Proppen ur...

Västerås - Pantern 10-3

Plötsligt händer det! De osannolika blir sannolikt. Har stått på Rocklundas betongläktare allt sedan slutet av 60-talet, sett det mesta, men fick denna gång uppleva något alldeles utöver det vanliga. Jag har sett Västerås vinna med tvåsiffrig tidigare(gamla division 1), jag har sett laget vända matcher genom att plötsligt hitta flyt i spelet. Några sanslösa minuter då man krutat in två-tre mål på kort tid. Däremot har jag aldrig tidigare sett Gulsvart göra sju mål i en förstaperiod i Division Ett, HockeyAllsvenskan eller gamla Elitserien. I sanningen något alldeles utöver det vanliga. Hur det kan bli så här? Tja, vi behöver bara titta tre omgångar bakåt i tiden. Då var det vi, mot Karlskrona, som kom helt snett in i matchen. Den gången stannade förlustsiffrorna vid 0-5 tack vare att vi lyckades stoppa blödningen bakåt. Det som imponerade på mig under kvällen var att laget lyckades hålla upp intensiteten hela vägen in i mål. Det var bara under korta sekvenser i den andra perioden som man kunde skönja en viss mättnad hos spelarna. Sedan tog man fart igen. Gav inte Pantern luft. Precis som i matcherna mot Oskarshamn och Tingsryd tidigare visade vi oss starka i den tredje perioden. Det sägs att "det svåraste som finns" i hockey är att leda med 3-0. Jag tror personligen det är svårare att leda med 7-0 efter en period. Pratade lite med Mikael Frycklund efter matchen om just det. Hur gör man? Hur tänker man? Går man in för att spela av matchen resterande två perioder? Han hade inget riktigt svar på frågan då situationen var helt ny både för honom och hela laget.A

Idag var det många som fick glänsa lite extra. Jag gläds med Markus Bergman som får utdelning. Skillnad mellan succé och fiasko för en tänkt poänggörare kan vara hårfin. Minns hans ökenvandring under förra höstens spel i Ettan. Det tog sin tid innan han hittade rätt, kom in i flytet, fick utdelning. Men, efter en trög inledning där det mesta studsade emot vände det. Det blev succé. Så kan det bli även denna säsong. Jag håller mina tummar för det. Skottet fram till 4-0 är inget man skämtar bort. Vilken jävla rökare!

Mikael Frycklund, förresten. Han som anklagas för att ta onödiga utvisningar. Idag drog han på sig en ny utvisning(hooking). Denna gång feldömd. Något som domaren tydligen erkände direkt efter att han tagit utvisningen. Så kan det gå. Även domare kan göra fel, typ! Sebastian Benker gillar jag allt mer. Hans mål fram till 5-0 var en delikatess. Lukas Zetterberg gjorde saker med pucken idag som gladde. Han har inte bara ett vasst skott. Kul att se när han vågar hålla i pucken och vara kreativ. Alexander Lindelöf hängde två kassar från blå. Alldeles lysande. Vi behöver lite "enkla" mål från våra backar.

Vad betyder då en sådan islossning målmässigt som vi fick se idag? Svaret på den frågan kommer först i nästa match. Tyvärr är det så i denna resultatinriktade bransch att en seger med tvåsiffrigt inte är mycket värt om det inte följs upp med en vettig prestation i kommande omgång. Förhoppningsvis städade man undan en del hjärnspöken i och med dagens målproduktion. Tjatet, rubrikerna, artiklarna där den tidigare måltorkan lyfts fram som ett stor problem är för tillfället tystnat.

Nu får spelarna helgen ledig och kan njuta av segerns sötma. Det är de väl värda. Laget är trots allt obesegrade under full tid de senaste tre omgångarna. Det är inte alls dåligt.... Ha det gott och på återseende...

Stabilt, var ordet, sa Bull!

Lindlöven - Västerås 0-3

Det blev aldrig någon riktig match denna gång. Lindlöven ville säkert mer, men, kunde inte. Redan efter några byten kände jag att lugn från min plats på läktaren. Vi hade gjort hemläxan från förra matchen och var redo på ett helt annat sätt. Där Lindlöven tidigare hittat åkvägar in i vår zon var det nu - stängt. De hade förfärligt svårt att få ned puck i vår zon överhuvudtaget och när de väl lyckades kom de inte till farliga avslut. 

- Om jag var aningen missnöjd över vårt spel i egen zon i mötet innan så var jag desto mer nöjd denna gång. 

