Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...

Piteå - Västerås 1-2

Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin Nilsson, Jimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!

Marknadsföring, värva, trams...

Hjälm på - överallt!

Det är trevliga grabbar som lirar i Gulsvart. Det är ett som är säkert. Oavsett hur se ser ut. På tal om att "se ut" har jag fortfarande besynnerligt svårt att känna igen spelare när de inte har rustningen på. Med eller utan är som dag och natt. Med rustning ser de alla ut som gladiatorer. Utan rustning påminner de flesta om - glasspinnar. Tycker, för igenkännandets skull, det borde ingå i uppdraget för alla spelare att alltid bära hjälm, åtminstone. Med rätt nummer. Oavsett. Ett enkelt och effektivt sätt att alltid marknadsföra sin förening, dessutom. Följande scenarier skulle tänkas utspelas om mitt tips efterlevs:

Marknadsföring #ICA

- Kolla, han med vid godishyllan!

- Vad, vad är det med honom?

- Men, ser du inte? Det är ju Jesper Cedergren. Han spelar i VIK

Marknadsföring #Badhuset

- Ha, kolla dåren vid trampolinen!
- Vart, vart!
- Där, nu ska han hoppa i!
- Men, det är ju Jimmie Jansson, han spelar i VIK!

Tänk så mycket goodwill som kunde skapas med så enkla medel. 

------------

Jag vet att det mumlas i leden. Supporterleden. Och tisslas. Och tasslas. Kommer det någon förstärkning till laget. En center, en back, en målvakt. Önskemålen varierar beroende på vem man pratar med. Med skador nu på Oscar och Kenny aktualiseras detta. Vi behöver bredda truppen. Frågan är då vad vi kan förvänta oss? 

Ut mitt perspektiv skulle jag föredra följande:
- En Mats Lusth
- En Marcus Persson

Du kanske inte förstår hur jag menar? Tja, det förstår jag. Vad jag menar är att vi behöver en elak jävel till de bakre regionerna. En chef. När man ställer ut honom på isen, i ett boxplay som exempel, då blir det lugn och ro för Dahlbom. Låt mig exemplifiera lite till. Dick Ahlström, Lindlöven. 114 pannor tung back. Vissa av våra supportrar roade sig med att ropa "tjockis" till denne spelare. Må så vara. Jag själv roade mig med att titta på hans spel de senaste tre matcherna mot oss. Stabil, är ordet. Med sin tyngd städade han bort runt målet. Spelade i övrigt väldigt enkelt. Stabilt. Den typen av back vill jag ha. Gissar att det är ungefär den digniteten vi kan förvänta oss vid ett förvärv. En stabil back som rensar returer framför eget mål och sedan spelar sarg ut. Vi har redan tillräckligt med spelande backar, anser jag. 

När det gäller forwards önskar jag mig en korsning mellan Fredrik Johansson och Marcus Bergman. Vad får man då? Jo, en Markus Persson. Ni känner säkert alla till att Persson har haft det fortsatt motigt i sin karriär trots klubbyte till SSK. Persson som var tänkt som en av tre viktiga poängspelare i SSK har haft en synnerligen tung höst i HockeyAllsvenskan. Väldigt få matcher spelade. Skador. Sjukdom. Sidsteppad av nuvarande tränare som hellre plockar in någon 17-årig junior från SHL! Enligt vissa rykten är Markus på väg bort från Kringlorna. Nu är ju Herr Persson en ytterst osäkert kort med tanke på bakomliggande historik, men, det är den typen av spelare vi behöver för att det ska göra skillnad. Lite klass. Inte bara bredd. Tycker jag!

När det gäller målvaktsspelet känner jag mig än så länge väldigt trygg. Vår väldige Värmlänning känns väldigt stabil. Dahlbom har tagit steg i sitt målvaktsspel denna säsong. Helt naturligt då han nu får spela regelbundet och med stort förtroende från ledarstab. Det bygger. Målvakter är rent allmänt lite underliga. Det är sedan gammalt. De måste nog vara stöpta i en annan mental form än utespelare. Tänk dig själv att träna sex dagar i veckan och sedan stå där som ett fån och öppna båsdörren! Vänta på sin chans. "Hoppas" att kompisen misslyckas så man själv får spel. Eller omvänt. Stötta kompisen så att han spelar så bra att du själv INTE får spela! Märkligt, på min ära. Själv hade jag nog aldrig accepterat att stå och öppna en jävla båsdörr i tre veckor. Hade troligen gjort allt för att sabotera för min målvaktskollega. Klipulver i suppen inför match, som exempel. 

