Västervik för svåra - eller - vi för bleka!

Västerås - Västervik 1-3

Inför dagens match hade jag spekulerat för mig själv om olika scenarier. Hur matchen skulle starta, hur den skulle utvecklas, samt hur den skulle avrundas. Jag kan med facit i hand konstatera att jag blev lurad å det grövsta då inget av mina tänkta scenarier inträffade. Det blev något helt annat. 

Gemensamt för de tidigare matcher vi spelat i denna kvalserie är att laget startat upp på ett anständigt sätt i varje match. Jag vill påstå att det överlag sett ut som vi varit med från start. Senast mot Troja borta. Då klev vi ut rätt respektlöst och körde mot aningen krampaktiga hemmaspelare. Något som gav oss momentum i form av ett fint ledningsmål av Anthon Eriksson. Även efter att Troja vänt matchen målmässigt till sin fördel fortsatte vi köra och skapa riktigt bra chanser. Inte alls dumt, helt enkelt. Vi gav oss länge chansen att hota Troja om segern. Fram till 1- 4. Där gick luften ur.

Lägger jag dessutom till första periodens stundtals lysande offensiv hemma mot Borlänge så framstår dagens insats som mycket - annorlunda. 

Hur såg det då ut idag. Rent allmänt. Från läktaren. Tja, det såg redan från start väldigt passivt ut. Min tanke var att agendan för dagen var att spela lite mer försiktigt, växa in i matchen, och sedan börja driva på mer offensivt. Säkerhetsbälte, flytväst, och livrem på, typ. 

Problemet var bara att vi aldrig kom igång, denna gång. Istället kunde Västervik på ett stundtals genant enkelt sätt avväpna alla våra anfallsförsök och istället tillbringa mycken tid i vår egen zon. Det var lite allmänhetens åkning genom mittzon för Västervik som ganska behagligt kunde hitta vägar in i vår zon med puck under kontroll. 

Även om vi som vanligt jobbade bra defensivt och höll Västervik utanför boxen så skickades det in puckar mot Dahlbom som hoppade och studsade läskigt. Mer än en gång var det ytterst nära att någon liten touch av motståndarklubba skulle förpassat pucken i mål. 

Glädjen när Oscar Pettersson, aning slumpartat, jobbade sig fram i friläge och hängde in 1-0 var därför både otroligt glädjande och rätt överraskande. Fram till det hade vi, banne mig, inte skapat en riktig målchans i perioden. 

Men detta hjälpte föga denna match. Västervik som redan innan målet ägt massor av puck i vår zon fortsatte att nöta på. Naturligtvis fick de sin belöning till slut. Ett av många skott som lyftes in mot Dahlbom rann förbi allt och alla och in i nät. Inte orättvist, inte ologiskt, men förbaskat tungt. Självklart var det en spelare med Västeråsanknytning som hängde den baljan. Andreas Frisk. Släkten är värst, etc. etc.

Trots det målet levde hoppet om att vi skulle vakna till ordentligt i matchen. Att den trötthet(!) som lyst igenom redan från start skulle ersättas av massor av jävlars anamma och knutna nävar. Så blev aldrig riktigt fallet. Istället hade vi fortsatt oerhört svårt att få igång egna organiserade anfall. Just ett sådant misslyckat exempel på anfall slutade istället med 1-2 i röven. Vi lägger ned puck i sarghörn. Försöker låsa fast puck. Går bom. Tappar två man och Västervik bjuds på en fin spelvändning. Jimmie Jansson väljer att stå upp vid egen blå för att stoppa framstormande Patrik Blomberg i Västervik men blir rökt. Nämnde Blomberg lurar Dahlbom och istället för eget avslut lirar han Alexander Viklund som lägger in trissan i tom bur. Där och då visade Västervik att det skiljer i kvalitet när lägen bjuds. Mycket snyggt mål, måste jag erkänna. Klass!

Efter Västerviks ledningsmål väntade jag, och cirka 4500 andra åskådare, på en motreaktion från laget. Nu skulle väl ända handbromsen släppas och full fart framåt beordras. Hm. Så här i efterhand kan jag faktiskt inte minnas att vi överhuvudtaget kom till avslut innan period två tog slut! Säkert minns jag galet...

Så var det detta med tröttheten. Det var minsann inte bara jag som upplevde detta. Att spelarna såg - trötta ut. Det spekulerades rent av om många spelade utan att vara helt kuranta! Eller var det det gamla mytiska syndromet som brukar lyftas fram: "Gulsvart kan inte spela inför mycket publik". Tja, inte vet jag. Det enda jag vet att aldrig tidigare denna vårsäsong har laget gjort en sådan slät figur i två perioder!

Hur skulle det då bli i period tre? Förhoppningar var inte speciellt högt ställda. Kanske lika bra det, med tanke på hur det hela utföll. I vår iver att komma ikapp lyckades vi få iväg fyra(4) avslut mot Fransson i Västerviks kasse. Det om något indikerar att vi inte var så speciellt heta ens i tredje perioden. Det märkliga var att, vi trots vår tama insats, hade chansen till poäng ända fram till att Patrik Blomberg serverades fri lejd mot Dahlbom med knappa minuten kvar att spela. Mycket elegant vispade han in 3-1 och vårt öde därmed beseglat. Vem passade fram då? Jodå, Christopher Fish! Vad är det man säger, om släkten, osv.

Reflektion: - Mot HockeyAllsvenskt  motstånd har vi nu den förfärliga målskillnaden 2-8!

En klen tröst: - Pratade lite med den sympatiske Joakim Englund efter match. Han erkände att de minsann var rätt nervösa hela sista perioden. Ett måls ledning är som bekant inte mycket att gå på i ishockey. Ett enda skott, ett välriktat, eller slumpartat, kunde tagit oss in i  matchen. Han berömde även vårt slit i egen zon och lyfte fram att vi var väldigt starka i boxen. Att vi inte bjöd på några riktigt bra lägen. En tröst, även om den är lite klen för oss Västeråsare...

