Skador, skador, och Cederberg

En doldis som klivit fram...

Västerås - Borlänge 3-1
"Det är då alldeles förgrymmat", skulle Emils pappa i Lönneberga sagt. Eller skrikit. "In i vedboa med dig, skadehelvete!"

Redan innan match var vi åderlåtna. Petter Mattsson, Kevin Weiskog, Morgan Hassel, Lucas Venuto var spelare som fick stå åt sidan denna gång för sjukdom och skada. Utöver detta går det rykte om att fler spelare är lite halvkrassliga p.g.a förkylning eller annat elände. Lagom muntert då att Pontus Holmberg fick kliva av för skada efter sitt mål i första(!) bytet!

Det kan vem som helst förstå att förutsättningarna till att spela sitt eget spel inte är de bästa om manfallet ständigt tvingar tränare att möblera om i uppställningarna till varje match. När senast hade vi förmånen att spela med tre ordinarie kedjor flera matcher i rad? Jag bara frågar! 

Utifrån dessa förutsättningar gick vi till match mot ett mycket starkt Borlänge. Ett Borlänge som firat stora triumfer spelmässigt hela våren. Närmast oslagbara. Vunnit allt, ta mig fan. Avfärdade Huddinge i finalspelet med en liten axelryckning. Upprepade med att vinna hemma mot Huddinge i premiären ganska bekvämt.  

Att Gulsvart då kom ut och fullständigt körde skjortan av Borlänge under första perioden fick fler än mig att tappa andan! Det var inget jag såg komma. Ett förnöjt mummel hördes på läktaren fram till slutet av andra perioden. Fram till dess styrde och ställde Gulsvart på isen. Hade matchen i sin hand. Var bara en tidsfråga innan man skulle dra ned plösen fullständigt över Borlänge och därefter defilera mot tre poäng. Då, precis i slutet av ett powerplay, lyckades en Borlängespelare yxa iväg pucken som flög i en båge ut i mittzon. Och, vem kom farande där? Den just utvisade Borlängespelaren! Med lite tur och skicklighet lyckades han ta emot luftpastejen och fick fri lejd mot Dahlbom och hängde in 1-2!

Mörker! Vilket jävla mörker! Fram till detta hände var Borlänge i det närmaste neutraliserade, demoraliserade, vilsna och frånåkta. Tid för målet 38:59!

Jag brukar vara rätt sparsam med att lyfta fram enskilda spelare, oavsett vinst eller förlust, men nu vill jag göra ett undantag. Jesper Cederberg. Säger bara det. Vet inte riktigt vad som hänt med den pojken(!) men vilka framsteg han gör/gjort under säsong. Kanske namnbytet spelar in? Eller var det när jag hjälpte honom med recept på en fläskfilé allt vände? Oavsett vilket är det otroligt roligt att följa en spelare som tålmodigt och envetet jobbat stenhårt för att förtjäna mer och mer tid på isen. I vissa stycken påminner hans flit och inställning om den som bar Marcus "Slangen" Söderkvist genom hela hans karriär. Den kompromisslösa inställningen att alltid göra ett bra byte, att täcka ett skott för laget, att aldrig vika ned sig. Jesper har, i mina ögon, gått från att vara en brunkare, en utfyllnadsspelare, en vattenbärare, till att bli en otroligt viktig del i kollektivet Gulsvart. Oavsett i vilken position, vilken formation, eller i vilken situation han får kliva in på isen så levererar han. Jesper tillhör idag, vill jag påstå, en av de spelare som verkligen bär laget i sina byten. En grundbult i ett stabilt lagbygge, ta mig fan!

Nåväl, matchen då? Tja, den tredje perioden blev precis så som man kunde förutspå. Borlänge kom ut med friskt mod, återvunna krafter, och pumpade på så det stod härliga till. Plötsligt visade de upp det spel, den fart, den skicklighet som tagit dem till denna kvalserie. Men, vad hjälpte det när Gulsvart återigen körde in bussen i egen försvarszon och stängde igen butiken. Visst hade Borlänge sina chanser men i det stora hela avvisade vi alla försök till kvittering. Minns en räddning Dahlbom gjorde i slutet av tredje perioden. En räddning modell annorlunda, oortodox. Ett snabbt skott från högra tekningscirkeln. Upp mot nättaket. Dahlbom aning ur balans p.g.a sidledsförflyttning. Istället för att få upp klubbhandsken kastade(!)  sig Dahlbom mot stolpen med axeln och styrde undan skottet. När man är i zonen så funkar det mesta.

