Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...

Piteå - Västerås 1-2

Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin Nilsson, Jimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!

Grisbilen stannade till vid ABB Arena...

Härligt grisiga Mariestad...

Västerås - Mariestad 5-1

Ja jäklar i min lilla låda! Det blev precis så grisigt och tufft som jag förväntat mig i matchen mot Mariestad. Vilken otrolig skillnad det blev i intensitet, överallt, på isen redan från första nedsläpp mot tidigare matcher. 

Jag spekulerar nu, men, en del kan säkerligen bero på en viss revanschlusta från hela laget efter insatsen mot Östersund. Då var vi istället pinsamt bleka. Säsongens bottennapp, månne?

Inför matchen visste jag i vanlig ordning inte vad jag skulle förvänta mig. Naturligtvis närde jag en förhoppning om rejäl uppryckning från Gulsvart. Nu ställdes vi mot ett Mariestad som ångat på rätt bra och som till skillnad mot oss skottat in massor av mål. Med tidigare drabbningar i färskt minne var jag därför försiktigt optimistisk inför nedsläpp.

- När slutsignalen senare ljöd var jag till lika stora delar överväldigad som chockad! 

Nåja, en sak i taget. 

Grisarna från Bofors. Fel, grisarna från Mariestad. Säga vad man vill om Mariestad men de skapar definitivt massor av känslor på isen och läktaren genom sitt sätt att spela ishockey. Det tackar jag så hemskt mycket för. Jag vill inte i detta inlägg hänga ut någon särskilt grisig spelare i Mariestad, men, det fanns en med skägg som var lite av en överstegris. En fantastisk rollspelare, om än väldigt begränsad spelmässigt, som i varje byte delade ut hugg och slag både högt och lågt. Tyvärr halkade hans gloria som tuff och brysk på sned då han även ägnade sig åt att försöka filma sig till utvisningar. Man måste välja. Antingen eller. Man kan inte både vara tuff och feg, typ.

Som tur är fanns det inte en enda spelare i Gulsvart som vek undan. Tvärtom. Alla stod upp. Tog inte skit. Därutöver var det några spelare i egna laget som tycktes trivas mer än andra när det väl drog ihop sig till verbala och fysiska utmaningar. Tänker på Hassel, Weiskog och Anthon Eriksson som exempel. En viktig dimension i ett starkt kollektiv. Egna spelare som inte räds att stå upp, ta en smäll eller två för laget. 

Inför den tredje perioden sa jag till min ständige medföljare "Kepsen" att det vore kul om Fredda Johansson fick lite utdelning för allt sitt fina slit. Jo tack! Freddan svarade upp med att göra två riktigt fina mål. Två klassavslut. I det ena fallet elegant framspelad av Niclas Lehmann. I det andra fallet ordnade Freddan allt själv genom att helt sonika åka in med pucken ensam mot back och målvakt. I boxplay! Helt enkelt formidabelt. I ansiktet på grisarna, typ!

Jag har lite svårt att lyfta fram enskilda spelare i en match där alla tycktes fyllda av adrenalin och självförtroende. Det fanns banne mig inte en enda spelare som föll ur ramen denna match. Okey. Ska jag vara ärlig kan jag peka på en spelare som hade det märkligt svårt att få ordning på puck, klubba och skridskor vid några tillfällen. Robin Nilsson. Jag tror det var tre tillfällen i matchen där han följde med fint upp i anfallet, fick puck serverad i slottet, men närmast slog knut på sig själv utan att någonsin träffa den lilla svarta trissan på isen. Såg lite roligt ut, på sitt sätt. Ingen större fara på taket kan tyckas men i jakten på en topplacering är alla detaljer viktiga. 

Kevin Weiskog. Har skrivit det förut. Helvetet vad han gör mycket nytta på isen. Stor, tung, och jobbig att möta. 

Inför sista perioden fruktade jag, i vanlig ordning, det värsta. Då vi inte lyckades nyttja vårt spelmässiga övertag i de tidigare två perioderna hade det inte alls varit ologiskt om Mariestad skickat in ett ledningsmål. Ty sådan är ordningen. Enligt mig. När det egna laget spelar bra, pressar på, så gör motståndarna mål. 

Lyckligtvis blev det precis tvärtom. Gulsvart kliver in i tredje perioden och formligen kör över Mariestad. Stänker in fyra kassar. Det såg jag inte komma! Speciellt inte med senaste matcher i minnet. Så jävla skönt! Jimmie Jansson gör mål. Lucas Venuto gör mål. Och så Freddas dubbla. Fyra raka kassar mot ett starkt Mariestad. Det var fan i mig smått imponerande. 

Det tidigare, med all rätt, så kritiserade powerplayet var inte så mycket bättre denna match. Men. Se på sjuttons. Två mål i denna spelform! Trots allt, kan man säga. Här finns mer att hämta. Tycker jag.

Backspelet, som i matchen mot Östersund var mest öken, var åter så stabilt som vi sett tidigare under höstsäsongen. Å andra sidan tokkörde inte Mariestad i sin forechecking som flera av Norrlandslagen gjort tidigare. Eller så var våra backar bättre förberedda. Vet i fan! Oavsett så fick vi vid flera tillfällen njuta av hur våra backar lugnt hanterade puck och satte upp det offensiva spelet. Bra så.

Oscar Pettersson, den spelevinken, var tillbaka och fick några byten. Kul, kul. 

När man betänker att vi har Marcus Bergman och Petter Mattson utanför laget just nu p.g.a skador ser det i dagsläget spännande ut. Gulsvart går trots deras frånvaro ut och gör, förmodligen, säsongens mest gedigna insats på hemmaplan. Förstå när dessa herrar är spelklara igen. Sugna som den. Då blir det åka av. 

Summa summarum. Denna fina insats, dessa tre poäng, är inte vatten värt om inte laget fortsättningsvis kan hålla samma höga nivå. Vi har än så länge inte "vunnit" någonting. Målet måste vara att hålla sig kvar i toppen av tabellen och i slutänden försöka sno åt sig en placering som nummer ett. När vi nu varvat serien och mött alla lag, några två gånger, så ser jag inget som säger emot denna målbild. Trots att vi blev utskåpade av Piteå och Östersund på bortais anser jag vi har en stor chans att sluta etta i Allettan Norra!

Nu kör vi, mot seriefinal, eller vad sjuttons det heter. Förstå att få möta Kristianstad i bäst av tre för gå direkt till en kvalserie! Jag får ribba bara av tanken...

Mariestad då? Tja, de var inte alls dåliga. Tunga, i mångt och mycket skridskostarka, men denna gång väldigt trubbiga offensivt. Ett bra hockeylag, helt enkelt. De kommer säkert kunna ta tillräckligt många segrar i de omgångar som är kvar för att hota om en placering i toppen. Eddie Davidsson gjorde inte mål mot oss denna gång heller men fick i alla fall nöjet att spela fram till en kvittering. 

Tack för kaffet...

46 sekunder....så lite fattades!

Marcus Jonsson - Björklöven, vinnare!

Björklöven - Västerås 3-2

Det kunde man ge sig fan på! Vi torskade mot Björklöven i årets viktigaste match. Surt sa räven men kul för Marcus Jonsson och grabbarna i grönt. Efter matchen kunde jag i mitt twitter-flöde följa många supportrars arga, ilskna och besvikna kommentarer. Fullt naturligt med all denna frustration som flödade likt en vårflod genom det digitala nätet. Det som slog mig var bland annat detta med avsaknaden av vinnarkultur som kom upp. Att vi alltid är "sämst när det gäller". Sett till våra senaste säsonger något som verkligen finns fog för. Kanske även över längre tid. Men just i denna match, denna miserabla säsong, anser jag inte att epitet stämmer riktigt. Vi var inte "sämst" i dagens match mot Björklöven. Vi har spelat än sämre i tidigare matcher denna säsong. Betydligt sämre, till och med. 

Det var inte i kvällens match mot Björklöven vi spelade bort våra chanser att undvika negativt kval. På något sätt hade vi chansen t r o t s detta. I det stora hela gjorde laget en så pass stark insats som man kunde förvänta sig med tanke på alla tidigare insatser denna säsong. Man kan kort och gott säga att vi spelade bort våra chanser att undvika negativt kval redan under seriens första sex omgångar. Hela hösten var ett närmast konstant mörker av icke-prestationer. Hela hösten lade vi grunden till att hamna i ett negativt kval. Efter jul och nyår har dock laget, av och till, gett förhoppningar om något bättre. Om en möjlighet att undvika den ödesmatch som nu blev fallet uppe Umeå. Men, återigen, vi lyckades misslyckas för många gånger på vägen. 

