Efterlängtad seger på bortaplan trots skröpligt spel..

Västervik - Västerås 2-4

Där satt den! En efterlängtad trepoängare på bortaplan. Detta trots ett rätt skröpligt spel sett över sextio minuter av våra Gulsvarta hjältar. Det var mycket fummel, tappade puckar, missade passningar, spel i sarghörn, stök och bök. Men vem bryr sig, egentligen? Tre poäng! Tre poäng som i slutänden av säsongen kan innebära en plats bland de åtta bästa, eller, i sämsta fall(!) innebära nytt kontrakt. 

Man behöver inte vara en Wikegård för att inse att vi fortsatt har rysligt svårt att få till spelet fem mot fem. Det haltar. Det är osynkat. Det är blekt. Det är närmast obefintligt i dagens match. Endast korta sekvenser lyckas laget hålla trissan i anfallszon och där flytta runt för att komma till avslut. I allt övrigt handlade det om att försvara sig, vilket man gjorde bra, och sedan hoppas på lite spelvändningar. 

Något jag gläds speciellt mycket över denna afton är att Dahlbom äntligen fick vinna en match. Ja, han bidrog till denna seger med ett antal riktigt fina räddningar. Så otroligt viktigt. Kanske det enskilt viktigaste när man summerar dagens bortamatch(förutom de tre poängen). En Dahlbom som kommer upp i sitt spel är helt enkelt en livsnödvändighet för laget. 

Vårt powerplay är fortsatt riktigt bra. Att få en chans, och ta den, när matchen stod och vägde visade sig denna gång vara helt avgörande. Visserligen släppte vi idag in två kassar i boxplay men det var inte så mycket att säga om. Första målet för Västervik kan ses som en ren sinkadus. Ett löst backskott och en styrning precis framför Dahlbom. Hopplöst att hantera för en målvakt. Svårt att försvara sig emot då Västerviks forward, Philip Rondahl,  åkte in i exakt rätt ögonblick och därmed lurade våra backar. Västerviks kvittering i spel fem mot tre var inte mycket att säga om, det heller. 

Men det är detta med spelet fem mot fem. Idag provades nya formationer, igen. Utfallet blev magert, anser jag. Mikael Frycklund tycks i dagsläget vara enda forward med förmåga att hålla puck i anfallszon. I övrigt är det mycket "sprätta iväg längs sarger" och hoppas på det bästa. Här finns en enorm förbättringspotential. 

Med denna viktiga bortaseger har vi nu hela nio(9) poäng ned till Västervik som ligger på trettonde plats. Med andra ord var denna seger mer värd än just tre poäng. Man kan nog kalla den en "sexpoängsmatch". Istället för ett Västervik på 19 poäng och vi kvar på 22 har vi nu 25 och Västervik 16. Därav uttrycket "sexpoängsmatch" antar jag..

Tänka sig att Tingsryd som såg så bra ut under försäsongen nu ligger och skvalpar i botten av tabellen. Det hade i alla fall inte jag väntat mig. Ett tidigt tränarbyte tycks inte heller ha påverkat nämnvärt. 

Lite kuriosa. Läser med viss förnöjelse på både Leksand och AIK:s forum efter varje spelomgång. Speciellt AIK:are tycks oerhört missnöjda med det mesta. Allra mest med tränare Mitell. AIK som fram till nu endast förlorat en(!) match samt delar förstaplatsen med Oskarshamn. Visserligen har spelet svajat i många matcher men för sjuttons gubbar. Jag hade alla dagar i veckan accepterat lite svajigt spel om det räckt till delad serieledning. För övrigt är det inte nu man ska vara bäst. Det är sedan gammalt. Jag tror faktiskt AIK blir det lag som kan hota om en plats i SHL till våren. Deras trupp går inte av för hackor. Många individuellt skickliga spelare som alla har en växel till, när det behövs. Akilleshälen för AIK i dagsläget är nog målvaktsspelet. Två bra målvakter men ingen har spelat riktigt bra!

När det gäller Oskarshamn blir det sannolikt lite som "vanligt". Spelar bra ishockey men kroknar när det drar ihop sig till allvar. Lite som oss själva. Sämst när det gäller. Tja, undantaget då förra säsongen, förstås!

Modo i nästa omgång blir en bra värdemätare. Ett lag som började säsongen rätt storstilat men som nu fått massor av grus i maskineriet. Idag förlust på straffar mot BIK Karlskoga på hemmais. Tydligen radade Modo upp chanser men brände allt under ordinarie tid. En viss Henrik Lundberg i BIK:s kasse storspelade och gav laget chansen till poäng. Bra målvakter är rätt viktigt i ishockey, minst sagt. 

I vårt bortamöte med Modo gjorde vi, med mina mått mätt, vår hittills bästa bortamatch för säsongen. Då rämnade vår defensiv några minuter under andra perioden och Modo kunde sedan hålla undan till en uddamålsseger. Vår fram till dess fenomenalt spelande unge målvakt, Ersson, visade sig plötsligt mänsklig och släppte in några enkla mål. Oavsett detta, och att det sedan blev förlust, var jag personligen väldigt nöjd över lagets insats. Det såg helt enkelt förbaskat bra ut! Matchen borta mot Leksand var även den oerhört väl genomförd. Där lyckades vi dock stjäla med oss en poäng hem efter förlust i sudden.