Lättnaden, glädjen, som sköljde över mig när sedan Fredrik Hetta kunde åka in med 3-1 i tomt mål var påtaglig.

Enligt källor har Pontus Holmberg brutit ett finger. Om så är fallet känns hans säsong tokkörd. Avslutad. Finito. Mörker. Med tanke på att vi under lång tid fått undvara även Marcus Bergman förstärks känslan av att vi har hockey-gudarna emot oss. Då reglerna dessutom är så utformade att man inte kan ersätta skadade spelare med nyförvärv så här långt in på säsongen så ställs nu en allvarlig fråga: - Hur kommer laget, kollektivet, klara av även detta bakslag? Vilka spelare har vi tillgängliga till match mot Huddinge, som exempel?

Ja, jag vet. "Skador drabbas alla av", bla bla bla, men inte så här mycket och på så kort tid! Och dessutom när årets viktigaste matcher ska spelas. Mörker.

Lite tjatigt detta, men, Dahlbom! Väggen...

För övrigt måste Oscar Pettersson skjuta mer, det säger till och med hans morsa!

Att Jimmie Jansson spelade trots att han inte var 100% kurant kunde man se. Inte lika mycket vildsinta offensiva attacker. Spelade istället smart defensivt. Mycket bra prioritering.

Under matchen mot Piteå reste jag frågan om hur Morgan Hassel mådde, egentligen. Var han sjuk? Speciellt i sista perioden såg han stundtals fruktansvärt trött ut. Kom fel i position. Klantade till det för sig som man inte sett i tidigare matcher. Svaret fick jag igår då han inte fanns med i laguppställningen. Det troliga är att han kämpade sig igen matchen utan att vara helt kurant. Dumdristigt, om så var fallet, men samtidigt ett bevis på stort hjärta för föreningen...

Att Niclas Lehman spelar som om han aldrig varit skadad är banne mig både märkvärdigt och nödvändigt!

Passar även på att hylla våra tränare, Paananen och Zetterberg. De gör många saker rätt just nu!


Tack för kaffet....

Marknadsföring, värva, trams...

Hjälm på - överallt!

Det är trevliga grabbar som lirar i Gulsvart. Det är ett som är säkert. Oavsett hur se ser ut. På tal om att "se ut" har jag fortfarande besynnerligt svårt att känna igen spelare när de inte har rustningen på. Med eller utan är som dag och natt. Med rustning ser de alla ut som gladiatorer. Utan rustning påminner de flesta om - glasspinnar. Tycker, för igenkännandets skull, det borde ingå i uppdraget för alla spelare att alltid bära hjälm, åtminstone. Med rätt nummer. Oavsett. Ett enkelt och effektivt sätt att alltid marknadsföra sin förening, dessutom. Följande scenarier skulle tänkas utspelas om mitt tips efterlevs:

Marknadsföring #ICA

- Kolla, han med vid godishyllan!

- Vad, vad är det med honom?

- Men, ser du inte? Det är ju Jesper Cedergren. Han spelar i VIK

Marknadsföring #Badhuset

- Ha, kolla dåren vid trampolinen!
- Vart, vart!
- Där, nu ska han hoppa i!
- Men, det är ju Jimmie Jansson, han spelar i VIK!

Tänk så mycket goodwill som kunde skapas med så enkla medel. 

------------

Jag vet att det mumlas i leden. Supporterleden. Och tisslas. Och tasslas. Kommer det någon förstärkning till laget. En center, en back, en målvakt. Önskemålen varierar beroende på vem man pratar med. Med skador nu på Oscar och Kenny aktualiseras detta. Vi behöver bredda truppen. Frågan är då vad vi kan förvänta oss? 

Ut mitt perspektiv skulle jag föredra följande:
- En Mats Lusth
- En Marcus Persson

Du kanske inte förstår hur jag menar? Tja, det förstår jag. Vad jag menar är att vi behöver en elak jävel till de bakre regionerna. En chef. När man ställer ut honom på isen, i ett boxplay som exempel, då blir det lugn och ro för Dahlbom. Låt mig exemplifiera lite till. Dick Ahlström, Lindlöven. 114 pannor tung back. Vissa av våra supportrar roade sig med att ropa "tjockis" till denne spelare. Må så vara. Jag själv roade mig med att titta på hans spel de senaste tre matcherna mot oss. Stabil, är ordet. Med sin tyngd städade han bort runt målet. Spelade i övrigt väldigt enkelt. Stabilt. Den typen av back vill jag ha. Gissar att det är ungefär den digniteten vi kan förvänta oss vid ett förvärv. En stabil back som rensar returer framför eget mål och sedan spelar sarg ut. Vi har redan tillräckligt med spelande backar, anser jag. 