Så att påstå att vi var "sämst när det gäller som mest" denna säsong äger inte riktigt bärighet av den enkla anledningen att vi har varit för dåliga, hela säsongen. Om ni nu förstår hur jag tänker. Däremot är det ställt utom allt tvivel att vi var "som sämst när det gällde" i SHL-kvalet mot KHK och Rögle. Då hade vi innan det varit en maskin som bara malde ned våra motståndare. Närmast oövervinnerliga. Att då misslyckas så kapitalt som vi gjorde mot KHK och Rögle var en riktig styggelse.

Vad jag försöker säga är att vi kanske hade allt för stora förväntningar på lagets förmåga när nu allt ställdes på sin spets. Vi kanske närde en naiv önskan om att det bortaspel som inte funnits tidigare under säsongen plötsligt skulle infinna sig! Vårt borta-facit denna säsong har ju inte varit direkt lysande, om man bara tänker efter. 

Utifrån detta anser jag att laget gjorde en klart godkänd insats mot ett vilt kämpande Björklöven. Naturligtvis hade jag önskat mer, men, vi kanske var för fega. Eller så orkade inte grabbarna. Trots allt gick vi runt på tre kedjor i större delen av matchen och det märktes. Björklöven som trummade på med fyra kedjor orkade hålla bättre fart fram till slutet. Varför C Olsson valde att gå på färre spelare vet bara han. Hade vi hållit undan hade ingen ifrågasatt hans matchning. Nu, vid förlust, kan man ha synpunkter om det var klokt.

En annan sak som dök upp var det mer traditionella. Att leta syndabockar. Visst, Mylläri kunde agerat lite mer resolut och kanske avvärjt Lövens kvittering till 1-1. Visst, Jimmie Jansson kanske inte skulle jagat puckförare bakom målet innan Lövens 3-2. Men vi kan vända på steken och titta på de mål vi gjorde. Då var det Löven som tappade markering och vi fick utrymme att göra mål. Speciellt vårt 1-0 genom Lucas Zetterberg. Där var inte Löven vakna. Så kan man hålla på. De allra flesta mål tillkommer faktiskt på grund av motståndares misstag. Eller egna. Så har det alltid varit och kommer vara.

När jag granskar Lövens 3-2 mål ser jag tecken på det jag beskrev ovan. Lite trötthet. Även om Jimmie Jansson "gick bort sig" bakom eget mål fanns Fredrik Johansson till hands för att stöta mot Lövens målskytt. Men, han hann inte fram med klubban. Det handlade om någon tiondel. Med lite piggare ben, och hjärna, kanske "Freddan" hunnit med att ta bort det skottet. Små marginaler, tillfälligheter, slumpen. Henrik Lundberg var egentligen perfekt placerad när skottet kom. Nu uppfattade jag avslutet från Zach Hamill som halvt misslyckat, men, det blev perfekt. Kan aldrig tänka mig att han medvetet siktade u n d er Lundberg. Gissningsvis ville han skjuta högt men pucken gick istället längs isen under Lundbergs benskydd. Slumpen, tillfälligheter, tur, flyt, vad du vill. 

Det målet satte på sitt en symbolisk punkt för vår säsong 16/17. Ett halv misslyckat avslut(!), som blir perfekt! 

Det fanns dock en spelare i Gulsvart som stack ut lite extra, som i varje byte försökte vara konstruktiv, som bidrog. Både offensiv och defensivt. Mikael Frycklund. Tycker han stundtals var strålande på isen. Vi hade behövt två, tre, fyra spelare till av Frycklunds dignitet på isen denna kväll.

Sammantaget är jag inte allt för bedrövad över förlusten. Vi föll, i min ögon, med flaggan närmast i topp. Fyrtiosex sekunder. Så lite skiljde mellan succé och fiasko denna kväll. Fyrtiosex sekunder av en säsong som bestått av 187 200 sekunder. Hade vi klarat oavgjort skulle vi troligen hyllat hela laget för sin insats. Fyrtiosex sekunder, kan göra stor skillnad.

Nu laddar jag om. Ikväll känns det tungt men i morgon är en ny dag. Ett negativt kval kan vändas till något positivt. Nu vill jag vara med och skapa en positiv stämning inför stundande kvalspel. 

Avslutningsvis vill jag gratulera Björklöven. Starkt att vinna när man inte lyckats vinna på hemmais tidigare denna säsong. Om sedan Löven är "bäst när det gäller" låter jag vara osagt. Det får andra bedöma.

Tack och godnatt!

Äntligen lite fart...

Från buse till - lirare!
Bild @Lyckedahl.se

Västerås - Karlskrona 3-1
Kul, kul. Äntligen en match där hemmalaget kommer ut på ett riktigt bra sätt. Så bra att det gav utdelning i en handfull hyggliga chanser samt ett mål fram till 1-0 inpetat av Marcus Jonsson. Där tyckte Janne Karlsson, tränare i KHK, att det var dags att ta en timeout. Inte vet jag vad som sas i denna timeout men KHK såg fortsatt rådvilla ut på isen och fick fortsatt inrikta sig på försvar. När knappt halva förstaperioden spelats hade Gulsvart skaffat sig en behaglig tremålsledning. En mycket annorlunda upplevelse för oss på läktaren denna säsong. Det närmaste vi varit en sådan utdelning på hemmais denna säsong var i matchen mot BIK Karlskoga där vi hade 2-0 efter knappa fem minuter.

Målet fram till 2-0 var en liten luftpastej, signerad Jonas Emmerdahl, som knäppte iväg ett skott från blålinjen. Tack vara spelare  i skottlinjen såg inte KHK:s målvakt pucken som snyggt landade invid bortre stolpen. Ett "tyst" skott som ställde Galbraith. Det lönar sig att skjuta Jonas...

Målet fram till 3-0 var lite av en upprepning på målet av Jonas Emmerdahl men denna gång var det Andreas Lindh som skyfflade iväg pucken från backplats och fick se den singla in vid samma stolprot som vid 2-0. Detta skott var hårdare men borde i sanningens namn inte gått in med en mer alert målvakt. Patrick Galbraith han helt enkelt inte med att flytta över och täcka sin vänstra stolpe. Till hans försvar kan sägas att det var en klockren vunnen tekning av Filip Sandberg till back som snabbt skickade vidare till Andreas Lindh. Det blev därmed en väldig lång förflyttning för målvakten och denna gång var han för sent ute.

Enda plumpen i den första perioden var sista tio sekunderna. Ja, man kan säga att det var enda gången på hela matchen som laget slappnade av för mycket. Mot ett lag av KHK:s kaliber, med många duktiga forwards, får man inte bjuda ens lillfingret. En förlorad sargduell vid anfallande blå, ett lite taffligt spel av backarna, och genast sågade sig KHK igenom vårt försvar och hängde elegant en reducering till 1-3.

Där och då fick jag lite dåliga vibbar. Fram till reduceringen hade KHK inte skapat en enda vettig målchans. Skulle denna reducering ge luft under vingarna för KHK inför fortsättningen? Lyckligtvis var denna oro helt obefogad denna kväll och Gulsvart fortsatta att ha god kontroll på matchen även i den andra perioden. Visst kom KHK upp i en del anfall men lyckades sällan komma fram till riktigt vassa avslut. Den andra perioden slutade mållös trots att det kunde blivit något mer mål framåt. Men Patrick Galbraith kom tillbaka stort efter de insläppta målen i första perioden och gjorde många fina räddningar.

Den sista perioden blev en relativt enkelt transportsträcka fram till slutsignalen. Under matchens sista tio minuter lyfte KHK upp spelet och gjorde ett ärligt försök att gå ifatt. Men som tidigare under matchen hade de denna gång fasligt svårt att komma in framför mål. De allra flesta avslut var tämligen harmlösa och Jonas Fransson behövde inte stå på huvudet för att laget skulle kamma hem tre poäng denna kväll. 

