Det saknas - målgester - för sjuttons!

Målgest?

Efter gårdagens förlust hemma mot Piteå slog det mig. Som ett hammarslag mot tinningen. Våra uttalade svårigheter att förpassa gummit i nät har sin givna och enkla förklaring. Den närmast totala avsaknaden av metaforiska, dynamiska, eller teatrala målgester. Hur ser det ut när någon av våra grabbar gör mål? Tja, denne åker och ställer sig i ett hörn, inväntar lagkompisarna, varefter de dunkar varandra lite lätt på axlar och huvud. Efter denna känslostorm(!) åker spelarna mot egna båset och knackar handske mot handske med hela laget. Sött och fint på sitt sätt men så himla beigt! Detta samtidigt som publiken vrålar hänfört och extatiskt! Nej, kära grabbar i Gulsvart. Detta duger inte. Inte på långa vägar. Här behövs räfts och rättarting. Ett rejält omtag. Ett nytänk. Här finns obanad terräng att utforska och bemästra. För i helvetet, kort sagt, behövs det en förändring. En förändring som jag nu kommer sätta mitt fokus på. En förändring till något mer bombastiskt, storstilat, publikfriande samt gentemot våra motståndare ytterst plågsamt och generande. 

Det pratas om att man inte ska håna sina motståndare. Visa god ton. Sportsmannaanda, som de gamla engelsmännen, typ. SKIT I DET, säger jag närmast i affekt. Skit i god ton. Vem vill ha spelare i laget som är mer angelägna om att uppträda korrekt gentemot sina motståndare istället för att ge egna supportrar och publik vad de vill ha. Hets. HETS. Hets är vad vi vill ha. Inget jävla gulli-gullande. Nej bot och bättring, om jag får be.

Till att börja med tycker jag det vore en fullständig självklarhet att våra spelare, direkt efter ett mål, åker förbi motståndarnas bås och kör en high five! Redan där skulle ribban läggas. Agendan sättas. Tydligheten klargöras. Den irritation som då skulle skapas är precis det jag efterlyser i och med detta inlägg. Perfekt, om ni frågar mig. 

Självklart ska motståndarmålvakten alltid, och direkt, få höra vilken jävla klåpare han är vid insläppt mål. Samlas hela femman i ring runt målvakten omedelbart då pucken slunkit in. Klappa honom gärna lätt hånfullt på hjälmen med klubbladen. Avsluta med att sno dennes vattenflaska som tas med till eget bås.

Se där. På kort tid har jag lyft fram några små förändringar i beteende som skulle ge oss på läktarna så mycket för pengarna! Men, låt oss gå vidare. Det som inlägget huvudsakligen var tänkt att handla om. Målgester. Men, hallå? Vad är det för fjoll? När senast såg vi en spelare i laget verkligen skrika ut sin glädje över att mål med efterföljande jitterbugg och dansanta skridskoskär? Nä, jag säger ju det. Det är för beigt! 

Jag har nämligen en teori. En teori som bestämt säger att en rejäl och gärna för motståndare förnedrande målgest, inverkar menligt på en spelares förmåga att göra mål. Så fungerar i alla fall jag. Jag menar. Har jag en möjlighet att förnedra en motståndare och visa denne min fulla ringaktning kommer jag göra allt i min makt för att nå dit. Har jag en utstuderad målgest som kommer få min motståndare att gå "bananas", då ser jag till att få använda den i just det syftet. Alltså gör jag mål. Jag stänker in en kasse för att därefter triumfatoriskt få spela ut min målgest. Få förnedra.

Varför ser vi aldrig en hockeyspelare slita av sig tröjan efter ett mål? Kan man i fotbollen kan man banne mig göra samma sak i hockey. Det handlar bara om att vilja. Slänga av sig hjälmen, då. Kan vara ett fattigmansalternativ men känns inte alls lika effektfullt. Vad jag sett finns det inget i hockeyns regelverk som skulle kunna förhindra detta. Å andra sidan. Får man en domare som hete Kukinen kan man aldrig veta säkert!

På rak arm kan jag inte komma på så många uppseendeväckande målgester inom ishockeyn. Återigen. Jämför med fotbollen. Där tycks varje spelare tränat lika intensivt på sin målgest som på vilket annat övrigt moment som helst. Kan en hockeyspelare göra/slå en volt? Tja, konståkarna kan.

Min uppmaning till alla spelare i Gulsvart är att, som hemläxa, fila på riktigt häftiga målgester. Lägg gärna in ett eller annat träningspass där endast detta moment tränas. Om så behövs kan jag, och någon fler med samma insikt, fungera som konsult i ärendet.

Avslutningsvis snappar jag upp något som skrevs under dagen på sociala mediet Twitter. Varför kan inte Dahlbom göra som handbollsmålvakterna efter en räddning? Hoppa upp i luften, sträcka ut ful-fingret, och vråla högt och extatiskt! Snacka om att det skulle påverka våra motståndare, ur vår synvinkel, väldigt positivt. Alternativet är att han, efter varje räddning, skriker: - Alla lösa går om!

Glöm nu bara inte bort att en målgest måste vara väldigt personlig och spegla den enskilde spelarens egenskaper på ett framgent och tydligt sätt. Tänker på Oscar Pettersson. Han ska absolut ha en "Flamingo" som målgest. Ni vet den där fågeln som står på ett ben den mesta tiden av sitt liv...

Nej, slut på flamset. Vi ses i ABB Arena Nord...

Ranka mig hit och ranka mig dit... #2

Oj, jag vet att du längtat efter del två av min rankingorgie. Detta oavsett om du är spelare, ledare, supporter eller bara en helt vanligt flanör på de sociala mediernas boulevard som råkat slinka in. Oavsett vilket har jag nu för avsikt att ranka vidare. Utan skyddsnät och livrem. Skoningslöst och bekymmerslöst. Den som har annan åsikt är välkommen att inte uttrycka den. Så, nu kör jag...

Säsongens transparens:

Efter år av motgång, nedgång, samt snedsprång när det gäller förmågan att skapa en fungerande dialog mellan laget, föreningen, och dess supportrar(transparens som det så fint heter) är jag glad att kunna nominera representanter för vår styrelse, vår VD, samt tränare och spelartrupp.

Motivering:
- Aldrig tidigare har det varit så lätt, och så otvunget, att i alla möjliga och omöjliga sammanhang , skapa en dialog med alla de som representanter vår älskade förening. Allt från vår ordförande Pär Södergren till vår klubbchef Mats Brokvist och därtill övriga ledare samt spelare. Jag, och många med mig, upplever hur "De" och "Vi" numera ersatts av "Oss tillsammans". 

----------------------

Säsongens skrän:

Alla lag är beroende av entusiastiska supportrar. Det är en oomkullrunkelig sanning. Av den anledning vill jag härmed lyfta från vår fantastiska supporterklack.

Motivering:

- Oavsett motstånd, oavsett läge i matchen, oavsett var matchen spelats, har uppslutningen och röstläget varit på en behagligt hög nivå. Mariestad, Arboga, Enköping, Köping, Surahammar är platser där klacken firat triumfer. Trots att klacken rent numerärt inte alltid varit av kolossalformat har intensiteten för att stötta laget alltid varit av högsta magnitud.

