinna oss på ruta ett i vår utveckling. Det är min känsla.

Min förhoppning är att laget nu ska visa tydliga tendenser till utveckling. Lite bättre dag för dag, vore något att still bedja om. Ur det perspektivet tror jag vi har både rätt ledarskap och rätt spelarmaterial. 

Nu ser jag fram mot att besöka Köping på lördag!

Mål: 

0–1 (38.21) Alexander Nilsson-Lindelöf (Hampus Wallin, Jesper Cederberg), 

0–2 (39.04) Fredrik Johansson (Fredrik Hetta, Johan Skiöld)

0–3 (40.16) Alexander Nilsson-Lindelöf

0–4 (43.15) Pontus Holmberg (Niclas Lehmann)

0–5 (58.00) Kenny Källström (Robin Nilsson) spel fem mot fyra.

Skott: 20–38 (9–11, 7–17, 4–10)

Utvisningar: Sura: 5 x 2. VIK: 4 x 2, 1 x 10.

Publik: 1 710 och så jag!

Hur gick det?

Roade mig med att kolla in dagens resultat i Hockeyettan Västra och blev förvånad över några resultat. 

Enköping - Grums 1-2

Enköping fick bara med sig en poäng i hemmamötet mot nykomlingen Grums. Det var säkerligen en missräkning. Dessutom kom Enköpings kvittering till 1-1 med bara sekunder kvar av matchen. I sudden vann sedan Grums. Med tanke på Enköpings resultat under försäsongen hade jag själv räknat in en stabil hemmaseger. De vann två matcher mot Visby/Roma som exempel. 

Skövde - Surahammar 6-0

Skövde tvålade till Surahammar. Ett Sura som påstår sig ha ett mycket bättre lag än förra säsongen. (De lever fortfarande högt på insatsen mot oss när vi möttes i Cupspelet i Köping). Kanske dags att inse verkligheten? Det är skillnad på försäsong och riktiga tävlingsmatcher, typ! Gissar att Sura nu laddar ordentligt inför vårt möte på onsdag. Enligt dem själva hade de "massor av chanser" mot Skövde som de brände. Kollar man in statistiken från matchen så vann Skövde skotten med 43-26. Känns som hemmalaget hade viss dominans.

Borlänge - Lindlöven 2-5

Kanske den största skrällen denna omgång! Borlänge som tippas vara med i toppen gick på pumpen direkt. Visserligen vann man skotten med god marginal men det gäller ju att få in pucken, som bekant. 

Köping - Forshaga 7-4

Se där! Köping som var klapp-usla när vi slog dem med 12-1 under försäsongen tog en premiärseger. Men det satt hårt åt. Nykomlingen Forshaga var med i matchen nog så länge. Det stod 5-4 till hemmalaget i mitten av tredje och Forshaga hade rejält häng. Men, två utvisningar senare, för Forshaga, så hade Köping stängt matchen.

Arboga - Kumla 4-6

Arboga gick även de på pumpen i premiären. Tänkta bottengänget Kumla lyckades skicka in fyra(4) puckar i den sista perioden och vända 2-4 till 6- 4! Man gjorde fyra mål på knappt sju minuter i slutet av tredje. Vad hände där? 

Summerar man omgången så blir man inte klokare för det. Jo, kanske lite. Skövde är sannolikt ett hyggligt hockeylag. Nykomlingar och tänkta bottengäng firar triumfer tidigt i serien för att sedan dö lite stillsamt. Tror personligen Arboga kommer hänga med i topp fem. Bara så du vet. 

Nu väntar match borta mot Surahammar. Ett lag som naturligtvis inte ska kunna rubba oss. Dock får vi räkna med fullt ös medvetslös från Sura inledningsvis. De kommer gå ut hårt, hoppas på utdelning, för att sedan försöka hålla ut. Men med massor av tillresta Gulsvarta supportrar kommer det bli en hemmamatch, fast i annan lokal. Sura får trösta sig med publikrekord(!) och sälja kanelbullar som fan.


I övrigt konstaterade jag att Kristianstad fick torsk i bortamötet mot Hanhals! Det gjorde inte ont, inte ont alls..

På återhörande..

Ståfräs i tredje efter impotens i två..

