Skador, skador, och Cederberg

En doldis som klivit fram...

Västerås - Borlänge 3-1
"Det är då alldeles förgrymmat", skulle Emils pappa i Lönneberga sagt. Eller skrikit. "In i vedboa med dig, skadehelvete!"

Redan innan match var vi åderlåtna. Petter Mattsson, Kevin Weiskog, Morgan Hassel, Lucas Venuto var spelare som fick stå åt sidan denna gång för sjukdom och skada. Utöver detta går det rykte om att fler spelare är lite halvkrassliga p.g.a förkylning eller annat elände. Lagom muntert då att Pontus Holmberg fick kliva av för skada efter sitt mål i första(!) bytet!

Det kan vem som helst förstå att förutsättningarna till att spela sitt eget spel inte är de bästa om manfallet ständigt tvingar tränare att möblera om i uppställningarna till varje match. När senast hade vi förmånen att spela med tre ordinarie kedjor flera matcher i rad? Jag bara frågar! 

Utifrån dessa förutsättningar gick vi till match mot ett mycket starkt Borlänge. Ett Borlänge som firat stora triumfer spelmässigt hela våren. Närmast oslagbara. Vunnit allt, ta mig fan. Avfärdade Huddinge i finalspelet med en liten axelryckning. Upprepade med att vinna hemma mot Huddinge i premiären ganska bekvämt.  

Att Gulsvart då kom ut och fullständigt körde skjortan av Borlänge under första perioden fick fler än mig att tappa andan! Det var inget jag såg komma. Ett förnöjt mummel hördes på läktaren fram till slutet av andra perioden. Fram till dess styrde och ställde Gulsvart på isen. Hade matchen i sin hand. Var bara en tidsfråga innan man skulle dra ned plösen fullständigt över Borlänge och därefter defilera mot tre poäng. Då, precis i slutet av ett powerplay, lyckades en Borlängespelare yxa iväg pucken som flög i en båge ut i mittzon. Och, vem kom farande där? Den just utvisade Borlängespelaren! Med lite tur och skicklighet lyckades han ta emot luftpastejen och fick fri lejd mot Dahlbom och hängde in 1-2!

Mörker! Vilket jävla mörker! Fram till detta hände var Borlänge i det närmaste neutraliserade, demoraliserade, vilsna och frånåkta. Tid för målet 38:59!

Jag brukar vara rätt sparsam med att lyfta fram enskilda spelare, oavsett vinst eller förlust, men nu vill jag göra ett undantag. Jesper Cederberg. Säger bara det. Vet inte riktigt vad som hänt med den pojken(!) men vilka framsteg han gör/gjort under säsong. Kanske namnbytet spelar in? Eller var det när jag hjälpte honom med recept på en fläskfilé allt vände? Oavsett vilket är det otroligt roligt att följa en spelare som tålmodigt och envetet jobbat stenhårt för att förtjäna mer och mer tid på isen. I vissa stycken påminner hans flit och inställning om den som bar Marcus "Slangen" Söderkvist genom hela hans karriär. Den kompromisslösa inställningen att alltid göra ett bra byte, att täcka ett skott för laget, att aldrig vika ned sig. Jesper har, i mina ögon, gått från att vara en brunkare, en utfyllnadsspelare, en vattenbärare, till att bli en otroligt viktig del i kollektivet Gulsvart. Oavsett i vilken position, vilken formation, eller i vilken situation han får kliva in på isen så levererar han. Jesper tillhör idag, vill jag påstå, en av de spelare som verkligen bär laget i sina byten. En grundbult i ett stabilt lagbygge, ta mig fan!

Nåväl, matchen då? Tja, den tredje perioden blev precis så som man kunde förutspå. Borlänge kom ut med friskt mod, återvunna krafter, och pumpade på så det stod härliga till. Plötsligt visade de upp det spel, den fart, den skicklighet som tagit dem till denna kvalserie. Men, vad hjälpte det när Gulsvart återigen körde in bussen i egen försvarszon och stängde igen butiken. Visst hade Borlänge sina chanser men i det stora hela avvisade vi alla försök till kvittering. Minns en räddning Dahlbom gjorde i slutet av tredje perioden. En räddning modell annorlunda, oortodox. Ett snabbt skott från högra tekningscirkeln. Upp mot nättaket. Dahlbom aning ur balans p.g.a sidledsförflyttning. Istället för att få upp klubbhandsken kastade(!)  sig Dahlbom mot stolpen med axeln och styrde undan skottet. När man är i zonen så funkar det mesta.

Lättnaden, glädjen, som sköljde över mig när sedan Fredrik Hetta kunde åka in med 3-1 i tomt mål var påtaglig.

Enligt källor har Pontus Holmberg brutit ett finger. Om så är fallet känns hans säsong tokkörd. Avslutad. Finito. Mörker. Med tanke på att vi under lång tid fått undvara även Marcus Bergman förstärks känslan av att vi har hockey-gudarna emot oss. Då reglerna dessutom är så utformade att man inte kan ersätta skadade spelare med nyförvärv så här långt in på säsongen så ställs nu en allvarlig fråga: - Hur kommer laget, kollektivet, klara av även detta bakslag? Vilka spelare har vi tillgängliga till match mot Huddinge, som exempel?

Ja, jag vet. "Skador drabbas alla av", bla bla bla, men inte så här mycket och på så kort tid! Och dessutom när årets viktigaste matcher ska spelas. Mörker.

Lite tjatigt detta, men, Dahlbom! Väggen...

För övrigt måste Oscar Pettersson skjuta mer, det säger till och med hans morsa!

Att Jimmie Jansson spelade trots att han inte var 100% kurant kunde man se. Inte lika mycket vildsinta offensiva attacker. Spelade istället smart defensivt. Mycket bra prioritering.

Under matchen mot Piteå reste jag frågan om hur Morgan Hassel mådde, egentligen. Var han sjuk? Speciellt i sista perioden såg han stundtals fruktansvärt trött ut. Kom fel i position. Klantade till det för sig som man inte sett i tidigare matcher. Svaret fick jag igår då han inte fanns med i laguppställningen. Det troliga är att han kämpade sig igen matchen utan att vara helt kurant. Dumdristigt, om så var fallet, men samtidigt ett bevis på stort hjärta för föreningen...

Att Niclas Lehman spelar som om han aldrig varit skadad är banne mig både märkvärdigt och nödvändigt!

Passar även på att hylla våra tränare, Paananen och Zetterberg. De gör många saker rätt just nu!


Tack för kaffet....