Så, hur sjutton summerar man då dagens match. Jag är besviken, måste jag säga först och främst. Visst, Västervik var ett nummer större över hela isen idag. Men. Vad fan! Var var glöden? Var var intensiteten? Var var skridskoåkningen? Var var ilskan? Okey, jag kanske inte är helt objektiv men min subjektiva uppfattning är att hela laget, alla spelare, såg slitna ut. Man orkade inte sätta tryck mot Västerviks backar, orkade inte ta sig in i anfallszon, orkade inte hålla i pucken, orkade inte...osv...osv.

Självklart fanns det några undantag. Spelare som då och då glimrade till med skapliga insatser. Det är inte det att alla var dåliga, nej, problemet är att ingen var riktigt bra! Dessutom, vi skapade banne mig inte mer än två-tre vettiga målchanser på hela matchen! Var det Västervik som fick oss att framstå som vi gjorde idag? Manövrerade de ut oss, rent taktiskt? I ärlighetens namn har jag inget vettigt svar. 

Positivt: - Oscar Pettersson fick hänga en balja igen. 

Nu är det bara att ladda om. Dagens övriga resultat innebär att vi fortsatt är med i racet om en plats i HockeyAllsvenskan nästa säsong. På onsdag tar vi oss an Piteå som lite överraskande vann borta mot Borlänge. Det kommer bli en helt annan typ av matchbild. Full fart mot våra backar. En jävla forechecking. Sist vi mötte dem hemma i ABB Arena gjorde vi en mycket bra förstaperiod offensivt. Problemet var bara att Piteå gjorde målen. Perioden slutade 1-3. Så kan det gå. 

Jag har inte gett upp. Grabbarna i Gulsvart har inte gett upp. Ingen jävel ska ge upp innan det är dags att ge upp. Förstå om vi kan lyfta spelmässigt, ta några segrar, och sedan få åka ned till Västervik för att spela en direkt avgörande match. Det vore något det grabbar och tjejer....

Ses i hallen...

Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...

Piteå - Västerås 1-2

Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin Nilsson, Jimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!

Fågel eller fisk, sol eller pannkaka, vad är vi?

Jag sitter på min kammare, denna förhållandevis vackra januaridag, och funderar över vårt kära Gulsvart. Jag blir inte klokare för det. 

Paananen säger det vi ser: - Det kuggar inte i! 

- Det kuggar inte i men vi leder serien, svarar jag!

Paananen tycker:  - Vi får inte tryck i grejerna! 

Den gode Mikael Mjörnberg som bevakar Hockeyettan ställer sig frågan: - Varför ger Västerås bort initiativet till motståndarna? Framför allt på bortaplan.

Hemma mot Kalix gör vi en anständig insats sett till 60 minuter. Vi lyckas trycka in segermålet med endast sekunder kvar.

Borta mot Borlänge gör vi en anständig insats. Vi lyckas kvittera med enstaka sekunder kvar för att sedan vinna på straffar.

Lika bra att få ur sig med en gång: - Vi gör för lite mål! Ja, så är det. "Äsch, så länge vi vinner spelar det ingen roll", säger någon annan. Så kan det också vara. Jag vet fan inte ut eller in.

Problemen med att inte producera fler mål, på givna lägen, är flera. Det skapar en jädrans anspänning i spelet. Att behöva femtioelva försök för ett mål, det dränerar energi. För tillfället vägs vår dåliga offensiva effektivitet upp av fenomenalt målvaktsspel. Men, det är en skör tråd. Har Dahlbom en dålig dag, hur går det då? Att behöva förlita sig på att Dahlbom ligger kvar på 95-96% räddningsstatistik är ett vågspel. 

Powerplay. Ack så viktigt. Och än viktigare för ett lag som har förtvivlat(!) svårt att göra mål i övrigt. Vi ligger på godkända 26.67% i denna spelform men ändå är jag inte nöjd. Låt mig exempelgöra:

Mot Skövde, borta, fick vi chansen till att spela pp 2+2 i början av tredje perioden. Med en 2-0 ledning och klar dominans hade vi chansen att stänga ned matchen. Avgöra. Kvittera ut tre enkla poäng. Men icke. I ärlighetens namn skapade vi knappt ett dugligt avslut. Direkt därpå fick vi ny chans till pp. Då släpper vi in en reducering! Öken!

Mot Borlänge senast fick vi chansen till spel fem minuter i pp. Vi gör ett mål. I övrigt rätt svagt spel. Strax därpå får vi ny chans i pp. Vi skapar inte mycket. Sju minuter där vi kunde ha avgjort matchen, spelat av, och kammat hem tre viktiga poäng!

Varför får vi inte till det när vi bjuds chansen att avgöra! Här finns utvecklingspotential. Här finns många sköna mål och poäng att hämta hem. Vår effektivitet är för låg, helt enkelt. Vi ligger först på sjunde plats i Allettan Norra i den grenen. 

Och då kan man ju undra hur i hela friden vi kan leda serien? Det går inte riktigt ihop. Tränarna är inte nöjda. Spelarna är inte nöjda. Supportrar kräver mer. Men vi leder serien!

Hur mycket påverkas laget, spelet, av skador som just nu finns i truppen. Tja, Marcus Bergmans frånvaro skapar ett stort tomrum. Oscar Pettersons skada har påverkat "Enköpingskedjans" möjlighet till att visa upp sig. Petter Mattson, som i ärlighetens namn haft lite svårt att komma till i Allettan, åkte på ny skada. Frågan är om Enköpingskedjan med Mattson, Weiskog, Pettersson överhuvudtaget kommer återuppstå denna säsong? 