När det gäller forwards önskar jag mig en korsning mellan Fredrik Johansson och Marcus Bergman. Vad får man då? Jo, en Markus Persson. Ni känner säkert alla till att Persson har haft det fortsatt motigt i sin karriär trots klubbyte till SSK. Persson som var tänkt som en av tre viktiga poängspelare i SSK har haft en synnerligen tung höst i HockeyAllsvenskan. Väldigt få matcher spelade. Skador. Sjukdom. Sidsteppad av nuvarande tränare som hellre plockar in någon 17-årig junior från SHL! Enligt vissa rykten är Markus på väg bort från Kringlorna. Nu är ju Herr Persson en ytterst osäkert kort med tanke på bakomliggande historik, men, det är den typen av spelare vi behöver för att det ska göra skillnad. Lite klass. Inte bara bredd. Tycker jag!

När det gäller målvaktsspelet känner jag mig än så länge väldigt trygg. Vår väldige Värmlänning känns väldigt stabil. Dahlbom har tagit steg i sitt målvaktsspel denna säsong. Helt naturligt då han nu får spela regelbundet och med stort förtroende från ledarstab. Det bygger. Målvakter är rent allmänt lite underliga. Det är sedan gammalt. De måste nog vara stöpta i en annan mental form än utespelare. Tänk dig själv att träna sex dagar i veckan och sedan stå där som ett fån och öppna båsdörren! Vänta på sin chans. "Hoppas" att kompisen misslyckas så man själv får spel. Eller omvänt. Stötta kompisen så att han spelar så bra att du själv INTE får spela! Märkligt, på min ära. Själv hade jag nog aldrig accepterat att stå och öppna en jävla båsdörr i tre veckor. Hade troligen gjort allt för att sabotera för min målvaktskollega. Klipulver i suppen inför match, som exempel. 

Nu hoppas jag att vår nya Anton Eriksson kommer in i andra andningen på morgondagens träning. Har sett honom två träningar nu samt två matcher. Utan att vara elak vill jag nog påstå att den gode Anton ligger lite efter i sin fysiska status. Fullt förståeligt. Har man jönsat runt med Arboga hela hösten så blir det lite så. Mer allmänhetens åkning på träningarna, typ. Han har trots allt hela våren på sig nu att jobba ifatt. Vara riktigt redo när det drar ihop sig till playoff och kval! Att Anton har kvalitéer det syns. Gäller bara att få upp flåset...

Tack för detta...

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Kumla - Oscar - Värva

Oscar Petterssons nya fotdon...

Kumla - Västerås 0-3

Besökte som bekant Kumla i söndags. Tog med några trevliga supportrar i bilen för sällskaps skull. Tobbe, Sami och Kepsen. Under resans gång fabulerade vi om det mesta. Bland annat undrade vi om ryktet var med sanningen överensstämmande.  Detta att ishallen i Kumla, enligt rykten, skulle vara Mellansveriges kallaste! Jag kan intyga att så är fallet. Ryktet stämmer! Jäklar i min lilla matlåda vad det drog kallt från topp till tå. 

Kanske var det rådande kyla som påverkade även vårt lag denna dag. De såg nämligen lite köldstela ut när matchen började. Första minuterna av matchen såg lovande ut men sedan tog det lite sopp. Istället var det Kumla som tog för sig. Och det rejält. De tyckte det var riktigt lajbans att lira mot serieledarna som var på besök. De ville sälja sig dyrt, kan man säga. Det byttes lite chanser nu och då utan riktig struktur i spelet från någondera laget. Något som Kumla tjänade på. Lite raggarhockey. Men efter 12-13 minuter började grabbarna i Gulsvart tina upp och Kumla fick ägna merparten av tiden i period ett till att freda det egna målet.