Tar av mig toupén och tackar för vändningen..

Jävlars i min lilla låda vad kul med hockey igen. Ja, faktiskt! Detta oavsett att vi nu lirar på hockeyns bakgård. Tredjedivisionen. Det är som man vill kräkas. Hur fan hamnade vi här? Allt är någons fel, men inte mitt, det står fullständigt klart.

Nåja, åter till gårdagens match. Inför nedsläpp var jag helt lugn. Efter första perioden aningen ur balans. Efter två perioder mentalt vilsen. Efter tre perioder välmående likt en brukspatron som precis pungslagit sina arrendatorer. Pöste och pyste av både lättnad och stolthet. Vilken jädrans gäng!

Mariestad var för mig något nytt. Säkert har vi spelat mot detta gäng tidigare. Dock något jag med bästa välvilja förträngt. Ryktesvis sades att de spelade lite "grisigt". Gärna lite småfult. Med en lagkapten som frontfigur i denna ädla disciplin. Ryktet var inte överdrivet. Det var som ett se ett BIK Karlskoga Light. Dubbelkollade matchprogrammet för att kontrollera. Fanns det någon "Wessner" dold i laguppställningen?

Mariestad stod upp bra, det ska erkännas. Lite för bra för min smak. När vi själva dessutom frikostigt som en friherre med demens delade ut små presenter i den egna defensiven, så såg det inte alls bra ut. 

0-1

Vid målet var Alexander Lindelöf lite mjuk i sargspelet bakom mål som slutligen resulterade i en överspelad Marcus Dahlbom. I sanning var det fler Gulsvarta som i just den sekvensen uppvisade mer inkontinens än konsekvens i agerandet. Dahlbom utan skuld. Vad ska karln göra? Friläge för tusan! Vi spelade alltså powerplay! 

1-1

Lyckligtvis lyckades vi komma tillbaka och kvittera till 1-1 genom Oscar Pettersson som stod rätt placerad på retur efter att Lehman skjutit. Vi spelade alltså powerplay och nu blev det mål i rätt kasse.

1-2

Men säg den lycka som varar! Drygt tre minuter senare stod vi återigen för ett impotent defensivt arbete och tillät Mariestad att enkelt peta in ännu ett ledningsmål! Pojklagsnivå, förbanne mig! Detta utan för den skull nedvärdera pojklagsspelare i övrigt.

1-3

Men nu jävlars skulle vällan vi ändå ta tag i detta. Sätta ned foten. Markera. Börja spela vårt eget spel. Visa musklerna, etc. etc. Inte då. Istället drog Douglas Alenbring på sig en utvisning för interference och gästerna nyttjade detta på sämsta sätt, för oss.

En något märklig period där vi i spelet fem mot fem såg större och starkare ut men fatala missar i defensiven, samt utvisningar, blev väldigt kostsamt. Nåväl, inför andra perioden kände jag ändå att det skulle kunna ordna upp sig. Att vi skulle kunna hänga en kasse, få lite häng, momentum,och ta över tillställningen. Hur gick det med det då? Tja, inte alls, vill jag påstå.

Andra perioden

I den andra perioden föll vi djupt ned i den fälla som Mariestad ställt ut. Istället för att försöka spela oss fram hemföll vi till någon form av "bök-och-stök-hockey" där vi inte alls var bekväma. Frustrationen spred sig på läktaren i samma takt som på isen för de Gulsvarta. 

En bild som beskriver perioden bra...

Källa:

Den andra perioden blev mest en kamp för våra Gulsvarta hjältar att hålla sig kvar i matchen. Trots att utvisningsminuterna tycktes jämt fördelade blev det Mariestad som fick chans på chans att avgöra, stänga, döda, matchen i flera powerplay. Chanser fanns. I mängd. Som tur var för oss misslyckades våra motståndare förvalta sina lägen. Ett enormt uppoffrande slit i boxplay bidrog även, naturligtvis, men i sanning, vi hade lite flyt, tur...

