Spelet krampade men tre poäng..

Huddinge - Västerås 2-3

Då stod man där igen, i Björkängshallen. Många, många år sedan sist. Tror det var på åttiotalet jag senast besökte denna anrika(!) ishockeylada. Vägen dit togs via Supporterbussen i trevligt sällskap med likasinnade. Tyvärr hade jag denna gång blivit bokad på "färdtjänstbussen" där utrymme för långbenta avsaknades totalt. Fick sitta som en ostkrok, ungefär. Ingen skugga ska dock falla på arrangerande VIK Support. Inte deras fel att bussen var byggd för dvärgar.

Matchen då? Ja, vad ska man säga. Den första perioden var en ganska ostrukturerad historia där Huddinge körde sitt race och vi desperat försökte hitta linjer i vårt eget spel. Ettan-hockey. Väldigt mycket skridskoåkning och väldigt lite tanke. En spelform som Huddinge behärskade bäst. I ett tidigt powerplay tog Huddinge ledningen efter att vi helt tappat en spelare mitt i slottet. En billig utvisning där vi bjöd på ett billigt avslut. Inte så käckt.

I en period där vi hade oerhört svårt att komma till ordnade anfall blev de sista minuterna oerhört lyckosamma. Inom loppet lyckades vi klämma in två puckar bakom en aningen darrig hemmamålvakt. Först ångade Niklas Lihagen igenom via en spelvändning och hängde in 1-1. Minuten senare, ny spelvändning, skott och retur, och Stefan Gråhns lyckades peta in ledningsmålet fram till 2-1. Två mål som tillkom mer av tillfälligheter än av ordnat spel men dock lika välkomna.

- Skönt att gå till pausvila i ledning....

-----------

Den andra perioden var riktigt bra. Under de första tio femton minuterna tryckte vi konstant tillbaka Huddinge i deras egen zon men trots massor av skott och avslut fick vi ingen utdelning. Istället kunde Huddinge, i spel fyra mot fyra, vinna tekning i vår zon, ta skott, och sedan hinna först på en retur och rulla in 2-2. Ett resultat som inte på något sätt speglande spelet på isen men å andra sidan speglade det problem vi burit med oss hela säsongen. Den totala avsaknaden av naturliga målskyttar!

-----------

Den tredje perioden blev en riktigt dyster historia. Vi hade fasligt svårt att överhuvudtaget ta oss organiserat ut ur egen zon. Huddinge rullade på, i byte efter byte, droppade ned pucken bakom våra backar och satte nytt  tryck. Vi fick hela tiden samma problem. Vi fastnade. Tappade puck. Kom inte ur zon. Mitt i Huddinges press kom plötsligt ett läge till spelvändning och till allas vår förvåning lyckades Jonte Berg hitta en retur efter skott och peta in ledningsmålet fram till 3-2. Momentet innan gjorde Henrik Lundberg en fantastisk parad och förhindrade ett mål bakåt. Så logiskt är det ofta i sporten ishockey. 

Om man trodde att det målet skulle ge lite energi och lugn i truppen så trodde man fel. Huddinge bara ökade trycket ned mot Henrik Lundberg och svärmade som "ilska bålgetingar" runt vårt mål. 

Endast ytterst sporadiskt lyckades vi transportera ned pucken i Huddinges zon resterande tid i den tredje perioden men vi lyckades nästan aldrig sätta något tryck mot mål. Det blev mer någon form av uppehållande spel så att piggare(!) spelare kunde komma in på isen. 

Med en stor portion tur, en storspelande Henrik Lundberg, och ett oerhört uppoffrande jobb i egen zon av alla spelare, lyckades vi till slut avgå med seger och tre poäng. Inte ett dugg rättvist sett till spelet i den sista perioden men det rör mig inte ryggen. Seger är en seger även om den är stulen.

-----------

Det som oroar mig mest är att linjerna i vårt spel fortsatt är ytterst diffusa. Man talar ibland om att spelare inte har kemi eller är dåligt synkade med varandra. Det är bärande argument under försäsong innan alla spelare blivit varma i kläderna och börjat hitta varandra. Det är dock inte alls bra när vi nu spelat över 60 tävlingsmatcher! Det såg banne mig sämre ut idag, spelmässigt, än vad det någonsin tidigare gjort denna miserabla säsong. De tre veckor av förberedelser inför detta kvalspel har helt enkelt inte burit frukt det allra minsta. Tvärtom har det allra mesta blivit sämre än det var innan. 