Vår nye Nordamerikan, Lucas Venuto, har gjort skillnad. På tre matcher har han skramlat ihop 3+3! Det är riktigt bra. 

Vår relativt nye Anthon Eriksson står kvar på 0+0 efter nio(9) matcher i Allettan. Det är naturligtvis underkänt. Ja, jag vet. "Han gör ett bra jobb på isen", och så vidare. Nu senast mot Borlänge gjorde han troligen sin bästa insats i Gulsvart. Men i alla fall. Det är poängen, målen, jag ännu suktar efter!

Hur går det då för våra backar? "De är för små och lätta", hörs ibland. Att vara liten behöver inte vara ett hinder för att vara bra på sin uppgift. Men, visst. Ibland ser vi från läktaren, vi alla experter, att mindre och lättare backar har det tyngre(!) när det gäller att böka och stöka framför eget mål. Att hålla rent. Mindre och lättare backar har även svårt att "få stopp i spelet" ute vid sarger. Något som förra säsongens tränare, Christer Olsson, ofta lyfte fram. 

Det största problemet ligger inte där, anser jag, tvärtom som jag är. Det är inte i det defensiva arbetet runt egna målet vi har, får, stora problem. Det är istället när våra backar ska sätta igång vår offensiv jag ser problem. Ibland stora problem. Då spelar det ingen roll vilka fysiska förutsättningar som finns. En bra offensiv börjar oftast med uppspel från våra backar. Det är våra backar som i mångt och mycket sätter agendan i forwards möjligheter att skapa fart i offensiven. 

Någon annan än jag som noterat att många motståndare, speciellt från norr, kör med rätt skoningslös forcheck mot våra backar? De siktar in sig på puckförande back samtidigt som de skickar annan forward mot den andre, icke puckförande, backen. De vill helt enkelt:

- Förhindra puckförande back att spela enkelt back-back spel.

- De vill stressa puckförande back till att slå en svår förstapass.

Detta är något som skapat synbara problem för våra backar. De hamnar i en obekväm situation och paniken lurar därmed runt hörnet. Här måste forwards ge understöd på ett bättre sätt. Hur detta ska ske lämnar jag åt mer sakkunniga att lösa. Nu senast mot Borlänge tyckte jag dock det såg stabilare ut än i tidigare matcher som mot Kalix och Boden. Å andra sidan är inte Borlänge ett Norrlandslag!

Hur summerar jag då detta mitt inlägg? Tja, jag är nöjd. Nöjd med att vi trots smärre problem här och där hankar oss fram på ett rätt förtjänstfullt sätt. Att vara serieledare indikerar i alla fall på att vi gör många saker både rätt och bra. De två senaste matcherna är bevis för detta. Sena mål och räddade poäng. Fint som snus..

Tack för ordet...

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Kumla - Oscar - Värva

Oscar Petterssons nya fotdon...

Kumla - Västerås 0-3

Besökte som bekant Kumla i söndags. Tog med några trevliga supportrar i bilen för sällskaps skull. Tobbe, Sami och Kepsen. Under resans gång fabulerade vi om det mesta. Bland annat undrade vi om ryktet var med sanningen överensstämmande.  Detta att ishallen i Kumla, enligt rykten, skulle vara Mellansveriges kallaste! Jag kan intyga att så är fallet. Ryktet stämmer! Jäklar i min lilla matlåda vad det drog kallt från topp till tå. 

Kanske var det rådande kyla som påverkade även vårt lag denna dag. De såg nämligen lite köldstela ut när matchen började. Första minuterna av matchen såg lovande ut men sedan tog det lite sopp. Istället var det Kumla som tog för sig. Och det rejält. De tyckte det var riktigt lajbans att lira mot serieledarna som var på besök. De ville sälja sig dyrt, kan man säga. Det byttes lite chanser nu och då utan riktig struktur i spelet från någondera laget. Något som Kumla tjänade på. Lite raggarhockey. Men efter 12-13 minuter började grabbarna i Gulsvart tina upp och Kumla fick ägna merparten av tiden i period ett till att freda det egna målet.

Den andra perioden följde samma mönster som slutfasen av den första. Vi, Gulsvart, förde matchen. Anföll, tryckte på, skapade chanser, men det var lite trögt med prickskyttet. Det mesta gick över, utanför eller under(!). Det tog fram till minut 13 i andra perioden innan Marcus Bergman bröt förtrollningen och spräckte Kumlas nolla. Ett plötsligt uppkommet skottläge i slottet nyttjades. Tjong i medaljongen, så hade han stänkt in sitt 12:e mål för säsongen. Perioden avslutades med att Kumla pressade på  lite för reducering och hade ett skott som studsade via målvakt(!) och i ribban. Men närmare än så kom de inte.

Kumla kom ut med friskt humör till period tre. De hade ännu vittring. Ett måls ledning är närmast intet värt i en hockeymatch. De bara körde. När vi dessutom drog på oss två utvisningar efter varandra i inledningen av slutperioden var det dukat för reducering. Men tji fick de, reservörebroarna! Vi kunde hålla undan genom bra boxplay.

I slutfasen av perioden åkte Bergman runt med puck i anfallszonen. "Skjut, skjut, för böveln", manade jag från läktaren. Med den matjord Bergman har i fickorna just nu ska han skjuta på allt. Men inte sjuttons sköt han. Istället gled han in framför mål och styrde in ett skott från Lindelöf! Se där, så där ja! Så kan man också göra när man är i "zonen". 

I slutminuten tog Kumla ut målvakt i ett desperat försök att slå hål på vår nolla. Naturligtvis var det alldeles dödfött. Istället kunde Jimmie Jansson, genom ett solonummer(!) hänga in tredje målet för kvällen precis innan slutsignalen ljöd.