Nu var det dock ett tag sedan vårt kära Gulsvart visade upp samma fart och frenesi som i bortamatcherna mot Modo och Leksand. Kanske är det så enkelt att våra motståndare scoutat oss bättre och därmed hittat vägar att stänga vårt offensiva spel. Vad vet jag? 

En sak kan jag i alla fall slå fast. Vi har fått stopp på blödningen bakåt. Vi släpper inte in många mål. Det är förbaskat bra. Under de senaste fem omgångarna har vi bara släppt in två(2) mål per match. Det är bra. Tyvärr har vi under samma tid endast orkat göra tretton(13) mål varav två i tom kasse. Man kan med andra ord säga att det är ett målsnålt gäng vi följer just nu. 

Bloggen summerar:

- Defensiven och målvaktsspelet känns stabilt ++++

- Powerplay är klart godkänt +++++

- Boxplay är helt okey ++++

- Spelet fem mot fem är - prutt ++

- Målfabrikationen är - prutt ++

Tack för ordet...

Två fina insatser mot topplag...

Västerås - AIK 5-6(straffar)

Under de två senaste omgångarna har vårt 'lågbudgetlag' ställts mot Modo och AIK. Två lag som startat serien oerhört starkt och två lag som har en tydlig agenda. De vill till SHL. Båda lagen innehåller dessutom flera riktiga klasspelare. Spelare handplockade för att utgöra den spets som behövs för att nå riktigt långt på vårkanten. 

Trots detta pressar vi Modo in på mållinjen och förlorar endast med uddamålet. Idag mot AIK, som stundtals visade riktigt fin klass offensivt, lyckades vi hänga kvar i matchen och ta den till sudden och straffar. Ett scenario jag inte trodde var möjligt när serien startade. Gulsvart som ställer upp med en stomme av spelare som förra året huserade i Ettan! En poäng på dessa två matcher kunde varit mer. Det är förbaske mig imponerande!

Fram till nu har vi med andra ord varit med i alla matcher som spelats och hotat våra motståndare om poäng, med undantag för premiärmatchen borta mot Karlskrona. Det är inte illa pinkat av ett gäng 'Ettan-spelare' som till denna säsong kompletterats med värvningar som förväntas blomma ut. Spelare som inte fått genomslag, eller istid, i tidigare föreningar och som nu förhoppningsvis ska ta nästa steg i sin karriär.

Sett till lagets prestation från omgång två fram till idag anser jag att vårt lagbygge förtjänar ett mycket positivt omdöme. Spelare för spelare kan man visst framföra kritik för bristfälliga prestationer under match. Men, kollektivet Gulsvart, ser löjligt bra ut, om jag får uttrycka min åsikt.

Den hetaste potatisen när man lyssnar till supportrar är målvaktsfrågan. Somliga anser att Ersson ska ta förstaspaden. Andra att Dahlbom måste få chansen. I en värld av svart och vitt kan utgången av detta spörsmål vara att låta en 'vinnande målvakt' få spela. Nu är dock inte allt svart eller vitt. Inte ens i ishockey. Det ryms gråskalor i det hela. Ytterst sällan kan ett lag trumma på genom en hel säsong och förlita sig på en uttalad förstemålvakt. Målvakter är inte som andra människor, ska ni veta. De är som gamla vaser. Bräckliga. En utespelare kan berömmas för att ständigt skapa chanser utan att för den skull göra mål. En målvakt bedöms utifrån sitt sämsta ingripande under match. Om målvakten gör 34 fina räddningar drunknar detta faktum om två enkla puckar slinker in. Då är han plötsligt värdelös. Hur kul är det på en skala?

Ta Ersson som exempel. Spelade som på moln och fick fortsatt förtroende mot Modo. Plötsligt kom verkligheten ikapp. Två tveksamma ingripanden som gav Modo energi att vända matchen till sin fördel. Nu var plötsligt Ersson "värdelös" från att tidigare hyllats som närmast en Gud!

Det som ofta glöms bort, tyvärr, när man bedömer en målvakts insats är det som föregår det avslut som trillar in i nät. Vilket hjälp fick målvakten! Förra säsongen blev Dahlbom närmast helgonförklarad för sitt målvaktsspel. Med all rätt. Men det som gjorde honom så förbannat bra var det understöd han fick av hela laget i det defensiva spelet. 

I dagens match tycker jag själv att Dahlbom utstrålade ett visst mått av osäkerhet. Föll tillbaka i gamla synder där han stundtals gled bort från målet på ett märkligt sätt. Ska man lasta Dahlbom för något mål idag så var det AIK:s 1-0. En så stor målvakt som Dahlbom ska kunna stänga ett avslut från den vinkeln. I övrigt anser jag mig inte kunna lasta honom för övriga baklängesmål. Vi bjöd helt enkelt AIK för bra avslutslägen. AIK:s mål fram till 5-4 var ett exempel på detta. Fummel i mittzon som gav AIK spelvändning mot ensam back. Aningen passivt backspel som tillät avslut. Där måste back kunna jobba mer blad mot blad och styra bort avslutet. Men det är min åsikt.