- Ur det perspektivet har vår tränartrojka misslyckats kapitalt, tyvärr!

Å andra sidan kan man säga att det är rätt bra att ha fem poäng efter tre matcher där vi i två av dessa "spelat som krattor". Spelet måste lyfta omgående om vi ska ha en chans att rädda vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Spelarna kommer helt enkelt inte orka att bara "kämpa, kämpa, kämpa" i byte efter byte ytterligare sju omgångar. Jag är helt enkelt förbaskat missnöjd med att vi fortsatt får ut så oerhört lite spel ur vårt spelarmaterial! Närmast skandal.

Av de senaste sex perioderna ger jag bara godkänt för period två mot Huddinge. I övriga fem perioder har det mest varit ett planlöst åkande åt alla håll kombinerat med huvudlösa misstag. Det pinsamma är att vi spelmässigt faktiskt varit sämre än ettan-lagen vi mött hittills! Detta trots att vi på pappret har spelare som är minst lika bra och samt bättre. 

Det vi saknar allra mest i vår trupp är spelare som klarar av "det lilla spelet" med puck och klubba. Spelare som kan skydda puck, vända och vrida, och därigenom skapa situationer och möjligheter. Just nu är det bara Mikael Frycklund som visar upp den förmågan men han är givetvis alldeles för ensam. Fler måste kliva fram och våga hålla i pucken, vara lite kreativa, utmana. Inte bara lägga ned i sarghörnen och hoppas på det bästa. En frisk Markus Persson i offensiv zon hade betytt så oerhört mycket. 

Å andra sidan, har man inte finess och teknik, kör då det enkla budskapets filosofi. Rakare spel. Rakt mot mål. Lägg pucken mot mål. Skjut. Hur svårt ska det vara? Skott och retur. Gå stenhårt på kassen. Utmana motståndarnas backar. Hela tiden och konstant. 

Nåja, jag avslutar med att honorera alla spelare till en fantastiskt kämpainsats. Där spelare hade brister i teknik kompenserade man istället med massor av hårt arbete. 

Tråkigt dock att Stefan Gråhns fick kliva av efter första perioden p.g.a skada. Hoppas verkligen han är tillbaka redan till morgondagens match.

...det är ännu alldeles för tidigt att ge upp....

(Detta med tränarbyte-karusellen tar jag i nästa inlägg)

Pantern saknade lite klös, och Jonte Berg!

Swehockey

Västerås - Pantern 4-2

Inför gårdagens match var jag som vanligt lagom ambivalent. Onsdagsmatchen mot Västervik satt nämligen kvar på näthinnan. Om vi inte orkade ladda om inför den matchen, hade nu laget hunnit ladda om inför mötet mot Pantern?

Som vanligt passade jag på att spankulera runt i ABB Arena Nord innan match. Alltid lika roligt att träffa på lite folk och surra inför matcher. Denna gång stötte jag på den alltid lika välklädde och vältalige Andrew Fish. Tillsammans försökte vi analysera det mesta. Vi var både två besvikna över insatsen senast mot Västervik och var precis lika oroliga inför kvällens match. Innan vi skiljdes åt sa jag till Andrew att han inte skulle oroa sig. Att det skulle ordna sig. Ibland får man bara en känsla. En känsla av att saker och ting kommer räta upp sig. Dessutom fanns det en viss logik i mitt tänkande. Vi är lite av ett varannan-dags-lag. Det var helt enkelt dags för en gedigen insats igen. Kort sagt, det var varannan dag.

När det gäller matchen är det egentligen inte så mycket att orda om. Under vissa sekvenser av matchen kändes Pantern oerhört starka. De drev på spelet och skapade rätt skapligt tryck mot vår kasse. Pantern står för en tung och rak ishockey med förvånansvärt mycket fart. Så även denna kväll.

Trots att vi öste på rätt bra i den första perioden och vann skotten med 16 - 6 föll det inga mål. Det fanns åtminstone ett par tre lägen som borde resulterat. I den första perioden fick man inte någon känsla av att Pantern är ett topplag. Kanske det var vår desperation som skördade segrar.