Powerplay

Det finns många positiva saker att lyfta fram efter denna match. En sådan är självklart spelet i powerplay. Visserligen lyckades vi bara peta in ett mål på fyra(!) powerplay men spelet! Vilken otrolig skillnad i spelet! Plötsligt vågar, och kan, spelarna skicka pucken mellan sig med både bravur, finess och precision. Laget skapade mängder med fina avslut i varje powerplay och det var bara Patrick Galbraiths inspirerande spel mellan stolparna som förhindrade en bättre utdelning.

Forcheckingen

Äntligen lyckades laget med det man försökt med så länge, utan att lyckas. I matchen mot KHK fungerade den höga press som måste till mot ett lag som vill göra snabba omställningar från försvar till anfall. Nu synkade det. Alla spelarna på isen agerade som en enhet, gav understöd åt varandra, och kunde gång på gång sätta stopp på KHK:s anfallsförsök. Härligt att se!

Offensiven

Med tre mål i ryggen var det som om många spelare slappnade av. Man höll inte längre lika krampaktigt hårt i klubban. Passningar kom i rätt ögonblick, ofta mitt på bladet, till spelare med fart. Plötsligt vågade fler slå en "svår passning" istället för att säkerhetsspela, alibispela. Riktigt roligt att se. Att dessutom fler spelare som tidigare haft svårt att få till det spelade på en högre nivå var mycket glädjande. Tänker på en spelare som Kenneth "Bacon" Bergqvist som med rätta fått en hel del kritik denna säsong. I matchen mot KHK såg han piggare ut än på länge.

Matchens stora positiva överraskning - Viktor Mårtensson

Nu får våra importer, och matchens målgörare ursäkta, men vad fan! I mina ögon var matchens lirare Viktor Mårtensson. Vad har hänt? Karln flyger fram på isen, dribblar, fintar, spelar fram, kommer till avslut. Är det verkligen brunkaren, slagskämpen, Mårtensson eller har någon snott hans tröja. Det är nu tredje matchen i rad som Viktor Mårtensson briljerar med fina genomåkningar, härliga framspelningar, och i övrigt ett otroligt fint offensivt spel. Har varit i kontakt med mannen ifråga och han förnekar bestämt att han kör med "förbjudna preparat" av något slag. Vem hade kunnat tro på denna utveckling innan säsongen startade? Jag kan där slå mig för bröstet och påstå att det fanns en. Och det är faktiskt undertecknad. Den utveckling som vi nu ser av Mårtensson spel anade jag redan i slutet av förra säsongen. Dock, ska erkännas, har jag talat för döva öron. Ingen i min umgängeskrets har riktigt velat köpa mitt resonemang. Somliga ansåg att jag rent av pratade gallimatias! Undrar vad förre Almtunatränaren Bobo Simonsen säger om denna utveckling?

Det fanns många spelare som gjorde riktigt bra insatser i matchen mot KHK. Ingen nämnd, ingen glömd. Den stora, och avgörande, frågan är nu om laget kan fortsätta på den inslagna vägen. Upp till bevis nu mot Troja på onsdag. 

Malmö - Västerås 4-2

Något är sjukt med vårt powerplay...

En dålig, en bra, en så där. Det var det hela. Malmö var bättre än oss i första perioden, vi repade mod i andra, men i tredje hade vi inte energi, eller skärpa, nog för att avgöra till vår egen fördel. Vill man hitta detaljer som avgjorde så kan man hitta följande:

1-1 Bp där pucken tar på Lindhs skridsko och ställer Jonas Fransson.

2-1 Bp där pucken tar på Lindhs klubba och ställer Jonas Fransson.

3-2 Retur framför mål där fyra VIK:are inte lyckas få undan en lös puck framför två Malmöiter.

Eller så kan man peka på:

- Björklunds utvisning som gav Malmö chansen att kvittera till 1-1. En märklig utvisning där Björklund tappar balansen i en sargduell och blir - utvisad! Malmö gör mål via Lindhs skridsko!

- Doells utvisning i ett kampmoment där två spelare håller i varandra. Domaren anser att Doell håller i lite mer. Malmö gör 2-1 via Lindhs klubba!

Ovanstående vittnar verkligen om att det är små marginaler mellan succé och fiasko. Hade Romanos skott i ribbkrysset, som videogranskades, gått in hade jag troligen suttit här nu och myst av välbehag. Då hade vi tagit ledningen med 3-2 och aldrig släppt in Malmö i matchen igen. Är det något vi är bra på så är det att försvara en ledning.

- Men denna kväll var inte vår kväll. 

Mer som var riktigt uselt denna kväll - powerplay! Så dåligt stundtals att jag fick ta fram skämskudden i soffan. Kommer man inte in i zon i spel 5 mot 3, då är det riktigt illa! Å andra sidan lyckades vi klanta bort övertaget genom att själva ställa sex man på isen!

Powerplay

För mig är det helt obegripligt att vi inte har ett bättre powerplay. Närmast skandal! Trots allt har laget avverkat en försäsong och nu nio omgångar av serien. Totalt sjutton(17) matcher. Då kan man banne mig kräva att åtminstone en formation är tillräckligt samspelta för att kunna sätta upp ett powerplay. Här får laget, med Joakim Fagervall, bakläxa av undertecknad...

Skyttet

Ett lag som försöker få igång sin offensiv kan inte lämna matchen med gårdagens facit och vara nöjda. Laget lyckades, på tre perioder, peppra iväg tio(10) skott mot Malmös målvakt! Det är 3,3 skott per period. Eller ett skott mot mål var sjätte(6) minut! Pinsamt dåligt, sanna mina ord...

Positivt

Vill man hitta något som var positivt så var det, remarkabelt nog, anfallsspelet. Detta kan låta oerhört motsägelsefullt då jag nyss sablat ned på spelarnas oförmåga att komma till avslut. Men man måste titta på saker och ting ur flera vinklar och vrår. Sant är att vi inte kom till speciellt många avslut. Men sant är även att vi fick till rätt många, och långa, anfall där vi tryckte tillbaka Malmö i deras egen zon. Roligt för våra backar att äntligen få stå på blå och dra iväg lite skott mot mål. I tidigare matcher har de knappt hunnit in i anfallszon själva innan vi tappat puck och fått spelvändningar mot oss. Kvitteringen tillkom på ett backskott, Andreas Frisk, och visar hur "enkelt" det kan vara att göra mål. Skott från blå och folk som skymmer målvakten...

Självklart kommer spelet bli bättre. Det hör till sakens natur. Men visst är det oroväckande att vi ännu, i omgång nio, inte fått bättre ordning på vår samlade offensiv samt har ett powerplay som faktiskt är seriens sämsta! En jäkla tur att Jonas Fransson spelat så stabilt. Utan hans målvaktsspel hade vår tabellsituation varit betydligt sämre. De insamlade poängen ger trots allt Fagervall, och laget, lite utrymme för misslyckanden. Vi är fortfarande med där uppe i tabellen. Frågan är dock hur många förluster laget måste ta ytterligare innan vi kan skönja det spel som ska bära oss långt fram på vårkanten...

Malmö då? Tja, de rusade på hyggligt i första perioden utan att få till allt för många farliga avslut mot Fransson. Tack vara två pp kunde de sätta två kassar. Effektivt. I andra föll de tillbaka rejält och såg länge ut att kunna rasa ihop helt och hållet. Men då vi inte lyckades peta in mer än en kvitteringspuck i perioden fick de ny luft och energi inför tredje perioden. En period som vi egentligen började bäst men där några sekunders ouppmärksamhet gav Malmö chansen att sätta 3-2. Malmö känns betydligt tätare, stabilare, bakåt denna säsong. Väldigt få misstag av deras backar som spelade stabilt och enkelt. 

Malmö – Västerås 4-2 (2-1, 0-1, 2-0)
0-1 06.03. Markus Kinisjärvi (Emmerdahl)
1-1 07.28 Joey Tenute (Andersson, Karlsson)
2-1 19.27 Joey Tenute (Karlsson)
2-2 26.32 Marcus Jonsson (Frisk, Mitell)
3-2 46.21 Henrik Hetta (Storm)
4-2 59.17 Tobias Ericsson (Olsson)

Kämpa VIK - Kämpa!

Karlskrona - Västerås 2-0

- Vi föll på eget grepp! 

Så skulle man kunna sammanfatta matchen. Karlskrona fick precis den matchstart som de säkert ville. Två snabba mål. Därmed kunde de bestämma utgången av matchen på ett bra sätt. Tyvärr, för vår del, kom vi inte ut som önskat till denna match. Lite för avvaktande för vårt eget bästa. Inte ens Jonas Fransson kan stoppa allt som kommer emot honom.

