Marknadsföring, värva, trams...

Hjälm på - överallt!

Det är trevliga grabbar som lirar i Gulsvart. Det är ett som är säkert. Oavsett hur se ser ut. På tal om att "se ut" har jag fortfarande besynnerligt svårt att känna igen spelare när de inte har rustningen på. Med eller utan är som dag och natt. Med rustning ser de alla ut som gladiatorer. Utan rustning påminner de flesta om - glasspinnar. Tycker, för igenkännandets skull, det borde ingå i uppdraget för alla spelare att alltid bära hjälm, åtminstone. Med rätt nummer. Oavsett. Ett enkelt och effektivt sätt att alltid marknadsföra sin förening, dessutom. Följande scenarier skulle tänkas utspelas om mitt tips efterlevs:

Marknadsföring #ICA

- Kolla, han med vid godishyllan!

- Vad, vad är det med honom?

- Men, ser du inte? Det är ju Jesper Cedergren. Han spelar i VIK

Marknadsföring #Badhuset

- Ha, kolla dåren vid trampolinen!
- Vart, vart!
- Där, nu ska han hoppa i!
- Men, det är ju Jimmie Jansson, han spelar i VIK!

Tänk så mycket goodwill som kunde skapas med så enkla medel. 

------------

Jag vet att det mumlas i leden. Supporterleden. Och tisslas. Och tasslas. Kommer det någon förstärkning till laget. En center, en back, en målvakt. Önskemålen varierar beroende på vem man pratar med. Med skador nu på Oscar och Kenny aktualiseras detta. Vi behöver bredda truppen. Frågan är då vad vi kan förvänta oss? 

Ut mitt perspektiv skulle jag föredra följande:
- En Mats Lusth
- En Marcus Persson

Du kanske inte förstår hur jag menar? Tja, det förstår jag. Vad jag menar är att vi behöver en elak jävel till de bakre regionerna. En chef. När man ställer ut honom på isen, i ett boxplay som exempel, då blir det lugn och ro för Dahlbom. Låt mig exemplifiera lite till. Dick Ahlström, Lindlöven. 114 pannor tung back. Vissa av våra supportrar roade sig med att ropa "tjockis" till denne spelare. Må så vara. Jag själv roade mig med att titta på hans spel de senaste tre matcherna mot oss. Stabil, är ordet. Med sin tyngd städade han bort runt målet. Spelade i övrigt väldigt enkelt. Stabilt. Den typen av back vill jag ha. Gissar att det är ungefär den digniteten vi kan förvänta oss vid ett förvärv. En stabil back som rensar returer framför eget mål och sedan spelar sarg ut. Vi har redan tillräckligt med spelande backar, anser jag. 

När det gäller forwards önskar jag mig en korsning mellan Fredrik Johansson och Marcus Bergman. Vad får man då? Jo, en Markus Persson. Ni känner säkert alla till att Persson har haft det fortsatt motigt i sin karriär trots klubbyte till SSK. Persson som var tänkt som en av tre viktiga poängspelare i SSK har haft en synnerligen tung höst i HockeyAllsvenskan. Väldigt få matcher spelade. Skador. Sjukdom. Sidsteppad av nuvarande tränare som hellre plockar in någon 17-årig junior från SHL! Enligt vissa rykten är Markus på väg bort från Kringlorna. Nu är ju Herr Persson en ytterst osäkert kort med tanke på bakomliggande historik, men, det är den typen av spelare vi behöver för att det ska göra skillnad. Lite klass. Inte bara bredd. Tycker jag!

När det gäller målvaktsspelet känner jag mig än så länge väldigt trygg. Vår väldige Värmlänning känns väldigt stabil. Dahlbom har tagit steg i sitt målvaktsspel denna säsong. Helt naturligt då han nu får spela regelbundet och med stort förtroende från ledarstab. Det bygger. Målvakter är rent allmänt lite underliga. Det är sedan gammalt. De måste nog vara stöpta i en annan mental form än utespelare. Tänk dig själv att träna sex dagar i veckan och sedan stå där som ett fån och öppna båsdörren! Vänta på sin chans. "Hoppas" att kompisen misslyckas så man själv får spel. Eller omvänt. Stötta kompisen så att han spelar så bra att du själv INTE får spela! Märkligt, på min ära. Själv hade jag nog aldrig accepterat att stå och öppna en jävla båsdörr i tre veckor. Hade troligen gjort allt för att sabotera för min målvaktskollega. Klipulver i suppen inför match, som exempel. 