För övrigt #1 kan vi "tacka" AIK:s målvakt som var ungefär lika darrig(!) som vår Dahlbom i denna match!

Vad jag vill ha sagt är att vi behöver hålla igång två målvakter. Att förlita sig på en målvakt som plötsligt "går sönder" är aningen vanskligt. Problematiken med just målvakter är att de behöver förtroende, trots mindre bra insatser, för att bli bra! Minns att Dahlbom även började förra säsongen i Ettan aningen svajigt innan han  kom in i sin bubbla och växte ut till Ettans bäste målvakt!

Kort sagt: - Vi har de målvakter vi har och ska naturligtvis ge båda vårt stöd när de glider in på isen för att vakta vår kasse!

För övrigt #2 tycker jag fortfarande att Kalle Östman är ett riktigt fynd!

På återhörande..

Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...

Piteå - Västerås 1-2

Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin Nilsson, Jimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!

Fågel eller fisk, sol eller pannkaka, vad är vi?

Jag sitter på min kammare, denna förhållandevis vackra januaridag, och funderar över vårt kära Gulsvart. Jag blir inte klokare för det. 

Paananen säger det vi ser: - Det kuggar inte i! 

- Det kuggar inte i men vi leder serien, svarar jag!

Paananen tycker:  - Vi får inte tryck i grejerna! 

Den gode Mikael Mjörnberg som bevakar Hockeyettan ställer sig frågan: - Varför ger Västerås bort initiativet till motståndarna? Framför allt på bortaplan.

Hemma mot Kalix gör vi en anständig insats sett till 60 minuter. Vi lyckas trycka in segermålet med endast sekunder kvar.

Borta mot Borlänge gör vi en anständig insats. Vi lyckas kvittera med enstaka sekunder kvar för att sedan vinna på straffar.

Lika bra att få ur sig med en gång: - Vi gör för lite mål! Ja, så är det. "Äsch, så länge vi vinner spelar det ingen roll", säger någon annan. Så kan det också vara. Jag vet fan inte ut eller in.

Problemen med att inte producera fler mål, på givna lägen, är flera. Det skapar en jädrans anspänning i spelet. Att behöva femtioelva försök för ett mål, det dränerar energi. För tillfället vägs vår dåliga offensiva effektivitet upp av fenomenalt målvaktsspel. Men, det är en skör tråd. Har Dahlbom en dålig dag, hur går det då? Att behöva förlita sig på att Dahlbom ligger kvar på 95-96% räddningsstatistik är ett vågspel. 

Powerplay. Ack så viktigt. Och än viktigare för ett lag som har förtvivlat(!) svårt att göra mål i övrigt. Vi ligger på godkända 26.67% i denna spelform men ändå är jag inte nöjd. Låt mig exempelgöra:

Mot Skövde, borta, fick vi chansen till att spela pp 2+2 i början av tredje perioden. Med en 2-0 ledning och klar dominans hade vi chansen att stänga ned matchen. Avgöra. Kvittera ut tre enkla poäng. Men icke. I ärlighetens namn skapade vi knappt ett dugligt avslut. Direkt därpå fick vi ny chans till pp. Då släpper vi in en reducering! Öken!

Mot Borlänge senast fick vi chansen till spel fem minuter i pp. Vi gör ett mål. I övrigt rätt svagt spel. Strax därpå får vi ny chans i pp. Vi skapar inte mycket. Sju minuter där vi kunde ha avgjort matchen, spelat av, och kammat hem tre viktiga poäng!

Varför får vi inte till det när vi bjuds chansen att avgöra! Här finns utvecklingspotential. Här finns många sköna mål och poäng att hämta hem. Vår effektivitet är för låg, helt enkelt. Vi ligger först på sjunde plats i Allettan Norra i den grenen. 

Och då kan man ju undra hur i hela friden vi kan leda serien? Det går inte riktigt ihop. Tränarna är inte nöjda. Spelarna är inte nöjda. Supportrar kräver mer. Men vi leder serien!

Hur mycket påverkas laget, spelet, av skador som just nu finns i truppen. Tja, Marcus Bergmans frånvaro skapar ett stort tomrum. Oscar Pettersons skada har påverkat "Enköpingskedjans" möjlighet till att visa upp sig. Petter Mattson, som i ärlighetens namn haft lite svårt att komma till i Allettan, åkte på ny skada. Frågan är om Enköpingskedjan med Mattson, Weiskog, Pettersson överhuvudtaget kommer återuppstå denna säsong? 

Vår nye Nordamerikan, Lucas Venuto, har gjort skillnad. På tre matcher har han skramlat ihop 3+3! Det är riktigt bra. 