----------------------

Säsongens VLT:are
En person som tidigare aldrig riktigt lyckats övertyga sina läsare om sin genuina insikt och förståelse för spelet ishockey. En ung man som oftast fått jobba i motvind och ofta blivit ifrågasatt av sina belackare. Jag ger er Kevin Johansson!

Motivering:
- Med sin ständiga närvaro där han rapporterat om laget, oavsett hemma eller borta, har han nu till slut nått det erkännande jag anser han borde fått sedan tidigare. Genom artiklar, intervjuer, krönikor har han slutligen genomgått sin mediala metamorfos och kan nu röra sig ohotad i arenan. Det som slutligen bröt ned allt tidigare motstånd, eller tidigare missunnsamhet, var hans bidrag i form av spelfilmen "Vägen tillbaka". 

----------------------

Årets olycksfågel:

Alla säsonger har sina olycksfåglar. Det hör till. Man kan drabbas av måltorka, frost på visiret, sträckning i ljumsken, stukade fingrar, eller annat. Denna säsongs olycksfågel är dock otvivelaktligen  Oscar Pettersson.

Motivering:
- Började säsongen med att missa alla möjliga och omöjliga lägen framför mål. Om så målet stod vidöppet lyckades Oscar snava på sina egna tåspetsar på det mesta oefterhärmliga sätt som utmärker en riktig olycksfågel.Inte sedan Matthias Bromé gjorde sin första säsong i Gulsvart har vi upplevt något liknande. Men, säg den olycka som kommer ensam! När det som minst behövdes klev Oscar fram och täckte slagskott. Det skulle han naturligtvis inte gjort. Benbrott och sex till åtta veckors vila!

Ser inte benet väldigt krokigt ut?

----------------------

Så, det var det! På återhörande...

Ranka mig hit och ranka mig dit... #1

Det hör julen till att ranka..

Tänkte ge mig på att ranka lite olika saker så här inför omstarten i AllEttan. Det mesta går att ranka. Det är sedan gammalt. Har du som läsare synpunkter på min ranking är det okey men jag skiter högaktningsfullt i vad ni tycker. Här, på denna blogg, är jag enväldigt och diktatorisk. Mitt ord gäller. Alla andra kan hålla käft. Alternativt starta egen blogg, typ!

Säsongens fyllekamel:

- Ohotad etta i denna ranking är VIK Supports eminente ordförande Jimmie Andersson. 

Motivering: 

"- Såsom en kamel med liktornar vinglar han fram i ABB Arenas katakomber med rödsprängd blick och ansträngt tal. Trots sin självdestruktiva belägenhet uppvisar han ständigt ett behjärtansvärt intresse av att vara alla till lags. Ett hjärta som, trots ständigt hög promillehalt, om än ansträngt, slår för allt som har med föreningen VIK Hockey att göra. En hedersman med misstänkt underhållande alkoholproblem" 

----------------------

Säsongens argaste supporter:

- Efter nogsamt överläggande har undertecknad enats om att denna utnämning tillfaller den oftast närvarande Blondie! 

Motivering:

"- Ingen annan än Blondie har förmågan att i samma utandning lyckas fördöma Sveriges riksdag och regering, invandringsproblematiken, de egna spelarnas tillkortakommanden, den psykosociala situation i förorter till Södertälje, samt statusen på ismaskinen i Arboga med samma inlevelse och dignitet"

----------------------

Säsongens överraskning:
- Till denna säsong är han åter. Klev ut ur skuggorna, kom upp ur diket, och har berett oss supportrar enormt stor glädje. Den tidigare bloggaren David Sköld Sällström.

Motivering:
" Till denna säsong dök han upp med en liten handhållen kamera och började dokumentera A-lagets matcher. Med flit, envishet, och visst mått av insikt och begåvning(!) publicerades sedermera dessa alster till oss övriga supportrars stora förtjusning. VIKGulsvartFans har kommit för att stanna! Jag tar av mig tupén och bugar så djupt att skägget fastnar i tofflorna"

----------------------

Säsongens trognaste:
- Det finns flera som aspirerar på denna titel men bloggens enväldiga jurys val blev Filip Sjöström.

Motivering:

- "Ingen annan har på samma sätt visat sin enastående beslutsamhet att stödja sitt lag, i vått som torrt, som Filip. Han må ha brutit sitt löfte om fotvandring till Örebro men kompenserat detta med sin innerliga och påtagliga närvaro när laget skrider till match. Då står han där. Oavsett hemma eller borta. Stolt, stark och fullständigt hängiven. Att han dessutom har en röst som låter likt en mistlur när han manar på sitt lag understryker bara Filips passion och inlevelse"

----------------------

Säsongens mest negative:

- Min återkommande följeslagare de senaste decennierna på ABB Arenas läktare, "Poffen".

Motivering:
"- Med en närmast fanatisk iver lyckas han ständigt lyfta fram olika brister som finns under match. Där vi andra ser mål, poäng och segrar, ser han istället tillkortakommanden i form de mest märkliga oväsentligheter. Allt från "sega byten" till "borde ha skjutit själv" eller andra mer eller mindre irrelevanta påståenden. Ibland tar sig denna negativismen  sådana exceptionella proportioner att han vägrar besöka ABB Arena utan istället tillbringar matchkvällar liggandes i fosterställning yrandes om att "Hallstahammar kan i alla fall spela hockey""

[Med respekt för anhöriga ifråga väljer jag att endast publicera smeknamn]

----------------------

Säsongens bortaresa:

- Här finns det att välja på. Säsongen har bjudit på flera roliga bortaresor. Men, efter moget övervägande, väljer bloggen att nominera - Surahammar borta!

Motivering:
" - Sällan har väl så många entusiastiska supportrar till Gulsvart slutit upp för att åka till en av länets mest sunkiga hålor, Surahammar. Det var en invasion som kunde liknas vid en infektion, en demonstration, en masturbation! Gulsvarta supportrar fyllde ladan och visade genom sin närvaro vilket stöd årets upplaga av VIK Hockey hade att förvänta sig. Att undertecknad dessutom vann strax över 4000 spänn på 50/50 -lotteriet bidrar till denna nominering"

----------------------

Detta var del ett av "Ranka mig hit och ranka mig dit", på återhörande...

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Mingel i kvadrat med VIK Hockey

Kick-off inför kvalspelet

Hastigt och lustigt blev jag inbjuden till en kick-off med VIK Hockey. Den som hade den goda smaken att bjuda med mig var Jimmie Andersson från VIK Support. En riktig hedersknyffel, med andra ord. Eller så ville han bara ha med någon som pratade. Vad vet jag. Oavsett detta blev det för mig en kväll fylld av underbara möten med kända, okända, och andra sorters människor. Med andra sorters människor tänker jag mig de som jag inte visste vilka de var innan jag fick hjälp med att identifiera dem. 

Det finns ett uppenbart problem när man ska  mingla med ett gäng hockeyspelare. Man vet fan inte vem som är vem när de inte har hjälm och matchtröja på sig. Somliga ser ut som skolpojkar, andra som busar, medan en och annan kan tas för telefonförsäljare. Då finns det en enkel grundregel. Man går fram, presenterar sig själv, och ställer frågan: - Vem är du då? Det brukar ordna sig med det. 