Att vi dessutom kunde städa av ett tidigt boxplay  utan att Lindlöven fick till några riktiga farligheter var en tydlig indikation på min tes. Vi hade gjort hemläxan. Vi läste sönder deras powerplay rätt enkelt. 

När vi själva bjöds ett powerplay satte vi rejäl press. Efter några hyggliga chanser kunde till slut Marcus Bergman raka in en retur fram till 1-0. Bara knappa minuten kom tvåan. Fredrik Hetta höll sig framme på en retur efter att vi fått till en spelvändning. Lindlöven fortsatte att försöka men vi kunde väldigt enkelt avstyra deras försök till att skapa chanser. Den första perioden genomfördes med ett stort lugn av Gulsvart. Fokuserat. Balanserat. Stabilt

Till den andra perioden var Lindlöven naturligtvis tvungna att hitta en väg in i matchen igen. De var därför ivrigare och lyckades hålla lite längre anfall. Men,  de hade fortsatt väldigt svårt att hitta fram till bra avslutslägen. 

- Utan större besvär höll vi motståndarna längs sargerna och stängde ned deras försök att komma till avslut nära mål.

Jag fick känslan av att spelplanen var just fokus på att inte bjuda några chanser. Utifrån det skulle man gå till attack när rätt tillfälle bjöds. Vi drog oss medvetet tillbaka för att spela som Lindlöven tidigare framgångsrikt spelat mot oss. Invänta spelvändningar. Stabilt var ordet.

Den sista perioden spelades av. Så kändes det. Lindlöven hade inte ork, kraft, eller förmåga att hota mer än ytterst sporadiskt. Vi låg hela tiden på rätt sida med alla våra spelare och kunde enkelt avväpna alla deras försök till konstruktivt anfallsspel. När vi så fick möjlighet till spelvändning kom följdriktigt 3-0. Kedjan med Mattisson, Skiöld, och Bergman krånglade(!) sig fram i anfallszon. En sidledspassning från Bergman till Skiöld som lyckades hitta ett hål mellan stolpe och målvakt och pucken ramlade in. Har inte sett några repriser men kan tänka mig att Lindlövens målvakt var aningen missnöjd med det ingripandet. 

Mitt samlade intryck av matchen, eller kanske matcherna, mot Lindlöven består. Räknar då in alla fyra matcher vi nu spelat mot dem. När vi gör rätt saker, spelar vårt spel, då är vi klassen bättre än Lindlöven. I grunden har vi bättre defensiv, bättre målvakt, starkare kollektiv, samt större bredd på det offensiva spelet. Tilläggas kan att vi sannolikt har bättre fysisk status än de flesta lag som nu spelar i Allettan Norra. 

Lindlöven, som exempel, orkade driva på i sitt spel ungefär halva matchen i ABB Arena. I returmötet såg de faktiskt slitna ut redan från start. De hade inte lyckats återhämta sig på samma sätt som vi gjort. Det tar jag som bevis för mitt påstående att vi själva är väldigt bra tränade!

Tidigare under höstsäsongen har vi sett samma scenario match efter match. Våra motståndare har kommit ut hungriga i period ett för att nästan gå på tandköttet i period tre. 

Summering: 

- Vi städar av Lindlöven på ett oerhört fokuserat och samlat sätt. Ingen spelare sticker ut. Alla gör sitt jobb. I byte efter byte. Maler på. Håller sina positioner. Går inte bort sig. Bjuder inte på misstag. En lagmaskin, helt enkelt. 

När jag skriver att "ingen spelare sticker ut" är det en sanning med viss modifikation. Marcus Dahlbom såg oerhört trygg, lugn, och samlad ut i sitt spel. Till stor del beroende på att han nu fick ett helt annat understöd i det defensiva arbetet. Inga frilägen, typ. Alexander Lindelöf gjorde sin bästa match i Gulsvart denna säsong! Nu spelade han precis så som vi vill att han ska göra. Går fram och deltar i det offensiva spelet utan att det på något sätt äventyrar det defensiva uppdraget. Balans. 

- Utöver det är det naturligtvis alldeles utmärkt att Marcus "Bärra" Bergman fortsätter göra mål. Likaså med Fredrik Hetta. Notoriska målskyttar är alltid bra att ha.

Men, jag vidhåller, trots allt, att det var KOLLEKTIVET Gulsvart som genom klokt och väl avvägt spel tog hem tre poäng på ett överraskande bekvämt sätt. Jag ser det som ett tydligt tecken på att våra tränare har just den rätta fingertoppskänslan som behövs för att korrigera och rätta till. 

Tack för det...