Fördröjning av spelet
Något som jag, och många med mig, störde oss på under matchen var Mariestads ständiga maskande vid byten. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett lag så konsekvent dragit ut på sina byten. Inte sällan uppstod någon form av polsk riksdag vi Mariestads bås innan rätt spelare kom in för spel. Något som domaren till slut ledsnade på och därför delade ut 2 minuter för delaying the game. Något som skulle visa sig straffa Mariestad rätt hårt. Riktigt bra, tycker jag. De blev bitna i röven av sin egen ful-taktik vill jag påstå!

2-3

För vad hände sedan? Jo, direkt i inledning av tredje perioden drog Mariestad på sig ännu en utvisning och vi fick spela fem mot tre! Vi fick därmed en perfekt inledning av sista perioden med ett våldsamt tryck mot våra motståndares målvakt. Visserligen blev det inte mål i powerplay men strax efter att Mariestad blivit fulltaliga vräkte Jesper Cederberg sig fram och stänkte in 2-3. Vi var med igen! På riktigt! Så gött!

3-3

Efter målet fortsatte Gulsvart sin anstormning mot Mariestad som genast drog på sig ny utvisning. Smack, pang, och 3-3. Johan Skiöld höll sig framme på en retur och vräkte sig besinningslöst fram och slog in pucken. Snacka om att offra sig för att vara på rätt ställe. Man börjar allt mer förstå varför denne lirare ständigt gjort så många poäng i sin karriär. Inte det minsta rädd om näsan, typ!

4-3

Efter kvitteringen var det bara en tidsfråga, en formalitet, innan vi skulle göra ännu ett mål. Mariestad hade nu kroknat betänkligt och hade oerhört svårt att skapa något offensivt. Segermålet kom lika självklart som en finne på näsan i tonåren. Fredrik Johansson fick tag på trissan, drev på kassen, väntade, väntade, väntade, och la in pucken så elegant. P.g.a trötthet gjorde Mariestad ett klassiskt räknefel i den egna zonen vilket gav Fredda chansen att avgöra matchen. 

Defilering

Återstående tid i perioden(ca: 5 minuter) försökte självklart Mariestad flytta fram sina trupper för att få till en kvittering men de hade inte kraft nog kvar i armar eller ben. Visserligen fick de en chans i powerplay men då visade flera spelare i Gulsvart stort hjärta genom att täcka skott och slita räv. Inte minst Marcus Bergman som enligt osäkra källor nu har ett rejält blåmärke på ett onämnbart ställe!

Sammantaget en match med flera ansikten. Vi började hyggligt men spelade slarvigt defensivt. Därefter en fas där frustrationen slog tillbaka i form av massor av boxplay. Slutligen en urladdning där spelarna gav sig själva chansen att spela den ishockey som laget faktiskt kan. Från impotens till ståfräs, typ.

Det fanns en spelare som jag lade märke till extra i denna match. Kevin Weiskog. Var han bra eller var han bra? Jäklar vad han klev fram i tredje. 

Oscar Petterson, måltjuven, fick hänga en kasse. Så bra. Då är han igång.

Fredrik Johansson drev på hela matchen och i tredje perioden gav det utdelning i form av flera formidabla byten och ett segermål.

Övriga spelare ska ha en stor eloge för den moral som uppvisades denna match. Ingen jävel med gamnacke så långt mitt öga nådde. Alla klev in på isen med en tydlig vilja att påverka, ta för sig, skapa, vända, vinna. Länge sedan jag fick bevittna något liknade i ABB Arena. Jag tar av mig min toupé och tackar allra ödmjukast för uppvisningen...

Mot Surahammar..

Gult eller svart - supportrar rasar....

Det kan inte undgått någon som håller på Västerås i ishockey att det under en längre tid ältats om vilken tröjfärg som bäst representerar föreningen. Under de senaste säsongerna har vi spelat i gult, svart och vitt. Vi har växlat tröjfärg hemma mot borta och omvänt. Under förra säsongen fastnade vi i den gula tröjan. En praktisk färg ur det perspektivet att man kan använda den både som hemma och bortaställ. 

Till denna säsong har det åter bestämts att vi ska lira i gul matchtröja. Om detta även gäller på bortaplan har jag inte fått grepp om då det även finns en svart tröja att tillgå. Men, gult är huvudspåret.

Själv tycker jag svart är maffigare, mer macho, samt snyggare. Det ser lite mer styggt ut. Lite farligare. Spelarna tycks växa i svart. Se större ut. Men nu är det gult som gäller. 