I den andra perioden började målen trilla in. I en något tilltrasslad situation, efter bra tryck mot Panterns kasse, kom pucken ut till Albin Jansson som förtjänstfullt tryckte in trissan till 1- 0. Albins första mål i Gulsvart.

Målet blev lite av en signal till Pantern som började öka tempot allt mer. Vi hamnade allt oftare i egen zon och fick freda oss med alla tillgängliga medel. Efter ett boxplay kom dock kvitteringen. Mitt i ett byte hittade Pantern en spelvändning och spelade sig blixtsnabbt fram till ett fint läge och satte kvitteringspucken i nät. Henrik Lundberg var nog inte helt nöjd med att den pucken gled in. Han var med på avslutet och täckte isen mot sin högra stolpe men puckuslingen gled försmädligt in över mållinjen. Små marginaler. Dock var det fullkomligt rättvist att Pantern kvitterade då de tagit över händelserna på isen till stor del. 

Det fanns sekvenser i den andra perioden då jag blev direkt orolig över om laget verkligen skulle orka stå emot Panterns allt aggressivare och tunga offensiva. 

En situation i den andra perioden som kunde blivit direkt matchavgörande, för oss, slarvades bort. Vi fick, aningen billigt, chansen att spela fem mot tre när matchuret stod på 37 minuter. Istället för att ta vara på den chansen och sätta sig i förarsätet lyckades vi slarva bort chansen. Istället för uppställt spel fem mot tre blev det utvisning på Simon Karlsson och spel fem mot fyra. Naturligtvis får man inte slarva bort chanser likt denna i de matcher som nu återstår.

Jag pustade verkligen ut efter den andra perioden. Vi hade några tunga byten i egen zon som kunde ha resulterat i flera mål för Pantern.

Den tredje perioden blev, som vanligt, otroligt spännande. Pantern fortsatte att driva på i spelet och vi fick ägna mycken energi till att freda oss. Extra roligt då att vi lyckades hitta en väg till att göra 2-1. Fredrik Johansson tog ett varv i offensiv zon, hittade Jimmie Jansson som klev in några meter från blå, och dundrade in trissan. 

Aningen oförtjänt sett till spelet på isen men vem bryr sig? Det är målen som räknas. Flest mål vinner.  

Direkt efter vårt ledningsmål ökade Pantern trycket rejält mot vår egen kasse. Det tog inte mer än två minuter, där vi till stor del var fastnaglade i egen zon, innan kvitteringen kom. Det sved som satan även om det var helt logiskt. Pantern spelade riktigt bra i sekvensen som ledde fram till målet.

Den stora frågan blev nu om vi verkligen skulle orka distansen ut. Innan jag ens hunnit tänka färdigt i detta spörsmål kom nästa mål signerat Jonte Berg! Upprinnelsen till målet var en rejäl uppåkning av Chris Langkow som slängde in ett skott mot Panterns målvakt ur snäv vinkel. Pucken hamnade hos Jimmie Jansson som drog iväg ett slagskott mot mål. Där stod, och ingen vet varför, Jonte Berg och fick pucken på sig så ett den singlade in i mål. Makalöst bra!

Pantern svarade med att genast plocka ut målvakten och belönades med ett nytt mål i baken då Jimmie Jansson lyfte pucken från egen zon ned i den övergivna och tomma kassen. Så skönt!

Summering: 

- Som jag redan nämnt fanns det sekvenser i matchen där jag trodde vi skulle få hissa vit flagg. Stundtals i den andra perioden såg vi trötta och slitna ut. Så även i delar av den tredje perioden. Trots detta lyckades laget hela tiden hitta vägar att freda sig mot Panterns anstormning. När man även hittade vägar till några "enkla mål" var kvällen räddad.

- En stor del av förtjänsten ska tilldelas klacken och publiken som i mitten av den tredje perioden drog igång ordentligt på läktaren. Detta mitt i en period då vi såg ordentligt tröttkörda ut på isen. Detta stöd kom utomordentligt vältajmat då det synbart fick många spelare att ta i lite extra. Där kunde man verkligen snacka om "den sjätte utespelaren". 

- Enligt min prognos(gårdagens inlägg) hade vi endast 25% vinstchans mot Pantern. Med andra ord var dessa tre poäng lite mer än vad jag förväntade mig. Oavgjort hade varit gott nog mot ett så pass starkt lag som Pantern. Tre poäng, närmast en gudagåva:)

- Blondie lät som vanligt nere vid sargkanten!

Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey

Västerås - Almtuna 3-0

Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.

Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!

Vi vann, VI VANN! Fler krismöten, tack!

Swehockey

Västervik - Västerås 1-3
Ja jävlars i min lilla låda. Vi vann! Det är så man får nypa sig i bröstvårtan både en och två gånger. Jag upprepar: - Vi vann!

Nu var det inte direkt så att vi körde över våra motståndare Västervik i gårdagens match. Jag vill inte ens påstå att det var jämt spelmässigt. Rent krasst måste jag nog erkänna att det långa stunder var ett lag på isen. Nämligen Västervik. De bara körde. Och körde. Och sköt, och sköt. Radade upp chanser och vi själva fick mest ägna oss åt sarg ut och ren överlevnad. Men vad gör det? Absolut ingenting! 

Ett lag som är i vår situation handlar mest om att gilla läget. Att inse sina begränsningar men samtidigt sina förmågor. Göra det man kan bäst för stunden. I gårdagens match valde vi att fokusera på överlevnad. Att hålla oss kvar i matchen. Att hålla rent. Att inte ge bort för många bra målchanser. Att täcka skott. Att slita röv, helt enkelt.

Till lagets undsättning kom Henrik Lundberg och spelade precis så äckligt bra som han måste göra, stackaren, för att vi överhuvudtaget ska ha chans till poäng i matcher. Själv ansåg han sig inte gjort någon märkvärdig insats. Istället hyllade han laget som gav honom så bra understöd. Tycker dock han ska ta till sig allt beröm. Det ena ger det andra. Med en målvakt som spelarna känner stor tilltro till blir hela det defensiva spelet bättre, lugna, tryggare.


- Att Conny Strömberg fick trixa in en puck i nätet var ett ögonblicks feltänk av ett annars väl fungerande försvar denna kväll. Sånt som händer. Det går inte att skydda sig mot allt. Speciellt en spelare, lirare, som gör lite som han vill. Det var dessutom ytterst välförtjänt.


Jag är mest nöjd med hela lagets insats även om två, tre, spelare fick spela mer avgörande roller i detta drama:

- Marcus Bergmans två mål naturligtvis oerhört viktiga!
- Stefans Gråhns mål fram till 3-1 i tom kasse avgörande!
- Men den spelare jag vill hylla lite extra är Jonte Berg. Går in och gör makalöst bra arbete i boxplay och bidrar hela tiden med stark skridskoåkning. Hans jakt efter puck i slutet, när Västervik spelade sex mot fem, var mästerligt. Det visade på alla de goda egenskaper som vi supportrar efterlyst denna säsong. Vilja, hjärta, jävlars anamma. Allt på samma gång. Tack vara hans exempellöst uppoffrande åkning kunde Gråhns lägga in avgörande puck i mål. Magiskt bra! Man bugar, bockar, och tackar!

Samma Jonte Berg som under sin konvalescens från skada agerade julgran(!) vid entrén till en hemmamatch i mellandagarna! Bara en sådan sak.

Kul även att se unge William Wikman tillbaka i truppen. Leksandsspelaren som med sin frejdiga åkning hela tiden bidrar. Självklart även stort plus till våra unga backar i form av Hercules Horn/Hölander och August Nilsson som gjorde ett gott dagsverke.

I allt övrigt ska naturligtvis hela laget ha beröm för sitt slit denna afton. Som bekant räcker det inte om några få spelare gör sitt jobb. Alla måste bidra med det de kan. Så anser jag skedde i matchen mot Västervik. Kan man avslutningsvis dra till med "motivation slog klass" månne!

Tack för tre poäng Gulsvart!

Speltid

Andra raka...

Jonte bröt ben i underarmen...

Västerås - IKO 3-2 (straffar)

Kors i arslet! Två raka segrar. Det såg jag inte komma. Först en kämpainsats på bortais mot Pantern där Fredrik Johansson kunde raka in segermålet i slutminuten. Sedan en ny kämpainsats hemma mot IKO där vi till slut kunde vinna i en straffläggning! Har vinden vänt? Är det nu bitarna faller på plats och marschen upp i tabellen börjar?