Elfte raka! Elfte jävla raka! Och kallt som fan på läktaren. 

En incident i mitten av tredje perioden skulle i efterhand visa sig vara mer ödesdiger än jag kunde ana. Oscar Petterson täckte backskott, fick ont som fan, och hjälp av isen. Såg inte bra ut. Dock kom han ut till spel igen något byte senare och jag andades ut. "Det kanske inte var så farligt", sa jag till den som ville höra. Men, det var det, tyvärr. Skottet tog så illa att ha nu får hoppa runt med gipsad fot sex till åtta veckor. Vilket jävla mörker!

Inte nog med att vi tappar en spelare, vi tappar även dynamiken i en formation! Dubbelt upp med mörker. I detta mörker får man dock försöka hitta lite ljus som vägleder mot bättre tider. Vi har tre betydelselösa matcher kvar i grundserien. Först den 27 december drar AllEttan igång. Ingen ko på isen, i dagsläget. Det finns gott om tid att finna en lösning på den uppkomna situationen. Kanske kan vi spela in en junior i fjärdeformationen och flytta upp Jesper Cederberg på Petterssons plats? Fungerar den lösningen kan vi säkerligen gå in i AllEttan med gott mod. Tycker faktiskt Jesper är värd den chansen! "Den enes död den andres bröd, ni vet!"

Om jag ska summera matchen mot Kumla? Tja, återigen ett rejält dagsverke. Kumla tog chansen, stred tappert, och gav oss en match. Trots att vi syntes gå lite på halvfart stundom hade vi inte något större besvär att avgå med segern. Stabilt är återigen nyckelordet, vill jag påstå!

För övrigt hörde jag idag en person "med viss insyn i verksamheten" som det heter, säga att det är en värvning på gång. Ett namn som är bekant för oss alla. Väldigt bekant. Återstår att se hur det blir med det. Vem det är? Det tänker jag inte säga. Man är väl ingen MrRödhök som slänger ur sig vad som helst för lite medial uppmärksamhet!

Utöver det har jag även hört att man försöker hitta en annan lösning för en back i truppen. Vår vän, och bland supportrar så populäre,  Douglas Alenbring har fått minimalt med speltid. Gissar att man här försöker hitta annan klubbadress då grabben behöver speltid. Inte sitta och ruttna bort på en avbytarbänk, typ! Utlåning eller bryta kontrakt! Återstår att se vad som händer.

Se där lite "silly" mitt i natten! Som vanligt finns det inga som helst garantier att jag är rätt ute. Rykten är rykten och skvaller likaså. 

- Till sist tycker jag det var fett bra att inhoppande Daniel Wahlberg fick hålla nollan! 

MOT SERIESEGER!

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Förkrossande överlägset mot Sura..

Västerås - Surahammar 7-1

Det var kattens lek med råttan. Klasskillnaden så stor att det närmast blev löjligt. Där vi gått fram, där laget vuxit, där har Surahammar backat i samma utsträckning. Att lagen ens en gång spelar i samma divison pekar på styrkeförhållandena i dagsläget. Jag är uppriktigt orolig över Surahammars fortsatta överlevnad. Betänk att under de senaste säsongerna har de dansat på ytterst tunn lina och klarat sig kvar via kval. Vid dessa tillfällen har man förstärkt laget med spelare från länet som spelat färdigt i sina respektive klubbar. I våras klev Oscar Pettersson och Kevin Weiskog in och räddade föreningen kvar i ettan. 

Dessutom tillsätter man nya tränare utan större erfarenhet istället för att lyfta upp och ta hjälp av Tomas Sjögren som finns i föreningen(juniortränare). Tomas som tidigare tränat lag på SHL-nivå samt Visby/Roma och Surahammar(!) i ettan.  För mig mycket märkligt. Jag är rädd för att Surahammar kommer försvinna från hockeykartan om det blir degradering till division 2!

Matchen då? Som jag skrev inledningsvis blev det aldrig någon match. I vårt tidigare möte med Surahammar, omgång tre, var laget forfarande fyllt av tilltro till sin egen förmåga och spelade jämt med oss i halva matchen. Igår, tja, då kom de ut på isen som ”våta kalvar” och såg mest ut att vilja åka hem. Trots att de fick chansen till ett powerplay redan efter två minuter och en liten ingång i matchen hjälpte detta föga. Det var i stort sett enda gången på hela matchen(!) som de kunde hålla pucken i vår zon längre än 10-15 sekunder. Skottstatistiken blev förödande överlägsen trots att många skott blockades eller gick utanför. 

Inför den sista perioden, med ledning 7-0, kände jag sådan empati för våra motståndares underlägsenhet att jag hoppades Gulsvart skulle dra ned på tempot och inte göra så många fler mål. Trots allt hyser jag stor respekt för att Surahammar, med ytterst små medel, lyckas bedriva hockey på denna nivå. För länet vore det direkt förödande om ännu en klassisk förening skulle hamna på riktig dekis!

Turligt nog för Surahammar blev det lite som jag önskade. Gulsvart drog ned lite på gasen och spelade av tredje perioden mer på en skridsko. Trots detta fanns det en handfull riktigt bra lägen att utöka ledningen. Istället fick nu Surahammar ta med sig att de vunnit den sista perioden mot serieledarna. Det unnar jag dem verkligen. 

Sett till vårt eget spel fortsätter jag glädjas över att allt ser lite bättre ut. Från första till sista nedsläpp. Slarvet i egen zon var minimerat, nästan. Självklart dyker det alltid upp någon enstaka situation där man tappar fokus för ett ögonblick. Så även denna match. Men jämfört med tidigare under säsongen är det stor skillnad.