Sedan finns det självklart spelare som känns igen, omedelbart. Någon, Marcus Dahlbom, genom dialekt, andra som Johan Jonsson, genom klädval. Den sistnämnde var för kvällen iförd någon form av lusekofta med psykedeliskt mönster. Jag frågade om den var hemstickad men fick ett undvikande svar. Tror banne mig det är frugan hans som försöker göra business. Lansera eget klädmode i truppen, typ. Så kan det bli när man är född och uppvuxen i metropolen Skultuna. 

Mikael Frycklund hade mycket att berätta. Bidrog starkt till att jag kom absolut sist till maten. Pratade om "fel klubbval" som en annan golfspelare som ursäkt till det mesta. Vet inte vad jag ska tro. Men trevlig var han. 

Jonte Berg fortsatte att hävda att hans plötsliga målform berodde på ren oförmåga att flytta på sig när skott kommer. Varför jag osökt tänker på Emil i Lönneberga varje gång jag träffar Jonte tynger mig ännu. Men det är något Astrid Lindgrenskt över hans uppenbarelse. Han skulle passa som hand i handske i filmen Mio min Mio. Bara en känsla jag har.

Christopher Fish bleknade märkbart när vi tog varandra i hand. Han som utmanat mig på dubbel armbrytning. Först vänster sedan höger arm. Eller om det var tvärtom. Att jag utmanat honom. Ibland sviker minnet på ett bra sätt. Tycker han åt väldigt lite för att vara en så aggressiv spelare. Petade mest i maten, vill jag påstå. Barnportion, rent av. 

Vår nye VD, Mats Brokvist, gav ett redigt intryck. Tillsammans, framför buffén, drömde vi oss bägge tillbaka till den tid då Rocklunda var Skräcklunda. En gemensam nostalgitripp med doft av tacos, kan man säga. Fick en god känsla, människokännare som jag är. 

Någonstans innan jag kom fram till buffén han jag gå fram och presentera mig för Anton Mylläri. Tyckte jag var skyldig honom det. Senast, vid ABB Arena, när han satt och dinerade efter en träning upplevde jag att han blev närmast skrämd av min uppenbarelse. Nu, slätrakad och nyklippt, försökte jag göra ett bättre intryck. Gick inget vidare, tror jag. Han såg lika frågande ut denna gång. Ett kapitalt misslyckande, med andra ord.

Chris Langkow, Jimmie Jansson, Linus Svedlund, var några andra spelare som jag hann hälsa på innan jag styrde kosan mot utskänkningen. Pust, höll på att glömma Christer Brostedt. Vi pratade om väldigt mycket men glömde det viktigaste. Båtlivet. Fick även möjlighet att hälsa på vår ordförande Mattias Jonson och den eminente statistikern Bosse Wallin.

Självklart, någon gång innan jag satte mig för att äta, sökte jag upp vårt tränarpar Christer Olsson och Tony Zabel. Ställde dem mot väggen, typ. Sa att "nu fan får ni rycka upp er". Nja, så kanske inte orden föll, om jag ska vara ärlig. Upptäckte, till viss förvåning, att jag förstod var Herr Olsson pratade om. Herr Zabel höll däremot 100% fokus på sin tacos. Men så är han Djurgårdare. Vet inte vad vi var ense om, jag och Christer Olsson, men det kändes bra att få "prata ut".

Andreas Appelgren slank med på ett hörn. Jag gör ju inte skillnad på folk och folk. Jag har ju lite vett och etikett, som bekant. Min tidigare känsla av att vistas på en öde ö, med sex backar öl och ett "Äpple", vore en rätt trevlig kombo. Alla som inte talar dalmål är övrigt alltid välkomna på min öde ö. För övrigt har Appelgren vettiga tankar. Om det mesta.

Naturligtvis hann jag säga hej och goddag till Patrik Zetterberg också. Skam vore annars. När jag väl satte mig till bords gjorde jag det i sällskap med bland annat Jimmy Gerdin. Han är något så fint som kommunikatör. Det märktes fan. Slutade aldrig kommunicera. Lite känslan av att jag satt framför en spegel, om ni förstår hur jag tänker. Men han klarade av två saker samtidigt. Klämma i sig Tacos och prata. Ungefär de kriterier som gäller för en kommunikatör, kan jag tänka. Själv har jag svårt för detta. Maten kallnar när jag pratar.

Uppdaterat 170315:
- Det finns risk för att det inte alls var Gerdin utan istället Jimmy Valhstedt jag surrade med! Så här ser Gerdin ut på bild enligt föreningens hemsida!



Ni förstår mitt dilemma, kanske!



Douglas Alenbring satt alldeles ensam vid ett bord. Så kan vi inte ha det tänkte jag och stegade fram. Fick en lång pratstund med den stundande publikfavoriten. Vi pratade naturligtvis tacklingar. "Det är svårare att tacklas än vad folk tror", sa han. Jag nickade instämmande. Vet själv hur ruskigt svårt det är att få fatt i bråkiga elever längs skolkorridorerna. Det gäller att ha perfekt tajming för att få in en bra träff, typ. Men känslan när man får in en riktigt praktträff är obeskrivlig. Om detta var vi rörande ense. August Nilsson slog sig ned under samtalet. En av våra lovande J20-spelare. Han gav ett klokt intryck. Eftertänksam. En kille med huvudet mer än att bära hjälmen. Nu vill jag inte på något sätt förringa Douglas i sammanhanget. Han var en skön bekantskap också. Bra grabb.

Hampus Larsson gled runt som den värsta gigolon under kvällen. Hade jag varit kvinna hade jag nog lagt an. Gratulerade honom till en fin säsong. Det tycker jag han var värd. Oj, höll på att glömma Stefan "Grålle" Gråhns som för kvällen lämpligtvis var iför en grå(!) skjorta. Berättade för honom att för mig var han årets "iskrigare" i Gulsvart. Han rodnade artigt och tackade för komplimangen. Mikael Frycklund, som åhörde detta, försökte lägga in en protest. Detta hörsammades självklart inte. Gråhns hade för övrigt redan hunnit med en bufférunda innan jag ens ställt mig sist i kön! Typiskt brunkare att ta sig fram till köttgrytan först. 

På vägen ut, eller när alla andra hade gått, blev jag kvar med några i foajén. Bland annat Lucas Zetterberg och Marcus Bergman. Jag ställde en fråga till Markus och jävlars vad han lade ut texten? Som bekant bor han hemma hos Christer Brostedt och det kanske råder någon form att talförbud där. Med andra ord passade han på. Intressant saker han berättade om sin egen säsong. Ibland undrar jag varför jag aldrig tänkt på detta med dold mikrofon. Under kvällen samlade jag på mig så  mycket stoff att det skulle räcka till ett hundratal blogginlägg, minst. Lucas Zetterberg hade vett nog, i kraft av sin ungdom, att mest lyssna till all den gemensamma klokskap som jag och Bergman förmedlade. Ungdomar ska lära sig att lyssna. Det är viktigt. Det enda jag sa till Lucas under kvällen var "skjut". 