Nu hoppas jag att vår nya Anton Eriksson kommer in i andra andningen på morgondagens träning. Har sett honom två träningar nu samt två matcher. Utan att vara elak vill jag nog påstå att den gode Anton ligger lite efter i sin fysiska status. Fullt förståeligt. Har man jönsat runt med Arboga hela hösten så blir det lite så. Mer allmänhetens åkning på träningarna, typ. Han har trots allt hela våren på sig nu att jobba ifatt. Vara riktigt redo när det drar ihop sig till playoff och kval! Att Anton har kvalitéer det syns. Gäller bara att få upp flåset...

Tack för detta...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Så här ser jag det, från läktaren..

Läste i VLT att vår eminente tränare, Tomas Paananen, undrade lite hur det såg ut på isen från läktaren? Detta utifrån den matchbild som blev mot Köping senast då det delades ut powerplay rätt frikostigt åt båda håll. 

Från läktaren ser det annorlunda ut denna säsong. En anledning till detta är att man som åskådare nu står så nära händelsernas centrum. Hemma i ABB Arena Nord har man ett helt annat fågelperspektiv vilket ger en helt annan överblick. Det är med andra ord lite lurigt för mig som åskådare att objektivt beskriva hur jag tycker det ser ut, på isen. 

Oavsett detta så ser det ibland lite energilöst ut. Nej, det var nog inte korrekt. Energi finns det nog men det ser ibland lite lojt ut. Lojt ur det perspektivet att man ibland får intrycket av att alla spelare inte trampar på ordentligt i alla lägen. Som om man tycker sig ha lite mer tid än man faktiskt har för att lösa sin uppgift. Det är lite som jag skrivit tidigare. Spelarna känner sig troligen lite större och starkare än sina motståndare och invaggas då i någon form av villfarelse att det behövs inte tas i 100%. Det räcker med 92%. 

I senaste matchen mot Köping tycker jag Paananen själv är inne på det som jag, och flera med mig, upplevde. När kedjan med Lidström, Cederberg och Mattisson kom in på isen blev det mer sprutt i buggarna. Mer fart. Mer tempo. I de övriga tre formationerna var det mest Marcus Bergman som stod för tempot i åkningen. Och Fredrik Johansson. Men han kör ju på samma sätt i varje match. Hög nivå.

Nu handlar ishockey inte bara om att åka fort. Tempot i spelet bestäms mer av hur väl man lyckas sätta ett pass till en kompis. Några bra passningar i rad skapar bra tempo. Fart. 

Självklart är ovan beskrivna en väldigt subjektiv bedömning. Andra tycker säkert annorlunda. Oavsett detta räds jag inte att lägga ut texten utifrån mitt perspektiv. 

Rent generellt anser jag att laget, kollektivet, ännu inte nyttjar all den kompetens som ryms under hjälmarna. Det är mer glimtvis man får se briljans. Jämfört med många insatser under våra träningsmatcher tycker jag vi fallit tillbaka en aning. Mycket av den kreativitet jag såg både i egen zon, uppspel, och offensivt, har falnat en aning. Detta kan självklart bero på att det nu spelas riktiga tävlingsmatcher och det är segrar och poäng som räknas. Det tas inte lika stora risker, helt enkelt. Riskeliminering stjäl av kreativiteten.

Angående matchen mot Surahammar upplevde jag på läktaren ungefär samma sak som troligen både spelare och ledare gjorde under match. Det kändes som om Gulsvart lade i treans växel från start och sedan tuffade på. När målen började trilla in fanns liksom ingen större anledning att växla upp. Det räckte bra att köra på någon form av ekonomiväxel.

Däremot anser jag att det sprudlade och sprattlade betydligt mer om alla grabbar i laget i hemmamatchen mot Mariestad. Där frustade och pustade och kämpade alla till(viss del i motvind) men gav aldrig upp. Efter hand gav detta utdelning då Mariestad inte orkade stå emot i långa loppet. Inställningen, energin, gav utdelning till slut. Trots att många spelare såg frustrerade ut långa stunder fanns inga tecken på att vika ned sig. Alla bara pumpade på. Lagmaskin. 