Nu hoppas jag att vår nya Anton Eriksson kommer in i andra andningen på morgondagens träning. Har sett honom två träningar nu samt två matcher. Utan att vara elak vill jag nog påstå att den gode Anton ligger lite efter i sin fysiska status. Fullt förståeligt. Har man jönsat runt med Arboga hela hösten så blir det lite så. Mer allmänhetens åkning på träningarna, typ. Han har trots allt hela våren på sig nu att jobba ifatt. Vara riktigt redo när det drar ihop sig till playoff och kval! Att Anton har kvalitéer det syns. Gäller bara att få upp flåset...

Tack för detta...

Stabilt, var ordet, sa Bull!

Lindlöven - Västerås 0-3

Det blev aldrig någon riktig match denna gång. Lindlöven ville säkert mer, men, kunde inte. Redan efter några byten kände jag att lugn från min plats på läktaren. Vi hade gjort hemläxan från förra matchen och var redo på ett helt annat sätt. Där Lindlöven tidigare hittat åkvägar in i vår zon var det nu - stängt. De hade förfärligt svårt att få ned puck i vår zon överhuvudtaget och när de väl lyckades kom de inte till farliga avslut. 

- Om jag var aningen missnöjd över vårt spel i egen zon i mötet innan så var jag desto mer nöjd denna gång. 

Att vi dessutom kunde städa av ett tidigt boxplay  utan att Lindlöven fick till några riktiga farligheter var en tydlig indikation på min tes. Vi hade gjort hemläxan. Vi läste sönder deras powerplay rätt enkelt. 

När vi själva bjöds ett powerplay satte vi rejäl press. Efter några hyggliga chanser kunde till slut Marcus Bergman raka in en retur fram till 1-0. Bara knappa minuten kom tvåan. Fredrik Hetta höll sig framme på en retur efter att vi fått till en spelvändning. Lindlöven fortsatte att försöka men vi kunde väldigt enkelt avstyra deras försök till att skapa chanser. Den första perioden genomfördes med ett stort lugn av Gulsvart. Fokuserat. Balanserat. Stabilt

Till den andra perioden var Lindlöven naturligtvis tvungna att hitta en väg in i matchen igen. De var därför ivrigare och lyckades hålla lite längre anfall. Men,  de hade fortsatt väldigt svårt att hitta fram till bra avslutslägen. 

- Utan större besvär höll vi motståndarna längs sargerna och stängde ned deras försök att komma till avslut nära mål.

Jag fick känslan av att spelplanen var just fokus på att inte bjuda några chanser. Utifrån det skulle man gå till attack när rätt tillfälle bjöds. Vi drog oss medvetet tillbaka för att spela som Lindlöven tidigare framgångsrikt spelat mot oss. Invänta spelvändningar. Stabilt var ordet.

Den sista perioden spelades av. Så kändes det. Lindlöven hade inte ork, kraft, eller förmåga att hota mer än ytterst sporadiskt. Vi låg hela tiden på rätt sida med alla våra spelare och kunde enkelt avväpna alla deras försök till konstruktivt anfallsspel. När vi så fick möjlighet till spelvändning kom följdriktigt 3-0. Kedjan med Mattisson, Skiöld, och Bergman krånglade(!) sig fram i anfallszon. En sidledspassning från Bergman till Skiöld som lyckades hitta ett hål mellan stolpe och målvakt och pucken ramlade in. Har inte sett några repriser men kan tänka mig att Lindlövens målvakt var aningen missnöjd med det ingripandet. 

Mitt samlade intryck av matchen, eller kanske matcherna, mot Lindlöven består. Räknar då in alla fyra matcher vi nu spelat mot dem. När vi gör rätt saker, spelar vårt spel, då är vi klassen bättre än Lindlöven. I grunden har vi bättre defensiv, bättre målvakt, starkare kollektiv, samt större bredd på det offensiva spelet. Tilläggas kan att vi sannolikt har bättre fysisk status än de flesta lag som nu spelar i Allettan Norra. 

Lindlöven, som exempel, orkade driva på i sitt spel ungefär halva matchen i ABB Arena. I returmötet såg de faktiskt slitna ut redan från start. De hade inte lyckats återhämta sig på samma sätt som vi gjort. Det tar jag som bevis för mitt påstående att vi själva är väldigt bra tränade!

Tidigare under höstsäsongen har vi sett samma scenario match efter match. Våra motståndare har kommit ut hungriga i period ett för att nästan gå på tandköttet i period tre. 

Summering: 

- Vi städar av Lindlöven på ett oerhört fokuserat och samlat sätt. Ingen spelare sticker ut. Alla gör sitt jobb. I byte efter byte. Maler på. Håller sina positioner. Går inte bort sig. Bjuder inte på misstag. En lagmaskin, helt enkelt. 

