Det saknas - målgester - för sjuttons!

Målgest?

Efter gårdagens förlust hemma mot Piteå slog det mig. Som ett hammarslag mot tinningen. Våra uttalade svårigheter att förpassa gummit i nät har sin givna och enkla förklaring. Den närmast totala avsaknaden av metaforiska, dynamiska, eller teatrala målgester. Hur ser det ut när någon av våra grabbar gör mål? Tja, denne åker och ställer sig i ett hörn, inväntar lagkompisarna, varefter de dunkar varandra lite lätt på axlar och huvud. Efter denna känslostorm(!) åker spelarna mot egna båset och knackar handske mot handske med hela laget. Sött och fint på sitt sätt men så himla beigt! Detta samtidigt som publiken vrålar hänfört och extatiskt! Nej, kära grabbar i Gulsvart. Detta duger inte. Inte på långa vägar. Här behövs räfts och rättarting. Ett rejält omtag. Ett nytänk. Här finns obanad terräng att utforska och bemästra. För i helvetet, kort sagt, behövs det en förändring. En förändring som jag nu kommer sätta mitt fokus på. En förändring till något mer bombastiskt, storstilat, publikfriande samt gentemot våra motståndare ytterst plågsamt och generande. 

Det pratas om att man inte ska håna sina motståndare. Visa god ton. Sportsmannaanda, som de gamla engelsmännen, typ. SKIT I DET, säger jag närmast i affekt. Skit i god ton. Vem vill ha spelare i laget som är mer angelägna om att uppträda korrekt gentemot sina motståndare istället för att ge egna supportrar och publik vad de vill ha. Hets. HETS. Hets är vad vi vill ha. Inget jävla gulli-gullande. Nej bot och bättring, om jag får be.

Till att börja med tycker jag det vore en fullständig självklarhet att våra spelare, direkt efter ett mål, åker förbi motståndarnas bås och kör en high five! Redan där skulle ribban läggas. Agendan sättas. Tydligheten klargöras. Den irritation som då skulle skapas är precis det jag efterlyser i och med detta inlägg. Perfekt, om ni frågar mig. 

Självklart ska motståndarmålvakten alltid, och direkt, få höra vilken jävla klåpare han är vid insläppt mål. Samlas hela femman i ring runt målvakten omedelbart då pucken slunkit in. Klappa honom gärna lätt hånfullt på hjälmen med klubbladen. Avsluta med att sno dennes vattenflaska som tas med till eget bås.

Se där. På kort tid har jag lyft fram några små förändringar i beteende som skulle ge oss på läktarna så mycket för pengarna! Men, låt oss gå vidare. Det som inlägget huvudsakligen var tänkt att handla om. Målgester. Men, hallå? Vad är det för fjoll? När senast såg vi en spelare i laget verkligen skrika ut sin glädje över att mål med efterföljande jitterbugg och dansanta skridskoskär? Nä, jag säger ju det. Det är för beigt! 

Jag har nämligen en teori. En teori som bestämt säger att en rejäl och gärna för motståndare förnedrande målgest, inverkar menligt på en spelares förmåga att göra mål. Så fungerar i alla fall jag. Jag menar. Har jag en möjlighet att förnedra en motståndare och visa denne min fulla ringaktning kommer jag göra allt i min makt för att nå dit. Har jag en utstuderad målgest som kommer få min motståndare att gå "bananas", då ser jag till att få använda den i just det syftet. Alltså gör jag mål. Jag stänker in en kasse för att därefter triumfatoriskt få spela ut min målgest. Få förnedra.

Varför ser vi aldrig en hockeyspelare slita av sig tröjan efter ett mål? Kan man i fotbollen kan man banne mig göra samma sak i hockey. Det handlar bara om att vilja. Slänga av sig hjälmen, då. Kan vara ett fattigmansalternativ men känns inte alls lika effektfullt. Vad jag sett finns det inget i hockeyns regelverk som skulle kunna förhindra detta. Å andra sidan. Får man en domare som hete Kukinen kan man aldrig veta säkert!

På rak arm kan jag inte komma på så många uppseendeväckande målgester inom ishockeyn. Återigen. Jämför med fotbollen. Där tycks varje spelare tränat lika intensivt på sin målgest som på vilket annat övrigt moment som helst. Kan en hockeyspelare göra/slå en volt? Tja, konståkarna kan.

Min uppmaning till alla spelare i Gulsvart är att, som hemläxa, fila på riktigt häftiga målgester. Lägg gärna in ett eller annat träningspass där endast detta moment tränas. Om så behövs kan jag, och någon fler med samma insikt, fungera som konsult i ärendet.

Avslutningsvis snappar jag upp något som skrevs under dagen på sociala mediet Twitter. Varför kan inte Dahlbom göra som handbollsmålvakterna efter en räddning? Hoppa upp i luften, sträcka ut ful-fingret, och vråla högt och extatiskt! Snacka om att det skulle påverka våra motståndare, ur vår synvinkel, väldigt positivt. Alternativet är att han, efter varje räddning, skriker: - Alla lösa går om!

Glöm nu bara inte bort att en målgest måste vara väldigt personlig och spegla den enskilde spelarens egenskaper på ett framgent och tydligt sätt. Tänker på Oscar Pettersson. Han ska absolut ha en "Flamingo" som målgest. Ni vet den där fågeln som står på ett ben den mesta tiden av sitt liv...

Nej, slut på flamset. Vi ses i ABB Arena Nord...