Stabilt, var ordet, sa Bull!

Lindlöven - Västerås 0-3

Det blev aldrig någon riktig match denna gång. Lindlöven ville säkert mer, men, kunde inte. Redan efter några byten kände jag att lugn från min plats på läktaren. Vi hade gjort hemläxan från förra matchen och var redo på ett helt annat sätt. Där Lindlöven tidigare hittat åkvägar in i vår zon var det nu - stängt. De hade förfärligt svårt att få ned puck i vår zon överhuvudtaget och när de väl lyckades kom de inte till farliga avslut. 

- Om jag var aningen missnöjd över vårt spel i egen zon i mötet innan så var jag desto mer nöjd denna gång. 

Att vi dessutom kunde städa av ett tidigt boxplay  utan att Lindlöven fick till några riktiga farligheter var en tydlig indikation på min tes. Vi hade gjort hemläxan. Vi läste sönder deras powerplay rätt enkelt. 

När vi själva bjöds ett powerplay satte vi rejäl press. Efter några hyggliga chanser kunde till slut Marcus Bergman raka in en retur fram till 1-0. Bara knappa minuten kom tvåan. Fredrik Hetta höll sig framme på en retur efter att vi fått till en spelvändning. Lindlöven fortsatte att försöka men vi kunde väldigt enkelt avstyra deras försök till att skapa chanser. Den första perioden genomfördes med ett stort lugn av Gulsvart. Fokuserat. Balanserat. Stabilt

Till den andra perioden var Lindlöven naturligtvis tvungna att hitta en väg in i matchen igen. De var därför ivrigare och lyckades hålla lite längre anfall. Men,  de hade fortsatt väldigt svårt att hitta fram till bra avslutslägen. 

- Utan större besvär höll vi motståndarna längs sargerna och stängde ned deras försök att komma till avslut nära mål.

Jag fick känslan av att spelplanen var just fokus på att inte bjuda några chanser. Utifrån det skulle man gå till attack när rätt tillfälle bjöds. Vi drog oss medvetet tillbaka för att spela som Lindlöven tidigare framgångsrikt spelat mot oss. Invänta spelvändningar. Stabilt var ordet.

Den sista perioden spelades av. Så kändes det. Lindlöven hade inte ork, kraft, eller förmåga att hota mer än ytterst sporadiskt. Vi låg hela tiden på rätt sida med alla våra spelare och kunde enkelt avväpna alla deras försök till konstruktivt anfallsspel. När vi så fick möjlighet till spelvändning kom följdriktigt 3-0. Kedjan med Mattisson, Skiöld, och Bergman krånglade(!) sig fram i anfallszon. En sidledspassning från Bergman till Skiöld som lyckades hitta ett hål mellan stolpe och målvakt och pucken ramlade in. Har inte sett några repriser men kan tänka mig att Lindlövens målvakt var aningen missnöjd med det ingripandet. 

Mitt samlade intryck av matchen, eller kanske matcherna, mot Lindlöven består. Räknar då in alla fyra matcher vi nu spelat mot dem. När vi gör rätt saker, spelar vårt spel, då är vi klassen bättre än Lindlöven. I grunden har vi bättre defensiv, bättre målvakt, starkare kollektiv, samt större bredd på det offensiva spelet. Tilläggas kan att vi sannolikt har bättre fysisk status än de flesta lag som nu spelar i Allettan Norra. 

Lindlöven, som exempel, orkade driva på i sitt spel ungefär halva matchen i ABB Arena. I returmötet såg de faktiskt slitna ut redan från start. De hade inte lyckats återhämta sig på samma sätt som vi gjort. Det tar jag som bevis för mitt påstående att vi själva är väldigt bra tränade!

Tidigare under höstsäsongen har vi sett samma scenario match efter match. Våra motståndare har kommit ut hungriga i period ett för att nästan gå på tandköttet i period tre. 

Summering: 

- Vi städar av Lindlöven på ett oerhört fokuserat och samlat sätt. Ingen spelare sticker ut. Alla gör sitt jobb. I byte efter byte. Maler på. Håller sina positioner. Går inte bort sig. Bjuder inte på misstag. En lagmaskin, helt enkelt. 

När jag skriver att "ingen spelare sticker ut" är det en sanning med viss modifikation. Marcus Dahlbom såg oerhört trygg, lugn, och samlad ut i sitt spel. Till stor del beroende på att han nu fick ett helt annat understöd i det defensiva arbetet. Inga frilägen, typ. Alexander Lindelöf gjorde sin bästa match i Gulsvart denna säsong! Nu spelade han precis så som vi vill att han ska göra. Går fram och deltar i det offensiva spelet utan att det på något sätt äventyrar det defensiva uppdraget. Balans. 