När jag skriver att "ingen spelare sticker ut" är det en sanning med viss modifikation. Marcus Dahlbom såg oerhört trygg, lugn, och samlad ut i sitt spel. Till stor del beroende på att han nu fick ett helt annat understöd i det defensiva arbetet. Inga frilägen, typ. Alexander Lindelöf gjorde sin bästa match i Gulsvart denna säsong! Nu spelade han precis så som vi vill att han ska göra. Går fram och deltar i det offensiva spelet utan att det på något sätt äventyrar det defensiva uppdraget. Balans. 

- Utöver det är det naturligtvis alldeles utmärkt att Marcus "Bärra" Bergman fortsätter göra mål. Likaså med Fredrik Hetta. Notoriska målskyttar är alltid bra att ha.

Men, jag vidhåller, trots allt, att det var KOLLEKTIVET Gulsvart som genom klokt och väl avvägt spel tog hem tre poäng på ett överraskande bekvämt sätt. Jag ser det som ett tydligt tecken på att våra tränare har just den rätta fingertoppskänslan som behövs för att korrigera och rätta till. 

Tack för det...

Jansson, Weiskog, Bergman - tre musköter!

Jansson, Weiskog, Bergman

Ja just det. Tre musköter. Inte musketörer. Musketörer är något annat. Musketörer är märkliga män klädda i kråskragar och puffärmar viftandes med pinnar. Lite feminint. Musköt, däremot, är ett mäktigt och kraftfullt vapen samt mycket manligt. Redan Gustav II Adolf , den gamle krigaren, visste att med musköter i laget vann man matcherna.

Kriterierna för att uppnå epitetet "musköt" är omfattande. Som spelare måste man vara lite oborstad, opolerad, lagom tjurskallig, kraftfull, samt besitta ett så kallat "vinnarhuvud". Inte att förväxla med "vattenskalle". Till detta omfattande transpiration. Gärna hinkvis. 

När vi nu går in i en fas där varje match kommer kräva lite mer av var spelare är jag övertygad om att ovan nämnda herrar kommer gå i bräschen. Ta täten. Visa vägen. 

Marcus Bergman kan liknas vid DC Comics superhjälte The Flash

Jimmie Jansson personifierar på de flesta sätt Dr. Jekyll och Mr. Hyde. 

Kevin Weiskog påminner om asaguden Tyr, krigets och kampens gud.

Tre spelare med unika kompetenser som kommer göra skillnad. Tre musköter. 

I dagens VLT lyfts Kevin Weiskog´s fysiska spel fram. Detta med all rätt. I flera matcher har han på ett kraftfullt och resolut sätt markerat mot våra motståndare att ishockey är en kontaktsport. Han har dessutom gjort detta på ett balanserat sätt. Tror han bara blivit utvisad en gång då domaren, naturligtvis helt felaktigt, bedömt hans tackling som ojyst. Visst vill vi alla att Kevin gör mål och poäng men hans fysiska spel är minst lika viktigt för matchers utgång. Redan när Kevin debuterade i A-laget såg många av oss att det fanns kompetens. Det jag, och andra med mig, tycker Kevin utvecklat är framför allt farten. Skridskoåkningen. Nu har han sin fina skridskoåkning som grund för att hinna fram till våra motståndare och bjuda dem en och annan bröstvärmare. Förträffligt!

-

I Jimmie Jansson har vi en spelare som trots sina ringa(!) fysiska attribut kan spela både smart och lagom elakt. Han påminner lite om min morfar, faktiskt! Min morfar var så kallad månskensbonde. Drev lantbruk parallellt med att han jobba i fabrik. Jobbade från tidig morgon till sen kväll. Var en tvärhand hög och senig. Men jävlar i mitt skal vad kraftfull han var, trots detta! Lyfte och bar säckar med korn och havre som om de vägde luft. En annan försökte hänga på, som tonåring, men fick vika snabbt ned mig. Efter fyra fem säckar fick jag ta paus. Morfar, däremot, han bara bar, och bar, och bar tills alla hundra(!) säckar var avlastade. Precis så är Jimmie Jansson. Som min morfar. Precis lagom tjurig, målmedveten, senig och kraftfull.

-

Marcus Bergman gjorde ett uttalande, om jag inte minns alldeles fel, i början av säsongen där han hintade om att "får han spela med rätt spelare" så "kan han vinna skytteligan". Det började si så där med målskyttet. Det vet vi alla. Men så plötsligt gick proppen ur. Någonstans på vägen lossnade det. Målen började trilla in. Så även nu i matchen mot Lindelöven. Det är alldeles fenomenalt bra. Säsongen 2015-16 smällde han in 19 mål på 36 matcher. Denna säsong har han, enligt eliteprospects, gjort 14 mål på 22 matcher. Marcus är på god väg att vinna den interna skytteligan, det står alldeles klart. Det som imponerar på mig, och många andra, är inte bara att han gör mål. Det som imponerar mer är hans - fart! Hans explosivitet. Hans driv. Har sett många träningar denna säsong men slutar aldrig imponeras när Marcus tar fart ute på isen. Kan vi nyttja detta fullt ut, denna speed, denna kraftfulla framfart, då jävlars blir det riktigt bra.