Med andra ord känner jag mig rätt trygg. Det tycks finnas en nivå till i truppen som kan plockas fram när det behövs. Det vore intressant att se hur det artar sig den dag grabbarna får några snabba mål i röven även mot lite sämre lag. Då får jag kvitto på om det var en tillfällighet, vändningen mot Mariestad, eller om det finns en högre växel att lägga in när det verkligen behövs.

Summering: 

- Jag tycker inte det sprudlat eller sprattlat speciellt mycket om laget de två senaste matcherna. Trots detta känner jag mig lugn. Laget har redan visat under försäsong att det ryms mycket kvalitet i truppen. Från målvakt, backar till forwards. Tomas Paananen har ett viktigt uppdrag i detta. Något som våra tränare under förra säsongen misslyckades med allt som oftast. Tomas måste hitta en metodik, pedagogik, som får spelarna att gå ut på isen, oavsett motstånd, och spela som om det gällde kval till en högre serie direkt från första nedsläpp...

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Lite av en doldis i truppen. Där har vi en kille som gör jobbet i varje byte. Håll gärna ett extra öga på honom nästa match. Räkna hur många max-åkningar han gör i varje byte. Hur många tacklingar, offensiva, han sätter in. 

Så tycker jag..

Ståfräs i tredje efter impotens i två..

Tar av mig toupén och tackar för vändningen..

Jävlars i min lilla låda vad kul med hockey igen. Ja, faktiskt! Detta oavsett att vi nu lirar på hockeyns bakgård. Tredjedivisionen. Det är som man vill kräkas. Hur fan hamnade vi här? Allt är någons fel, men inte mitt, det står fullständigt klart.

Nåja, åter till gårdagens match. Inför nedsläpp var jag helt lugn. Efter första perioden aningen ur balans. Efter två perioder mentalt vilsen. Efter tre perioder välmående likt en brukspatron som precis pungslagit sina arrendatorer. Pöste och pyste av både lättnad och stolthet. Vilken jädrans gäng!

Mariestad var för mig något nytt. Säkert har vi spelat mot detta gäng tidigare. Dock något jag med bästa välvilja förträngt. Ryktesvis sades att de spelade lite "grisigt". Gärna lite småfult. Med en lagkapten som frontfigur i denna ädla disciplin. Ryktet var inte överdrivet. Det var som ett se ett BIK Karlskoga Light. Dubbelkollade matchprogrammet för att kontrollera. Fanns det någon "Wessner" dold i laguppställningen?

Mariestad stod upp bra, det ska erkännas. Lite för bra för min smak. När vi själva dessutom frikostigt som en friherre med demens delade ut små presenter i den egna defensiven, så såg det inte alls bra ut. 

0-1

Vid målet var Alexander Lindelöf lite mjuk i sargspelet bakom mål som slutligen resulterade i en överspelad Marcus Dahlbom. I sanning var det fler Gulsvarta som i just den sekvensen uppvisade mer inkontinens än konsekvens i agerandet. Dahlbom utan skuld. Vad ska karln göra? Friläge för tusan! Vi spelade alltså powerplay! 

1-1

Lyckligtvis lyckades vi komma tillbaka och kvittera till 1-1 genom Oscar Pettersson som stod rätt placerad på retur efter att Lehman skjutit. Vi spelade alltså powerplay och nu blev det mål i rätt kasse.

1-2

Men säg den lycka som varar! Drygt tre minuter senare stod vi återigen för ett impotent defensivt arbete och tillät Mariestad att enkelt peta in ännu ett ledningsmål! Pojklagsnivå, förbanne mig! Detta utan för den skull nedvärdera pojklagsspelare i övrigt.

1-3

Men nu jävlars skulle vällan vi ändå ta tag i detta. Sätta ned foten. Markera. Börja spela vårt eget spel. Visa musklerna, etc. etc. Inte då. Istället drog Douglas Alenbring på sig en utvisning för interference och gästerna nyttjade detta på sämsta sätt, för oss.