13 raka - uppåtkurvor

Bromé

Inleder med följande konstaterande. Mathias Bromé klarar sig riktigt bra i SHL! I senaste matchen mot Färjestad, borta, gjorde han ett riktigt snyggt mål. Den som vill kan kolla via denna länk. Varför skriver jag då om Bromé, kanske du undrar? Jo, det ska jag förklara. Det handlar om detta med uppåtkurvor. Utveckling.

Som de flesta minns släpptes Bromé in i A-laget då vi hade lite skadebekymmer. Om jag inte minns fel debuterade han borta mot BIK Karlskoga. Han kom från spel i J20 där han gjort sig ett namn som rivig kreativ och målfarlig. Man kan säga att han blev mer populär för sitt riviga spel än uppskattad för sin produktion. För producerade gjorde han inte. Inte alls. Det tog sin rundliga tid innan han en äntligen kunde spräcka sin målnolla mot SSK hemma i ABB Arena. Fram till dess hade han missat, bommat, fumlat bort varenda målchans. Under sin första säsong med A-laget lyckades han endast peta in tre mål på 37 matcher. Så var det med den kreativiteten! 

Säsongen efter fick han lira 51 matcher men lyckades bara peta in fyra puckar. Han som skulle vara så kreativ och offensiv! Till säsongen 2015-16 surnade Mathias till, tackade nej till en fortsättning, och drog norrut. Till Asplöven. Man kan säga att han gav föreningen fingret. Han ville till en miljö där det fanns utrymme för sitt spel och kompetens. Det offensiva. Och se på fan! I Asplöven började plötsligt mål och assist trilla in i en strid ström. I Asplöven fick han plötsligt utrymme att spela det spel han trivdes med. Han fick spela i alla spelformer. Boxplay, powerplay, fem mot fem, fyra mot fyra och plötsligt var det lajbans igen att lira hockey. På 51 matcher fick han nu ihop 10 mål och 17 assist! En närmast explosionsartad utveckling mot tiden i Västerås. 

Och inte nog med det. Säsongen efter lockades han över till Mora och utvecklingen bara fortsatte. Rena vulkanutbrottet. När man summerade säsongen i Mora hade Mathias blivit klubbens bästa poänggörare och blev dessutom den spelare med bäst plus/minus i hela HockeyAllsvenskan! 18 mål och 31 assist på 51 matcher! 

Nu harvar han alltså omkring i SHL. Till en början gick det trögt. Trögt som bara den. Bra prestationer på isen men poängen uteblev. Det tog till match nr 12(!) innan han fick sin belöning. Borta mot Skellefteå, av alla lag. Då stänkte han in tre kassar och gjorde därmed ett hattrick. Efter det har mål och poäng börjat ramla in och man kan lugnt säga att han nu vuxit in i SHL-kostymen. 

[Här ett inlägg jag skrev när Mathias gjorde sitt första mål i A-laget: - Kepsen är din, Mathias! ]

Jag har roat mig med att se nästan alla hans matcher med Mora och konstaterar att han är lite som den där humlan. Humlan som inte kan flyga men gör det ändå, ni vet. Jag vet att många under hela resans gång varit skeptiska till Mathias kvalitéer som hockeyspelare. Själv har jag envist trott att han skulle lyckas även när det sett som mest motigt ut. Något som jag nu anser att han bevisat med den äran.

Jag hade lika gärna kunnat använda Stefan Warg som exempel. Ratad i Örebro för att han var för dålig. Kom med aningen stukat självförtroende till oss. Ansågs av många som en stor säkerhetsrisk med tanke på sin spelstil i Örebro. Men. Här hände något. Han mötte en tränare, Joakim Fagervall, som trodde på honom, som gav honom massor av istid, tid, och därmed byggde upp Stefans självkänsla. När jag pratade med Stefan lyfte han fram just Fagervall som den enskilt största anledningen till sin fina utveckling. Och, ja, ni vet. Warg lirar nu i SHL med Malmö. En mycket uppskattad defensiv back som går till jobbet varje dag och levererar. Utveckling, som sagt.

Den finns en gemensam nämnare i Stefan och Mathias. Under rätt ledarskap utvecklades de i snabb takt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Något som även Mathias berättat när jag pratat med honom. Får man förtroende, istid, får man en chans att spela sitt spel, då jävlars händer det saker. Stefan hade turen att få sitt genombrott hos oss. Mathias körde fast. Den förste, Stefan, fick massor av förtroende medan Mathias fick iklä sig en roll som inte kändes bekväm. 