Vår relativt nye Anthon Eriksson står kvar på 0+0 efter nio(9) matcher i Allettan. Det är naturligtvis underkänt. Ja, jag vet. "Han gör ett bra jobb på isen", och så vidare. Nu senast mot Borlänge gjorde han troligen sin bästa insats i Gulsvart. Men i alla fall. Det är poängen, målen, jag ännu suktar efter!

Hur går det då för våra backar? "De är för små och lätta", hörs ibland. Att vara liten behöver inte vara ett hinder för att vara bra på sin uppgift. Men, visst. Ibland ser vi från läktaren, vi alla experter, att mindre och lättare backar har det tyngre(!) när det gäller att böka och stöka framför eget mål. Att hålla rent. Mindre och lättare backar har även svårt att "få stopp i spelet" ute vid sarger. Något som förra säsongens tränare, Christer Olsson, ofta lyfte fram. 

Det största problemet ligger inte där, anser jag, tvärtom som jag är. Det är inte i det defensiva arbetet runt egna målet vi har, får, stora problem. Det är istället när våra backar ska sätta igång vår offensiv jag ser problem. Ibland stora problem. Då spelar det ingen roll vilka fysiska förutsättningar som finns. En bra offensiv börjar oftast med uppspel från våra backar. Det är våra backar som i mångt och mycket sätter agendan i forwards möjligheter att skapa fart i offensiven. 

Någon annan än jag som noterat att många motståndare, speciellt från norr, kör med rätt skoningslös forcheck mot våra backar? De siktar in sig på puckförande back samtidigt som de skickar annan forward mot den andre, icke puckförande, backen. De vill helt enkelt:

- Förhindra puckförande back att spela enkelt back-back spel.

- De vill stressa puckförande back till att slå en svår förstapass.

Detta är något som skapat synbara problem för våra backar. De hamnar i en obekväm situation och paniken lurar därmed runt hörnet. Här måste forwards ge understöd på ett bättre sätt. Hur detta ska ske lämnar jag åt mer sakkunniga att lösa. Nu senast mot Borlänge tyckte jag dock det såg stabilare ut än i tidigare matcher som mot Kalix och Boden. Å andra sidan är inte Borlänge ett Norrlandslag!

Hur summerar jag då detta mitt inlägg? Tja, jag är nöjd. Nöjd med att vi trots smärre problem här och där hankar oss fram på ett rätt förtjänstfullt sätt. Att vara serieledare indikerar i alla fall på att vi gör många saker både rätt och bra. De två senaste matcherna är bevis för detta. Sena mål och räddade poäng. Fint som snus..

Tack för ordet...

Marknadsföring, värva, trams...

Hjälm på - överallt!

Det är trevliga grabbar som lirar i Gulsvart. Det är ett som är säkert. Oavsett hur se ser ut. På tal om att "se ut" har jag fortfarande besynnerligt svårt att känna igen spelare när de inte har rustningen på. Med eller utan är som dag och natt. Med rustning ser de alla ut som gladiatorer. Utan rustning påminner de flesta om - glasspinnar. Tycker, för igenkännandets skull, det borde ingå i uppdraget för alla spelare att alltid bära hjälm, åtminstone. Med rätt nummer. Oavsett. Ett enkelt och effektivt sätt att alltid marknadsföra sin förening, dessutom. Följande scenarier skulle tänkas utspelas om mitt tips efterlevs:

Marknadsföring #ICA

- Kolla, han med vid godishyllan!

- Vad, vad är det med honom?

- Men, ser du inte? Det är ju Jesper Cedergren. Han spelar i VIK

Marknadsföring #Badhuset

- Ha, kolla dåren vid trampolinen!
- Vart, vart!
- Där, nu ska han hoppa i!
- Men, det är ju Jimmie Jansson, han spelar i VIK!

Tänk så mycket goodwill som kunde skapas med så enkla medel. 

------------

Jag vet att det mumlas i leden. Supporterleden. Och tisslas. Och tasslas. Kommer det någon förstärkning till laget. En center, en back, en målvakt. Önskemålen varierar beroende på vem man pratar med. Med skador nu på Oscar och Kenny aktualiseras detta. Vi behöver bredda truppen. Frågan är då vad vi kan förvänta oss? 

Ut mitt perspektiv skulle jag föredra följande:
- En Mats Lusth
- En Marcus Persson

Du kanske inte förstår hur jag menar? Tja, det förstår jag. Vad jag menar är att vi behöver en elak jävel till de bakre regionerna. En chef. När man ställer ut honom på isen, i ett boxplay som exempel, då blir det lugn och ro för Dahlbom. Låt mig exemplifiera lite till. Dick Ahlström, Lindlöven. 114 pannor tung back. Vissa av våra supportrar roade sig med att ropa "tjockis" till denne spelare. Må så vara. Jag själv roade mig med att titta på hans spel de senaste tre matcherna mot oss. Stabil, är ordet. Med sin tyngd städade han bort runt målet. Spelade i övrigt väldigt enkelt. Stabilt. Den typen av back vill jag ha. Gissar att det är ungefär den digniteten vi kan förvänta oss vid ett förvärv. En stabil back som rensar returer framför eget mål och sedan spelar sarg ut. Vi har redan tillräckligt med spelande backar, anser jag. 