Gult å andra sidan är en signalfärg. Den påkallar uppmärksamhet. Kräver vår sinnesnärvaro. Varnar för eventuell fara. Men samtidigt, gult är även ett urinprov. Nu finns det dock en massa nyanser av gult. Pissgult, är en. Sedan finns det gult som solen, och det är ju vackert(även om solen inte är gul). Gult som maskrosor. Det vet vi alla hur uppskattade dessa blomster är.

Med svart är det lite enklare. Finns bara en nyans. Lätt att välja, typ.

Men, nu är det faktiskt inte det faktum att vi spelar i gult som rör upp mest känslor hos supportrar. Nej, det är istället på det sätt som föreningen valt att torgföra sitt val av färg på matchtröja. Det pratas om att skapa en "gul vägg" på Södra stå. En gul vägg av skränande supportrar som ger sitt älskade Gulsvart sitt fulla stöd. 

Den tanken är vacker, på sitt sätt. Men det är här det blivit lite galet. Något har hamnat i otakt. Vad jag förstår är det vår nytillträdde VD, Mats Brokvist, som ligger bakom det hela. I lokaltidningen, VLT, kan man läsa om hans tankar kring gula tröjor och en supportervägg. Som exempel pekar han på Dortmund i Tyska fotbollsligan...

Den gula väggen

Själv ger jag honom rätt i tanken. Det skulle var häftigt med en färg som avviker på läktaren. Så att klacken verkligen syns! Så att spelarna ser sina supportrar. Så att övrig publik ser. I tanken att skapa mer atmosfär, tryck, stämning, så är jag med på tåget.

Men så har vi de mest motspänstiga(supportrar) som ser allt snack om matchtröjor som "Bolli-bompa". Något som bara Leksingar håller på med. De går just nu omkring i taket och är vreda och vrånga. På #Twitter har jag tagit del av deras tankar kring "den gula väggen" och de är inte glada. Inte glada alls. De tycker att Mats har trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet, och rent allmänt är både dum och dryg. Komma här och komma, VA!

- Själv tycker jag som redan tidigare skrivits att svart är en fräckare färg!

Kunde detta hanterats annorlunda? Kunde Mats ha gjort lite annorlunda innan han sjösatte denna dröm om den gul väggen? Först och främst erkänner jag att det är lite fräckt med en chef som vågar sticka ut hakan lite. Ta ut svängarna. Med tanke på våra sportsliga resultat de senaste två decennierna kanske det är just vad föreningen behöver. En avig jävel som går lite mot strömmen. En visionär, helt enkelt!

När jag nu lyssnat av vad många supportrar tycker i detta ärende inser jag att det kunde gjorts lite annorlunda. I en tid då förtroendet ännu inte fullt ut är återställt mellan föreningsledare och supportrar hade det varit av godo med en diskussion i frågan, först. Mats hade kunnat bjuda in Supporterklubben, försökt förankra sin ide, bolla frågan. Supporterklubben kunde sedan stämt av med sina medlemmar hur de tyckt i frågan. Det är nämligen mer känsligt detta med klubbfärg än vad många vill tro. Klubbfärgen är identiteten som talar om vilka vi är. Vad vi står för. Vad vi vill, etc. 

- Vad Mats troligen inte är medveten om är det motstånd som finns bland många av våra supportrar att bära matchtröjor överhuvudtaget! (Se ovan med Leksand och Bolli-Bompa!)

(Som vanligt vet inte jag vad som försiggått bakom kulisserna men spekulera är jag bra på)

Nåväl. Det är väldigt tråkigt att vi så här dagarna innan hemmapremiären har hamnat i en "konflikt " rörande färgen på våra matchtröjor. Det är piss, helt enkelt. Piss-gult!

Nog om detta.... 

Bajen fick på moppe....