Den andra perioden följde samma mönster som slutfasen av den första. Vi, Gulsvart, förde matchen. Anföll, tryckte på, skapade chanser, men det var lite trögt med prickskyttet. Det mesta gick över, utanför eller under(!). Det tog fram till minut 13 i andra perioden innan Marcus Bergman bröt förtrollningen och spräckte Kumlas nolla. Ett plötsligt uppkommet skottläge i slottet nyttjades. Tjong i medaljongen, så hade han stänkt in sitt 12:e mål för säsongen. Perioden avslutades med att Kumla pressade på  lite för reducering och hade ett skott som studsade via målvakt(!) och i ribban. Men närmare än så kom de inte.

Kumla kom ut med friskt humör till period tre. De hade ännu vittring. Ett måls ledning är närmast intet värt i en hockeymatch. De bara körde. När vi dessutom drog på oss två utvisningar efter varandra i inledningen av slutperioden var det dukat för reducering. Men tji fick de, reservörebroarna! Vi kunde hålla undan genom bra boxplay.

I slutfasen av perioden åkte Bergman runt med puck i anfallszonen. "Skjut, skjut, för böveln", manade jag från läktaren. Med den matjord Bergman har i fickorna just nu ska han skjuta på allt. Men inte sjuttons sköt han. Istället gled han in framför mål och styrde in ett skott från Lindelöf! Se där, så där ja! Så kan man också göra när man är i "zonen". 

I slutminuten tog Kumla ut målvakt i ett desperat försök att slå hål på vår nolla. Naturligtvis var det alldeles dödfött. Istället kunde Jimmie Jansson, genom ett solonummer(!) hänga in tredje målet för kvällen precis innan slutsignalen ljöd.

Elfte raka! Elfte jävla raka! Och kallt som fan på läktaren. 

En incident i mitten av tredje perioden skulle i efterhand visa sig vara mer ödesdiger än jag kunde ana. Oscar Petterson täckte backskott, fick ont som fan, och hjälp av isen. Såg inte bra ut. Dock kom han ut till spel igen något byte senare och jag andades ut. "Det kanske inte var så farligt", sa jag till den som ville höra. Men, det var det, tyvärr. Skottet tog så illa att ha nu får hoppa runt med gipsad fot sex till åtta veckor. Vilket jävla mörker!

Inte nog med att vi tappar en spelare, vi tappar även dynamiken i en formation! Dubbelt upp med mörker. I detta mörker får man dock försöka hitta lite ljus som vägleder mot bättre tider. Vi har tre betydelselösa matcher kvar i grundserien. Först den 27 december drar AllEttan igång. Ingen ko på isen, i dagsläget. Det finns gott om tid att finna en lösning på den uppkomna situationen. Kanske kan vi spela in en junior i fjärdeformationen och flytta upp Jesper Cederberg på Petterssons plats? Fungerar den lösningen kan vi säkerligen gå in i AllEttan med gott mod. Tycker faktiskt Jesper är värd den chansen! "Den enes död den andres bröd, ni vet!"

Om jag ska summera matchen mot Kumla? Tja, återigen ett rejält dagsverke. Kumla tog chansen, stred tappert, och gav oss en match. Trots att vi syntes gå lite på halvfart stundom hade vi inte något större besvär att avgå med segern. Stabilt är återigen nyckelordet, vill jag påstå!

För övrigt hörde jag idag en person "med viss insyn i verksamheten" som det heter, säga att det är en värvning på gång. Ett namn som är bekant för oss alla. Väldigt bekant. Återstår att se hur det blir med det. Vem det är? Det tänker jag inte säga. Man är väl ingen MrRödhök som slänger ur sig vad som helst för lite medial uppmärksamhet!

Utöver det har jag även hört att man försöker hitta en annan lösning för en back i truppen. Vår vän, och bland supportrar så populäre,  Douglas Alenbring har fått minimalt med speltid. Gissar att man här försöker hitta annan klubbadress då grabben behöver speltid. Inte sitta och ruttna bort på en avbytarbänk, typ! Utlåning eller bryta kontrakt! Återstår att se vad som händer.

Se där lite "silly" mitt i natten! Som vanligt finns det inga som helst garantier att jag är rätt ute. Rykten är rykten och skvaller likaså. 

- Till sist tycker jag det var fett bra att inhoppande Daniel Wahlberg fick hålla nollan! 

MOT SERIESEGER!

Så här ser jag det, från läktaren..

Läste i VLT att vår eminente tränare, Tomas Paananen, undrade lite hur det såg ut på isen från läktaren? Detta utifrån den matchbild som blev mot Köping senast då det delades ut powerplay rätt frikostigt åt båda håll. 