-

Självklart finns det andra spelare i truppen som är betydelsefulla. Men, i detta inlägg tog jag mig friheten att lyfta fram tre spelare vars unika kompetenser kommer betyda särskilt mycket just till kvällens match. Så det så.

-

Nu ses vi i hallen, i Lindesberg, kära Gulsvarta supportrar...

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Kumla - Oscar - Värva

Oscar Petterssons nya fotdon...

Kumla - Västerås 0-3

Besökte som bekant Kumla i söndags. Tog med några trevliga supportrar i bilen för sällskaps skull. Tobbe, Sami och Kepsen. Under resans gång fabulerade vi om det mesta. Bland annat undrade vi om ryktet var med sanningen överensstämmande.  Detta att ishallen i Kumla, enligt rykten, skulle vara Mellansveriges kallaste! Jag kan intyga att så är fallet. Ryktet stämmer! Jäklar i min lilla matlåda vad det drog kallt från topp till tå. 

Kanske var det rådande kyla som påverkade även vårt lag denna dag. De såg nämligen lite köldstela ut när matchen började. Första minuterna av matchen såg lovande ut men sedan tog det lite sopp. Istället var det Kumla som tog för sig. Och det rejält. De tyckte det var riktigt lajbans att lira mot serieledarna som var på besök. De ville sälja sig dyrt, kan man säga. Det byttes lite chanser nu och då utan riktig struktur i spelet från någondera laget. Något som Kumla tjänade på. Lite raggarhockey. Men efter 12-13 minuter började grabbarna i Gulsvart tina upp och Kumla fick ägna merparten av tiden i period ett till att freda det egna målet.

Den andra perioden följde samma mönster som slutfasen av den första. Vi, Gulsvart, förde matchen. Anföll, tryckte på, skapade chanser, men det var lite trögt med prickskyttet. Det mesta gick över, utanför eller under(!). Det tog fram till minut 13 i andra perioden innan Marcus Bergman bröt förtrollningen och spräckte Kumlas nolla. Ett plötsligt uppkommet skottläge i slottet nyttjades. Tjong i medaljongen, så hade han stänkt in sitt 12:e mål för säsongen. Perioden avslutades med att Kumla pressade på  lite för reducering och hade ett skott som studsade via målvakt(!) och i ribban. Men närmare än så kom de inte.

Kumla kom ut med friskt humör till period tre. De hade ännu vittring. Ett måls ledning är närmast intet värt i en hockeymatch. De bara körde. När vi dessutom drog på oss två utvisningar efter varandra i inledningen av slutperioden var det dukat för reducering. Men tji fick de, reservörebroarna! Vi kunde hålla undan genom bra boxplay.

I slutfasen av perioden åkte Bergman runt med puck i anfallszonen. "Skjut, skjut, för böveln", manade jag från läktaren. Med den matjord Bergman har i fickorna just nu ska han skjuta på allt. Men inte sjuttons sköt han. Istället gled han in framför mål och styrde in ett skott från Lindelöf! Se där, så där ja! Så kan man också göra när man är i "zonen". 

I slutminuten tog Kumla ut målvakt i ett desperat försök att slå hål på vår nolla. Naturligtvis var det alldeles dödfött. Istället kunde Jimmie Jansson, genom ett solonummer(!) hänga in tredje målet för kvällen precis innan slutsignalen ljöd.

Elfte raka! Elfte jävla raka! Och kallt som fan på läktaren. 

En incident i mitten av tredje perioden skulle i efterhand visa sig vara mer ödesdiger än jag kunde ana. Oscar Petterson täckte backskott, fick ont som fan, och hjälp av isen. Såg inte bra ut. Dock kom han ut till spel igen något byte senare och jag andades ut. "Det kanske inte var så farligt", sa jag till den som ville höra. Men, det var det, tyvärr. Skottet tog så illa att ha nu får hoppa runt med gipsad fot sex till åtta veckor. Vilket jävla mörker!