Västerås - Hammarby 3-0

Det var ett tag sedan man senast såg Hammarby i ABB Arena. Ett lag som gjort ett aningen märkligt återtåg från ishockeyns verkliga bakgård. Ett lag som faktiskt upplöstes och försvann på grund av ekonomiska brister. Säsongen 2008/09 startade ett gäng entusiaster Bajen Fans Ishockeyförening och fick då spela i division fyra! Samma säsong lyckades man kravla sig upp till division tre. Då det finns en jäkla massa småklubbar i Stockholm blev det inte helt enkelt att ta nästa steg. Först säsongen 2011/12 klättrade man upp till division två. 17 mars 2013 kvalificerade sig laget för Division 1, det som numera heter Hockeyettan. Från och med 30 maj 2013 är hockeyn åter med i alliansföreningen Hammarby IF (källa)

Själv följde jag med viss förtjusning Bajen Fans återtåg. Via deras olika forum tog jag del av många härliga, dråpliga, roliga händelser som laget utsattes för. Inte minst deras fantastiska fans bidrog till munter läsning. 

Dagens match kan summeras som en bra avslutning på ett intensivt matchande. Vi städade av Hammarby utan att på något sätt glänsa eller briljera. En förstaperiod som var lite oorganiserad och böljande, en andra där vi tog över närmast totalt, samt en tredje som spelades av med lagom intensitet. 

Med lite mer skärpa, fokus, jävlars anamma, kunde vi dödat matchen under den andra perioden. Nu stannade det vid 1-0 efter att Alexander Lindelöf höll sig framme och skruvade(!) in pucken efter lite kalabalik i Bajens zon. 2-0 i den tredje perioden kom efter en delikat framspelning av Hampus Wallin till en framstormande Joel Werner. Målet fram till 3-0 kom i powerplay efter en lång spelsekvens där "skotten haglade" mot Bajens mål. Till slut kunde Johan Skiöld slå en "Conny Strömberg-passning" till Kevin Weiskog som grundlurade Bajens målvakt. Så ska det se ut!

Hammarby skrämde inte mig speciellt mycket i dagens match. De hade oerhört svårt att skapa något framåt i spelet fem mot fem. De gånger de hotade var i powerplay. Men inte ens då kändes det riktigt farligt. Vi kändes som en storlek större i det mesta på isen. Trots att jag upplevde att spelarna inte gick riktigt fullt i alla spelmoment. 

En spelare som alltid tycks gå 100% är dock Marcus Bergman. Återigen visar han prov på riktigt bra skridskoåkning, tyngd, framfusighet när han är på isen. Även Niclas Lehmann fortsätter att övertyga mig. En Lihagen-typ fast med spelsinne! Törs man beskriva det så utan att förringa Lihagens förtjänster. Lehmann är helt enkelt snäppet bättre än jag förväntat mig.

Däremot tycker jag någon ska dra Alexander Lindelöf i örat, omgående. Tala om för honom att inte ställa till det för sig. Inte göra det enkla så svårt! Detta gäller framför allt i egen zon. Som jag skrivit tidigare har han en väldig briljans i det offensiva spelet. 

En annan back som "drällde" lite just i dagens match var Jimmie Jansson. Den drummeln. Jag gillar verkligen Jimmies spelstil. Inget snack om det. Men, idag hade han lite för många dåliga pass från egen zon som kunde straffat sig mot bättre motstånd. Dock är jag lika storsint som vanligt och förlåter honom dagens brister. Med några fler matcher kommer Jimmie bli precis så nyttig och stabil som vi alla förväntar oss av honom.

Självklart måste jag nämna den där Pontus Holmberg igen. Vilken lirare! Honom kommer vi få stor nytta av denna säsong bara han orkar med seniorhockeyn. Trots allt är han ännu bara "barnet" i dessa sammanhang.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Tycker att han nu bevisat att han förtjänar en plats i truppen. Tar små steg framåt vid varje framträdande. Blir helt enkelt lite bättre för var match han spelar. Kul!

Summa summarum en anständig insats av Gulsvart under onsdagskvällen...

Ha det gott!

Vad hände mot KIK?

Roger Olsson sänker Fredrik Hetta

Kristianstad - Västerås 2-0

Jaha, då skulle vi få mäta våra krafter med ett lag som anses som aspirant till att hota om en plats i HockeyAllsvenskan kommande säsong. Kristianstad. Ett helt annat motstånd från Ettan än vi ställts mot tidigare denna försäsong. 