"Troligen inte, troligen aldrig på tin", som det står i visan. Det blev en kostsam seger mot IKO då vår eminente Jonte Berg ådrog sig ett brott på underarmen i slutfasen av matchen. Den tredje stöttespelaren som nu faller ifrån. Jonte är fenomenal i sitt defensiva arbete och i varje match är han med och avvärjer hot mot eget mål. Framför allt i boxplay. Tråkigt, tråkigt.

Spelet då, spelet. Hur såg det ut? Tja, stundtals var det riktigt bra fart på buggarna på alla spelare. Det virvlades runt rätt friskt i IKO:s försvarszon stora delar av matchen. Inte så mycket att klaga på, egentligen. Jo, förresten. Våra avslut. Där kan man klaga en del. Väldigt ovassa, om man säger så. Sanningen är nog att vi skulle hängt ett par kassar till på alla de fina lägen som faktiskt skapades. 

I matchen mot IKO lyckades vi nolla oss själva i powerplay, trots bra spel. Inte så bra. Bättre då att vi även lyckades nolla IKO i vårt eget boxplay. Det var bra. 

- Det känns spontant som att våra spelare ännu inte är tillräckligt bekväma för att trycka till ett avslut när chansen dyker upp. 

Målvaktsspelet som varit lite vekt tidigare matcher såg bättre ut idag. Henrik Lundberg motade totalt fem straffar vilket får anses som anmärkningsvärt bra med tanke på den historik våra målvakter haft tidigare. Två straffar(!) under ordinarie speltid samt tre under efterföljande straffläggning. Vore det inte för det snöpliga kvitteringsmålet till 1-1 för IKO kunde Lundberg fått kvittera ut ett riktigt topp-betyg för sin insats. Nu nöjer jag mig med att han spelade riktigt bra.

Att vi själva, till slut, på tredje och sista försöket lyckades pillra in segerpucken genom Gustav Ahnelövs försorg var hjärtligt trevligt. 

Stundtals blir det lite väl svajigt i egen zon. Vi har svårt att ta oss ur press. Puck fastnar när backar försöker lägga ut. Å andra sidan hade IKO precis samma problematik när vi väl satte press på deras backar. Överlag anser jag dock att jag vill ge våra backar godkänt sett över hela matchen. Släpper man bara in två mål i en match har det trots allt gjorts mycket rätt.

Offensivt är vi fortsatt för trubbiga när det väl kommer till avslutslägen. Stundtals rena "junior-avsluten" som min ständiga medföljare "Kepsen" uttryckte sig. Det är inte utan att man saknar en "Loppan" Hellqvist i laguppställningen. En spelare som dyker upp två gånger per match och bara smäller in trissan i nätet. Törs man hoppas på att unge Lukas Zetterberg ska kunna iklä sig den rollen? Var gärna osynlig i 59 minuter av 60 men smäll in två kassar per match!

- Niklas Lihagen fortsätter att övertyga. Med ett bättre skott skulle den mannen leda skytteligan, sanna mina ord!

IKO var lite tunnare i spelet än jag förväntat mig. De hade rejäla problem i egen zon när vi väl kom ner djupt och började spela runt. Dock hade de, naturligtvis, en bra målvakt med sig i bagaget. Offensivt, när de väl lyckades etablera spelet i vår zon, var de både rörliga, fyndiga och tunga. Men denna gång lyckades vi för det mesta hålla dem borta från allt för många röda avslut. Det var bra gjort, helt enkelt.

Bryr mig inte om någon spelarkritik utöver ovan nämnda spelare. Anser att det var kollektivet Gulsvart som fixade poängen denna gång. Extra kul att junioren Hampus Wallin fick hänga sitt första mål i A-laget. Stort och minnesvärt.

- För övrigt är jag lite svag för unge Jesper Andersson. Gillar han stil, helt enkelt. Inga krusiduller. Har tar pucken framåt med fart. Inget tjafs. Härligt att se.

Den stora nöten att knäcka nu är hur Appelgren lyckas ersätta skadade spelare. Finns det något att låna in? Tre ordinarie forwards borta. Tuffa bud för en trupp som är lövtunn på forwardssidan.

Ispremiär - Skills Competition 2016!

Så var det dags, igen. Den årligt återkommande ispremiären inför publik i ABB Arena. En intressant frågeställning för mig var hur publiktillströmningen skulle bli denna gång. En viktig indikator på intresset hos oss Västeråsare efter vårens svarta rubriker kring föreningen. Då jag själv varit med vid alla tidigare tillfällen detta evenemang gått av stapeln kan jag med stor säkerhet fastslå följande: - Det var förre besökare än vid tidigare tillfällen! 