Inte nog med att vi tappar en spelare, vi tappar även dynamiken i en formation! Dubbelt upp med mörker. I detta mörker får man dock försöka hitta lite ljus som vägleder mot bättre tider. Vi har tre betydelselösa matcher kvar i grundserien. Först den 27 december drar AllEttan igång. Ingen ko på isen, i dagsläget. Det finns gott om tid att finna en lösning på den uppkomna situationen. Kanske kan vi spela in en junior i fjärdeformationen och flytta upp Jesper Cederberg på Petterssons plats? Fungerar den lösningen kan vi säkerligen gå in i AllEttan med gott mod. Tycker faktiskt Jesper är värd den chansen! "Den enes död den andres bröd, ni vet!"

Om jag ska summera matchen mot Kumla? Tja, återigen ett rejält dagsverke. Kumla tog chansen, stred tappert, och gav oss en match. Trots att vi syntes gå lite på halvfart stundom hade vi inte något större besvär att avgå med segern. Stabilt är återigen nyckelordet, vill jag påstå!

För övrigt hörde jag idag en person "med viss insyn i verksamheten" som det heter, säga att det är en värvning på gång. Ett namn som är bekant för oss alla. Väldigt bekant. Återstår att se hur det blir med det. Vem det är? Det tänker jag inte säga. Man är väl ingen MrRödhök som slänger ur sig vad som helst för lite medial uppmärksamhet!

Utöver det har jag även hört att man försöker hitta en annan lösning för en back i truppen. Vår vän, och bland supportrar så populäre,  Douglas Alenbring har fått minimalt med speltid. Gissar att man här försöker hitta annan klubbadress då grabben behöver speltid. Inte sitta och ruttna bort på en avbytarbänk, typ! Utlåning eller bryta kontrakt! Återstår att se vad som händer.

Se där lite "silly" mitt i natten! Som vanligt finns det inga som helst garantier att jag är rätt ute. Rykten är rykten och skvaller likaså. 

- Till sist tycker jag det var fett bra att inhoppande Daniel Wahlberg fick hålla nollan! 

MOT SERIESEGER!

Bergman - Fish

Duellen

Så får det bli. Efter en del vånda, beslutsångest och tankemöda har jag slutligen bestämt mig för att jämföra Marcus Bergman med flyktade Christopher Fish. Till en början har jag tänkt mig Jan Urbas men det kändes inte riktigt rätt, på något sätt. Lite för olika i spelsättet, helt enkelt. Däremot anser jag att det finns rysligt många likheter mellan Marcus och Christopher. Förutom hårfärgen då, förstås! 

Då kör jag!

Marcus Bergman: ålder 25
- Kom till oss säsongen  2016-17. Från Huddinge. Under de första matcherna yrade han runt rätt ordentligt på isen. Fel plats vid fel tillfälle. Dock visade han prov på bra rörlighet, bra skridskoåkning, och man anade att det fanns potential. Efter några matcher kom Marcus in i hur spelet fungerade och började producera mål och poäng. Men sedan tog det lite stopp. Fick avsluta grundserien med att stå vid sidan om p.g.a skada. Kom till spel igen till det negativa kvalet men fick bara göra två matcher. 

Christopher Fish: ålder 24

- Kom till oss säsongen  2015-16. Från Mora. När jag fick veta att han skrivit på för oss tog jag kontakt med Johan Alcén. Numera spelandes i Brynäs. Ville höra lite vitsord. Han svarade kort: "-Underbar lagkamrat och bra skridskoåkare". Det räckte för mig. Fish var inte känd för att göra mål och poäng. Mer en obekväm spelarkaraktär som skulle vara i ansiktet på sina motståndare och ställa till lite kaos. Rivig, helt enkelt. Christopher överraskade oss alla, och troligen även sig själv, med att smälla in mål på löpande band! 

Head to head, öga mot öga, Marcus mot Christopher!

Fysik:

Marcus:

Längd: 190

Vikt: 93

Christopher:

Längd: 188

Vikt: 92

Ronden vinns av Marcus

--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan

Marcus: 0.31

Christopher: 0.38

Ronden vinns av Christopher

--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:

Marcus: 0.72

Christopher: Inga matcher spelade i Hockeyettan

Ronden vinns av Marcus

--------------

Bäst plus/minus en säsong

Marcus: + 9 säsongen  2015-16 Huddinge IK 

Christopher: + 19 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher

--------------

Mest utvisningsminuter en säsong

Marcus: 22 säsongen  2013-14 IFK Tumba Division 1

Christopher: 33 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher!

--------------

Minst utvisningsminuter en säsong som senior:

Marcus: 8 säsongen 2014-15 Huddinge IK Division 1

Christopher*: 8 säsongen  2014-15 Mora IK Allsvenskan

Ronden slutar oavgjord!

* Svårt då Christopher hoppat mellan flera lag samma säsong innan han kontrakt med Mora 2014!