Och varför skriver jag allt detta? Jo, för att nu tänkte jag väva vidare i min tankegång om "utveckling" och "förtroende" och applicera detta på vår egen trupp med dess ledarskap. 

Som bekant städade Gulsvart av Grums hemma med bekväma 6-1 under söndagen. En seger som var i underkant. En seger som aldrig var hotad. Utan att förta sig mer än nödvändigt dominerade vi från början till slut. Stundtals var det sådan klasskillnad mellan lagen och det såg ut som vi mötte ett juniorlag. De få gånger Grums lyckades hota oss var när vi själva i visst övermod drällde onödigt med puck och klubba. Det var alltså den 12:e raka segern under full tid, den 13:e segern totalt! Det är förbaskat imponerande siffror. 

Men åter till detta med utveckling: 

Fredrik Hetta. Jag säger bara det! Jösses och Amalia vad han tagit kliv de senaste matcherna. Från att varit lite anonym i spelet med puck tar han nu för sig på ett helt annat sätt. Kör så det ryker, helt enkelt, och ser så bekväm ut i sitt agerande. Åker runt med trissan och trixar och har sig. En tänkt sniper(hans fina skott) har plötsligt blivit en Fredrik Johansson #2 ute på isen. 

Niclas Lehman. Jag säger då det! Han har en historik som stabil poänggörare i division ett, men, det är remarkabelt vad han utvecklats i Gulsvart sedan seriestarten. Hans överraskande fina spelsinne. Hans enorma förmåga att täcka och transportera puck. Hans överlag kloka spel över hela isen. Visst, han är ingen fartfantom på isen, men vad gör väl det när han i övrigt närmast magnifik i sitt spel just nu!

Alexander Lindelöf. Ja jädrans i min lilla låda! I inledningen av säsongen, de första sju åtta matcherna, gnällde jag med viss rätt på Lindelöf. Tyckte han drällde och hade sig i egen zon. Spelade med för små marginaler. Gjorde tokiga avvägningar när han skulle spela offensivt. Hamnade på rygg på motståndare och drog på sig synnerligen klumpiga utvisningar. Men. Något radikalt har hänt! Numera är samme Lindelöf "Kungen" på isen. I stort sett allt han gör blir rätt. Till och med när han gör fel blir det rätt, typ. Nu ser vi alla att den talang som andra såg när han omskolades till back lyser med sin närvaro. Han har gått från larvstadiet, förbi puppstadiet, och nu kläckts som en vacker fjäril! En fjäril som flyger fram med lätta skär över isen(!). 

Jag stannar här.

Gemensamma nämnare för Fredrik, Nicklas, Alexander är, enligt mitt förmenande, förtroende. Tillit. För att utvecklas måste det finnas utrymme att göra fel. Att få göra fel. Att göra misstag. Att ta risker. Att prova sina gränser. Ett bra ledarskap innebär att man tillsammans med spelare skapar utrymme för allt detta samtidigt som man aktivt vägleder, stöttar, uppmuntrar. När jag ser dessa spelares utveckling blir jag allt mer övertygad om att våra tränare, Tomas och Patrik, besitter just de rätta ledaregenskaperna. Naturligtvis finns det alltid undantag. Spelare som aldrig blommar ut, utvecklas, oavsett miljö. Det är ofrånkomligt. Men, ur mitt perspektiv känner jag stor tilltro till ledarskapet utifrån lagets utveckling den senare delen av höstsäsongen. Jag hade kunnat fortsatt rabbla spelarnamn som exempelgjort detta med utveckling men tycker dessa tre räcker för att understryka min tes: - Förtroende föder framgång!

Så, det får räcka för denna gång...

Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Förmiddagsträning...

Dagens träningsmoment

Klockan 11:30 stämplade jag in i Mimerhallen. Kom lagom för att se ismaskinen avsluta sitt arbete. Kunde därefter följa dagens förmiddagsträning med mina argusögon. Dock fick jag problem ganska omedelbart. Anledningen? Vem var vem på isen? Då nästan inga spelare har nummer på sina persedlar krävdes mycket god syn, och nära håll, för att urskilja vem som var vem. Undantaget då våra målvakter. Där fanns bara en lång och en kort. 

Det som slog mig mest var den intensitet, den fart, som varje övning genomfördes med. Svårt att tro att detta endast var det tredje ispasset. Mycket bra fart på grabbarna och pucken satt oftast som klistrad på bladet när den passades runt. Våra tränare, Olsson och Sabel, gav ett oerhört bra intryck. Lugnt, metodiskt, tydligt, instruerades spelarna inför varje moment. Det som slog mig var att nu pratar alla svenska, hela tiden. Kan inte på rak arm minnas när jag senast bevittnade en träning med vårt A-lag där alla instruktioner skedde på, svenska! Nya tider.