Sist men inte minst fick jag förmånen att träffa en rad väldigt trevliga supportrar till VIK Hockey. Supportrar som på olika sätt bidrar till att skapa en härlig upplevelse för besökare i ABB Arena. Ni vet vilka ni är så jag väljer att inte namnge er i detta inlägg. Okey, en har jag namngivit. Det får räcka så för denna gång.

Om det är någon spelare, eller ledare, som nu känner sig försmådda för att jag glömt er i denna min genomgång så får jag leva med det. Ni är alltid välkomna med en erinran. Ni kan helt enkelt överklaga. Hur det går till rent praktiskt har jag inte en aning om men inga dörrar är stängda.

Vad är då min känsla efter denna kick-off med supportrar, sponsorer, spelare och ledare. Jo det ska jag berätta. Känslan är väldigt positiv. Efter eländets mörker är jag övertygad om att vi alla kommer bli belönade med både sol och värme. Precis som vår VD uttryckte det så är det upp till oss alla nu att se positivt på möjligheten vi har att vända säsongen mot ett lyckligt slut. Dysterkvistar och undergångare kan gå och gömma sig tills vidare. Dra något lumpet över sig. Gräva ned sig. Vad som helst. 

(Och där hann jag med att önska alltid lika välklädde Fredrik Johansson lycka till i det kommande kvalspelet)

Christer Olsson var väldigt tydlig med att vi har de verktyg som behövs för att gå iland med den kommande uppgiften. Nu gäller det bara att finputsa dessa verktyg till fulländning. En del i denna verktygsuppsättning är vi supportrar. Om grabbarna i laget är beredda att göra sitt då ska banne mig vi göra vårt. Jag är laddad, som fan!

För övrigt erbjöd jag mig att låna ut ett rum om det skulle värvas ännu en avdankad målvakt. Wi-fi, kabel-TV , hund, utsikt över lekpark, samt elak grannkärring ingår i paketet.



Tack för mig!

Flipp, flopp, plopp och kalkon denna säsong..

I ett tidigare inlägg roade jag mig med att titta på spelarnas produktivitet. Jämförde säsongerna 15/16 med 16/17. Statistik är alltid intressant även om den inte alltid berättar hela sanningen. Av den anledning tänker jag nu drista mig till att vara lite mer spekulativ och kanske rent av manipulativ. Jag ska nämligen lista spelarna efter mitt eget tycke och smak. Det blir Slagskott&Sargstuds egen lilla Oscars-gala. Nedanstående utmärkelser gäller med andra ord årets seriespel. När det gäller det kommande kvalspelet finns det möjlighet för alla spelare att komma med på nästa lista. Den som summerar kvalspelet. Nu kör vi...

Målvakter:

Nominerade:

- Henrik Lundberg och Marcus Dahlbom.

Vinnare: Henrik Lundberg

Här finns en klar vinnare i denna duell. Henrik Lundberg. Henrik har under säsong vid ett flertal tillfällen spelat på en nivå som hjälpt laget att vinna matcher. Jag har dock inte glömt Dahlboms fina inhopp när Henrik Lundberg skadades. Dahlbom gjorde därefter en rad insatser som höll god kvalitet. Men, Henrik Lundberg blir den solklara vinnaren då han dessutom stod merparten av matcherna. Ett mycket enkelt val! Räddningsprocenten stannade på 91.87%. Dahlbom ska dock ha cred för sin dialekt!

-------------------------------------

Backar: 

Nominerade:

- Jimmie Jansson, Hampus Larsson.

Vinnare: Hampus Larsson

Två unga backar som tagit stora kliv i sin utveckling denna säsong. Hampus har sedan tidigare stått på gränsen till att bli en förväntade stabile backen på allsvensk nivå. Denna säsong hände det. Hampus började lite vingligt, som hela laget, men över tid växte han in i den kostym nu gör honom till en av våra främsta backar. Jimmie, med rykte om sig att vara en fräsig offensiv back, hade även han en vinglig inledning under säsongen. Såg stundtals alldeles för vek och bortkommen ut i defensiven. Men samma sak hände här som med Hampus. Jimmie började hitta rätt balans i sitt spel och avslutade säsongen förnämligt. Då undantaget insatsen sista minuter i sista matchen i grundserien. Min vinnare blir Hampus Larsson! 

Bubblare: 

- Simon Karlsson och Anton Mylläri.

Tyvärr drogs Anton med en besvärlig fotskada större delen av säsongen. Något som bevisligen hämmade honom i sitt spel. Detta oavsett vad tränaren Christer Olsson hävdar. Blandade insatser över säsong. Inte alls lika stabil i sitt spel som han var innan den förargliga knäskadan förra säsongen. Men, pojken är ung och kan komma tillbaka starkt till en ny säsong. När det gäller Simon Karlsson kom han in senare delen av säsongen och har inte riktigt hittat den rätta balansen i sitt spel. En puckskicklig back som vågar hålla i trissan men som skulle behöva röra på fötterna mer på isen. Två backar med stor potential som jag gärna ser i nästa säsongs trupp.

-------------------------------------

Forwards: 

Nominerade:

- Fredrik Johansson, Stefan Gråhns, Mikael Frycklund, Christopher Fish

Vinnare: Stefan Gråhns

Då vår offensiv var ruggigt trubbig, och i vissa matcher helt borta, är det inte helt lätt att lyfta fram bästa forwards. Här försöker jag se till helheten över säsong. Vilken av dessa herrar har, i match efter match, presterat på en jämn och bra nivå. Mitt val blir Stefan Gråhns. Någon kanske lyfter på ögonbrynet över detta men låt mig förklara. Med all respekt för Gråhns så anser jag att han egentligen är en typisk brunkare. En brunkare som ska husera i en 3: eller 4:e lina. Där ska han vara en jobbig jävel som tar sig in under damaskerna på motståndarna. Denna säsong har den gode Gråhns fått iklä sig en mycket större roll i laget. Något som han, i mina ljusblå ögon, klarat av på ett förtjänstfullt sätt. I ett lag med närmast dysfunktionell offensiv har han lyckats prestera nästa lika många poäng som föregående säsong. Han har flitigt deltagit i alla spelformer och gjort detta med äran i behåll. 

Även Fredrik Johansson gjorde en stabil säsong men där hade jag förväntat mig en än större poängskörd. Han hade perioder under säsongen då han mer eller mindre körde fast. Mikael Frycklund blandade och gav för mycket i prestation men avslutade starkt. Christopher Fish säsong är än märkligare. Från måltjuv till passningsgeni! Hur gick det till? Kan man hoppas på att Fish till nästa säsong kör en kombo? Fortsätter passa fram till mål men även sätter en massa kassar? 

Bubblare:

- Nej, jag passar. Det var jämngrått i övrigt. Det behövs mer för att komma med på mina listor, typ!

-------------------------------------

Årets Kalkon!

Nominerade: Christer Olsson, Andreas Appelgren, Tony Zabel.

Vinnare: Hela gänget!