- Utöver det är det naturligtvis alldeles utmärkt att Marcus "Bärra" Bergman fortsätter göra mål. Likaså med Fredrik Hetta. Notoriska målskyttar är alltid bra att ha.

Men, jag vidhåller, trots allt, att det var KOLLEKTIVET Gulsvart som genom klokt och väl avvägt spel tog hem tre poäng på ett överraskande bekvämt sätt. Jag ser det som ett tydligt tecken på att våra tränare har just den rätta fingertoppskänslan som behövs för att korrigera och rätta till. 

Tack för det...

13 raka - uppåtkurvor

Bromé

Inleder med följande konstaterande. Mathias Bromé klarar sig riktigt bra i SHL! I senaste matchen mot Färjestad, borta, gjorde han ett riktigt snyggt mål. Den som vill kan kolla via denna länk. Varför skriver jag då om Bromé, kanske du undrar? Jo, det ska jag förklara. Det handlar om detta med uppåtkurvor. Utveckling.

Som de flesta minns släpptes Bromé in i A-laget då vi hade lite skadebekymmer. Om jag inte minns fel debuterade han borta mot BIK Karlskoga. Han kom från spel i J20 där han gjort sig ett namn som rivig kreativ och målfarlig. Man kan säga att han blev mer populär för sitt riviga spel än uppskattad för sin produktion. För producerade gjorde han inte. Inte alls. Det tog sin rundliga tid innan han en äntligen kunde spräcka sin målnolla mot SSK hemma i ABB Arena. Fram till dess hade han missat, bommat, fumlat bort varenda målchans. Under sin första säsong med A-laget lyckades han endast peta in tre mål på 37 matcher. Så var det med den kreativiteten! 

Säsongen efter fick han lira 51 matcher men lyckades bara peta in fyra puckar. Han som skulle vara så kreativ och offensiv! Till säsongen 2015-16 surnade Mathias till, tackade nej till en fortsättning, och drog norrut. Till Asplöven. Man kan säga att han gav föreningen fingret. Han ville till en miljö där det fanns utrymme för sitt spel och kompetens. Det offensiva. Och se på fan! I Asplöven började plötsligt mål och assist trilla in i en strid ström. I Asplöven fick han plötsligt utrymme att spela det spel han trivdes med. Han fick spela i alla spelformer. Boxplay, powerplay, fem mot fem, fyra mot fyra och plötsligt var det lajbans igen att lira hockey. På 51 matcher fick han nu ihop 10 mål och 17 assist! En närmast explosionsartad utveckling mot tiden i Västerås. 

Och inte nog med det. Säsongen efter lockades han över till Mora och utvecklingen bara fortsatte. Rena vulkanutbrottet. När man summerade säsongen i Mora hade Mathias blivit klubbens bästa poänggörare och blev dessutom den spelare med bäst plus/minus i hela HockeyAllsvenskan! 18 mål och 31 assist på 51 matcher! 

Nu harvar han alltså omkring i SHL. Till en början gick det trögt. Trögt som bara den. Bra prestationer på isen men poängen uteblev. Det tog till match nr 12(!) innan han fick sin belöning. Borta mot Skellefteå, av alla lag. Då stänkte han in tre kassar och gjorde därmed ett hattrick. Efter det har mål och poäng börjat ramla in och man kan lugnt säga att han nu vuxit in i SHL-kostymen. 

[Här ett inlägg jag skrev när Mathias gjorde sitt första mål i A-laget: - Kepsen är din, Mathias! ]

Jag har roat mig med att se nästan alla hans matcher med Mora och konstaterar att han är lite som den där humlan. Humlan som inte kan flyga men gör det ändå, ni vet. Jag vet att många under hela resans gång varit skeptiska till Mathias kvalitéer som hockeyspelare. Själv har jag envist trott att han skulle lyckas även när det sett som mest motigt ut. Något som jag nu anser att han bevisat med den äran.

Jag hade lika gärna kunnat använda Stefan Warg som exempel. Ratad i Örebro för att han var för dålig. Kom med aningen stukat självförtroende till oss. Ansågs av många som en stor säkerhetsrisk med tanke på sin spelstil i Örebro. Men. Här hände något. Han mötte en tränare, Joakim Fagervall, som trodde på honom, som gav honom massor av istid, tid, och därmed byggde upp Stefans självkänsla. När jag pratade med Stefan lyfte han fram just Fagervall som den enskilt största anledningen till sin fina utveckling. Och, ja, ni vet. Warg lirar nu i SHL med Malmö. En mycket uppskattad defensiv back som går till jobbet varje dag och levererar. Utveckling, som sagt.