En något märklig period där vi i spelet fem mot fem såg större och starkare ut men fatala missar i defensiven, samt utvisningar, blev väldigt kostsamt. Nåväl, inför andra perioden kände jag ändå att det skulle kunna ordna upp sig. Att vi skulle kunna hänga en kasse, få lite häng, momentum,och ta över tillställningen. Hur gick det med det då? Tja, inte alls, vill jag påstå.

Andra perioden

I den andra perioden föll vi djupt ned i den fälla som Mariestad ställt ut. Istället för att försöka spela oss fram hemföll vi till någon form av "bök-och-stök-hockey" där vi inte alls var bekväma. Frustrationen spred sig på läktaren i samma takt som på isen för de Gulsvarta. 

En bild som beskriver perioden bra...

Källa:

Den andra perioden blev mest en kamp för våra Gulsvarta hjältar att hålla sig kvar i matchen. Trots att utvisningsminuterna tycktes jämt fördelade blev det Mariestad som fick chans på chans att avgöra, stänga, döda, matchen i flera powerplay. Chanser fanns. I mängd. Som tur var för oss misslyckades våra motståndare förvalta sina lägen. Ett enormt uppoffrande slit i boxplay bidrog även, naturligtvis, men i sanning, vi hade lite flyt, tur...

Fördröjning av spelet
Något som jag, och många med mig, störde oss på under matchen var Mariestads ständiga maskande vid byten. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett lag så konsekvent dragit ut på sina byten. Inte sällan uppstod någon form av polsk riksdag vi Mariestads bås innan rätt spelare kom in för spel. Något som domaren till slut ledsnade på och därför delade ut 2 minuter för delaying the game. Något som skulle visa sig straffa Mariestad rätt hårt. Riktigt bra, tycker jag. De blev bitna i röven av sin egen ful-taktik vill jag påstå!

2-3

För vad hände sedan? Jo, direkt i inledning av tredje perioden drog Mariestad på sig ännu en utvisning och vi fick spela fem mot tre! Vi fick därmed en perfekt inledning av sista perioden med ett våldsamt tryck mot våra motståndares målvakt. Visserligen blev det inte mål i powerplay men strax efter att Mariestad blivit fulltaliga vräkte Jesper Cederberg sig fram och stänkte in 2-3. Vi var med igen! På riktigt! Så gött!

3-3

Efter målet fortsatte Gulsvart sin anstormning mot Mariestad som genast drog på sig ny utvisning. Smack, pang, och 3-3. Johan Skiöld höll sig framme på en retur och vräkte sig besinningslöst fram och slog in pucken. Snacka om att offra sig för att vara på rätt ställe. Man börjar allt mer förstå varför denne lirare ständigt gjort så många poäng i sin karriär. Inte det minsta rädd om näsan, typ!

4-3

Efter kvitteringen var det bara en tidsfråga, en formalitet, innan vi skulle göra ännu ett mål. Mariestad hade nu kroknat betänkligt och hade oerhört svårt att skapa något offensivt. Segermålet kom lika självklart som en finne på näsan i tonåren. Fredrik Johansson fick tag på trissan, drev på kassen, väntade, väntade, väntade, och la in pucken så elegant. P.g.a trötthet gjorde Mariestad ett klassiskt räknefel i den egna zonen vilket gav Fredda chansen att avgöra matchen. 

Defilering

Återstående tid i perioden(ca: 5 minuter) försökte självklart Mariestad flytta fram sina trupper för att få till en kvittering men de hade inte kraft nog kvar i armar eller ben. Visserligen fick de en chans i powerplay men då visade flera spelare i Gulsvart stort hjärta genom att täcka skott och slita räv. Inte minst Marcus Bergman som enligt osäkra källor nu har ett rejält blåmärke på ett onämnbart ställe!

Sammantaget en match med flera ansikten. Vi började hyggligt men spelade slarvigt defensivt. Därefter en fas där frustrationen slog tillbaka i form av massor av boxplay. Slutligen en urladdning där spelarna gav sig själva chansen att spela den ishockey som laget faktiskt kan. Från impotens till ståfräs, typ.

Det fanns en spelare som jag lade märke till extra i denna match. Kevin Weiskog. Var han bra eller var han bra? Jäklar vad han klev fram i tredje. 

Oscar Petterson, måltjuven, fick hänga en kasse. Så bra. Då är han igång.