Missförstå mig rätt nu. Jag har inget personligt mot någon av dessa tre herrar. De har sannerligen slitit hela säsongen fram till dags datum för att rädda oss undan det stundande kvalspelet. Men, när laget nu sitter i skiten och riskerar att förlora sin status som HockeyAllsvenskt lag är betyget självklart. Kommentarer i övrigt överflödiga. Dessvärre kan inte ens ett lyckat negativt kvalspel städa bort denna utmärkelse. Tuffa bud!

-------------------------------------

Årets Flopp!

Nominerade: Niklas Lihagen, Chris Langkow, Markus Persson

Vinnare: Niklas Lihagen

Ett nyförvärv som inte presterar, ett nyförvärv som försvinner pga skada samt en spelare som ger intryck av att vara på en annan planet! Den förste som faller bort är Markus Persson. Men det är lite märkligt det hela. Visste man om att han drogs med ett skadeproblem redan från början? Var det en chans-värvning. Hoppades man att han skulle hålla? Frågorna staplar sig men svaren är få. Men misstanken har förts fram att så var fallet. Chris Langkow är egentligen utan skuld på sitt sätt. Han kan inte rå för att han är för dålig. En felvärvning helt enkelt. En spets som var trubbig. Ur det perspektivet passade han perfekt in i ett lagbygge med redan trubbig offensiv. Kvar har vi då Niklas Lihagen. Detta mysterium? Efter en mycket lyckad sejour i Karlskrona värvades han in till förra säsongen. En tänkt härförare på isen. Av detta blev platt och intet. En ganska anonym säsong. Till denna säsong var det dags för revansch. Att visa upp sina förmågor. Att vara en av få ledande spelare i laget. Och vad hände? Efter en väldigt fin försäsong där Lihagen var riktigt på hugget dog allt ut när serien startade. Allt var som vanligt. Intetsägande, trött, oinspirerat, såg det ut på isen. Det gick så långt att Lihagen tog en timeout. Nej, detta duger naturligtvis inte. En solklar flopp i mina ögon! Lihagen får gärna blomma ut och leda laget i det negativa kvalet, men floppen kommer kvarstå..

-------------------------------------

Årets Plopp!

Nominerade: Lucas Zetterberg, Albin Johansson

Vinnare: Lucas Zetterberg

Ni kan historien om Lucas Zetterberg. Han var missnöjd förra säsongen. Fick inte speltid i A-laget. Lackade ur och flyttade norrut. Drog till Skellefteå. Stor halla-ballo i lokaltidningen. Många undrade vad som stod på. Röster höjdes där man tyckte att pojkfan var både curlad och bortskämd som inte ville vänta på sin chans. Allt detta är nu historia. Lucas tog sitt förnuft tillfånga och vände hem. Ett bra beslut. Denna säsong har han fått sitt genombrott på A-lagsnivå. Smällde in tio mål och samlade ihop totalt 22 poäng. Inte illa alls. Än fattas det lite i hans spel fem mot fem men i powerplay är han redan idag en av lagets viktigaste kuggar. En klar "plopp" i mina ögon. När det gäller Albin Johansson är det lite av en Buster-historia över det hela. Kom in sent under säsong från Arboga. Fostrad i Örebro. En stark defensiv back som klev in i laget som gjorde riktigt bra ifrån sig. Till nästa säsong ser jag gärna att han får nytt kontrakt. Detta oavsett serietillhörighet.

Så, tack för mig!

Svag insats på bortais - igen!

Swehockey

Mora - Västerås 6-0

Ibland får man vara tacksam över att tekniken inte fungerar. Så var det för mig denna kväll. Appen till Cmore, till min Smart-TV, vägrade starta. Valde därför att följa matchen via Swehockey samtidigt som jag tittade på ett spännande naturprogram på Discovery. 

Det blev inte den start på matchen som jag hade hoppats på. Redan efter några minuter hade Mora snubblat in två mål. Plötsligt blev mitt intresse än mer fördjupat i att följa flodkräftornas livscykel på Discovery. Synnerligen intressant. 

Flodkräfta

Visste du att flodkräftor blir röda när man kokar dem? Se där en koppling till dagens match mot Mora. Mora påminner mycket starkt om ett gäng kokta flodkräftor!

I den andra perioden ökade Mora på, mycket turligt, till både 3 och 4 noll. Själv anser jag att det till största del berodde på understödet från dagens domare, Richard Magnusson. Enligt säkra källor en stor supporter till just Mora IK. Klart att han på alla sätt försökte medverka till en hemmaseger, Säkerligen hade han spelat en rejäl slant på oddset/matchen. Något för disciplinnämnden att följa upp.

Mora IK

Se sådan vacker lyster den har, flodkräftan, när den är redo att förtäras. Påminner lite utseendemässigt om en viss spelare i Mora med anknytning till Västerås. Samma kraftfulla biceps. Samma glesa mustasch.

Till den tredje perioden kom Gulsvart ut på isen med något vilt och galet i blicken. Här skulle man inte lägga sig platt eller kasta in handdukar. Nu skulle Mora få se på fan. Och det gick ju inte riktigt så bra, kan man säga. Mitt i vår ambition att "göra match" passade Mora på att smälla in 5-0. Viktor Amnér fick en blindpass och sköt närmast i blindo och panik. Men pucken, den gick in.

Men sedan blev det intressant på Discovery, måste jag säga. Fågelholkar. Inte visste jag att det fanns ett så stort behov av - fågelholkar. I min enfald trodde jag att de flesta flygfän, genom evolutionen, lärt sig att reda sig ett eget rede, typ. Så är tydligen inte fallet. Många fågelarter är lite som hockeyspelare. De är helt bortkomna utan mammas omsorg och försorg. Behöver mycket stöd och hjälp med sin inkvartering. Se där ännu en logisk koppling mellan sport och Charles Darwins evolutionsteori. Det naturliga urvalet, ni vet. Usla hockeyspelare får inget fett kontrakt i SHL. Darwin visste vad han pratade om. Den tidens Håkan Loob, vill jag påstå.

Under tiden passade vi på att göra självmål! 6-0 till skidstakar-metropolen Mora!

Att visa känslor

Att visa känslor

Det är inte alls fel att visa känslor. Det är snarare ett sundhetstecken. Klart man ska bli förbannad när det går emot. Speciellt när man vet om att den egna prestationen varit undermålig. Som supporter uppskattar jag detta. Frustration och besvikelse som kanaliseras rakt ut i etern är mångdubbelt bättre än tysta gamnackar och likgiltighet(!)

Mora är ett bra lag. Så är det. Men idag fick de en väldigt enkel resa mot ett från start närmast handlingsförlamat bortalag. Mora har flyt. Gör enkla mål. Vi krånglade till det, för det mesta i det mesta. Dock lämnar detta resultat mig närmast kall då jag inte räknade med poäng i kvällens match. Inte för att det var Mora vi spelade mot i första hand. Nej, det var mer insikten om att vi stundtals har förfärligt svårt att komma förberedda till första nedsläpp på bortaplan. Timråmatchen innan satt kvar på näthinnan. Den starten vill man verkligen förtränga. Den starten satt troligen kvar i bakhuvudet på alla spelare. Rent mentalt var laget inte redo när pucken väl släpptes. Så upplever jag det hela.