Första målet i baken var ett bra avslut av Smotherman men samtidigt lite passivitetsvarning på vårt försvarsspel. I tidigare matcher har inte motståndare fått möjlighet att avlossa skott i ett liknande läge. Fransson såg mest överraskad ut att skottet kom. Hann inte reagera, överhuvudtaget, att döma av de TV-bilder jag såg. Smack! sa det bara...

2-0 målet kändes än mer onödigt. En spelvändning från egen förlängd blålinje där KHK trampade iväg med god fart. Såg dock inte speciellt farligt ut. Vi hade gott om folk med oss hem. Men, om inte alla i laget backcheckar lika hårt så uppstår ett problem. Så i detta fallet, tyvärr. Plötsligt hade KHK en fri spelare mitt i slottet som fick ladda för Kung och Fosterland. Ett stenhårt slagskott(!) som även det tycktes överraska Jonas Fransson i målet. Troligen var han aningen skymd och hade inte chans att se pucken i tid!(den kameraman som följde pucken låg en halv zon efter vilket innebar att jag inte såg hela händelsen perfekt)

Nu vill jag inte förta Karlskronas insats på något sätt. De spelade precis så som jag förväntat mig. Full fart, mycket självförtroende, och med stort hjärta. De ledde inte alls oförtjänt med 2-0 efter första perioden då de faktiskt spelade mycket bättre än oss.

Den stora frågan, den med stort F, var om vi skulle orka vända tillbaka matchen till vår fördel? Mina tankar gick osökt till förlustmatchen borta mot Björklöven där vi blev stående på hälarna första fem-sex minuterna och straffades med två mål i baken. Vi hade inte sedan kraften, eller förmågan, att ta oss ifatt utan Löven kunde ganska enkelt hålla undan till slutsignalen och vinna med 3-1.

Visst försökte alla i laget. Man kämpade, bökade, stökade, tacklade, och gav sig verkligen chansen i period två och tre. Men denna gång ville det sig inte. Våra avslut var alldeles för få och för svaga. Ett ivrigt kämpande KHK kunde styra bort, täcka av, och hålla undan. Det närmaste till en reducering kanske var Jerry Williams träff i målramen under ett pp i period två.

Det finns dock ingen större anledning att gräva ned sig efter denna förlust. Vi var inte tillräckligt bra idag. Vi mötte ett lag som gjorde saker bättre än oss. Då blir det torsk. Karlskrona rider just nu på en härlig framgångsvåg. De är trygga i sitt spel och påminner inte lite om BIK Karlskoga i sitt sätt att agera. De bara kör, typ! För att vinna mot ett bra lag som Karlskrona måste man ha förmågan att så ett litet frö av tvivel. Få motståndaren att tappa lite av tron på sig själva. Få dem att börja tänka istället för att agera. Fundera istället för att reagera. Detta lyckades vi inte med idag.

Idag fick vi istället smaka på vår egen medicin. Vi fick möta ett lag som både kunde vara giftigt effektiva offensivt och ruskigt disciplinerade defensivt!

Nu väntar ny spännande, och viktig, match på onsdag hemma i ABB Arena. Då ska vi städa av Troja och påbörja en ny vinstrad. Sanna mina ord...

Spelarkritik:
- Fredrik Johansson. Återigen riktigt bra!

- Marcus Jonsson. Så han sliter!

- Kenndal McArdle. Jobbade kopiöst hela matchen. 

Västerås - Rögle 1-0

"Den bästa vän man har är den vän som är en vän även när man är ovänner"

Sanslöst och fabiöst. Magiskt och spatiöst. Närmast andnödsframkallande. Overkligt men sant. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig an en text som på bästa sätt beskriver lagets insats mot Rögle. Som att försöka beskriva en undflyende tanke, en skir grönska, eller en ljummen fis resa i rymden. Det är helt enkelt inte lätt.

Vi vann matchen med 1-0. Det var i stort sett det hela. Målet tillkom i inledningen av tredje perioden. Innan och efter detta mål roade sig båda lagen med någon form av icke-hockey-spelande. Kanske inte en helt korrekt beskrivning, det medges gärna. Visst fanns det korta stunder då något av lagen tycktes få grepp om både puck, armar och ben, samt spel. I allt övrigt handlade det mesta om att kämpa och att kämpa väl. Något som våra gulsvarta spelare gjorde med den äran. Ingen skugga må därför falla över spelarnas inställning som var både god och så närande att den inbringade ännu en seger.

På något sätt känns det både märkligt och småaktigt att sitta och klanka ned på ett lag som nu ligger i toppen av tabellen. Vad mer kan man begära? Är det inte detta vi alla drömt om och hoppats på? Vi leder, nåja inte riktigt, serien. Vi släpper inte in mål! Vi gör fler mål än våra motståndare! 

- Det är bara det att, att, hm, att det kan ju inte fortsätta så här! Eller kan det det? 

Tekningar:

- Vi vinner knappt en tekning, numera! Är det bara en känsla man får eller finns det statistik som bevisar denna tes? 

Anfallsspelet:

- Vi har i dagsläget inget som kan omnämnas som "anfallsspel". Istället borde det kallas "gerillaaktioner". Vi slår till snabbt och skoningslöst på lösa puckar för att sedan dra oss tillbaka till egen zon. Där vilar vi och väntar på nästa chans..

-------------------

Nu har ju både Fagervall och Fredrik Johansson i intervjuer uttalat sig i denna fråga. Bägge är ense om att det finns "mer-att-jobba-med-i-det-offensiva-spelet". Med andra ord är det inte bara jag, och hundratals andra, som sett samma sak. Det man till mans funderar över är hur bra det kan bli den dagen vi får se ett mer samspelt och välfungerande lag över hela isen. 

-------------------

Målvaktsspelet:

- Finns inget att klaga på. Strålande!

Defensiven:

- Finns inte mycket att klaga på. Nästan klanderfritt!

-------------------

Rögle då?

- Tja, under tio minuter i första perioden visade de upp ungefär samma frejdiga och fartiga offensiv som både BIK Karlskoga och Djurgården gjort i tidigare möten. Det var fart och fläkt. Det var bra passningsspel. Det var optimistiskt och framfusigt. Men precis som för andra lag vi mött tog det stopp så fort de försökte sig in på förbjudet område framför vår målvakt. De bjöds möjligheten att åka runt i yttervarv i vår zon. De fick skjuta från sargkanter och hörnor. I takt med att tiden gick växte frustration påtagligt i det vitgröna laget. Än hur de pustade, och frustade, kom de aldrig till riktigt bra och avgörande lägen.

Spelare som Mikael Nylander och William Nylander var i det närmaste anonyma i matchen. En skuffelse för Rögle. Pappa Nylander visade mest dålig attityd och unge Nylander valde helst att åka på fri is. Ingen av dem visade minsta intresse av att "smutsa ned sig" som Leffe Strömberg brukar säga. Här har Rögle ett stort problem att hantera. Två stjärnor som glider runt på "röda mattan" passar inte in i ett lag som behöver slåss med allt vad de har för att komma in i matchen....

-------------------

Spelarkritik:

- Jonas Fransson. Väldigt bra!

- Fredrik Johansson. Bäst på plan!

Importer:

- Jämnbleka offensivt. Kämpade dock väl!

Domare:

- Bra!

Klack:

- Fanns den där?

-------------------

Nu kör vi över KHK!

Romano - Caputi - Romano - Fransson

Seger!

Ja jösses i hela fridens namn och dagrar. Vi kan visst vinna numera utan att ens vistas i anfallszon annat än ytterst sporadiskt och tillfälligt! När senast var vi så exemplariskt effektiva? Två målchanser och tre mål. I match efter match. Häpnadsväckande, på min ära. I dagens match tillbringade vi säkert 80% av tiden i egen zon eller i ett fåfängt försök att få tag i pucken, någonstans. Den var som den berömda och omtalade badrumstvålen. Så fort vi fick tag i den rackaren så gled den oss ur händerna. Hela tiden. Som förgjort. 

Men vad gör väl det när vi har ROMANO - CAPUTI - ROMANO och Fransson! Håll tätt bakåt - gör mål framåt. Ett mantra så bra som något annat. 