När det gäller forwards önskar jag mig en korsning mellan Fredrik Johansson och Marcus Bergman. Vad får man då? Jo, en Markus Persson. Ni känner säkert alla till att Persson har haft det fortsatt motigt i sin karriär trots klubbyte till SSK. Persson som var tänkt som en av tre viktiga poängspelare i SSK har haft en synnerligen tung höst i HockeyAllsvenskan. Väldigt få matcher spelade. Skador. Sjukdom. Sidsteppad av nuvarande tränare som hellre plockar in någon 17-årig junior från SHL! Enligt vissa rykten är Markus på väg bort från Kringlorna. Nu är ju Herr Persson en ytterst osäkert kort med tanke på bakomliggande historik, men, det är den typen av spelare vi behöver för att det ska göra skillnad. Lite klass. Inte bara bredd. Tycker jag!

När det gäller målvaktsspelet känner jag mig än så länge väldigt trygg. Vår väldige Värmlänning känns väldigt stabil. Dahlbom har tagit steg i sitt målvaktsspel denna säsong. Helt naturligt då han nu får spela regelbundet och med stort förtroende från ledarstab. Det bygger. Målvakter är rent allmänt lite underliga. Det är sedan gammalt. De måste nog vara stöpta i en annan mental form än utespelare. Tänk dig själv att träna sex dagar i veckan och sedan stå där som ett fån och öppna båsdörren! Vänta på sin chans. "Hoppas" att kompisen misslyckas så man själv får spel. Eller omvänt. Stötta kompisen så att han spelar så bra att du själv INTE får spela! Märkligt, på min ära. Själv hade jag nog aldrig accepterat att stå och öppna en jävla båsdörr i tre veckor. Hade troligen gjort allt för att sabotera för min målvaktskollega. Klipulver i suppen inför match, som exempel. 

Nu hoppas jag att vår nya Anton Eriksson kommer in i andra andningen på morgondagens träning. Har sett honom två träningar nu samt två matcher. Utan att vara elak vill jag nog påstå att den gode Anton ligger lite efter i sin fysiska status. Fullt förståeligt. Har man jönsat runt med Arboga hela hösten så blir det lite så. Mer allmänhetens åkning på träningarna, typ. Han har trots allt hela våren på sig nu att jobba ifatt. Vara riktigt redo när det drar ihop sig till playoff och kval! Att Anton har kvalitéer det syns. Gäller bara att få upp flåset...

Tack för detta...

Stabilt, var ordet, sa Bull!

Lindlöven - Västerås 0-3

Det blev aldrig någon riktig match denna gång. Lindlöven ville säkert mer, men, kunde inte. Redan efter några byten kände jag att lugn från min plats på läktaren. Vi hade gjort hemläxan från förra matchen och var redo på ett helt annat sätt. Där Lindlöven tidigare hittat åkvägar in i vår zon var det nu - stängt. De hade förfärligt svårt att få ned puck i vår zon överhuvudtaget och när de väl lyckades kom de inte till farliga avslut. 

- Om jag var aningen missnöjd över vårt spel i egen zon i mötet innan så var jag desto mer nöjd denna gång. 

Att vi dessutom kunde städa av ett tidigt boxplay  utan att Lindlöven fick till några riktiga farligheter var en tydlig indikation på min tes. Vi hade gjort hemläxan. Vi läste sönder deras powerplay rätt enkelt. 

När vi själva bjöds ett powerplay satte vi rejäl press. Efter några hyggliga chanser kunde till slut Marcus Bergman raka in en retur fram till 1-0. Bara knappa minuten kom tvåan. Fredrik Hetta höll sig framme på en retur efter att vi fått till en spelvändning. Lindlöven fortsatte att försöka men vi kunde väldigt enkelt avstyra deras försök till att skapa chanser. Den första perioden genomfördes med ett stort lugn av Gulsvart. Fokuserat. Balanserat. Stabilt

Till den andra perioden var Lindlöven naturligtvis tvungna att hitta en väg in i matchen igen. De var därför ivrigare och lyckades hålla lite längre anfall. Men,  de hade fortsatt väldigt svårt att hitta fram till bra avslutslägen. 

- Utan större besvär höll vi motståndarna längs sargerna och stängde ned deras försök att komma till avslut nära mål.

Jag fick känslan av att spelplanen var just fokus på att inte bjuda några chanser. Utifrån det skulle man gå till attack när rätt tillfälle bjöds. Vi drog oss medvetet tillbaka för att spela som Lindlöven tidigare framgångsrikt spelat mot oss. Invänta spelvändningar. Stabilt var ordet.

Den sista perioden spelades av. Så kändes det. Lindlöven hade inte ork, kraft, eller förmåga att hota mer än ytterst sporadiskt. Vi låg hela tiden på rätt sida med alla våra spelare och kunde enkelt avväpna alla deras försök till konstruktivt anfallsspel. När vi så fick möjlighet till spelvändning kom följdriktigt 3-0. Kedjan med Mattisson, Skiöld, och Bergman krånglade(!) sig fram i anfallszon. En sidledspassning från Bergman till Skiöld som lyckades hitta ett hål mellan stolpe och målvakt och pucken ramlade in. Har inte sett några repriser men kan tänka mig att Lindlövens målvakt var aningen missnöjd med det ingripandet. 