Nu är jag inte den som är den. Tvärtom. Jag ser ännu goda möjligheter till en lyckad avslutning på denna säsong. Även om Björklöven gjorde en heroisk insats och vann borta mot Västervik har vi ännu en liten fördel genom en match mindre spelad och betydligt bättre målskillnad! Så det så.

Det var bättre supportrar förr...

Den optimale supportern

Nej, det var bättre förr. Förr är den tid då det var bättre. Om inte förr. Det är lätt att hänge sig till subtila tillbakablickar som är lika substanslösa som en engelsk Yorkshire-pudding. Man minns helt enkelt vad man vill minnas. Minnet är fiffigt på så sätt. En sorts reprismaskin som återskapar en verklighet som egentligen inte fanns. Men som man minns som om den fanns. Hänger ni med? 

Lite som när man drömmer sig tillbaka till sina barndoms somrar. Då sken solen, alltid. Då var man lycklig, varje dag. Naturligtvis en minnesbild värd att moderera och revidera om det inte vore för att vår hjärna har den egenheten att blanda ihop korten. Detta gör den, hjärnan alltså, i någon form av omtanke. Den lindar in det onda, det fula, det tråkiga, i lite tyll och bomull och genast framstår det som var då som både oskuldsfullt och ljuvligt. Livet lekte helt enkelt, förr.

Minnet är med andra ord inte mycket att lite till. Men då minnet är den enda källa vi har till vårt eget förflutna envisas jag fortsättningsvis med att hävda samma tes: - Det var bättre förr!

Ta bara detta med våra möten mot BIK Karlskoga, före detta Bofors, före detta Bobcats, etc. Trots att jag vet att minnet sviker mig vill jag minnas att det var hetare förr. Att det var mer knogar i luften, fler handskar kastade, argare spelare, galnare supportrar, eldigare tränare, än vad det är nu. Det var knallskott från läktare, fylla och näsblod, stenade bussar, hatiska läktarramsor, nidfulla banderoller. Det var helt enkelt fest. Fest på gräsrotsnivå. Feta arbetargrabbar med byxhäng och prilla käckt på svaj under sprucken överläpp. Det var grabbarna från verkstaden, från gruvorna, från golvet på ASEA som stod på läktaren och hängav sig. Det var helt enkelt det enkla folket. Den breda massans företrädare. 

Nu för tiden, innan det var bättre förr, är supportrar annorlunda. De jobbar i serviceminded-yrken, går omkring i flotta märkeskläder, och zippar på Kaffe latte. De är välutbildade, kan skriva flerstaviga ord, vet skillnad på presens och presenning, dricker fin-öl, och uttrycker sig välartikulerat. Man tar sig för pannan. Vart är sporten på väg? 

Min tes är enkel. In med med mer lågpannade supportrar. Då blir det fart på läktaren och matchen. Se gärna engelsk fotboll där den genomsnittlige supportern uppvisar en IQ som knappt överstiger kragnumret. Där kan vi snacka om tryck och stämning! Om de dessutom, likt den grekiska mytologins cykloper, är enögda, fulländas bilden. Enögdhet är en supporters bästa attribut.

Se där hur mina tankar vandrar en vanligt torsdagskväll. 

Nu kör vi över BIK Karlskoga!

Ingen jävel ska få julskinka....

Den som inte tar avslut blir utan skinka...

Västerås - Hästen 0-2

Det är då alldeles förtvivlat vad svårt det ska vara! Här har vi nu världens chans att göra avstamp från bottenträsket, ge oss själva en framgångsknuff, något att bygga vidare på, inför nästa match, och nästa. Men vad händer? Tja, inte vet jag, men vi lämnar matchen med noll(0) gjorda mål! Detta på hemmaplan mot en bottenkonkurrent. Inte en enda liten jädrans poäng får vi med oss.

- Det är så man kan få skörbjugg för mindre!

Dagens motståndare, Vita Hästen, var inte på något sätt briljanta. I sanning var de ungefär lika usla som oss själva. Tyvärr för oss hade de en gameplan. Göra två mål, hålla nollan, och ta tre poäng. Något de lyckades förträffligt med. I allt övrigt var de oerhört beigea. Men vad hjälpte detta oss när vi själva var fullständigt inkompetenta när det väl vankades avslut. Inte bara där, för övrigt. Det var någon form av kollektiv inkontinens. 

Jag vet inte vad det beror på men det är tröstlöst tråkigt att se så många väletablerade spelare i laget få ut så oerhört lite av sitt spel, samtidigt. Är alla nedtränade? Frågan är berättigad då jag inte upplever att det finns det där rätta klippet i skridskoåkningen, närkampsspelet, avsluten. Det är helt enkelt en provkarta av sextiofyra nyanser beigt just nu. Spelarna tar i så de bli röda om kinder och blå om läppar men det hjälper föga då samspelet mellan tanke, ben, armar, puck och klubba lyser med sin frånvaro. 

- Att spelarna verkligen försöker göra sitt bästa, varje match, är min ständiga övertygelse. Men det är då eländigt lite vi får tillbaka av allt deras slit. 

Så, vari består problemet? Vi är faktisk inne i omgång tjugofyra och min subjektiva uppfattning är att det ser ut som fan. Vår tränare må hävda att "vi gör många bra saker" och att "vi lär oss varje dag". Det har han all rätt i världen att hävda. Själv stirrar jag med stel blick på vår tabellplacering. Den talar sitt språk. Den ljuger inte. Den pekar på att många saker är fel. 

- Vi är det lag, tillsammans med SSK, som gör minst antal mål!

- Vi är ett lag som släpper in för många mål!

Man behöver inte ha examen i matematik för att inse problematiken. Vi läcker för mycket bakåt och är helt uddlösa framåt. Detta trots allt snack om att "en stark defensiv ger en bra offensiv". Det är helt enkelt förbaskat svårt att vinna matcher om man gör NOLL mål! Något som inträffat ett antal gånger redan denna säsong.

En del hävdar då att, snyft snyft, vi har inga målskyttar! Sicket trams. Alla spelare på isen, utrustade med klubba, är presumtiva målskyttar. Sanningen är att man föds inte till målskytt. Man kan däremot bli målskytt om man försöker träffa mål med ett och annat avslut. Gärna under match. Med andra ord kan vem som helst bli målskytt. När som helst. I vilken match som helst. Att lämna bort avslutet till någon annan för att man själv inte är "målskytt" är ju så dumt så man kan bli steril. 

Ibland får jag just känslan av att ingen spelare i laget anser sig vara målskytt. Bättre då att passa pucken till någon annan, som inte heller tycker sig vara någon målskytt, osv osv. Men för i helskotta! Så fort man kommer in i anfallszon kan man ta avslut mot mål! Alla kan göra detta. Från alla håll och kanter! 

Nu är inte jag någon expert men om man skjuter många skott mot mål inbillar jag mig att sannolikheten är större att det blir mål än om man inte skjuter mot mål, typ!

- Att sedan många avslut effektueras i form av knallpulverskott må vara hänt!