Fredrik Johansson drev på hela matchen och i tredje perioden gav det utdelning i form av flera formidabla byten och ett segermål.

Övriga spelare ska ha en stor eloge för den moral som uppvisades denna match. Ingen jävel med gamnacke så långt mitt öga nådde. Alla klev in på isen med en tydlig vilja att påverka, ta för sig, skapa, vända, vinna. Länge sedan jag fick bevittna något liknade i ABB Arena. Jag tar av mig min toupé och tackar allra ödmjukast för uppvisningen...

Mot Surahammar..

Mer från söndagens minglande i ABB Arena Nord..

Han är som en ekorre, den gode Mathias Bromé. 

I mitt förra inlägg antyddes att jag träffat mycket folk under söndagen. Det är alldeles korrekt och riktigt. Det var många som ville prata. Kom fram, för mig helt okända personer, som ville snacka lite. "Det är du som är GurkOlle?" Något jag inte kunde förneka. Sedan var snacket igång. 

När jag satt med grabbarna från VIK Support och drack kaffe ringde det på mobilen. I vanlig ordning negligerade jag påringningen. Säkert försäljare. Kände inte igen numret. Fick närmast omedelbart därefter ett meddelande via annat socialt medium. "Varför svarar du inte i telefon?". Kollade upp närmare och insåg att det var en bekant, inte försäljare, som sökt mig. Det var den flyktade Mathias Bromé som ville ha kontakt. Blev därmed tvungen att ringa upp. En högröstad och stressad(!) Mathias vill äta mat på ABB Arena. Behövde sällskap. Så fick det bli. Trots allt behöver även en skribent som jag lite näring.

Det mest intressanta som framkom under vår gemensamma måltid var att Mathias blivit utsatt för en verbal attack i samband med att han parkerade. Någon tyckte att han "körde som en biltjuv" eller liknande. Detta hade gjort den gode Mathias så upprörd, och bringad ur fattning, att han dessutom glömt att låsa bilen! Förutom det visade han prov på en märklig kulinarisk insikt. Dagen till ära serverades spätta med skirat smör, potatis och remouladsås. En klassiker. En njutning både för gom och öga. Detta behagade inte Mathias som bytte ut den ljuvliga remouladsåsen mot - ketchup! Som gammal hemkunskapslärare är det som att svära i kyrkan. Ketchup till spätta!

Som vanligt när man träffar Mathias så blir det röriga samtal. Han är som en ekorre. Far omkring. Upp och ned på stolen. Fram och tillbaka i lokalen. Ska prata med alla han ser. Det blir kort sagt väldigt lite sammanhang och struktur i samtalet, om jag säger så. Men, en trevlig pojk, det är han!

Ska sticka ut hakan lite, försöka ge en indikation om var vinden blåste, i alla de samtal jag hade under söndagen. En försiktig positivismen kunde absolut skönjas. All den besvikelse och misströstan som fanns omedelbart efter vår degradering tycks nu klingat av till stor del. Väldigt många gav tydligt uttryck för att "det ska bli kul att gå på match" igen. Spelartruppens sammansättning tilltalade många. Att Fredrik Johansson slutligen skrev på har säkerligen bidragit mer än vad många förstår.

När jag pratade med Fredrik påpekade han en sak direkt. Nu var han åldermannen i laget. På riktigt. Med detta följer per automatik ett stort ansvar. Vi pratar ofta om kulturbärare. Fredrik har axlat den roll som Marcus "Slangen" Söderkvist hade. Nu är det Fredrik som ska tygla och och hålla ordning på alla ungtuppar i laget. Genom sitt agerande på isen, träningar, och i omklädningsrummet, kommer han sätta den agenda som ska gälla. Det kommer bil bra. Riktigt bra!

Så var det "Dogge". Douglas Alenbring. Denne förtjusande brutale(!) yngling som gillas oerhört av supportrar. En spelare som gjort avtryck i rinken på ett handfast sätt under sin korta karriär. Jag pratar om tacklingar. "Dogge" gillar att smälla på. Något som fler än en motståndare förbannat. Ja, till och med domare har tyckt till i ärendet. "Dogge" berättade vid ett tillfälle att han blivit tillsagd av domare under match "att ta det lite lugnt" med sina tacklingar. Detta under spel i J18/J20. Då hade han i matchen smällt på några motståndare, helt regelrätt, men domaren ansåg att han trots detta kunde "hålla igen lite". Det var säkert anhöriga till spelare som tacklats som påverkat domaren. Farsor och morsor som inte ville se sina respektive söner bli överkörda i sarghörnen.