Vi har blivit mycket bättre på att hantera vår eget spel när motståndare envisas med att inte anfalla. Det finns en annan trygghet, ett lugn, i det alla gör på isen. Igår dyrkade man ständigt upp Surahammars igelkottförsvar något vi hade förfärligt svårt i inledningen av serien. Återigen. Laget lär sig, hela tiden, att bemästra olika scenarier på isen. Göra rätt avvägningar. Mycket bra!  Vi får aldrig glömma bort att inte många spelare i dagens trupp är vana att spela med en kravbild som finns på laget. Nu tycks de förstått och acklimatiserat sig även när gäller detta. 

Extra roligt i gårdagens match att kämpen Adam Lidström fick hänga en balja. Han gör många bra byten när han får chansen och ett mål ger alltid råg i ryggen. Även Anton Brandhammar fick hänga en strut. Roligt! Nu är det bara Hassel och Lehman som saknas i målfabrikationen, om jag inte sett fel. De får gärna bidra mot Köping på fredag!

Fullständig info om matchen - här!

Tack för besöket!

Lite tankar kring en återvändare...

Låt mig för ett ögonblick få lägga ut texten kring en speciell spelare i laget, Oscar Petterson. Min första kontakt med Oscar skedde nog säsongen 2012-13. Strax innan han förpassades till andra jaktmarker. Närmare bestämt Nittorp! Ett riktigt bottenlag. Där genomled han en säsong innan det bar vidare till Enköping för spel i tre säsonger. Lite kuriosa är att Oscar de två senaste säsongerna avslutat med spel i - Surahammar! En ganska trevlig lösning då Enköpings egna säsonger slutat tidigt på grund av skrala sportsliga resultat under vårsäsongen. 

Under sin tid i Enköping lyckades han skramla ihop 73 poäng på 61 spelade matcher. Ett mycket anständigt poängsnitt med andra ord. Under samma tid hann han även med att få ihop 33 poäng på 20 matcher med Surahammar(negativt kval). 

Under denna tid har jag då och då haft kontakt med Oscar. Lite oklart ibland varför. Till viss del bottnat i min egen nyfikenhet. Jag kan lugnt påstå att han inte var speciellt nöjd med hur han blev hanterad av gamle sportchefen Niklas Johansson. Utan att gå in på detaljer kan jag med visst fog påstå att det inte var "raka rör och tydlighet" som var N Johansson agenda i detta ärende. Enligt annan källa fick Oscar "skylla sig själv" att han blev ivägskickad då han inte hade rätt attityd! 

Själv gillade jag Oscar från hans första skär i A-laget. Kanske handlade det om empati, helt enkelt. Jag tyckte lite synd om den där gänglige, skranglige, ynglingen som for fram över isen närmast huvudlöst. Det var "något" i hans spel som kittlade. Jag inbillade mig att Oscar hade något som kunde utvecklas. Bli något utav. Men som sagt, det blev Nittorp, istället!

Under de år som gått har jag återkommande ställt frågan om han "är på väg tillbaka" till Gulsvart. Ingen blev mer nöjd än mig då han till denna säsong skrev på för oss. Ynglingen var tillbaka. Kanon!

Men hur har det gått, egentligen, för Oscar sedan återkomsten? Tja, tre seriematcher spelade, två poäng och -1. Ingen större poängskörd, om än inte dålig. Nu är jag lite osäker på om han spelade center i Enköping eller ytterforward. Som center får man per automatik en lite annorlunda roll. Större ansvar för spelet i både riktningarna. I det spelet tycker jag Oscar utvecklats på ett bra sätt. Kan det vara som så att han går mot att bli en skicklig två-vägs-center istället för att agera notorisk poängspruta? Å andra sidan, kan man inte fortsatt göra många poäng även som två-vägs-spelare?

Som bekant behövs spelare med olika roller i ett lag. Ett starkt kollektiv består av individuellt skickliga spelare som tar ansvar för olika moment på isen. Man gör helt enkelt det man ska på bästa möjliga sätt. 

För tillfället saknas den tänkta tredjelänken, Petter Mattson, i "Enköpingskedjan". De gånger de fått spela ihop har man uppvisat en härlig kemi i spelet. Kanske är det där som skon klämmer just nu. Med en frisk och kry Petter Mattson vid sin sida bjuds andra offensiva möjligheter för Oscar? Tja, inte vet jag men spekulera kan jag alltid. 

Å andra sidan har Oscar, åtminstone under försäsongsmatcher, missat att sätta många öppna lägen! Som vanligt vet man inte så mycket om vad framtiden bär i sitt sköte. Personligen hoppas jag innerligt att Oscar får en poängmässig förlösning i kommande matcher. Att han får lite medstuds och får se puckar dansa in i nätet. Lite så fungerar det. En poäng här, ett mål där, och plötsligt kan en spelare komma in i ett stim, ett flow, och det bara rullar på till supportrars stora glädje. 

Kort sagt, det ska bli intressant att följa utvecklingen på Oscar kommande matcher. Jag tror på Oscar, det är i alla fall glasklart!

Ståfräs i tredje efter impotens i två..

Tar av mig toupén och tackar för vändningen..

Jävlars i min lilla låda vad kul med hockey igen. Ja, faktiskt! Detta oavsett att vi nu lirar på hockeyns bakgård. Tredjedivisionen. Det är som man vill kräkas. Hur fan hamnade vi här? Allt är någons fel, men inte mitt, det står fullständigt klart.

Nåja, åter till gårdagens match. Inför nedsläpp var jag helt lugn. Efter första perioden aningen ur balans. Efter två perioder mentalt vilsen. Efter tre perioder välmående likt en brukspatron som precis pungslagit sina arrendatorer. Pöste och pyste av både lättnad och stolthet. Vilken jädrans gäng!