Tony Romanos 1-0 var något alldeles extra. Först såg det inte så märkvärdigt ut. Snarast lite allmänhetens åkning genom mittzon. Sedan in i anfallszon. Väl där girade Romano runt efter behag. Rundade den ene motståndaren efter den andre som om de vore vägkonor. Avslutade åkningen med en sväng in framför mål där han resolut hängde in trissan i nättaket. Så enkelt så, såg det ut!

Resten av tiden spenderades som sagt utan puck och i egen zon. Tror inte vi vann en enda tekning i egen zon. Förr all del inte heller i anfallszon. Eller i mittzon. Vi var minst sagt inte i tekningszonen denna afton. Men vad gör väl det när vi har Fransson. 

När man som mest satt och tänkte att "nu kommer säkert Asplöven pillra in en reducering på någon av sina chanser" så dök han upp. CAPUTI! Ett litet slarv av Asplöven på anfallande blå och plötsligt var CAPUTI på väg mot stackars Lassinanti. På tu man hand gillrade CAPUTI bort Lassinanti å det grövsta. Målvakten åt det ena hållet och pucken åt det andra. 2-0 och glädjen visste inga gränser i soffan. Frugan vrålade högt och själv ramlande jag närmast ur soffan i glädjeyra. 

(Repris!) 

Resten av tiden spenderades som sagt utan puck och i egen zon. Tror inte vi vann en enda tekning i egen zon. Förr all del inte heller i anfallszon. Eller i mittzon. Vi var minst sagt inte i tekningszonen denna afton. Men vad gör väl det när vi har Fransson.(Repris!) 

Asplöven darrade inte utan försökte in i det sista. Ut med Lassinanti och in med 3-0! Självklart var det allas vår ROMANO som höll sig framme. Från ett obestämt läge i mittzon föste han iväg trissan som hjälpsamt ställde sig på högkant för att orka rulla i mål.

Jag tror att alla såg vad jag såg i denna match. Vårt helt obefintliga anfallsspel. Har vi någonsin haft ett så uselt anfallsspel samtidigt som vi vunnit våra matcher? Frugan kom dock med en förklaring. Laget har helt enkelt valt att vila sig fram till kvalserien. Inte bränna mer krut än nödvändigt. Kanske det, kanske. Spara på krafterna. Jo jag tackar jag.

Den stora frågan är dock om vi klarar av att inte anfalla i fortsättningen. Hm, naturligtvis gör vi det. Måste omformulera frågeställningen. Frågan är om vi kan fortsätta vinna utan ett mer konstruktivt anfallsspel? Kan vi verkligen förlita oss på att hålla nollan intakt och leva på enstaka spelarprestationer? Naturligtvis inte! Det gäller nu för grabbarna, med Fagervall i spetsen, hitta en väg in i motståndarzonen. 

Det vore förnämligt om vi i matchen mot Rögle kan få lite mer tid i anfallszon.

Tack Gulsvart för tre poäng. Underbart. Och vem fan bryr sig om att segrar är rättvisa? Inte jag, inte nu, och inte sen....

Go Natt!

Västerås - Karlskoga 3-1

Segraren tar allt - åtminstone alla poäng!

Den var skön, den var efterlängtad, den värmde, segern mot BIK Karlskoga. Men den var varken demonstrativt överlägsen eller kassaskåpssäker. Vi var kanske inte ens det bästa laget på isen(!). Dock har vi denna säsong komponenter i laget som saknades förra säsongen. Vi har nämligen äckligt effektiva målskyttar! 

I vanligt ordning åker BIK mycket skridskor, sätter hårt tryck över hela isen, och spelar lagom "innanför skjortorna" på sin motståndare. Så även i denna match. Lyckligtvis fick vi två snabba mål i början av bataljen som satte sin prägel på resten av matchen. BIK kom av sig lite och vi fick lämpligt momentum i matchen. 

1-0

Ett flaxmål men ack så viktigt. Skitmål, säger en del. Andra hävdar att det är ett "riktigt ishockeymål". Ett mål där spelare vågar sticka in näsan i skiten. Det var precis vad Kevin Doell gjorde. In med snoken framför mål och då gör man mål. Hur han gjorde vete sjutton, men mål blev det. Pucken studsar rätt väg om man är på rätt ställe..

2-0

En spelvändning där firma McArdle och Romano erbjuds en spelvändning och kommer två mot en. McArdle serverar en ljuvlig macka till Romano, efter en liten skottfint, som lägger in trissan i tom bur. Lånar här ett uttryck från Tomas Ros, Aftonbladet, och säger: -Hockeyporr!

2-1

Martin Thelander står för matchens macka när han lirkar fram ett långt uppspel på läppen till en av tvillingarna Westerholm som blir sopren från blå. Bra avslut som Fransson är på men inte kan stoppa.

3-1
En ny spelvändning där Doell skickar lång pass till Williams. Williams trampar in på högerkanten och smeker fram en passning på bladet till Luca Caputi som bara smäller in den i kassen! Klass, klass, klass!

Utan att vara elak kan man säga att det var målen framåt som gladde i denna match samt en trygg defensiv, mestadels, där Jonas Fransson bidrog med ett stabilt målvaktsspel. I mångt och mycket var dock spelet ganska taffligt och andefattigt. Vi hade svårt att få till några längre anfall i BIK:s egen zon och roade oss mest med att vänta på lägen för spelvändningar. 

Jag är självklart otroligt nöjd med tre poäng men ser även att det finns betydligt mer potential att plocka fram ur truppen. Detta kommer självklart visa sig i takt med ett grabbarna får spela fler tävlingsmatcher. På ett sätt är det ett rejält styrkebesked att vinna mot erkänt svårslagna BIK Karlskoga utan att laget på något sätt imponerar spelmässigt. Kanske det som är imponerande:)

- Är väldigt glad över att Per Helmersson visar rejäla tag på isen i sitt backspel. Borta är allt fummel han uppvisade under försäsongsmatcherna. Kanon!

Transatlanterna:
- Vad kan man säga? Vilken strålande utdelning dessa herrar fått redan! Precis vad de behöver. Nu slipper de åka omkring och fundera. Bara köra på. Full fart mot målet. 

Backarna:
- Måste ge en stor eloge till Marcus Söderkvist. Mycket bra backspel. Liten - men ack så naggande och god! Dessutom alltid lika briljant som center i boxplay. 

Målvakt:

- Jonas ser precis så där trygg och stabil ut som jag hade förväntat mig. 

Visst finns det några spelare i truppen som fortfarande trampar lite vatten men jag är villig att ge dem mer tid. Så länge vi tar poäng, eller vinner våra matcher, finns det utrymme för stort tålamod. Alla spelare är inte på isen för att briljera. Minst lika viktigt är att göra ett hårt och rejält arbete. Att inte släppa in mål bakåt är minst lika värdefullt som att producera framåt, typ!

BIK Karlskoga

- De kommer säkert vara med och slåss om en plats högt upp i tabellen även denna säsong. Lever fortsatt väldigt mycket på sin intensitet, sin skridskoåkning, sin lite aggressiva spelstil. När de får tillbaka sina skadade spelare blir de en allvarlig konkurrent till alla lag med ambition att ta sig till kvalserien. I mina ögon spelar Skogsraggarna en fartfylld och underhållande ishockey, något jag aldrig skulle erkänna offentligt!

-------

Nästa inlägg: Inför Björklöven

Timrå - Västerås 0-4

Premiär!

Så var det överstökat, premiären. Nu i efterhand kan jag undra över vad jag egentligen oroade mig för innan matchen startade. Men med facit i hand är det självklart lättare. Inför matchen hade vi bara en miserabel försäsong att falla tillbaka på, att bedöma. En försäsong som inte gett några vinkar om varken det ena eller det andra. Själv hade jag, lagom till nedsläpp, just den pirrande känslan i kroppen som bara en premiär kan framkalla. 

Inför matchen hade jag, på olika forum, gått ut med att "allt annat än en vinst vore en besvikelse". Detta inte sagt utan viss darr på stämman. Genom åren har man sett sitt lag genomföra ett antal premiärer. Med mycket blandade resultat. Ovissheten är alltid stor. Mycket spelar in. Allt kan hända(klyscha). Pucken är rund. 

Nu blev denna premiärmatch aldrig någon riktig match. Till det var vi för starka och Timrå för stirriga. Egentligen blev det knappt ens en match. Visst stretade Timrå på förtjänstfullt periodvis men det kändes ganska snart att Gulsvart var numret större. I det mesta. Emellanåt kändes det som om det var seniorer mot juniorer där ute på isen. Faktum är att så var det. Timrå mönstrar seriens absolut yngsta lag. 