När det gällde kommande säsong lovade "Dogge" att det skulle smällas på rejält när chansen dök upp.

-----------

Så, det var del två i mitt rapporterande från söndagens aktiviteter i ABB Arena Nord!

Tokigt skön seger efter seg och ängslig start.

Källa

Västerås - Vita Hästen 3-1

Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig för ansikte på matchen denna gång, heller. Ett heltaggat hemmalag som pustande och frustande bankade ned Hästen i skridskosulan eller ett avvaktande försiktigt hemmalag med nerver utanpå suppet!

Det blev mest det senare alternativet. Ett hemmalag som såg väldigt obekväma ut i alla sina beslut på isen. Det var inte roligt att ha puck, helt enkelt. Ingen visste riktigt vad han skulle göra med den där lilla runda svarta saken. Bäst att göra sig av med den, fortast möjligt. Perioden visade upp en lång provkarta på felbeslut från våra spelare. Vita Hästen tackade, tog tag i taktpinnen, och höll den i fast hand de första tjugo minuterna. 

Som tur för oss var Hästen precis så ineffektiva som jag beskrivit i ett tidigare inlägg inför matchen. De snurrade runt friskt stundtals i vår egen zon men hade förfärligt svårt att komma till riktigt bra avslutslägen. Trots deras synliga spelövertag kunde jag räkna till endast ett fåtal riktigt farliga chanser. Enda gångerna jag var lite extra orolig var när väldige(!) Markus Eriksson äntrade isen. Honom kan man inte lita på i ett motståndarlag!

Att vi kom undan med 0-0 efter den första perioden var en ren bonus. Även om Hästen hade svårt att skapa riktigt bra chanser vet jag hur enkelt en förlupen puck kan studsa in i mål. Något som vi nu undkom med stort besvär.

Det var därför förbaskat glädjande att se scenförändringen direkt från nedsläpp i den andra perioden. Tydligen hade nervositeten lagt sig och nerverna hamnat på rätt ställe. Plötsligt var det vi som drev spelet och Hästen fick börja arbeta allt mer i egen zon. 

Efter knappa treminuter fick vi utdelning. Ett uppspel i mittzonen fångades upp av Niklas Lihagen som ångade rakt ned mot Hästens mål men fick inte till avslutet. Det gjorde inte så mycket då Fredrik Johansson höll sig framme på returen och vispade in pucken i mål. Den passning Lihagen tog emot kom i ansiktshöjd(!) från Stefan Gråhns. Det var alltså lagets åldermän, krutgubbarna, som satte oss i förarsätet.

Drygt sex minuter senare höll sig krutgubbarna framme igen. Denna gång understödda av Mikael Frycklund. En avvaktande utvisning på Hästenspelare. Fredrik Johansson höll rutinerat i pucken så vi hann få in en sjätte utespelare. Skickad sedan pucken till Lihagen som hittade Frycklund. Den sistnämnde tog saken i egna händer och skickade ett dragskott upp i nättaket!

2-0 på tavlan och det var inte ens orättvist med tanke på spelet fram till dessa i den andra perioden. Det var nästan bara ett lag på isen och det var Gulsvart. Skottstatistiken(15- 4) samt puckinnehavet (63%) underströk detta. Det som imponerade mycket på mig under period två var vårt spel efter att vi gjort två mål. Fullständigt kontrollerat, vill jag påstå. Vi höll i pucken lagom länge, spelade längs sarger, lade ned djupt i Hästens zon, och satte press. Hästen hade oerhörda problem att få ordning på sitt spel perioden ut. Lysande!

Endast en gång i den andra perioden var det riktigt nära att Hästen bjöds in i matchen igen. Vi var lite ivriga att vinna tillbaka puck vid Hästens blå linje vilket gav Norrköpingslaget chans till en spelvändning två mot en. Då stod Henrik Lundberg för matchens räddning. En snabb överflyttning mot högra stolpen och räddning med klubbskaftet(!) 