--------------

Skridskoåkning:

Marcus: +++++ av fem möjliga

Christopher: ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Marcus

--------------

Teknik puck/klubba

Marcus :+++ av fem möjliga

Christopher : +++  av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Passningsspelare (sätter upp lägen för kompisar)

Marcus: +++ av fem möjliga

Christopher: ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Avslut:

Marcus: ++++ av fem möjliga

Christopher: ++++  fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Elak på isen:

Marcus: ++ av fem möjliga

Christopher : ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Tacklingar:

Marcus: ++  av fem möjliga

Christopher :++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Målgest:

Marcus: ++  av fem möjliga

Christopher :+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Popularitet hos fans:

Marcus: +++++ av fem möjliga

Christopher: +++++ av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Jaha, och hur summerar man ovanstående? Inte det lättaste. Marcus vinner tre ronder, Christopher sju, fyra slutar oavgjort. Jordskredsseger, skulle man kunna säga, i favör till Christopher. Tittar man lite mer noggrant är det dock inte riktigt så. Om jag räknar alla + ser vi detta:

- Marcus 27 +

- Christopher 33 +

I mångt och mycket har de väldigt likartade skills men samtidigt skiljer de sig åt på några punkter. Båda är duktiga skridskoåkare, energiska, jobbar hårt, kan sätta puckar i nät. Däremot håller jag  Christopher som en bättre passningsspelare. Något han visade under sin andra säsong hos oss. En annan sak de har gemensamt är förmågan att sno puckar och göra mål i numerärt underläge! 

- Marcus är lite mer ånglok på isen. Väntar på rätt passning för att kunna skrinna iväg genom zonerna och utmana med avslut. Raka vägen.

- Christopher var mer elak på isen. Kunde gärna jaga någon stackare för att smälla på mot sargen. Inte heller rädd att kasta en handske eller två om så behövdes. 

- Marcus måste jobba lite med sin målgest. Den är aningen diffus. Fish hade sin klassiska "Fisken" eller vad han kallade den! Andra har spelat fiol på klubban. Här finns utrymme för utveckling. 

- Det Marcus kan spetsa till lite, ur mitt grodperspektiv, är grinigheten och närkampsspelet vid sarger. Lite mer eldfängt. Lite mer skotskt! Lite mer - Fish! 

Trots allt, med lite betänketid och viss vånda, håller jag ännu Christopher Fish som lite vassare. Dock måste jag påpeka att den utvecklingskurva som Bergman har just nu lovar väldigt mycket. Framgång föder framgång, heter det i visan. När vi summerar säsongen skulle det inte förvåna mig speciellt mycket om Herr Bergman skenat iväg och blivit lagets bäste målskytt! Just nu är det bara Fredrik Johansson som gjort fler kassar så mitt tips känns rätt säkert. 

Så, det var det om detta.

Slutligen en liten anekdot om Fish: 

- Match mot AIK. Underläge 0-2. Christopher lackade ur. Tyckte nog att den egna, och lagets, prestation var generalusel. För att råda bot på detta valde han att ta en fight, boxas lite, med en av sina motståndare. Han hade i ett moment tidigare fått en crosschecking i nacken av denne spelare men domaren valde att fria. Det svingades lite, handskar flög, och publiken jublade. Det blev helt enkelt lite god stämning i arenan, om jag säger så. Efter fighten reste vi oss spelmässigt och lyckades både reducera och kvittera men fick sedan ge oss i efterföljande straffläggning. 

Mer om matchen

Men nu till själva poäng i denna lilla anekdot. Någon dag senare i skolan, var jag tillförordnad som rastvakt för årskurs fem. Ordinarie lärare sjuk och jag fick rycka in. På skolgården spelades bandy, med innebandyklubbor, och det kämpades och kivades som det sig bör. Plötsligt avbröt två pojkar jakten på bollen och istället kastade de klubbor och handskar till marken och började en brottningsmatch! Jag ilade fram till pojkarna och fråga vad de höll på med! Deras svar var överraskande: 

- Vi gör en "fish", sa de, och log.

- Va då, en "fish"?

- Jo, vi var på hockey och såg när Christopher Fish spöade en AIK:are!

Så kan det gå när man är ett föredöme!

MOT KUMLA!

Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Bergman mot - vem? Ännu en märklig jämförelse!

Marcus Bergman 

Jan Urbas, Christopher Fish, Tom Eklund, Patrik Juhlin, Niklas Lihagen. Se där ett antal spelare som passerat revy i vårt älskade Gulsvart. Spelare med egenskaper som påminner lite om varandras. Det finns fler, naturligtvis, som spelat hos oss med liknande egenskaper men jag nöjer mig med dessa. Varför valde jag just dessa, då, kanske du undrar. Jo, ser du, jag tänkte försöka mig på att göra en jämförelse med en spelare i dagens trupp. Marcus Bergman. Vem påminner han om i spelstilen, egentligen? 