Mitt samlade intryck av matchen, eller kanske matcherna, mot Lindlöven består. Räknar då in alla fyra matcher vi nu spelat mot dem. När vi gör rätt saker, spelar vårt spel, då är vi klassen bättre än Lindlöven. I grunden har vi bättre defensiv, bättre målvakt, starkare kollektiv, samt större bredd på det offensiva spelet. Tilläggas kan att vi sannolikt har bättre fysisk status än de flesta lag som nu spelar i Allettan Norra. 

Lindlöven, som exempel, orkade driva på i sitt spel ungefär halva matchen i ABB Arena. I returmötet såg de faktiskt slitna ut redan från start. De hade inte lyckats återhämta sig på samma sätt som vi gjort. Det tar jag som bevis för mitt påstående att vi själva är väldigt bra tränade!

Tidigare under höstsäsongen har vi sett samma scenario match efter match. Våra motståndare har kommit ut hungriga i period ett för att nästan gå på tandköttet i period tre. 

Summering: 

- Vi städar av Lindlöven på ett oerhört fokuserat och samlat sätt. Ingen spelare sticker ut. Alla gör sitt jobb. I byte efter byte. Maler på. Håller sina positioner. Går inte bort sig. Bjuder inte på misstag. En lagmaskin, helt enkelt. 

När jag skriver att "ingen spelare sticker ut" är det en sanning med viss modifikation. Marcus Dahlbom såg oerhört trygg, lugn, och samlad ut i sitt spel. Till stor del beroende på att han nu fick ett helt annat understöd i det defensiva arbetet. Inga frilägen, typ. Alexander Lindelöf gjorde sin bästa match i Gulsvart denna säsong! Nu spelade han precis så som vi vill att han ska göra. Går fram och deltar i det offensiva spelet utan att det på något sätt äventyrar det defensiva uppdraget. Balans. 

- Utöver det är det naturligtvis alldeles utmärkt att Marcus "Bärra" Bergman fortsätter göra mål. Likaså med Fredrik Hetta. Notoriska målskyttar är alltid bra att ha.

Men, jag vidhåller, trots allt, att det var KOLLEKTIVET Gulsvart som genom klokt och väl avvägt spel tog hem tre poäng på ett överraskande bekvämt sätt. Jag ser det som ett tydligt tecken på att våra tränare har just den rätta fingertoppskänslan som behövs för att korrigera och rätta till. 

Tack för det...

Sviten bruten, jämmer och elände!

Lindlöven - Västerås 2-1

Det blev som bekant torsk i den sista matchen, borta mot Lindlöven, och den fina sviten av segrar är därmed bruten. Detta på gott och ont. Laget slipper laget nu en extra börda. Vid seger hade vi tangerat tidigare klubbrekord och stort fokus på nytt rekord hade kommit som lök på laxen. Ett fokus som egentligen är rätt ointressant ur det längre perspektivet. Det viktiga, det fortsatt viktigaste, är naturligtvis att i kommande AllEttan hitta ett sätt att ta sig till den stundande kvalserien. Ur det perspektivet är både rekordet och förlusten mot Lindlöven av rent akademiskt värde. 

Då jag själv var på plats i Lindesberg till denna match kan jag krasst konstatera att vår insats var godkänd men inte mer. Vi skapade tillräckligt många chanser för att vinna även denna match men denna gång hade vi inte den medgång som behövs när skärpan inte är 100%. Vid flera tillfällen spelade vi runt lite för mycket istället för att gå på avslut. Det var lite för lekfullt ibland, helt enkelt. Åtminstone upplevde jag det från läktaren. Lindlöven, däremot, gick för fullt från start till mål. Akilleshälen denna match var att vi inte förmådde utnyttja våra powerplay. Mål där och matchen hade vunnits utan större problem. Men som sagt. Den riktiga skärpan, eller inställningen, var inte med laget denna kväll. Fullt förståeligt. Allt var redan avgjort. Serieseger och fortsatt spel i AllEttan. 

- När vi väl gasade på, tog i som vanligt, lyste klasskillnaden igenom. Så jag är lugn..

Nu är det bara att invänta lottningen till AllEttan och påbörja nästa fas denna säsong. 

Det som gladde en hel del denna kväll var att närmare ett trettiotal supportrar hade tagit sig till Lindesberg denna onsdagskväll för att följa sitt lag i en närmast betydelselös match. Det är fan i mig riktigt bra....

- Att sedan Sami gick bananas över domarens märklig bedömningar i den sista delen av tredjeperioden förhöjde den totala upplevelsen med många procent. Helvetet vilka röstresurser den grabben har!