Inför den sista perioden hyste jag, och många andra, en viss oro över att laget skulle falla tillbaka till den första periodens spel. Bli allt för passiva och avvaktande. Så blev det inte alls. Vi höll Hästen på mattan på ett mycket bra sätt samtidigt som vi fortsatte skapa egna chanser offensivt. Inte ens Hästens reducering till 1-2 i powerplay rubbade lagets cirklar nämnvärt. Laget fortsatte spela oerhört fokuserat perioden ut. Visst blev det lite darr på ribban då vi drabbades av ännu en utvisning med endast fyra minuter kvar. Domaren plockade ut Christopher Fish för hög klubba. Jag, och flera med mig, muttrade över att Fish ännu en gång lyckades dra på sig en onödig utvisning i slutfasen av en match. 

I efterhand visade det sig att det var inte alls Fish som var den skyldige till den höga klubba som renderade i två minuters boxplay! Efter matchen fick jag detta meddelande från hans far, Andrew, på Twitter:

Var bara tvungen att kolla upp detta med huvudpersonen själv som medgav att så var fallet! Fish tyckte det var bättre han tog utvisningen då Fredda är en viktig boxplayspelare! Den "blåsningen" kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller inte när vi summerar denna vecka! 

I slutskedet av matchen chansade Hästen med spel sex mot fem. I en lite rörig situation lyckades Mikael Frycklund få tag på pucken, tittade upp, siktade, och skickade trissan mot det övergivna motståndarmålet. Precis när han knäppte iväg skottet stack en hästenspelare fram sin klubba och fick en liten touch. Om det var det som gjorde att pucken hittade in i mål eller inte får vi aldrig veta. Men mål blev det och stort lättat jubel bland spelare och oss på läktaren.

Om jag ska summera mina intryck av matchen så var den ängslig, mycket bra, kontrollerad, sett period för period. Starkt som bara sjutton att vända matchen till egen fördel som laget nu gjorde med tanke på att man bar med sig tre raka förluster i bagaget. Stor eloge till ALLA inblandade.

Att Pantern till slut lyckades bärga extrapoängen mot Björklöven blev en välkommen extrabonus för oss Västeråsare. Då Modo lyckades vända 0-4 till 5-4, i sudden, borta mot Mora kan vi nu helt avskriva dem från nedflyttningsstriden. Det står nu mellan oss och Löven. Löven som i nästa omgång tar sig an Mora på bortaplan. Ett Mora som i gårdagens match ställt över fyra-fem tongivande spelare. Vad jag förstått kommer dock Mora med starkast möjliga lag till onsdagens omgång.

Vi har liten matchboll nu, kan man säga. SSK låter som en betydligt enklare uppgift än Mora. Men, osvuret är bäst. Våra matcher denna säsong mot SSK har varit jämna och oförutsägbara vid två tillfällen tidigare. Det helt avgörande blir med vilken inställning SSK respektive Mora kliver in i omgång 51. Vill de verkligen gå för seger eller spelar de av matchen? SSK som är lite skadedrabbat har ett oerhört viktig negativt kval ett spara sig till. Mora ett finalspel mot BIK Karlskoga. Jag hoppas den gamla klyschan "motivation slår klass" inte gäller i omgång 51!

Matchens gurkor:

Henrik Lundberg

Mikael Frycklund

Stefan Gråhns 

Fredrik Johansson

Niklas Lihagen

Hedersomnämnande:

- För att på ett genialiskt och snabbtänkt sätt tagit skulden för lagets bästa!

Cristopher Fish 

Så, tack för kaffet...

Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey

Västerås - Almtuna 3-0

Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.

Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!

Seger mot BIK Karlskoga och jag drömmer vidare..

Swehockey

Västerås - BIK Karlskoga 4-3

Mäktigt, häftigt, roligt, spännande, ångestladdat. Kan man sammanfatta matchen mot Karlskoga på ett bättre sätt? Självklart kan man det man detta är min beskrivning av matchen. Häftigt att vi kunde stå upp mot BIK:s offensiv. Mäktigt att vi kunde utnyttja de chanser som dök upp. Roligt att laget fick lite medgång på hemmais. Spännande när BIK satte in allt de hade för att gå ifatt. Ångestladdat när vi var på väg att tappa match, poäng, och seger under slutminuter. 