Mariestad var för mig något nytt. Säkert har vi spelat mot detta gäng tidigare. Dock något jag med bästa välvilja förträngt. Ryktesvis sades att de spelade lite "grisigt". Gärna lite småfult. Med en lagkapten som frontfigur i denna ädla disciplin. Ryktet var inte överdrivet. Det var som ett se ett BIK Karlskoga Light. Dubbelkollade matchprogrammet för att kontrollera. Fanns det någon "Wessner" dold i laguppställningen?

Mariestad stod upp bra, det ska erkännas. Lite för bra för min smak. När vi själva dessutom frikostigt som en friherre med demens delade ut små presenter i den egna defensiven, så såg det inte alls bra ut. 

0-1

Vid målet var Alexander Lindelöf lite mjuk i sargspelet bakom mål som slutligen resulterade i en överspelad Marcus Dahlbom. I sanning var det fler Gulsvarta som i just den sekvensen uppvisade mer inkontinens än konsekvens i agerandet. Dahlbom utan skuld. Vad ska karln göra? Friläge för tusan! Vi spelade alltså powerplay! 

1-1

Lyckligtvis lyckades vi komma tillbaka och kvittera till 1-1 genom Oscar Pettersson som stod rätt placerad på retur efter att Lehman skjutit. Vi spelade alltså powerplay och nu blev det mål i rätt kasse.

1-2

Men säg den lycka som varar! Drygt tre minuter senare stod vi återigen för ett impotent defensivt arbete och tillät Mariestad att enkelt peta in ännu ett ledningsmål! Pojklagsnivå, förbanne mig! Detta utan för den skull nedvärdera pojklagsspelare i övrigt.

1-3

Men nu jävlars skulle vällan vi ändå ta tag i detta. Sätta ned foten. Markera. Börja spela vårt eget spel. Visa musklerna, etc. etc. Inte då. Istället drog Douglas Alenbring på sig en utvisning för interference och gästerna nyttjade detta på sämsta sätt, för oss.

En något märklig period där vi i spelet fem mot fem såg större och starkare ut men fatala missar i defensiven, samt utvisningar, blev väldigt kostsamt. Nåväl, inför andra perioden kände jag ändå att det skulle kunna ordna upp sig. Att vi skulle kunna hänga en kasse, få lite häng, momentum,och ta över tillställningen. Hur gick det med det då? Tja, inte alls, vill jag påstå.

Andra perioden

I den andra perioden föll vi djupt ned i den fälla som Mariestad ställt ut. Istället för att försöka spela oss fram hemföll vi till någon form av "bök-och-stök-hockey" där vi inte alls var bekväma. Frustrationen spred sig på läktaren i samma takt som på isen för de Gulsvarta. 

En bild som beskriver perioden bra...

Källa:

Den andra perioden blev mest en kamp för våra Gulsvarta hjältar att hålla sig kvar i matchen. Trots att utvisningsminuterna tycktes jämt fördelade blev det Mariestad som fick chans på chans att avgöra, stänga, döda, matchen i flera powerplay. Chanser fanns. I mängd. Som tur var för oss misslyckades våra motståndare förvalta sina lägen. Ett enormt uppoffrande slit i boxplay bidrog även, naturligtvis, men i sanning, vi hade lite flyt, tur...

Fördröjning av spelet
Något som jag, och många med mig, störde oss på under matchen var Mariestads ständiga maskande vid byten. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett lag så konsekvent dragit ut på sina byten. Inte sällan uppstod någon form av polsk riksdag vi Mariestads bås innan rätt spelare kom in för spel. Något som domaren till slut ledsnade på och därför delade ut 2 minuter för delaying the game. Något som skulle visa sig straffa Mariestad rätt hårt. Riktigt bra, tycker jag. De blev bitna i röven av sin egen ful-taktik vill jag påstå!

2-3

För vad hände sedan? Jo, direkt i inledning av tredje perioden drog Mariestad på sig ännu en utvisning och vi fick spela fem mot tre! Vi fick därmed en perfekt inledning av sista perioden med ett våldsamt tryck mot våra motståndares målvakt. Visserligen blev det inte mål i powerplay men strax efter att Mariestad blivit fulltaliga vräkte Jesper Cederberg sig fram och stänkte in 2-3. Vi var med igen! På riktigt! Så gött!

3-3

Efter målet fortsatte Gulsvart sin anstormning mot Mariestad som genast drog på sig ny utvisning. Smack, pang, och 3-3. Johan Skiöld höll sig framme på en retur och vräkte sig besinningslöst fram och slog in pucken. Snacka om att offra sig för att vara på rätt ställe. Man börjar allt mer förstå varför denne lirare ständigt gjort så många poäng i sin karriär. Inte det minsta rädd om näsan, typ!

4-3

Efter kvitteringen var det bara en tidsfråga, en formalitet, innan vi skulle göra ännu ett mål. Mariestad hade nu kroknat betänkligt och hade oerhört svårt att skapa något offensivt. Segermålet kom lika självklart som en finne på näsan i tonåren. Fredrik Johansson fick tag på trissan, drev på kassen, väntade, väntade, väntade, och la in pucken så elegant. P.g.a trötthet gjorde Mariestad ett klassiskt räknefel i den egna zonen vilket gav Fredda chansen att avgöra matchen. 

Defilering

Återstående tid i perioden(ca: 5 minuter) försökte självklart Mariestad flytta fram sina trupper för att få till en kvittering men de hade inte kraft nog kvar i armar eller ben. Visserligen fick de en chans i powerplay men då visade flera spelare i Gulsvart stort hjärta genom att täcka skott och slita räv. Inte minst Marcus Bergman som enligt osäkra källor nu har ett rejält blåmärke på ett onämnbart ställe!