Trots att Andreas Lindh stormade fram och närmast "dödade" en Timråspelare i sitt första byte, med en ful armbågstackling,  rubbade detta inte matchbilden nämnvärt för Gulsvart. Det kanske rent av var till lagets fördel! Boxplay är en gren som Gulsvart behärskar mycket bra. Powerplay är en gren om Timrå inte klarar av att utföra. Åtminstone sett till föregående säsong. Gulsvart hade inga större besvär att städa undan den 5:an.

När dessutom Tony Romano fick sticka iväg på en kontring i detta bp, mot vingliga backar, så kunde man slappna av än mer. Hans avslut, backhand upp i nättaket, vittnar om visst målsinne. Jag gissar att han kommer bjuda på fler mål av den sorten innan säsongen är över. Tips till motståndare: - Låt inte Romano få utrymme att accelerera!

Mycket är redan skrivet om matchen. Fakta redovisade. Målgörare offentliggjorda. Spelarkritik utdelad. 

Vad kan man då dra för växlar, göra för reflektioner, dra för slutsatser av denna första match? Då Timrå inte kunde bjuda upp till dans ordentligt så blir det lite svårt. Det var endast ett fåtal gånger som de lyckades sätta någon som helst press mot Jonas Fransson. Våra backar hade en relativt lätt uppgift. Städade undan det som behövdes framför eget mål och kunde oftast sätta igång spelet i lugn och ro. 

- Vi är lyckligt lottade som har Marcus "Slangen" Söderqvist i laget. Gjorde som vanligt en helgjuten insats som vikarie på backplats!

----

Det som jag tyckte var extra roligt i denna match var att se:

- 17 Luca Caputi stäva fram, stor, tung, och mäktig på isen. Som Titanic.

- 12 Fredrik Johanssons pigga ben. Och mål!

- 22 Kenndal McArdles rappa distinkta avslut till 4-0.

- 40 Markus Kinisjärvis mogna centerspel. Stabilt!

- 18 Jeremy Williams uttalade spelsinne. När han får rätt handskar, då jävlars...
- 91 Mikael Frycklunds stygn i läppen! Nu är han en MAN!

- 44 Per Helmerssons förvandling från "fummelpelle" under försäsongen till "klippa" när allvaret börjar.

Bloggen ska vara snäll efter denna premiäromgång. Inte leta fel eller brister. Till det är det alltför tidigt. Laget måste få några omgångar till att hitta kemi, hitta rätt, hitta form, hitta ytor, hitta hem. Redan på måndag, om två dagar, gäller det att mönstra på igen. Då vankas ett helt annat motstånd. Om Timrå var bleka, tunna och veka så gäller precis motsatsen BIK Karlskoga. Misstänker att det blir åka av...

Notering

- McArdle infriar alla mina förväntningar. Han hinner med det han ska under match. Gör skäl för arvodet. Mycket åka, lite bråka, och sedan en strut. Fortsätter han så blir det kalas..

Summering av matchen:

- En enkel seger där Timrå, i ren frustration, inte gav sig själva chansen. Gulsvart sattes inte på något större prov. Kunde relativt bekvämt åka hem poängen. Transatlanter levererade och Fransson fick en nolla. Gott nog så.
- Timrå kommer naturligtvis igen. Tufft för ett så ungt lag att åka ut i en hemmapremiär. Får de spela ihop sig några omgångar så blir de säkert mer svårslagna. Vi har sett det förut att lag mognar med tiden...
----

Nästa inlägg: Karlskoga-supporter gör sig till....

Ö&P Arena(!) Almtuna - Västerås 3-2

Torsk mot AIS

Det blev som väntat mot Almtuna, kunde man ha sagt. Torsk med uddamålet. Gulsvart klev ut på isen och såg väldigt frånvarande ut de första två minuterna. Almtuna lyckades med konststycket att komma till två avslut inom de första 12(!) sekunderna. Innan två minuter hade man fått iväg fyra eller fem skott mot Luca Boltshauser. Som tur var kom Messy, Viktor och Söderqvist in och lyckades vända på trenden genom sitt energiska och fysiska spel. 

Gulsvart tog även ledningen i spel fem mot fyra via ett rasande grant mål av McArdle. Han fick en fin passning av Tony Romano och klippte till skoningslöst. Tjoff, sa de bara i nätet! Men någonstans där, efter målet, började det mesta gå fel. I alla fall för Gulsvart. 

Man kan skylla på mycket, om man har den kavajen på, men sanningen är att Gulsvart gjorde en märkligt blek insats, överlag. Blev man överraskade över att Almtuna var så pigga och raska trots att de spelade sin tredje match på tre dagar? Faktum är att Almtuna vårdade och hanterade puck bättre än vad Gulsvart mäktade med - denna kväll. 

- Visst var isen riktigt dålig men det gällde minsann båda lagen. Intet att skylla på.

Nej, detta var en liten missräkning. Hade förväntat mig betydligt mer linjer, mer struktur, i spelet. Visst är det tidigt på säsongen men man vill gärna se att de elementära grunderna finns där. Idag var tex passningsspelet stundtals riktigt uselt. Så ska det inte behöva se ut trots få isträningar och matcher. 

En annan sak som stör mig är att både SSK och nu Almtuna har visat upp bättre passningspel och puckkontroll. Jag upplever att vi spelade - hafsigt - helt enkelt.

Lika bra att lägga denna match i glömskans arkiv och istället se fram mot nästa drabbning. Då väntar SSK i ett returmöte som spelas i  - Gnesta! Man kan ju få nageltrång för mindre...

Några spelare kommer dock ifrån denna drabbning med hedern i behåll. Kan nämna Jonas Emmerdahl, Andreas Frisk, Markus Kinisjärvi, Marcus Jonsson, Viktor Mårtensson och Luca Boltshauser som alla höll en godkänd nivå. Av våra transatlanter får Kenndal McArdle och Tony Romano godkänt med viss tvekan.

Målen för Gulsvart denna kväll:

1-0 Kenndal McArdle

2-2 Jonas Emmerdahl

Café Lärkan i Ö&P Arena höll sig med en anständigt ren gästtoalett, hett och gott kaffe, lagom färska godbitar och trevlig personal. Minus för avsaknad av kanelbullar!
Betyg: 3/5 Soppslevar

Ständigt denne Bergenström..

Ibland känns det just så här...

Västerås - Leksand 1-3
Då sitter man här igen och ska försöka summera lagets insats. Ännu en förlust. Ännu en match där vi inte förmår nå ända fram. Ännu en match av kategorin hedersamma förluster. Hedersamma förluster är för övrigt något som likväl kan omnämnas som smärtsamma förluster. 

Inför matchen var jag uppriktigt orolig över att laget inte skulle orka stå emot ett mycket starkt Leksand. Med tanke på lagets insats senaste hemma mot Örebro där vi inledde oerhört blekt var mina farhågor definitivt inte grundlösa. Lägg dessutom till vår relativt sett bleka insats borta mot SSK så förstärktes denna känsla än mer.

Det var med andra ord utan allt för stora förhoppningar jag tog mig ann denna match, via Viasat, då jag inte kunde bevista ABB Arena pga hastigt påkommen magsjuka. 

Första perioden

Matchen blev inte alls som jag förväntat mig. Visserligen började Leksand sin vana trogen att valsa runt i vår anfallszon. Dock utan att få till riktigt avgörande lägen. Backar och målvakt kunde hålla undan, med viss möda. Själva stack vi upp då och då och försökte skapa lite tryck men utan större framgång. Istället lyckades vi tappa pucken vid fel linjer, gång på gång, och bjöd därmed Leksand på bekväma spelvändningar. Trots det lyckades vi, en aning överraskande, ta ledningen genom fint spel av Marklund och Fryklund. Den senare fick pucken serverad mitt i slottet och hängde elegant in 1-0. Det var "Bulan-klass" på det avslutet!

Efter det fortsatte spelet att bölja fram och tillbaka utan att något  lag fick riktigt tryck i anfallszon. Jag fick en känsla av att Gulsvart var på väg att komma in ordentligt i matchen då man allt mer fick stopp på Leksands offensiv. Självklart kommer då kallduschen. En tekning förloras i egen zon, pucken rullar sakta ut till Leksands Johan Svedberg , skott och skymning framför Lars Johansson, och kvitteringen var ett faktum.