Vad mer kan man begära av en hockeymatch? Rätt mycket tillbaka på insatt kapital, vill jag mena. Var i övrigt bjuds på samma gastkramande underhållning för en ynka hundring? Det är denna typ av matcher som gemene man längtar och trängtar efter. Fart, fläkt, mål, och ångest. I en salig blandning. Lite som att åka karusell och bergochdalbana på en och samma gång.

Ja, det var minsann en kväll där det mesta studsade med oss. BIK Karlskoga dominerade matchen till stora delar men vi kämpade på, bet i från, och vägrade kapitulera. Det var ett spelförande lag mot ett spelförstörande, långa stunder. Lite David mot Goliat. Ett offensivt mycket starkt motståndarlag som ständigt testade vårt försvar med snabbt, rappt, och fyndigt anfallsspel. BIK kastade in puckar från "alla håll" i ett allt mer desperat försök att komma in i matchen. 

Den första perioden kom vi ifrån med andan i halsen. BIK förde spelet långa stunder men vi struntade i detta och smällde helt ogenerat in två puckar. Gråhns stod för en lysande framspelning till Fredrik Johansson som lekte in pucken i nättaket fram till 1-0. Lucas Zetterberg bombade, i vanligt ordning, in en riktig rackarrökare fram till 2-0 i vårt första powerplay. 

Tidigt i den andra perioden kunde sedan Rasmus Edström, aningen turligt, trycka in 3-0 från sin backposition. Ett skott som styrdes via BIK:spelare och helt ställde Andrew Engelage. Förarbetet till målet stod William Wikman för. Han tacklade bort en motståndare ner vid kortsargen, skickade pucken till Mikael Frycklund som serverade Rasmus.

Lite snopet kunde dock Viktor Ejdsell vispa in en backhand någon minut senare och reducera till 1-3. Trots detta reduceringsmål fortsatte vi faktiskt att trycka på bra offensivt och fick till långa anfall i BIK:s zon. Som ett resultat av detta fick vi möjlighet att spela ett nytt powerplay. Tro det eller ej men återigen lyckades firma Fredrik Johansson&Christopher Fish köra samma variant som i tidigare matcher. Fish driver puck, slänger iväg en stenhård passning mot bortre stolpen, Johansson kommer farande och trycker in pucken! Var det fjärde gången de lyckades med denna variant efter nyår? 

Den andra perioden tycker jag vi vinner på poäng, och mål, naturligtvis.

Inför den tredje perioden var frågan hur Gulsvart skulle uppträda. Backa hem och spela avvaktande eller fortsätta med samma spel som i de tidigare perioderna. Svaret blev att vi fick inte ens välja. BIK satte en väldig fart och sköljde över oss, hela tiden, med anfall efter anfall. Redan efter tre minuter kom ännu en reducering. Jag som sett hur detta BIK i tidigare omgångar lyckats vända underlägen började naturligtvis känna en viss oro. 

Lyckligtvis kunde vi hålla undan fram till matchminut 58 innan BIK lyckades reducera ännu en gång. 4-3 på tavlan och drygt två minuter kvar.  Som om inte detta var nog lyckades domare Lyth hitta en fasthållning på Fish med knappa minuten kvar. Men, trots att BIK spelade med sex man mot fyra sista minuten kunde vi hålla undan och ta tre nya poäng. Makalöst starkt!

Snacka om en lagseger! 

Summering:

- Under delar av matchen visade vi upp ett bra anfallsspel. Det var bra fart på rören och många gånger lyckades man vända, vrida, och hålla i pucken på ett bra sätt i anfallszon. Vårt powerplay håller förvånansvärd hög klass, måste jag säga. Det är inte så mycket kladdande med puck och man hittar ganska snabbt fram till avslutslägen. Defensivt gjorde vi återigen en stabil insats. Trots BIK: s enorma spelövertag i den tredje perioden var det inte många röda avslut för våra gäster. Båda deras mål, i den tredje perioden, var av mer slumpmässig karaktär. Skott från kanterna som studsade, styrdes in. Det går inte att skydda sig mot allt, helt enkelt. Samtidigt visade BIK att det lönar sig att kasta in puckar mot mål istället för att leta det perfekta avslutsläget.

- Många spelare gjorde en strålande arbetsinsats. Längst bak svarade Henrik Lundberg ånyo för en riktigt stabil insats.