Den finns en gemensam nämnare i Stefan och Mathias. Under rätt ledarskap utvecklades de i snabb takt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Något som även Mathias berättat när jag pratat med honom. Får man förtroende, istid, får man en chans att spela sitt spel, då jävlars händer det saker. Stefan hade turen att få sitt genombrott hos oss. Mathias körde fast. Den förste, Stefan, fick massor av förtroende medan Mathias fick iklä sig en roll som inte kändes bekväm. 

Och varför skriver jag allt detta? Jo, för att nu tänkte jag väva vidare i min tankegång om "utveckling" och "förtroende" och applicera detta på vår egen trupp med dess ledarskap. 

Som bekant städade Gulsvart av Grums hemma med bekväma 6-1 under söndagen. En seger som var i underkant. En seger som aldrig var hotad. Utan att förta sig mer än nödvändigt dominerade vi från början till slut. Stundtals var det sådan klasskillnad mellan lagen och det såg ut som vi mötte ett juniorlag. De få gånger Grums lyckades hota oss var när vi själva i visst övermod drällde onödigt med puck och klubba. Det var alltså den 12:e raka segern under full tid, den 13:e segern totalt! Det är förbaskat imponerande siffror. 

Men åter till detta med utveckling: 

Fredrik Hetta. Jag säger bara det! Jösses och Amalia vad han tagit kliv de senaste matcherna. Från att varit lite anonym i spelet med puck tar han nu för sig på ett helt annat sätt. Kör så det ryker, helt enkelt, och ser så bekväm ut i sitt agerande. Åker runt med trissan och trixar och har sig. En tänkt sniper(hans fina skott) har plötsligt blivit en Fredrik Johansson #2 ute på isen. 

Niclas Lehman. Jag säger då det! Han har en historik som stabil poänggörare i division ett, men, det är remarkabelt vad han utvecklats i Gulsvart sedan seriestarten. Hans överraskande fina spelsinne. Hans enorma förmåga att täcka och transportera puck. Hans överlag kloka spel över hela isen. Visst, han är ingen fartfantom på isen, men vad gör väl det när han i övrigt närmast magnifik i sitt spel just nu!

Alexander Lindelöf. Ja jädrans i min lilla låda! I inledningen av säsongen, de första sju åtta matcherna, gnällde jag med viss rätt på Lindelöf. Tyckte han drällde och hade sig i egen zon. Spelade med för små marginaler. Gjorde tokiga avvägningar när han skulle spela offensivt. Hamnade på rygg på motståndare och drog på sig synnerligen klumpiga utvisningar. Men. Något radikalt har hänt! Numera är samme Lindelöf "Kungen" på isen. I stort sett allt han gör blir rätt. Till och med när han gör fel blir det rätt, typ. Nu ser vi alla att den talang som andra såg när han omskolades till back lyser med sin närvaro. Han har gått från larvstadiet, förbi puppstadiet, och nu kläckts som en vacker fjäril! En fjäril som flyger fram med lätta skär över isen(!). 

Jag stannar här.

Gemensamma nämnare för Fredrik, Nicklas, Alexander är, enligt mitt förmenande, förtroende. Tillit. För att utvecklas måste det finnas utrymme att göra fel. Att få göra fel. Att göra misstag. Att ta risker. Att prova sina gränser. Ett bra ledarskap innebär att man tillsammans med spelare skapar utrymme för allt detta samtidigt som man aktivt vägleder, stöttar, uppmuntrar. När jag ser dessa spelares utveckling blir jag allt mer övertygad om att våra tränare, Tomas och Patrik, besitter just de rätta ledaregenskaperna. Naturligtvis finns det alltid undantag. Spelare som aldrig blommar ut, utvecklas, oavsett miljö. Det är ofrånkomligt. Men, ur mitt perspektiv känner jag stor tilltro till ledarskapet utifrån lagets utveckling den senare delen av höstsäsongen. Jag hade kunnat fortsatt rabbla spelarnamn som exempelgjort detta med utveckling men tycker dessa tre räcker för att understryka min tes: - Förtroende föder framgång!

Så, det får räcka för denna gång...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Vad hände mot KIK?