- Är det något som vi är riktigt dåliga på så är det just tekningar. Vi bjuder därmed våra motståndare enkla lägen till avslut i vår egen zon. 

- Leksand har fler skott på mål i perioden men chansmässigt jämnt.

Andra perioden

Gulsvart genomför denna period på ett berömvärt sätt. Vi trycker tillbaka Leksand som har svårt att hitta spelvägar framåt. Historien från tidigare matcher denna säsong upprepar sig dock. De riktigt fina chanser vi vaskar fram resulterar i intet pga mycket svaga avslut. Vid tre-fyra tillfällen finns ypperliga lägen att hänga in trissan men det vill sig inte. Egen oförmåga förhindrar oss att få matchbilden med oss. De enstaka gånger vi verkligen får pucken på mål står Leksands målvakt, Oscar Alsenfelt, upp på ett mycket inspirerat sätt. 

Trots ett ganska stort spelövertag under perioden slutar den på samma nesliga sätt som period ett. Leksand kliver fram, duttar lite med pucken, och lyckas därmed smyga sig förbi vårt försvar som inte anar oråd i tid. Plötsligt dyker han upp, Jens Bergenström, som gubben i lådan och vispar in 2-1 till Leksand! Det målet såg jag aldrig komma! Tycker det var riktigt fult gjort av Leksand att smyga sig fram till målet på detta vis...

Perioden avslutas med en dråplig(!) situation. Michael Raffl i Leksand chippar ut pucken över egen blå linje och stormar efter. Vår David Lundbohm bestämmer sig plötsligt(!) för att spela fysiskt. Något han inte gjort vid något tillfälle tidigare denna säsong. En kollision senare får Raffl linka ut med en rejäl smärta i ett knä. Lundbohm utvisas för knätackling. Men inte nog med det! In på isen kommer då Viktor Mårtensson och börjar bjäbba med en Leksandsspelare. Detta renderar honom 2+2+game! Jag gillar verkligen Viktor Mårtensson då han står upp för laget, men vad fan! Detta tilltag kunde sänkt hela laget! Tid kvar på perioden då allt detta hände, en sekund! 

- Vi vinner perioden spelmässigt men Leksand gör målet. 

Tredje perioden

Gulsvart försöker, och försöker, och försöker men det vill sig inte. Leksand är grymt starka i defensiven och bjuder inte på mycket. När de väl får tag i pucken lyfter de bara ut. Inga krusiduller. Enkelt och effektivt. Jag räknar till två snuskigt bra målchanser där pucken borde gått in:

- Ett skott tar på Oscar Alsenfelt, studsar ned i målgården och pucken glider mot mållinjen. Då dyker en skridsko upp, tillhörande en ovetande Alen Bibic, ändrar riktning på puckens bana, och chansen är borta!

- Skott och retur från Oscar Alsenfelt. Fram störtar Santorelli, tappar balansen, man lyckas träffa pucken liggandes på isen. När pucken är några centimeter från mållinjen vid vänstra stolpen skickar målvakten ut sin längsta tånagel och lyckas få pucken i stolpen!

På slutet tas Lars Johansson av isen och vi försöker med sex man på isen. Ett hedervärt försök som dock inte mynnar ut i annat än att Michael Raffl kan fastställa slutresultatet till 1-3.

- En period där vi försökte anfalla och Leksand bara ville stänga. Med mer skicklighet hade vi kvitterat. 

Summering:

- Man kan prata om tur och otur när man förlorar. Man även prata om förmåga kontra oförmåga. Idag var skillnaden mellan lagen mer förmågor än otur. Leksand var lite skickligare i flera avgörande moment. Därför vann de matchen. De försvarade sig bättre, hade en hetare målvakt, tekade bättre och inte minst, de satte sina chanser.

- Vi förlorade matchen mest på grund av vår oförmåga att utnyttja målchanserna samt ett fullständigt uddlöst powerplay. 

- Jag vill trots detta ge en stor eloge till hela laget som verkligen försökte, och försökte in i det sista. Spelarna ska inte känna någon skam efter denna insats. Alla visade stort hjärta och brann verkligen för uppgiften. 

- Nästa inlägg kommer handla om hur vi ska besegra Leksand! Jag har nämligen lösningen..

Krossa Leksand!

Kringlorna krånglade sig till tre poäng!

Just nu saknar jag Greg Jacina!

Det blev lite allt möjligt i matchen mot SSK. Hade skisserat på ett antal olika scenarier för mig själv och med facit i hand som fick jag både rätt och fel. Jag fick rätt i att SSK skulle vara lite "desperata" i sina offensiva attacker men fick dessvärre fel då jag trodde vår defensiv skulle kunna stå emot detta. 

Period 1

Första perioden gjorde vi en anständig insats. Inte mer. Fortfarande ingen riktig glöd i spelarna. Mer försiktigt avvaktande. Klev inte fram ordentligt i offensiven och duttade lite väl mycket i defensiven. SSK tackade för detta och växte in mer och mer i matchen. Om de eventuellt hade några ångesttankar inför matchen så försvann dessa definitivt i den andra perioden. SSK vinner perioden med 1-0.

Period 2

Trots att vi inledde perioden strålande, mål av Marcus Eriksson, och kvittering till 1-1 blev detta Södertäljes period - fullständigt! Överkörning, var ett snällt omdöme. Kross, låg närmare till hands. Det märkliga var att när perioden blåstes av stod det 2-2(!) på tavlan! Ett fullständigt missvisande resultat sett till spelet i perioden. I periodens sista minut pangade nämligen David Lundbohm in kvitteringen via ett slagskott från blå i powerplay. Skotten vann SSK med 18-4!

Period 3

Inför sista perioden närde jag en förhoppning om att kvitteringen till 2-2 skulle ge råg i ryggen inför avgörande i AXA Sport Center. Men ack så jag bedrog mig. Det var fortsatt SSK som ångade på och fick även rättmätigt ett mål fram till ledning med 3-2.

Först i slutet av matchen, med sex man på isen, visade vi upp lite av den glöd och frenesi som gav oss två segrar i inledningen av Kvalserien. Dock var vi fortsatt alldeles för uddlösa i våra attacker. Visserligen lastade spelarna in skott på skott mot SSK:s kasse man någon egentlig farlighet lyckades vi tyvärr inte skapa.

Summering:

- Piss och skit! På samma sätt som i matchen mot Örebro tycks vi inte längre tro på vår egen förmåga. Istället för att ta initiativet lämnar vi över till motståndarna att diktera villkoren på isen. Inte ens vårt i normala fall så säkra backspel firade triumfer i denna match. Istället uppstod lite "hönsgård" när ynglingarna i SSK snurrade som värst i vår zon. 

- SSK vann denna match fullständigt rättvist sett till de chanser som skapades. Vi ska helt enkelt vara tacksamma att vi kom så pass billigt undan i målprotokollet. 

Spelarkritik:

- Väljer att inte lyfta fram någon enskild spelare. Alla jobbade arslet av sig, som vanligt, men ingen lyckades omsätta det hårda arbetet till vår egen fördel. Bättre lycka nästa gång..

Kämpa VIK!

Seger - igen!

Västerås - Timrå IK 2-1 (str)
Underbart, fantastiskt, lite 1988 över det hela!

Gårdagens omgång bjöd på intressanta resultat:
Västerås - Timrå IK 2-1 (str)
Södertälje - Rögle BK 1-4
Örebro - Leksand 5-2

----

Rögle fick med sig tre livsviktiga poäng borta mot SSK. Mycket starkt. SSK som inte förlorat på hemmais sedan november 2012. Enligt matchrapporter dominerade SSK matchen men lyckades inte göra mål på sina chanser. Man kan säga att SSK spelade på ett sätt som passade RBK som hand i handske. Rögle är som bäst när de får ligga och lura, vända spel, och därifrån skapa sina chanser. Däremot är det närmast totalt oförmögna att föra spelet själva. SSK borde lärt läxan bättre. Om de studerat vår match mot Rögle hade utgången kanske blivit annorlunda?

- Är då SSK borta från chansen till spel i ES? Icke, sa Nicke! De kommer säkerligen studsa tillbaka. Förvånar mig inte alls om de kniper tre poäng redan nästa match borta mot Timrå!