Se där vad enkelt allt kan lösas. Mer skott mot mål. Alla kan skjuta. Sikta och skjut. Gå på retur. Grisa. Slå och böka. Pucken ska in. Lägg ned ambitionen att "lira hockey". Börja "kötta" från minut nummer ett. Bli obekväma som fan. Passa även på att ta bort det vattenkammade. Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Det är sedan gammalt!

- Den som inte tar avslut så fort chansen ges ska fan i mig inte få någon julskinka!

Ett vad....och en Bromé

Som bekant möter vi Asplöven under onsdagskvällen. I laget finns två profiler som under en längre tid representerat Gulsvart. Tänker naturligtvis på Mikael Frycklund och Mathias Bromé. Speciellt den sistnämnde har jag över åren haft nöjet att lära känna utanför isovalen. En glad skit, en trevlig prick, en oerhört målmedveten och ambitiös idrottsman, ja man kan beskriva honom på flera sätt.

Som alla vet valde Mathias att bryta sitt kontrakt med oss för att hitta nya jaktmarker för sin personliga utveckling. Under sommaren träffade jag honom vid några tillfällen och redan då yrade han om "hur kul det skulle bli att komma tillbaka och möta Västerås". Inte för att jag kunde begripa det roliga i att komma till ABB Arena för att få torsk, men det sa jag inte. Ibland får man ursäkta unga idrottsmän för att sin oförmåga att inse självklara fakta. Haparanda är för övrigt inte den plats på jorden jag frivilligt skulle bosätta mig i, om jag ska vara helt ärlig. Mycket mygg och långt till Eskilstuna, kan man säga.

Nåväl, under resans gång fram till morgondagens match har tuppkammen vuxit på den unge mannen och nu tror han sig till och med kunna göra en och annan poäng mot sin forna klubb och arbetsgivare. Det tror inte jag. Alldeles bestämt inte. Inte en chans.

Jag är så säker i denna min hållning att jag, här och nu, på eget bevåg och alldeles utan skyddsnät utlovar att jag personligen ska sätta in 1000:- till Bli Viktig 2,0 för varje poäng Mathias presterar mot oss. 

Tyvärr finns det två förlorare och bara en vinnare i detta. Jag kommer spara mina pengar, VIK Hockey mister ett litet bidrag, och Mathias med sitt Asplöven får åka hem tomhänta. Å andra sidan, om han lyckas göra några poäng, ja då blir VIK vinnare. Är det inte fiffigt!

Låt spelet börja...

Ny jävlar värvar vi - jag vet hur!

Till skillnad mot många andra(!) är jag inte speciellt nyfiken på vilka spelare som kan tänkas representera oss till kommande säsong. Jag är mer av den sorten att jag tacksamt accepterar de spelare som vill spela för våra färger. De spelare som skriver på kommer representera laget och bära våra gemensamma drömmar på sina axlar. Inte mer med det. Jag kan sträcka mig så långt i mitt intresse under silly season att jag när önskningar om "spelartyper". Däremot bryr jag mig föga om de kommer från Simrishamn eller Montreal. Om de är diade med spenat, hembränt, eller modersmjölk. Om de är hjulbenta, kortvuxna, eller vindögda. Det viktiga är att de gemensamt har en passion att göra sitt bästa för laget. 

Råd till sportchefen

Om jag dock ska ge vår sportchef råd om de spelartyper vi behöver till kommande säsong så föreslår jag att varje spelare som kontrakteras bör uppfylla följande kriterier:

- Bra tekare

- Vindsnabba

- Storvuxna

- Oömma

- Spelskickliga

- Fruktat skott

- Bra defensivt

- Bra avslutare

- Bra offensivt

- Bra i special teams

- Vinnarskallar

- Hatar att förlora

- Vältaliga i intervjuer

Finansiering

Det räcker bra så. Större är inte min kravbild, helt enkelt. Kan Niklas Johansson ragga upp fyra, fem, sex spelare av denna dignitet tror jag banne mig vi kan hoppas på en spännande säsong 2015/16. Hur ska då allt detta finansieras kanske vän av ordning undrar? Busenkelt. Snacka med Niklas Lidström. Han har kulor så det räcker och blir över. Kan lätt slänga in några 10-tal millar utan att det syns i eget bokslut. Genialt, tycker jag. Att visa lite klubbhjärta är det minsta man kan begära. Eller hur? Nu går vi till SHL, hand i hand, och lever lyckligt i alla år.

Dagen efter...

Vi saknar en sniper i pp!

Det var då ett jävla mörker! Inte nog med att jag är drabbad av detta decenniets värsta influensa. Vi förlorade matchspelet mot en jädra nykomling! Ett lag som knappt är torra bakom öronen. Ett lag som poppade upp som en finne på näsan en måndagsmorgon. Ett lag som byggts av överblivna och sekunda varor. Skandal, på min bara kropp. Det ska inte gå. Borde inte gå. Får inte. 

- Det är så man kan få näsblod för mindre.

Men nu är det som det är. Här sitter man härsken och butter och bitter och avig. Framför allt känner jag mig blåst, lurad, på konfekten. Och dessutom nyser jag hejdlöst och okontrollerat var tredje minut. Finns det stänkskydd till skärm och tangentbord?

Jag är "omvittnad glad och positiv till min läggning", säger min omgivning. Idag vete fan. Visst går det att hitta ett ljus även i detta mörker men först vill jag låta bitterheten läka ut. Det kan nog ta en stund till. Och så detta nysande...aa...aaa...aathschooo!

Som ren terapi hasade jag ut på vår lilla tomt på morgonen och städade upp efter hundarna. Det som göms  i snö kommer som bekant fram i tö. Att plocka lite hundbajs passade väldigt bra till min sinnesstämning, kan jag lova. Skit som skit, typ.

Men nu får det vara slut på självömkan.

Rättning i ledet.

Ryck upp mig.

--------------------

Under morgonen har jag tagit del av många synpunkter om våra chanser att lyckas i nästa matchspel. Jag kan lugnt säga att misströstan är stor. De flesta frågar sig "vem ska göra målen"? En helt relevant frågeställning. Inför finalen mot KHK var det flera av deras supportrar som pekade på denna brist hos oss. Med all rätt. Genom hela grundserien har vi haft det aningen besvärligt att få in trissan i nät i spelet fem mot fem. Med sju mål på fyra finalmatcher underströks detta faktum. Vi är tandlösa, uddlösa, framåt.

Jag får säga som Mikael Norén på VIKFanCentral. Vi saknar snipers! Vi har ett gäng mycket spelskickliga spelare. Kanske fler än någonsin tidigare. Men, vi har egentligen bara Dustin Johner som kan räknas som en riktig målgörare. Dessvärre gör Dustin merparten av sina mål i pp. 

Om vi leker med tanken att Evan McGrath fått den utveckling vi hoppats på så hade situationen varit mer gynnsam. I rätt omgivning är Evan en spelare som kan pricka in 15-20 mål på en säsong. Även Matt Fornataro, i normal form, hade kunnat producera på den nivån. Istället valde Niklas Johansson att plocka in Jonte Berg och Stefan Gråhns. Två mycket duktiga hockeyspelare som på många sätt bidragit till vår fina säsong. Men, det finns ett aber. Ingen av dem är naturliga målskyttar! Den enda "målskytt" vi plockade in under säsong var Jan Urbas. Urbas har varit en av våra ledande spelare under sin tid hos oss. Inte tu tal om det. Men, återigen, han har inte gjort tillräckligt många mål!