Gjorde ett försök till överslagsberäkning av antalet åskådare och min siffra stannade på runt 1000 personer. Givetvis med en viss felmarginal. Orsaker och anledningar till detta kan vara flera. Behöver inte enbart bero på att vi nu ställer en tämligen anonym trupp på isen, eller, på vårens svarta rubriker. Finns naturligtvis en möjlighet att andra aktiviteter lockade mer just denna dag. Kanske var det blåbärskogen som lockade mer....

Oavsett detta faktum var det som vanligt en småmysig tillställning där vi besökare fick stifta bekantskap med årets trupp. Själv fick jag även möjlighet att nicka igenkännande till många besökare och byta ord och tankar med flera av dem. En skön familjär känsla. 

Passade även på att inhandla säsongskort. Kan väl inte påstå att formgivning och layout håller världsklass men skit är väl det. Nu är jag med i matchen. Nu kan säsongen starta! På onsdag är jag i Karlskoga för att följa mötet mot BIK Karlskoga. 

Evenemanget avslutades sedvanligt med autografskrivning för hugade spekulanter. Själv avstod jag . Lever fortfarande högt på den suspensioar jag fått av Johan Jonsson. Värd mer än alla autografer i denna hockeyvärld, banne mig. 

Hört på läktaren:

- Vilket uselt tempo de håller, ser ut som ett jippo!

- Öh, det är faktiskt ett, jippo!

Det mest dramatiska som skedde under detta event var nog när undertecknad tog ett felsteg på Södra ståplats och höll på falla ned från läktaren! Jävla trappsteg. Man glömmer tydligen. Där kunde säsongen tagit slut. Turligt nog är man fortfarande förhållandevis smidig trots åldern och kunde elegant rädda upp situationen. Inte ens ett blåmärke!

Kan man då summera några som helst intryck av spelarnas insatser på isen? Svårt, mycket svårt. Noterade dock att:

- Jonte Berg gjorde mål i ett friläge!

- Johan Jonsson visade offensiva kvaliteter med matchens dragning och mål!

Matchen mot BIK Karlskoga på onsdag kommer säkerligen ge besked om både det ena eller det andra. Även om det bara är den första av flera träningsmatcher kommer flera spelare behöva bevisa en hel del redan där.  Ur det perspektivet är detta en perfekt första match. Överlever man BIK Karlskoga borta i en försäsongsmatch så överlever man det mesta. Tänker då speciellt på alla nya spelare som ännu inte spelat i Nobelhallen. 

Det om detta....

Märklig match när Löven besegrades..

Swehockey

Björklöven - Västerås 3-4 (straffar)

Som vanligt blir det tvärs emot vad man vill och önskar. Bloggen hade uttryck en önskan att laget skulle kliva in på isen och bara borra ned skallarna och köra. Fortsätta på den inslagna vägen efter matchen mot Tingsryd. Så blev inte fallet. Visserligen borrade spelarna ned skallarna men det var mest för att skydda sig mot Björklövens enorma anstormning från första nedsläpp. Vi fick inte en lugn stund. Det for runt gröna spelare, överallt. Under stora delar av den förstaperioden kändes det som om vi spelade en man kort. Men, vänta nu! Det var vad vi gjorde. Fyra utvisningar mot oss blev saldot under första perioden. Utvisningar som säkerligen var korrekta men likt förbaskat väldigt ojämnt fördelade. 

Återigen får jag en känsla av att vi straffas lite hårdare än våra motståndare. Vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Det har så sett ut allt sedan första matchen i årets seriespel. Vi är det lag som drar på sig flest utvisningar i hela serien, överlägset! Detta utan att jag kan påstå att vi skulle spela speciellt fult. Här finns mycket att jobba med för alla spelare i laget. På grund av detta har vi i genomsnitt spelat fjorton minuter i boxplay, i varje match! Skandalöst, må jag säga.