Jag var även tacksam över att inte behöva frysa tasken av mig under kvällen. Till skillnad mot hallen i Kumla var Lindlövens hall utrustad med värme som gav vistelsen en känsla av visst välbehag. Däremot lite visset att de hamburgare som fanns att köpa värmdes via en smörgåsgrill. Men, tillbehören var goda. Ytterligare ett minus att damen som förestod kiosken hade den gällaste röst jag hört sedan jag lade häftstift på frökens stol i årskurs tre.

Fanns det då ingen spelare som stack ut lite extra denna kväll? Tja, nä, kanske. Jo, Dahlbom stred tappert och gjorde en stabil insats igen. Målen var i det stora hela otagbara. 

Lindlöven har en förstafemma som håller okey nivå. Dessutom ett powerplay som är vasst. I övrigt ett lag på dussinet i Hockeyettan. 

Den som vill kan läsa här hur Lindlövenspelaren Max Lalander upplevde matchen. Jag konstaterar, efter att läst texten, att han inte har någon större insikt i hur matchen egentligen såg ut. "Vi styrde matchen", säger han, som exempel. Jo tjena, säger jag....

Nä, nu får det räcka..

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Nya seger mot vilt kämpande Arboga..

Marcus Dahlbom 94.23%

Arboga - Västerås 1-3

Ännu en bortaresa denna höstsäsong. Enköping, Köping, Surahammar, Arboga och Mariestad, så här långt. Trevligt värre kan jag säga. Det är lite som att komma hem varje gång fast man är på bortaplan. Man befinner sig ständigt bland vänner. De dyker upp, överallt. Små som stora, långa som korta, män som kvinnor, unga och gamla. En härlig blandning av Svartgula supportrar. Utöver det träffar man alltid andra intressanta personer och personligheter. 

När det gäller matchen mot Arboga så gestaltade sig den ungefär som matchen hemma mot Enköping. Vi började skapligt, tog tag i matchen från första nedsläpp, hade några fina chanser att göra första målet. När vi inte lyckades spräcka målnollan fick Arboga mer mod och började flytta upp spelet. Det var väl inte speciellt mycket mer att säga om den första perioden. Jämt på isen och båda lagen hade hyggliga lägen att hänga en kasse eller två.

Den andra perioden rullade på som den första. Arboga stred tappert och vi tog i utan att förta oss, såg det ut som. Det slog inte direkt gnistor om vårt spel men samtidigt bjöd vi inte Arboga på några heta lägen. Första målet i matchen kom mitt i perioden när Johan Skiöld tog saken i egna händer. Detta efter ett powerplay där vi skapat några hyggliga chanser utan resultat. Johan tog pucken från sarg, in mot slottet, och hängde in pucken elegant vid bortre stolpen. Inte mer med det. Tyvärr lyckades vi inte kapitalisera på vårt ledningsmål utan Arboga kunde omgående kvittera efter ett pucktapp i sarghörnet bakom Dahlbom. Kändes lite onödigt men inte helt orättvist sett till matchen. När vi några minuter senare drabbades av en utvisning anande man oråd. Nu fick Arboga läge att vända på steken till egen fördel. Men, tji fick dom. Nu var det deras tur att "tappa puck" bakom eget mål och plötsligt fick Marcus Bergman läge, i fyra mot fem, att vispa in pucken. Första försöket gick inte alls. På något märkligt sätt fick han tillbaka pucken för nytt försök och då gick det bättre. Smack, sa det bara och vi hade 2-1 i matchen. Återigen var Johan Skiöld inblandad, denna gång i förarbetet. 

Till den tredje perioden tycker jag att Gulsvart kom ut med en helt annan pondus och bestämdhet. Arboga hamnade gång på gång på rygg i egen zon och hade fasligt svårt att freda sig. Till slut kunde de inte stå emot och Marcus Bergman lyckades trycka in ännu en puck bakom Arbogas målvakt. Gissa vem som stod för förarbetet? Ja just det, Johan Skiöld! Med 3-1 i ryggen blev resten av perioden en lång transportsträcka mot slutsignalen. Precis som i tidigare matcher stängde laget ner matchen på ett effektivt sätt. 

Den enda dramatiken efter vårt tredje mål utspelades då Kenny Källström klev fram i mittzon och stängde för en framstormade Arbogaspelare. I mina, och många andras, ögon en klockren open-ice-tackling. Det tyckte inte domaren som belönade Källström med 2+10 för tackling mot - huvud! Det är tråkigt att det ska vara så svårt att premieras för en rejäl tackling i tider då rädslan för skador mot huvud väger tyngre. I detta fall upplevde jag att Arbogaspelaren "sjönk ihop" när han såg Källström torna upp sig. Kanske en naturlig reaktion, men, det innebar att han därmed kom in väldigt lågt i kollisionsögonblicket. Med andra ord hopplöst läge för Källström! Han kunde inte gärna "hoppa undan" i sista tiondels sekunden...

Summa summarum en stabil insats av Gulsvart i en match där våra motståndare troligen gjorde personbästa i varje byte för att hänga med. 