Jan Urbas kommer ni naturligtvis ihåg. Christopher likaså. Även Patrik Juhlin, konstigt vore annars. För att inte tala om väldige Lihagen. 

Men kommer du ihåg Tom Eklund? Nä, förstod väl det. Tom spelade med oss fyra säsonger från slutet av 70-talet och in på tidigt 80-tal. En mycket speciell spelare. Det var nog inte många som såg vilken potential killen hade under sin tid hos oss, men, via Björklöven i dåvarande Elitserien tog karriären fart ordentligt. Vi själva spelade i dåvarande division ett som motsvarar dagens HockeyAllsvenska. Det gick så rackarns bra för Eklund att han bara två år efter han lämnat oss fick representera Tre Kronor! Totalt blev det 30 matcher i landslaget och han fick kröna sin tid i Tre Kronor med ett VM-guld säsongen 86/87. Dessutom hann han med att bli svensk mästare med Södertälje där han spelade totalt åtta säsonger. Tom avslutade sin karriär som tränare  med leda Almtuna(2003/2005) och senare Enköping(2013/2015). Han var även ansvarig för Upplands TV-pucklag säsongen 2012/13.

Tidigare skrev jag ett inlägg där jag jämförde Jimmie Jansson med Andreas Lindh. Nu tänker jag försöka mig på en liknande jämförelse mellan Marcus Bergman och någon av ovan nämnda spelare. Frågan är bara vem som passar bäst, eller, som är mest relevant att jämföra med? Då jag faktiskt kommer ihåg Tom Eklund väldigt väl är han ett alternativ. Däremot skulle Jan Urbas, sannolikt, vara lättare då alla vet vem han är och vilken typ av spelare han var!

Det är rackarns  fint sällskap där jag nu inkluderar Bergman. Ta bara "Fish" som exempel. Där har vi en spelartyp som i mångt och mycket påminner om Bergman. En spelare som snabbt blev populär inom supporterleden för sitt framfusiga sätt på isen. Lihagen då, kanske någon undrar! Han var ju misslyckad hos oss! Jo, låt så vara, men, Lihagen hade säsonger(dock inte hos oss) där han verkligen gjorde skillnad för sitt lag på ett positivt sätt. Fråga bara supportrar till Vita Hästen eller Karlskrona!

Gemensamt för alla spelare jag nämner är att de gjort ett rejält avtryck under sin tid i Gulsvart oavsett antal säsonger. Nåja, Lihagen undantagen enligt tidigare text. 

Nåja, nu har jag kastat handsken och ingen återvändo synes. Jag behöver dock fundera lite till innan jag går åstad och fulländar mina tankegångar. Vad tycker du? Vilken spelare känns mest relevant att använda som jämförelse-objekt? Finns det någon annan spelare som skulle passa än bättre?

När det gäller Tom Eklund var en av hans egenskaper den märkliga förmågan att "klättra på sargen" för att ta sig förbi sina motståndare i offensiv zon. Han var som en ål, fast på skridskor. Benen gick som trumpinnar och det var hart när omöjligt att få stopp på karln efter sargkanten. Det var många backar som såg fullständigt uppgivna ut. De trodde de hade Herr Eklund i säcken, men, tji fick de. Mest hela tiden. Att han syntes helt orädd allt som stod i hans väg gjorde inte saken sämre. Dessutom hade samma hetsiga humör som en viss "Fish" ibland kunde visa upp. Nåja, jag återkommer med mera.

Tills jag återkommer med fortsättning tillönskar jag dig en bra dag, vecka, eller månad. Välj själv. 

Nya seger mot vilt kämpande Arboga..

Marcus Dahlbom 94.23%

Arboga - Västerås 1-3

Ännu en bortaresa denna höstsäsong. Enköping, Köping, Surahammar, Arboga och Mariestad, så här långt. Trevligt värre kan jag säga. Det är lite som att komma hem varje gång fast man är på bortaplan. Man befinner sig ständigt bland vänner. De dyker upp, överallt. Små som stora, långa som korta, män som kvinnor, unga och gamla. En härlig blandning av Svartgula supportrar. Utöver det träffar man alltid andra intressanta personer och personligheter. 

När det gäller matchen mot Arboga så gestaltade sig den ungefär som matchen hemma mot Enköping. Vi började skapligt, tog tag i matchen från första nedsläpp, hade några fina chanser att göra första målet. När vi inte lyckades spräcka målnollan fick Arboga mer mod och började flytta upp spelet. Det var väl inte speciellt mycket mer att säga om den första perioden. Jämt på isen och båda lagen hade hyggliga lägen att hänga en kasse eller två.