Sammantaget en match med flera ansikten. Vi började hyggligt men spelade slarvigt defensivt. Därefter en fas där frustrationen slog tillbaka i form av massor av boxplay. Slutligen en urladdning där spelarna gav sig själva chansen att spela den ishockey som laget faktiskt kan. Från impotens till ståfräs, typ.

Det fanns en spelare som jag lade märke till extra i denna match. Kevin Weiskog. Var han bra eller var han bra? Jäklar vad han klev fram i tredje. 

Oscar Petterson, måltjuven, fick hänga en kasse. Så bra. Då är han igång.

Fredrik Johansson drev på hela matchen och i tredje perioden gav det utdelning i form av flera formidabla byten och ett segermål.

Övriga spelare ska ha en stor eloge för den moral som uppvisades denna match. Ingen jävel med gamnacke så långt mitt öga nådde. Alla klev in på isen med en tydlig vilja att påverka, ta för sig, skapa, vända, vinna. Länge sedan jag fick bevittna något liknade i ABB Arena. Jag tar av mig min toupé och tackar allra ödmjukast för uppvisningen...

Mot Surahammar..

Träning nummer sju, bedömning, matriser, luftfartsverket, och lite annat..

Kan inte riktigt släppa denna bild...

Besökte dagens träning i ABB Arena Nord. Om jag räknat rätt är det den sjunde träningen jag följer denna försäsong. Allt mer börjar jag känna igen de olika spelarna på isen. Detta trots avsaknad av både nummer och namn. En del spelare har i varje träning stuckit ut lite extra andra varit mer anonyma. Förhoppningen är att över tid, med tio träningsmatcher innan seriestart, ska än fler spelare kliva fram och visa sina skills. Av erfarenhet vet jag att vissa spelare behöver matcher för att tända till som väntat och förväntat. Inte för att de håller igen på träning utan mer att adrenalinet, tävlingslusten, kickar in på allvar när det finns en riktig motståndare på andra sidan isen. "Nu jävlars", helt enkelt!

Visste ni att Luftfartsverket hade synpunkter på söndagens motståndare, Arlanda Wings HC. Detta angående deras namn. Luftfartsverket accepterade inte namnet då detta "konkurrerade" med Arlanda flygplats. Av den anledningen tituleras nu Arlanda Wings HC istället Wings HC Arlanda! Vi lever i en knasig värld, eller?

Visste ni att William Karlsson har sina rötter hos just Wings HC Arlanda? Just den William Karlsson som slog igenom med dunder och brak hos oss. En annan profil som fostrats i den klubben är Håkan Södergren. 

Hemmahallen för Wings HC Arlanda är Pinbackshallen. Här kan du läsa mer om den!

------

En sak jag reagerade över på dagens träning var hur spelarna agerade i en viss övning. Vi kan kalla den 1-0. Spelare kom ensam mot målvakt. Visserligen fanns det en back som markerade närvaro men inte störde den ensamkommande(!) spelaren nämnvärt. Gemensamt för alla spelare var följande:

1. Puckmottagning 

2. Driva/åka mot mål

3. Avslut

Men, det som störde mig lite var att i stort sett alla spelare valde samma "beteendemönster". Direkt efter avslut vek man av, slutade åka skridskor, och gled in mot sarghörnet för nästa omgång. Såg ingen spelare som efter avslut följde upp rakt mot mål för eventuell retur. Man brukar säga "som man tränar spelar man". Inte vet jag. Jag är ingen tränare. Men visst vore det en tanke god som någon att spelare driver på kassen efter varje avslut! Trots allt dyker det upp en och annan retur.

------

Pratade lite med Jimmie Jansson på läktaren. Har ännu inte hittat någon ny klubb. Sympatisk kille som i min bok kunde fått chansen i årets upplaga. Visade av och till förra säsongen att det finns potential. För bra för att vara klubblös, enligt mig.

------

Ibland är jag nog lite dumdryg, eller så. Glömmer bort att presentera mig för folk. Det tillhör god ton, helt enkelt. Skyller på att jag är lite dement, stundtals. Idag fick jag kvitto på just detta att det är bra att presentera sig. Föreningens klubbdirektör, Mats Brokvist, som jag pratat med några gånger hade tydligen inte förstått att det är jag som är GurkOlle. Idag reddes detta ut på läktaren. Skönt. Nu vet han vem jag är och kan därmed undvika mig allt efter behag i fortsättningen...

------

Läste i den eminenta intervju som Mikael Norén genomfört med tränare Thomas Paananen att spelare ska göra någon form av självbedömning på sin insats efter varje match. Bedömning är något som jag är specialiserad på i min yrkesroll som lärare. Därmed vet jag också att det är oerhört komplext med bedömningar. Enkelt uttryck kan man säga att "som man ropar får man svar!" Med andra ord, du får bara svar på just de frågeställningar du ställer. Det innebär att du behöver vara insiktsfull och ställa relevanta frågor som bidrar till den kunskapsutveckling du strävar mot. 

Själv har jag använt samma metodik i mina försök att göra en korrekt och övergripande kunskapsbedömning av mina adepter. Elever har med andra ord, precis om är tänkt med A-laget, gjort egna bedömningar av sina kunskaper och förmågor. Dessa har jag sedan stämt av med min egen bedömning samt de kursmål och kriterier som finns uppsatta. 

Enkelt uttryckt: - Det är viktigt att du själv vet vad du ska ställa för frågor. Dessutom utomordentligt viktigt att du förstår att analysera de svar som inkommer.

I fallet med A-laget, och spelarnas egna bedömningar, behöver dessa hanteras på ett sådant sätt att de får en tydlig återkoppling. Om inte blir de av föga värde. Med andra ord måste tränaren på ett klokt och sakligt sätt tolka spelarnas egna bedömningar för att sedan göra återkoppling. Och det blir här som ett problem kan uppstå? Utifrån vilka kriterier ska spelarna göra sin individuella bedömning? Med andra ord, vad vill tränaren/arna veta/bedöma?