En stor fördel med ett gemensamt språk är inte att underskatta. Detta gäller inte bara när tränare instruerar under träning eller inför match. Det gäller framför allt i det sociala samspelet mellan spelare. Alla förstår det som sägs. Nåja, en och annan kanske har avvikande dialekt som kan försvåra(Dahlbom, värmländska). Även om de allra flesta spelare behärskar engelska, mer eller mindre bra, så går det aldrig att uttrycka sig lika självklart som på sitt eget modersmål. 

Var det då några spelare som stack ut? Tja, det kanske man kan säga. Eller inte. Vi har ju en drös nya unga spelare som ska iklä sig kostymen för A-lagsspel. Egna juniorer. Utöver det spelare som kliver upp från division ett till Hockeyallsvenskan. Därtill kommer det gamla gardet med spelare som varit med förr. En intressant mix. Här kommer ett litet axplock av reflektioner efter dagens förmiddagsträning:

Thomas Ebbing: 

- Inte alls dum. Ser inte ut att ha några problem att hänga med på isen. Fin balans. Täcker pucken bra. Vänder och vrider. Svår att komma åt. Någon på läktaren sa "han påminner lite om Broc Little". Det är minsann ingen dålig jämförelse!

Albin Lindgren: 

- Ser lite vek ut i kroppen men skenet bedrar. Rörlig och fin back. Scoutad av Andreas Appelgren. Tidigare klubb Skövde där hans offensiva kvaliteter firade triumfer. Inte den tunga pjäs man förväntar sig lyfta bort motståndare runt egen kasse. Ser lovande ut.

Douglas Alenbring:

- Här pratar vi fysik. Visade på träningen idag att han kan sätta stopp för vem som helst. Enligt bedömare behöver han få upp rörligheten i egen zon.  Inte lätt att ständigt flytta runt på nära 100 kilo. Att åka fort rakt fram inget problem. Har alla möjligheter att bli en publikfavorit med sin frejdiga fysiska spelstil.

Alexander Lindelöf:

- Forward omskolad till back. Spås en bra utveckling. Enligt bedömare behöver han träna upp baklängesåkningen. Inte alls märkligt då han tidigare agerat forward som inte alls behöver jobbar lika mycket med baklängesåkning som en back. Spelare som agerat back sedan ungdomsåren har där ett försprång, rent tekniskt. Tros kunna bli en viktig kugge i powerplay. Ser trots detta väldigt stabil och trygg ut på träning. 

Marcus Persson 

- Vad kan vi förvänta oss här? En spelare som under de tre senaste säsongerna varit en stabil poänggörare i Tingsryd. Frågan är vilken typ av spelare han är? Skapar han sina egna chanser, lägen, eller är han beroende av att någon annan dukar upp? Efter endast en träning kan jag inte skönja vilket. Under dagens träning hängde han en snygg balja. Framspelad av Linus Svedlund och Stefan Gråhns. Är det så det kommer funka? Markus smyger upp framför mål, får pucken på bladet, och hänger in den? Det får framtiden utvisa.

Slutintrycket av dagens träning är väldigt positiv. Det såg bara så bra ut. Redan nu. Kan hemligheten vara att alla spelare samtränat hela försäsongen? Alla är lika väl fysiskt preparerade innan de går på is? Inte vet jag. 

Med Andreas Appelgren som sportchef och Olsson/Sabel som tränarduo börjar jag faktiskt känna en viss optimismen. Och vem kunde ha trott detta efter vårens ångest.....

Bytte ett par ord med Marcus Dahlbom och Fredrik Johanson efter träningen. Marcus lovade(!) hålla nollan borta mot BIK Karlskoga nästa vecka och Fredrik lät bara så oerhört nöjd. Två spelare som kommer få nyckelroller denna säsong. Bra grabbar.

För övrigt fick jag även sällskap en stund av vår eminente bloggare Mikael Norén. I vanlig, och god ordning, utbytte vi lite information oss bloggare emellan. Genom åren har vi bjudit varandra på intressant information, roliga anekdoter, rörande vår förening som inte gör sig lämpade att torgföra. Lite hemligheter måste man få ha...

Ha det...

P:S Kan förekomma vissa namnförväxlingar i mina inlägg fram till dess spelarna börjar köra med numrerad utrusning:)