Från läktaren ser det annorlunda ut denna säsong. En anledning till detta är att man som åskådare nu står så nära händelsernas centrum. Hemma i ABB Arena Nord har man ett helt annat fågelperspektiv vilket ger en helt annan överblick. Det är med andra ord lite lurigt för mig som åskådare att objektivt beskriva hur jag tycker det ser ut, på isen. 

Oavsett detta så ser det ibland lite energilöst ut. Nej, det var nog inte korrekt. Energi finns det nog men det ser ibland lite lojt ut. Lojt ur det perspektivet att man ibland får intrycket av att alla spelare inte trampar på ordentligt i alla lägen. Som om man tycker sig ha lite mer tid än man faktiskt har för att lösa sin uppgift. Det är lite som jag skrivit tidigare. Spelarna känner sig troligen lite större och starkare än sina motståndare och invaggas då i någon form av villfarelse att det behövs inte tas i 100%. Det räcker med 92%. 

I senaste matchen mot Köping tycker jag Paananen själv är inne på det som jag, och flera med mig, upplevde. När kedjan med Lidström, Cederberg och Mattisson kom in på isen blev det mer sprutt i buggarna. Mer fart. Mer tempo. I de övriga tre formationerna var det mest Marcus Bergman som stod för tempot i åkningen. Och Fredrik Johansson. Men han kör ju på samma sätt i varje match. Hög nivå.

Nu handlar ishockey inte bara om att åka fort. Tempot i spelet bestäms mer av hur väl man lyckas sätta ett pass till en kompis. Några bra passningar i rad skapar bra tempo. Fart. 

Självklart är ovan beskrivna en väldigt subjektiv bedömning. Andra tycker säkert annorlunda. Oavsett detta räds jag inte att lägga ut texten utifrån mitt perspektiv. 

Rent generellt anser jag att laget, kollektivet, ännu inte nyttjar all den kompetens som ryms under hjälmarna. Det är mer glimtvis man får se briljans. Jämfört med många insatser under våra träningsmatcher tycker jag vi fallit tillbaka en aning. Mycket av den kreativitet jag såg både i egen zon, uppspel, och offensivt, har falnat en aning. Detta kan självklart bero på att det nu spelas riktiga tävlingsmatcher och det är segrar och poäng som räknas. Det tas inte lika stora risker, helt enkelt. Riskeliminering stjäl av kreativiteten.

Angående matchen mot Surahammar upplevde jag på läktaren ungefär samma sak som troligen både spelare och ledare gjorde under match. Det kändes som om Gulsvart lade i treans växel från start och sedan tuffade på. När målen började trilla in fanns liksom ingen större anledning att växla upp. Det räckte bra att köra på någon form av ekonomiväxel.

Däremot anser jag att det sprudlade och sprattlade betydligt mer om alla grabbar i laget i hemmamatchen mot Mariestad. Där frustade och pustade och kämpade alla till(viss del i motvind) men gav aldrig upp. Efter hand gav detta utdelning då Mariestad inte orkade stå emot i långa loppet. Inställningen, energin, gav utdelning till slut. Trots att många spelare såg frustrerade ut långa stunder fanns inga tecken på att vika ned sig. Alla bara pumpade på. Lagmaskin. 

Med andra ord känner jag mig rätt trygg. Det tycks finnas en nivå till i truppen som kan plockas fram när det behövs. Det vore intressant att se hur det artar sig den dag grabbarna får några snabba mål i röven även mot lite sämre lag. Då får jag kvitto på om det var en tillfällighet, vändningen mot Mariestad, eller om det finns en högre växel att lägga in när det verkligen behövs.

Summering: 

- Jag tycker inte det sprudlat eller sprattlat speciellt mycket om laget de två senaste matcherna. Trots detta känner jag mig lugn. Laget har redan visat under försäsong att det ryms mycket kvalitet i truppen. Från målvakt, backar till forwards. Tomas Paananen har ett viktigt uppdrag i detta. Något som våra tränare under förra säsongen misslyckades med allt som oftast. Tomas måste hitta en metodik, pedagogik, som får spelarna att gå ut på isen, oavsett motstånd, och spela som om det gällde kval till en högre serie direkt från första nedsläpp...

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Lite av en doldis i truppen. Där har vi en kille som gör jobbet i varje byte. Håll gärna ett extra öga på honom nästa match. Räkna hur många max-åkningar han gör i varje byte. Hur många tacklingar, offensiva, han sätter in. 

Så tycker jag..