Den andra perioden rullade på som den första. Arboga stred tappert och vi tog i utan att förta oss, såg det ut som. Det slog inte direkt gnistor om vårt spel men samtidigt bjöd vi inte Arboga på några heta lägen. Första målet i matchen kom mitt i perioden när Johan Skiöld tog saken i egna händer. Detta efter ett powerplay där vi skapat några hyggliga chanser utan resultat. Johan tog pucken från sarg, in mot slottet, och hängde in pucken elegant vid bortre stolpen. Inte mer med det. Tyvärr lyckades vi inte kapitalisera på vårt ledningsmål utan Arboga kunde omgående kvittera efter ett pucktapp i sarghörnet bakom Dahlbom. Kändes lite onödigt men inte helt orättvist sett till matchen. När vi några minuter senare drabbades av en utvisning anande man oråd. Nu fick Arboga läge att vända på steken till egen fördel. Men, tji fick dom. Nu var det deras tur att "tappa puck" bakom eget mål och plötsligt fick Marcus Bergman läge, i fyra mot fem, att vispa in pucken. Första försöket gick inte alls. På något märkligt sätt fick han tillbaka pucken för nytt försök och då gick det bättre. Smack, sa det bara och vi hade 2-1 i matchen. Återigen var Johan Skiöld inblandad, denna gång i förarbetet. 

Till den tredje perioden tycker jag att Gulsvart kom ut med en helt annan pondus och bestämdhet. Arboga hamnade gång på gång på rygg i egen zon och hade fasligt svårt att freda sig. Till slut kunde de inte stå emot och Marcus Bergman lyckades trycka in ännu en puck bakom Arbogas målvakt. Gissa vem som stod för förarbetet? Ja just det, Johan Skiöld! Med 3-1 i ryggen blev resten av perioden en lång transportsträcka mot slutsignalen. Precis som i tidigare matcher stängde laget ner matchen på ett effektivt sätt. 

Den enda dramatiken efter vårt tredje mål utspelades då Kenny Källström klev fram i mittzon och stängde för en framstormade Arbogaspelare. I mina, och många andras, ögon en klockren open-ice-tackling. Det tyckte inte domaren som belönade Källström med 2+10 för tackling mot - huvud! Det är tråkigt att det ska vara så svårt att premieras för en rejäl tackling i tider då rädslan för skador mot huvud väger tyngre. I detta fall upplevde jag att Arbogaspelaren "sjönk ihop" när han såg Källström torna upp sig. Kanske en naturlig reaktion, men, det innebar att han därmed kom in väldigt lågt i kollisionsögonblicket. Med andra ord hopplöst läge för Källström! Han kunde inte gärna "hoppa undan" i sista tiondels sekunden...

Summa summarum en stabil insats av Gulsvart i en match där våra motståndare troligen gjorde personbästa i varje byte för att hänga med. 

I och med denna seger har vi nu nio raka segrar! Det är fan i mig inte kattpiss. Oavsett serie är det jädrans bra att vinna så många matcher i följd. Det indikerar på något. I detta fallet, hävdar jag, indikerar det på att laget funnit en trygghet i sitt spel som präglar uppträdandet från första till sista nedsläpp. Stabilt, är ordet för dagen. Stabilitet. Väldigt få egna misstag över hela isen. Väldigt få gånger man bjuder sina motståndare på något gratis. Ska de ha en målchans mot oss får de minsann jobba hårt för det. 

En annan sak som gläder mig väldigt mycket är Marcus Dahlboms nyfunna stabilitet i kassen. Han ser så förbaskat trygg ut i sitt agerande. Allt hänger ihop, som vanligt. Då alla andra i laget gör rätt saker vid rätt tillfälle blir naturligtvis Dahlboms uppgift aningen enklare. Han kan släppa en och annan retur, men ingen fara. Alltid en egen spelare(back) som städar undan. Otroligt viktigt att Herr Dahlbom får bygga upp tillit till sin egen förmåga inför de matcher som stundar i AllEttan. 

I övrigt måste jag åter igen kreditera alla härliga supportrar som dyker upp i de arenor som laget besöker denna höst. I fredagens match var det säkerligen 300 västeråsare på plats och stöttade laget matchen igenom. Måste vara förbaskat roligt för spelarna att få avsluta varje match med att sjunga tillsammans med denna supporterskara! VIK Support ska ha all heder i detta. 

Till sist konstaterar jag att Marcus Bergman kan bli den målmaskin som vi som väl behöver framöver. Den kemi på isen som Marcus och Johan Skiöld visar upp lovar mycket gott.

Det om detta...

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?

Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:

Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...