I och med denna seger har vi nu nio raka segrar! Det är fan i mig inte kattpiss. Oavsett serie är det jädrans bra att vinna så många matcher i följd. Det indikerar på något. I detta fallet, hävdar jag, indikerar det på att laget funnit en trygghet i sitt spel som präglar uppträdandet från första till sista nedsläpp. Stabilt, är ordet för dagen. Stabilitet. Väldigt få egna misstag över hela isen. Väldigt få gånger man bjuder sina motståndare på något gratis. Ska de ha en målchans mot oss får de minsann jobba hårt för det. 

En annan sak som gläder mig väldigt mycket är Marcus Dahlboms nyfunna stabilitet i kassen. Han ser så förbaskat trygg ut i sitt agerande. Allt hänger ihop, som vanligt. Då alla andra i laget gör rätt saker vid rätt tillfälle blir naturligtvis Dahlboms uppgift aningen enklare. Han kan släppa en och annan retur, men ingen fara. Alltid en egen spelare(back) som städar undan. Otroligt viktigt att Herr Dahlbom får bygga upp tillit till sin egen förmåga inför de matcher som stundar i AllEttan. 

I övrigt måste jag åter igen kreditera alla härliga supportrar som dyker upp i de arenor som laget besöker denna höst. I fredagens match var det säkerligen 300 västeråsare på plats och stöttade laget matchen igenom. Måste vara förbaskat roligt för spelarna att få avsluta varje match med att sjunga tillsammans med denna supporterskara! VIK Support ska ha all heder i detta. 

Till sist konstaterar jag att Marcus Bergman kan bli den målmaskin som vi som väl behöver framöver. Den kemi på isen som Marcus och Johan Skiöld visar upp lovar mycket gott.

Det om detta...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Omstart med sikte på AllEttan...

"Vad stort sker, det sker långsamt; inte ens en druva eller ett fikon kommer till stånd på ett ögonblick."

[Epiktetos]

Nu är jag inte säker på att den gode Epiktetos i första han tänkte på Gulsvart när han myntade dessa visdomsord. Epiktetos var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. [Källa] Oavsett detta pekar han på något viktigt och centralt. Den som trängtar efter framgång behöver även visst mått av tålamod. Att få ett frö att växa till en fullmogen frukt kräver stor omsorg. Slarvar man på vägen riskerar man att aldrig får njuta av någon frukt. 

Till denna säsong såddes ett frö. Ett frö till något nytt. Ny division, nytt ledarskap, ny spelartrupp. Fram till nu har våra tränare med stor omsorg vårdat det växandet fröet. Det är ännu bit kvar innan det ska bära frukt. Ännu har inte allt fallit på plats. Tålamod, mina vänner, tålamod, kommer vara nyckeln. Än är laget, kollektivet, en gänglig och rank planta. 

Sett till hur laget presterat under de första elva omgångarna tycker jag mig skönja en förändring som pekar åt rätt håll. De två senaste matcherna mot Grums och Lindlöven. Två segrar. Två matcher där jag tyckte mig se en bättre balans i spelet. Mognare. Ett spel mer anpassat efter situation. Vi kunde växla mellan kreativt och destruktivt spel när så behövdes. Bra. 

Målvaktsspelet har diskuterats och kritiserats. Men är det verkligen så dåligt? 

 Powerplay, hur ser det ut?

Boxplay?

Tekningar?

Skotteffektivitet?

Utvisningar?

Det ser inte alls så tokigt ut! Dahlbom har klättrat upp i rankingen. De två senaste matcherna har hans insatser varit bra. Speciellt mot Lindlöven gjorde han några avgörande räddningar i period två som bidrog till vår seger. 

Det som inte är bra är vår förmåga att dra på oss utvisningar i tid och otid. Sannerligen är det lite märkligt att vi, som oftast är det spelförande laget, dragit på oss så många utvisningar. Varför har det blivit så? Till viss del anser jag det kan förklaras av viss nonchalans. Spelare har inte tagit det extra skär som behövts utan istället valt att jobba med klubban(hakning,slashing,tripping) Här krävs bättring då alla lag vi möter kan ställa ut en pp-formation och straffa oss. 

Skotteffektiviteten är nu på en anständig nivå. Boxplay och powerplay likaså. När det gäller tekningar är vi faktiskt, statistiskt, riktigt bra. 

Hur ser det då ut med spelet fem mot fem? Som alla minns hade vi länge urusel utdelning i spelet fem mot fem jämfört med andra "topplag" i ettan.

Här kan man skönja en klar uppryckning. Mycket bra!


Jag anser att det finns flera indikatorer som pekar åt rätt håll just nu. Kompletterar jag detta med mina intryck av de senaste träningarna förstärks jag i min tro. Laget växer. Både på individnivå och som kollektiv. Huruvida vi över tid kommer bli tillräckligt slagkraftiga för att utmana om en kvalserieplats till våren är dock ännu inte givet. 

En första intressant kraftmätning sker under morgondagen då vi möter ett toktaggat Mariestad på bortais. Ett Mariestad som hemskt gärna vill visa att de kan slå oss. Ett Mariestad som ser morgondagens match som höstens stora händelse i seriespelet.

Tack för titten..

Som vanligt är källan till all statistik hämtad från Swehockey!