Med tanke på att vi trots allt stått upp bra mot både Almtuna och Vita Hästen var mina förhoppningar rätt högt ställda. Inte kunde vi väl vika ned oss mot detta gäng? Förväntade mig att vi fortsatt skulle forsa fram med vår kreativa offensiv och därmed sätta Kristianstads duktiga målvakt, Joel Gistedt, på prov. 

Om det berodde på kamerans placering, det dåliga ljuset i hallen, eller kommentatorernas dialekt låter jag vara oskrivet, men, jag tyckte Gulsvart såg lite loja och sega ut under den första perioden. Kanske blev jag lurad av ovan nämnda omständigheter? Oavsett orsak, eller min oförmåga att se verkligheten, så vill jag hävda att all den fart vi tidigare visat upp, från backar, till avslut i offensiv zon var som bortblåst! Borta med vinden, i den mån det fanns någon vind i hallen...

Kanske var sanningen den att Kristianstad elegant eliminerade våra intentioner att spela kreativ anfallshockey? Jag vete fan, helt enkelt!

Till skillnad mot tidigare motstånd från Ettan såg gårdagens motståndare mer organiserade ut i sitt spel. Både defensivt och offensivt. Det glimrade inte om KIK men det var stabila överallt på isen. Vi hittade inte hålen i deras rustning denna gång. Vi fastnade redan när vi försöka bygga spelet från egen zon. De förstapass som i tidigare matcher burit oss fram till en kreativ offensiv lyste med sin frånvaro. Istället fick vi ägna oss åt att skicka luftpastejer ur egen zon. Fullständigt värdelöst, i min bok.

Men återigen. Kanske var det Kristianstads skicklighet i sin forechecking, sitt styrspel, som tog udden av oss så fullständigt långa perioder i matchen. Vi såg helt enkelt rätt usla ut långa stunder. Tycker jag!

Visst skapade vi en handfull målchanser, visst kunde vi hängt en balja eller två, men mitt bestående intryck blev tyvärr att såg uddlösa ut. Det var som om det sista skäret inte togs i alla situationer. Den riktiga hettan, det viktiga adrenalinpåslaget, var inte på plats.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt. Detta var en femte matchen på åtta dagar! Laget har fortfarande inte satt ihop special teams. Varken defensivt eller offensivt. Man fortsätter att rulla runt på formationer matchen igenom. Naturligtvis en bra tanke då alla spelare får chans till mycket istid i alla försäsongsmatcher. Istid är den tid spelarna uppskattar mest, inbillar jag mig..

1-0

Målen då? Tja, det första som ramlade in bakom Dahlbom kan sorteras under begreppet sinkadus. Ett löst skott från blå som seglade förbi alla och träffade Dahlbom. En retur. Plötsligt stod KIK-spelare sopren och kunde lyfta in pucken. Huruvida någon ska lastas för detta låter jag var oskrivet. Det såg väldigt "billigt" ut. Men det gör å andra sidan alla mål från motståndare!

2-0

Någon form av spelvändning i mittzon, framforsande KIK-spelare mot ensam back, skott i skäret, och pucken in högt i bortre krysset. Ett elegant avslut, helt enkelt. Självklart borde Dahlbom tagit det skottet enligt somliga. Själv säger jag "pass". Bra avslut från motståndare tillhör tyvärr spelet.

Den stora snackisen efter matchen blev självklart den tackling som Fredrik Hetta utsattes för. En form av openice-tackling när han var på väg ur egen zon. På sociala medier idag går diskussionens vågor höga angående hur allvarlig denna händelse var. Somliga pekar på livstidsavstängning medan andra tycker den var onödig men inte alls så farlig. Oavsett detta är ärendet inskickat till disciplinnämnden och vi får se vad utfallet blir. 

Själv anser jag att tacklingen var fullständigt onödig. Trots allt en försäsongsmatch, träningsmatch, och inte en kamp om livsviktiga poäng. För övrigt finns det ingen anledning, någonsin, att dela ut denna typ av tackling mot spelare som är "icke puckförande". Utan att lägga ut texten för mycket anser jag att tacklingar som riskerar att göra motståndare till invalider inte får förekomma på en hockeyrink!

Här är Roger Olssons egna ord om den tackling som han delade ut!



Här lite kommentarer från #Twitter