Björklöven går till periodvila med en betryggande 2-0 ledning och matchen känns körd för Gulsvart. Känslan inför den andra perioden var mer att vi skulle hålla siffrorna nere än att försöka gå ikapp. Men se på fan! Den andra perioden blir raka motsatsen mot den första. Nu är det vi som driver spelet, skapar chanser på löpande band, och Björklöven som spelar med darr på manschetten. Snacka om scenförändring! Inom loppet av cirka tio minuter vänder vi matchen till vår egen fördel genom mål av Jan Urbas, Christopher Fish och Jeremy Williams. Och inte nog med det. Vi skapar dessutom många chanser för än fler mål. Tyvärr blir vi lite väl heta på gröten i vår offensiv att vi bjuder Björklöven att kvittera till 3-3 innan perioden är över. Det målet får tillskrivas halvtaskigt hemarbete och lite oflyt. 

Dagens snackis tillkommer precis i slutet av perioden då Jeremy Williams snyggt bombar in 4-3. Trodde vi. Men icke. Någon fummelpelle i sekretariatet har lämpligtvis saboterat matchuret så ingen vet om målet tillkom inom stipulerade 20 minuter! Stor palaver. Efter lång väntan kommer så beskedet att målet tillkommit efter att tiden gått ut. Jaha, säger jag, och hur vet man det? Tog man hjälp från någon i publiken som tagit tid? Räknade man bildrutor, använde man slagruta, slog man tärning? Naturligtvis ska en situation som denna inte uppstå men har man ett gäng klappträn i sekretariatet så blir det naturligtvis elände. Förhoppningsvis finns det någon form av bildbevis som kan tas fram i efterhand. 

Den tredje perioden blev återigen som att vända på en hand. Nu var det Björklöven som åkte skridskor och vi, återigen, som satt i utvisningsbåset. Det är inte utan att man i efterhand ser att tydligt mönster:

Period ett: 4 utvisningar - Löven dominerar

Period två: 0 utvisningar - vi dominerar

Period tre: 3 utvisningar - Löven dominerar

När tredje perioden blåstes av kunde vi bara konstatera att vi hade en jädra tur att inte Björklöven gjorde mål på någon av alla sina chanser. Tack vare en mycket fin insats i målet av Marcus Dahlbom kunde vi hålla undan och ta matchen till sudden. En sudden där Björklöven radade upp lägen för att avgöra. Trots detta höll vi undan fram till straffläggning där Matias Myttynen och Maxim Matushkin visade klass med två fantastisk fina straffar. 

Ska man summera matchen så kan man börja med alla utvisningar vi drar på oss. Det funkar inte. Lägg ned. Lägg av. Sluta med detta genast! Vi orkar inte bedriva anfallsspel om vi ska använda 1/3 av tiden till att spela boxplay. Så är det bara. Visst kan vi gnälla oss blå över orättvisan i att vi får så många utvisningar men det kan inte bara handla om det. Vi gör något som är fel, helt enkelt. Rör på fötterna för sjuttons gubbar...

Utöver detta vill jag lyfta fram moralen i laget. Den är fantastisk. Vissa spelare får slita oerhört då de är inne på isen i alla spelformer. När vi dessutom spelar utan naturliga centrar förlorar vi massor av tekningar. Detta var en anledning till att Björklöven fick så enormt tryck mot oss i sista perioden. De vann i princip alla offensiva tekningar. Vi fick inget andrum i våra boxplay när Löven hela tiden vann tillbaka pucken vid varje tekning. Med tanke på detta var det än mer imponerande att vi faktiskt inte släppte in mer än ett ynka mål i boxen denna afton. Kanon!

Avslutningsvis vill jag gärna erkänna att poängutdelning blivit betydligt bättre än jag förväntat mig i våra möten mot Tingsryd och Björklöven. Att tappa tre centrar kan få vilket lag som helst att falla ihop spelmässigt. Det har inte skett utan istället har vi fått se ett Gulsvart som kompenserat detta bortfall med en jädra glöd och härlig inställning. Det tycker jag är alldeles utomordentligt trevligt. 

När det gäller Björklöven så är det lite av en gåta att de inte kammat hem fler poäng i årets seriespel. Jag har sett dem spela många matcher denna säsong och sett den potential som göms i laget. Just det. Göms. För det är lite så det är. Stundtals plockar Löven fram hela paketet av kunnande och då är det ruggigt bra. Minst lika bra som oss eller AIK, anser jag. Men det är det där med jämnheten. Ett mysterium, på min ära. Trots detta vidhåller jag det jag sagt sedan säsongsstart - Räkna inte bort Björklöven!