Roger Olsson sänker Fredrik Hetta

Kristianstad - Västerås 2-0

Jaha, då skulle vi få mäta våra krafter med ett lag som anses som aspirant till att hota om en plats i HockeyAllsvenskan kommande säsong. Kristianstad. Ett helt annat motstånd från Ettan än vi ställts mot tidigare denna försäsong. 

Med tanke på att vi trots allt stått upp bra mot både Almtuna och Vita Hästen var mina förhoppningar rätt högt ställda. Inte kunde vi väl vika ned oss mot detta gäng? Förväntade mig att vi fortsatt skulle forsa fram med vår kreativa offensiv och därmed sätta Kristianstads duktiga målvakt, Joel Gistedt, på prov. 

Om det berodde på kamerans placering, det dåliga ljuset i hallen, eller kommentatorernas dialekt låter jag vara oskrivet, men, jag tyckte Gulsvart såg lite loja och sega ut under den första perioden. Kanske blev jag lurad av ovan nämnda omständigheter? Oavsett orsak, eller min oförmåga att se verkligheten, så vill jag hävda att all den fart vi tidigare visat upp, från backar, till avslut i offensiv zon var som bortblåst! Borta med vinden, i den mån det fanns någon vind i hallen...

Kanske var sanningen den att Kristianstad elegant eliminerade våra intentioner att spela kreativ anfallshockey? Jag vete fan, helt enkelt!

Till skillnad mot tidigare motstånd från Ettan såg gårdagens motståndare mer organiserade ut i sitt spel. Både defensivt och offensivt. Det glimrade inte om KIK men det var stabila överallt på isen. Vi hittade inte hålen i deras rustning denna gång. Vi fastnade redan när vi försöka bygga spelet från egen zon. De förstapass som i tidigare matcher burit oss fram till en kreativ offensiv lyste med sin frånvaro. Istället fick vi ägna oss åt att skicka luftpastejer ur egen zon. Fullständigt värdelöst, i min bok.

Men återigen. Kanske var det Kristianstads skicklighet i sin forechecking, sitt styrspel, som tog udden av oss så fullständigt långa perioder i matchen. Vi såg helt enkelt rätt usla ut långa stunder. Tycker jag!

Visst skapade vi en handfull målchanser, visst kunde vi hängt en balja eller två, men mitt bestående intryck blev tyvärr att såg uddlösa ut. Det var som om det sista skäret inte togs i alla situationer. Den riktiga hettan, det viktiga adrenalinpåslaget, var inte på plats.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt. Detta var en femte matchen på åtta dagar! Laget har fortfarande inte satt ihop special teams. Varken defensivt eller offensivt. Man fortsätter att rulla runt på formationer matchen igenom. Naturligtvis en bra tanke då alla spelare får chans till mycket istid i alla försäsongsmatcher. Istid är den tid spelarna uppskattar mest, inbillar jag mig..

1-0

Målen då? Tja, det första som ramlade in bakom Dahlbom kan sorteras under begreppet sinkadus. Ett löst skott från blå som seglade förbi alla och träffade Dahlbom. En retur. Plötsligt stod KIK-spelare sopren och kunde lyfta in pucken. Huruvida någon ska lastas för detta låter jag var oskrivet. Det såg väldigt "billigt" ut. Men det gör å andra sidan alla mål från motståndare!

2-0

Någon form av spelvändning i mittzon, framforsande KIK-spelare mot ensam back, skott i skäret, och pucken in högt i bortre krysset. Ett elegant avslut, helt enkelt. Självklart borde Dahlbom tagit det skottet enligt somliga. Själv säger jag "pass". Bra avslut från motståndare tillhör tyvärr spelet.

Den stora snackisen efter matchen blev självklart den tackling som Fredrik Hetta utsattes för. En form av openice-tackling när han var på väg ur egen zon. På sociala medier idag går diskussionens vågor höga angående hur allvarlig denna händelse var. Somliga pekar på livstidsavstängning medan andra tycker den var onödig men inte alls så farlig. Oavsett detta är ärendet inskickat till disciplinnämnden och vi får se vad utfallet blir. 

Själv anser jag att tacklingen var fullständigt onödig. Trots allt en försäsongsmatch, träningsmatch, och inte en kamp om livsviktiga poäng. För övrigt finns det ingen anledning, någonsin, att dela ut denna typ av tackling mot spelare som är "icke puckförande". Utan att lägga ut texten för mycket anser jag att tacklingar som riskerar att göra motståndare till invalider inte får förekomma på en hockeyrink!

Här är Roger Olssons egna ord om den tackling som han delade ut!



Här lite kommentarer från #Twitter