Jag påstår inte att denna metodik inte skulle fungera. Jag bara påtalar att bedömning är komplext. Anta att en spelare ger sig själv betyg 5 som innebär, vadå? Spelaren måste helt enkelt veta vad de olika bedömningsnivåerna innebär. I skolvärlden innebär detta att man arbetar med matriser. Matriser som tydligt påvisar vilken prestation som behöver uppnås för respektive bedömningsnivå. Med hjälp av matriser kan spelare enklare bedöma sin insats. Det blir tydligt. Det blir även betydligt enklare att jämföra spelarens egen bedömning gentemot tränarens egen. Man pratar samma språk, helt enkelt!

---------

Nu till något helt annat. Har noterat att den gode Oscar Petterson snott Johan Jonsson nummer, #20. Det kommer sannolikt bli en stor belastning under kommande säsong. Varför då, kanske du undrar? Jo, det ska jag berätta både här och nu. Under den tid som Johan Jonsson spelade i föreningen utsattes han för bedömning av VLT sports utsända reportrar. Oavsett insats på isen hamnade betyget på samma nivå. Det blev en tvåa. Knappt godkänd, typ. Risken är uppenbar att denna bedömning sitter så hårt i väggarna på VLT´s sportredaktion, med Kevin Johansson i spetsen, att de även fortsättningsvis kommer göra samma njugga bedömning av #20! Vänta bara och se...

---------

Det om detta...

Träning, tjurskallar, hopp och stim

Besökte en träning och hittade ett gäng hockeyspelare som hoppade "groda"....

Det jag noterat efter att följt sex-sju träningar med A-laget denna försäsong är den glädje som tycks genomsyra spelarna i alla moment. Glädje och intensitet. Det syns så påtagligt att alla vill göra det bästa av varje situation i de olika träningsmomenten. Något annat jag noterat är att det finns helt klart flera vinnarskallar i årets trupp. Spelare som tävlar mot varandra oavsett övning. "Hänger du en i krysset så ska jag inte vara sämre", typ!

Under det senaste ispasset hörde jag även spelare skälla lite på varandra när någon inte var nöjd med kompisens insats. Det är helt enkelt briljant. 

Under en följd av säsonger har vi haft en drös av spelskickliga och rutinerade spelare. Däremot har vi inte haft speciellt många tjurskallar. Spelare som blir förbannade och höjer rösten. Ger uttryck för sitt missnöje när inte kompisen presterar och levererar. Spelare som kan tända till på en träning och skapa känslor. Känslor liknande de som ständigt är närvarande i matchspel. 

När jag följt träningarna har jag tyck mig se just detta. Lite mer hetta, lite mer ilska, lite mer tjurighet. Om mina iakttagelser är korrekta och spelarna tar med sig dessa egenskaper ut i match, då kan det bli en väldigt rolig säsong.

Den senast förekommande tjurskallen i A-laget är kanske Andreas Lindh. En annan Stefan "Stiffen" Holmgren. Utav alla importer som passerat revy var det kanske bara Greg Jacina och Kenndal McArdle som uppvisade lite extra hetta och tjurighet i matcher. I allt övrigt var det väldigt artigt och välkammat bland alla våra importer. Jag skulle vilja lägga till en spelare till i denna kategori. Marcus Jonsson. Även han hade förmågan att vara i "ansiktet" på sina motståndare och skapa frustration, irritation och misstag.

Tjurskallars positiva inverkan på en trupp, ett lag, ett kollektiv, kan aldrig underskattas. Om inte blir denna spelartyp snabbt supportrars, och publikens, kelgrisar. Man vet att när dessa spelare är på isen händer det ofta lite extra. De kan med ett enda byte skapa känslor, tryck, intensitet, och väcka både egna laget och publiken. Viktigt!

Att jag i denna kategori spelare inte lyfter fram en spelare som Viktor Mårtensson beror på det faktum att han inte var någon tjurskalle i samma bemärkelse. Han spelade mer hårt och rejält samt var alltid redo att stå upp för en kompis. 

Just att "stå upp för en kompis" var något som saknades under föregående säsong. Det fanns tillfällen då egna spelare blev "överkörda" utan att laget reagerade nämnvärt. Två exempel:
- Överkörningen av Johan Jonsson i omgång arton uppe i Umeå

- Överkörningen av Stefan Gråhns i bortamötet mot Huddinge(kvalserien)

Vid båda dessa tillfällen hade jag velat se en tydligt sympatireaktion från övriga spelare på isen. Någon, eller några, som markerat tydligt att det är INTE okey att köra över min kompis! Avsaknaden av denna reaktion symboliserade tyvärr lagets, kollektivets, karaktär.

Av vad jag sett hittills på träningarna finns det ett helt gäng spelare som är precis lagom heta, tjurskalliga, för att vi ska slippa uppleva samma undvikande uppträdande på isen. Härligt!

Jag nämnde vid något tillfälle, på Twitter, att några spelare börjat sticka ut lite mer under träning. En av dessa tycker jag är Marcus Bergman. En annan Oscar Pettersson. Gemensamt för bägge är att de visar en väldig hunger. De går verkligen "all in" i alla moment. Tävlar stenhårt. Vill komma fram. Vill komma till avslut. Vill göra mål. Marcus Bergman har fått tillbaka "klippet" i åkningen som han visade upp under de första matcherna förra säsongen. Ett härligt driv. Ser tung och närmast ostoppbar ut!

Full fart på isen....

Nu ser jag fram mot match. Arlanda Wings. Märsta. Härligt!