-----

Örebro gjorde en närmast episk vändning hemma mot ett starkt och välspelande Leksand. Missade första perioden men från andra var jag med via Viasat. Enligt mitt förmenande slarvade Leksand bort denna seger under några avgörande sekvenser i andra perioden. De fick då chansen att spel 5-3 och 5-4 och skapade en formidabel press mot Tim Sandberg i Örebros mål. Men denna gång ramlade inte puckuslingen in. Herr Sandberg revanscherade sig därmed rejält från tidigare mindre bra framträdanden. Stod på huvudet, typ!

När dessutom en viss Raffl i Leksand valde att bränna ett friläge anade man vart pendeln skulle svänga. För där Leksand brände sina lägen, där förvaltade Örebro effektivt sina chanser. Efter att Weinstock kvitterat till 2-2 genom en distinkt avslut i friläge tog ÖHK över matchen. Under den tredje perioden körde Örebro över ett allt mer slokörat Leksand. Imponerande insats av Örebro som stundtals såg sprudlande ut i sin offensiv.

- Leksand då? Hur blir det nu, då? De har givetvis allt i egna händer fortfarande. Blir inte förvånad om de åker ned och spelar skjortan av Rögle BK!

-----

Själva tog vi oss an Timrå IK. Ett lag som under sin säsong i Elitserien haft fruktansvärt svårt för att göra mål. Ett lag med en stark defensiv, många namnkunniga spelare, och en riktigt bra målvakt. Men det som hela tiden saknats har varit en naturlig målskytt. Timrå hängde med bra i de flesta matcher, blev sällan, eller aldrig utspelade, men kunde inte göra tillräckligt många mål för att vinna matcherna.

- Problemet för Timrå kan vara omställningen till spel i KS. De fortsätter spela rätt avvaktande. Kliver inte fram. 

I gårdagens match, efter sitt ledningsmål, fick de lite luft under vingarna och stundtals hade de bra fart under rören. De tog sig enkelt genom mittzonen och fick fast oss i egen zon. Men, där tog det stopp! Precis som för Rögle saknade de verktygen, farten, kraften att dyrka upp vår starka defensiv. Precis som Rögles spelare fick de tillbringa mesta tiden med ansiktet mot sarger. Svårt då att göra mål, typ!

Om den första perioden gick knappt till Timrå blev det andra bullar i den andra. Efter att Matt Fornataro "knypplat" in kvitteringen till 1-1 föll Timrås offensiv ihop närmast fullständigt. Vi kunde husera efter behag långa stunder i Timrås zon. Visserligen hade även vi svårt att komma till riktigt bra lägen men chanser till ledningsmål fanns. I egen zon var Timrå minst lika bra som vi själva.

Tredje perioden kändes mer avvaktande från båda lagen. Timrå syntes börja bevaka den poäng de nu hade. Vi själva föll in i deras spel. Trots detta skapade vi då och då några fina lägen som kunde gett oss segern i denna match.

Matchen slutade 1-1, gick till förlängning utan avgörande, och straffar fick skilja lagen åt:

Timrå - målvaktsräddning

VIK - målvaktsräddning 

Timrå - målvaktsräddning

VIK - målvaktsräddning 

Timrå - målvaktsräddning

VIK - Matt Fornataro Måååååååååååååååååååååååål!

Summering av vår insats:

- Återigen är det en kollektiv laginsats som firar triumfer. Kan inte låta bli att imponeras över hur ALLA spelare, i byte efter byte, håller sig till den överenskomna matchplanen. Visst dominerar några spelare lite mer än andra, speciellt offensivt, men utan allas gemensamma insats skulle vi inte ta några poäng alls.

Matchens spelare i VIK:

- Matt Fornataro: Vad annat kan man säga? I mina ögon har han nu definitivt klivit förbi Broc Little som den bäste importen sedan omstarten! Ja, jag vet. Två olika spelartyper, men i alla fall:)

- Lars Johansson: Efter sin fadäs som ledde fram till Timrås 1-0 fullständigt stabil. Kassaskåp!

- Stefan Warg: Fortsätter bara spela sitt spel och gör det så förbannat bra!

- Andreas Lindh: För några månader sedan tyckte jag "Ante" var på rejäl nedgång. Så fel jag fick. Plötsligt spelar han sin bästa ishockey för säsongen! Strålande!

- Övriga spelare: Alla spelare har höjt sig rejält den senaste tiden! Imponerande....

Dagens #twitter:

@gurkolle jag är 100% fokuserad på vik och vår kvalserie. Inget annat!
— Stefan Warg (@stefanwarg) March 17, 2013

Örebro nästa.....

Rögle var inte så - farliga!

Rögle - Västerås 2-3

Underbar start på kvalseriespelet. En stabil insats kröntes med tre fina poäng. Det som fungerat  så bra de sista tio omgångarna i grundserien fungerade fortsatt bra även mot dagens motståndare Rögle BK. Vår täta defensiv, vårt hårda hemjobb, vårt tålamod i spelet, firade triumf igen. Ingen kan beskylla oss för att spela sprudlande offensiv klapp-klapp-ishockey ty det är inte vår grej. Istället är vår styrka att vänta ut våra motståndare och sedan attackera vid rätt tillfälle. Det fungerar bevisligen bra.

I dagens match tilläts Rögle transportera in pucken i vår zon men sedan tog det stopp. Ingen jävel fick komma in med puck under kontroll i slottet. Däremot erbjöd vi frikostigt med utrymme till våra motståndare att vistas ute vid sarger och nere i sarghörn.

De dråpliga, eller olyckliga, var att båda Rögles mål tillkom efter att samme back, Stefan Warg, stått på öronen i området runt egen kasse. I allt övrigt gjorde nämnde Stefan Warg, liksom alla andra spelare, en väldigt gedigen insats. Stefans mål fram till 2-1 var riktigt kyligt. 

Lasse Johansson bjöd för en gångs skull på en liten tavla. Rögles mål fram till 2-2 fanns egentligen inte på kartan. Den pucken ska inte få smita in vid första stolpen! Men Lasse är förlåten. I övrigt såg det som vanligt stabilt ut.

Det som imponerade mest på mig, under hela matchen, var det stora lugn som alla spelare i laget uppvisade ute på isen. Väldigt få gånger som man "kasta bort pucken". Istället försökte man hela tiden spela vårdat. Försökte hitta blad. Flera gånger lyckades vi på ett vägvinnande sätt spela oss ur, djupt från egen zon, genom ett fint passningsspel.

Även vårt powerplay var överraskande bra i dagens match. Nu fick vi bara två chanser men redan i vårt första powerplay lyckades vi vaska fram många fina avslut. Så otroligt roligt då att vi kunde avgöra matchen just genom Christoffer Björklunds fina mål i vårt andra pp i slutet av tredje perioden. 

Unge Mikael Frycklund framstår allt mer som säsongens positiva överraskning. Han påminner allt mer om Patrik Berglund i sitt spel. Enda skillnaden, enligt honom själv, är att han är snyggare! Ruskigt fint avslut till 1-0

Att vi är bra i boxplay visste vi innan. Nu vet vi även att det står pall mot lag från ES. Viasats Harald Lyckner var helt salig då han prisade lagets arbete i denna spelform. Han närmast snubblade på orden då han strödde superlativer över hur skickligt vi höll undan motståndarna. 

David Lundbohm fortsätter att överraska på mig. Trots att han inte är så snabb på skridskorna lyckas han ta sig fram och till målchanser. Idag kunde han tagit några fler avslut när chanser dök upp. Istället valde han att droppa pucken, bakåt, vilket gav Rögle möjlighet till spelvändningar. Men i det stora hela ännu en mycket fin insats av den mannen.

I övrigt måste jag säga att alla backar klarade av premiären på ett mycket bra sätt. Alla forwards jobbade föredömligt och bidrog till lagets seger. Kämpen Viktor Mårtensson klev in några byten och, sin vana trogen, tryckte upp några Rögleiter i sargen. Härligt!

Leksand - SSK 3-1

- Att Leksand skulle vinna hemma mot SSK var ingen högoddsare. Nu är de nästan i Elitserien - igen!

Timrå - Örebro 3-2 (str)

- Örebro gör det otroligt bra som åker direkt från Hovet, upp till Timrå, och närapå snuvar hemmalaget på en "given" seger. Nu fick de nöja sig med en poäng efter strafförlust men den poängen kan bli viktig!

Nu är vi med! Underbart....