Låt oss se på målproduktionen för de spelare som kom in i laget under säsong:

(matcher|mål)

- Erik Andersson 42|13

- Jonte Berg 42| 2

- Jan Urbas 31| 10

- Stefan Gråhns 33| 2

Ovan nämnda spelare har lyckats producera tjugosju (27) mål. Jämför detta med en normal målproduktion för spelare som McGrath och Fornataro. (Denna säsong har dock dessa två spelare endast lyckats göra 10+8 mål)

Vad jag försöker lyfta fram är att två tänkta producerande spetsspelare lyckades inte leva upp till förväntningarna. De ersattes av andra spelare varav tre får anses som komplementspelare. Endast Jan Urbas kan räknas som "offensiv spets" då tanken var att han skulle vara en producerande spelare. Även om Urbas inte levt upp till epitetet "målskytt"får vi inte negligera det faktum att han har finfina +12 i plus/minus-statistiken. Endast Fredrik Johansson överträffar detta med +15! 

För övrigt anser jag att Erik Andersson bara blir bättre och bättre. Utifrån förväntningarna anser jag att han producerat på en bra nivå.

- För att göra en lång utläggning lite kortare så saknas det i laget naturliga målskyttar. 

Så, vem ska kliva fram i nästa matchserie och göra målen? 

Tomtens klagan #2

Bloggen tänker miljövänligt och återanvänder, recirkulerar. Därför kommer nu ett inlägg, aningen modifierat, som publicerats tidigare...

klagobrev -  skrivelse till Disciplinnämnden!

klagodikt - skrivs efter varje förlust!

klagoinstans - Svenska Fans - Masugnen!

klagokör - är alla vi supportrar

klagoljud - hörs allt oftare från Oskarshamns supportrar

klagolåt - sjunger AIK:are när de går hem från Hovet

klagomur - supportrar som väntar efter match!

klagomål - istället för hockeymål!

klagorätt - supportrars självklara rätt att skriva nedsättande tillmälen om ansvariga ledare!

klagoskrift - kommentarer på #twitter!

klagosuck - när SSK sparkar spelare - igen!

klagosång - Ut med domaren!

klagosånger - Ut med domaren och linjemannen!

klagotid - mellan matcherna!

Klagshamn - spelar säkert bättre hockey än oss alla!

Illa, jag mår illa...

Illa, jag mår illa......

Den gode Magnus Ugglas textrader kommer väl till pass när jag så här i efterhand ska försöka analysera och bedöma vår insats på Hovet under lördagseftermiddagen.

Jag visste att AIK skulle komma ut tufft och hårt i denna match. Jag är även övertygad om att våra tränare, spelare, materialförvaltare och busschauffören visste samma sak. Utan överdrift vill jag nog påstå att alla med minsta insikt i spelet ishockey visste detta. 

Men, vad fan!

Tydligen var denna vetskap något som gått vårt lag fullständigt förbi! Deras uppträdande inledningsvis gav mig känningar av vanmakt, frustration, och ångest av sällan upplevd magnitud. Jag satt stundtals och krampade i soffan så intensivt att hustrun var beredd att ringa 112.

- Men, för i helvetet! försökte jag pressa fram mellan sammanbitna läppar. Dock utan gagn och nytta. AIK tilläts allmänhetens åkning över hela isovalen och roade sig kungligt. 

Plötsligt, mitt i detta förlamade tillstånd som laget befann sig, öppnade sig en dörr, en utväg, en möjlighet att ta sig ur detta komaliknande tillstånd. AIK drog på sig en utvisning och nu fick vi chansen att ta oss in i matchen, få energi, ge oss själva momentum.

Och vad händer? Vi lyckas bränna närmast öppet mål och istället för glädjerus och hopp om livet så barkar det helt åt skogen. En "blindrensning" från AIK:are i egen zon hamnar på bladet på Fredrik Hynning helt fri i mittzon. Hynning som inte rosat isen i tidigare matcher för sitt AIK sätter dock personbästa genom att resolut åka fram till Fransson och skicka upp trissan i nättaket. 

Men, vad fan!

Knappt två minuter senare undrade Patric Blomdahl vad han skulle göra med pucken vid sargkanten i vår zon. "Jag lägger den mot mål", tänkte han, varvid han lyfte en lös puck mot Fransson ur dålig vinkel. Och, se på fan, pucken var tydligen insmord med vaselin då den på ett mirakulöst sätt hittade en väg in mellan(!) Franssons benskydd.

Men, vad fan!

Resten av den första perioden såg ut som början och mitten av perioden. Ett i många stycken helt desorienterat Gulsvart jagade demoner på isen. Demoner i form av AIK:are som såg snabbare, starkare, kvickare, skickligare, och bättre(!) ut.  Självklart får då Marcus Jonsson ett byte, ångar in i vår zon, klämmer upp våra spelare mot sargen, varvid pucken på ett annorlunda sätt studsar, rullar, hoppar, fram till Robin Kovacs som trycker in trissan förbi en skymd Fransson.

- Det var då som min hustru lämnade tillställningen och istället började rota runt i alla lådor med julsaker. "Nu gör jag något roligt istället", sa hon och började damma och feja. 

Själv funderade jag just i detta ögonblick på att konvertera. Till något. Vad som helst. "Varför inte konvertera till grytlapp eller skrivbordsunderlägg?" for genom mitt huvud. 

Under den andra och tredje perioden gjorde Gulsvart att tappert försökt att komma ifatt mot ett AIK som såg allt ängsligare ut för var minut som fortskred av matchen. Självklart ska spelarna, laget, honoreras för att de försökte komma tillbaka efter den genomusla förstaperioden, men, det är då själva den att Gulsvart gav bort matchen inledningsvis...

Varför gick det som det gick och kunde vi gjort annorlunda? Ja, det kunde vi gjort. Enligt mitt förmenande brast det i ledarskapet denna gång. Efter det snöpliga 0-2 målet skulle naturligtvis våra tränare tagit en timeout. Därefter borde givetvis Fransson fått kliva av och Bjurö på. Oavsett om Fransson hade en otacksam uppgift eller inte så hade denna åtgärd skapat ett nytt läge i matchen. Vi hade kanske, säger kanske, fått en välbehövlig omstart i matchen. 

AIK var bra första perioden. Men inte bättre än väntat. Jag är oerhört besviken på att laget, eller tränarna, tillsammans inte hittade en väg ur detta. 

Eftersom ingen avgått, frivilligt eller ofrivilligt, efter denna förlust förväntar jag mig en minst sagt lika ångestframkallande tillställning hemma mot Björklöven på tisdag. Då vi är seriens sämsta(!) hemmalag finns alla förutsättningar till att undertecknad återigen hamnar i ett tillstånd av fullständig vanmakt, orolig mage, stackato-liknande andning samt ögonflimmer under matchens gång. "Var är min medicin"......

Hockey är roligt, eller hur!