Matchens delikatess, i mina ögon, var nog Jonte Bergs magnifika framspelning till Christopher Fish som hängde in 2-2!

Tack för mig...

Perra-effekten firade triumf...

Swehockey

Leksand - Västerås 4-3

En sur förlust mot ett hårt kämpande hemmalag. En inte alls oväntad utgång. Mina farhågor inför match besannades delvis. Leksand kom ut hårt, åkte massor av skridskor, och satte oss under hög press. Utan att skapa speciellt många farliga chanser fick hemmalaget matchen dit man ville. Man fick det berömda momentumet. 

Förutom att Leksand fick matchbilden som man ville drabbades vi tidigt av en riktigt tung jobspost. I en sammanstötning i offensiv zon blev Niklas Lihagen skadad och fick utgå från matchen. Inte nog med detta. Lihagen bedömdes av domare Bergman att ha utfört en regelvidrig handling och belönades dessutom med två minuters utvisning. Som om inte detta räckte passade naturligtvis Leksand på att nyttja detta powerplay till att ta ledningen i matchen. Man kan här verkligen prata om att en olycka sällan kommer ensam. Skadas, utvisad, mål i baken i samma sekvens. Till råga på allt dömde domare Bergman först bort målet för spark för att sedan, efter videogranskning, döma målet som korrekt. Då grinade det emot på riktigt. 

Efter Leksand mål tyckte jag att vi stundtals lyfte upp spelet och skapade en del lägen. Vi såg fortsatt lite ängsliga ut i spelet men kunde i alla fall förhindra Leksand från att rida vidare på sitt ledningsmål. 

När det gäller sändningen från Tegera Arena denna kväll fanns det mycket i övrigt att önska. Kameramannen brydde sig stundtals inte så mycket om det som hände på isen utan valde istället att botanisera runt sitt objektiv och zooma in allt från sargkanter till plexiglas. På sitt sätt underhållande men inte det jag betalat för via mitt abonnemang till Cmoresport. Om kameramannen då och då tappade fokus var det inget emot kommentatorns oerhört fantasifulla omskrivningar av spelarnas namn, status, härkomst och bakgrund. Här kommer ett litet axplock av tokigheterna:

• Västerås Matias Myttynen, vars pappa är brottarlegenden Leo Myttynen! (Anton Mylläri har en pappa som heter Leo Mylläri och är en brottarlegend)
• Där har vi Fredrik Johansson som nyss skrivit på ett nytt treårskontrakt med klubben (Den han såg var Johan Jonsson som kommit tillbaka efter en långtidsskada)
• Jakob Fish, slovaken, drar på sig en utvisning! (Han syftade på Christopher Fish, svensken)
• Jocke Berg jobbar alltid hårt och åker mycket skridskor!(Naturligtvis var det Jonte Berg)
• Kottar får ut pucken ur egen zon! (Cutta, var det denna gång)
• Linus Svedberg jobbar hårt!(Linus Svedlund)
• Leksandsbacken skjuter ett skott men pucken träffar en Västeråsspelare som studsar ur zon!(Menade troligen att pucken studsade ur zon)
• John Knutts får ett bra läge!(Troligen lokalt uttal av Jon Knuts)

Frånsett detta var kommentatorn närmast lyriskt över matchen och ansåg att det var både högt tempo och bra spel. Där ser man. Kul för honom, typ! 

I den andra perioden fick vi möjlighet att kvittera via ett powerplay då Viktor Mårtensson åkte ut för en spökutvisning. Domare Bergman ansåg att det var en charging. Själv tyckte jag det var rent trams men tackade och tog emot. På ett något märkligt sätt lyckades vi göra mål. Målskytt blev Nick Sorkin som troligen styrde in ett skott från Jeremy Williams. Domare Bergman valde denna gång att först döma mål för att därefter ångra sig. Återigen en plågsamt utdragen videogranskning innan det godkända målet blev godkänt! Spörsmålet var tydligen om Sorkin använt sig av otillåtet hög klubba. Något som var omöjligt att se på repriserna. Nåja, den för dagen vakne och falkögde  kommentatorn tycktes plötsligt se att Sorkins klubba var ”misstänkt hög”. En bedrift i sig med tanke på den gryniga bild som levererades från Tegera Arena. Man fick vara tacksam att man kunde urskilja var spelarna befann sig på isen, typ.

- En back som utmärkte sig negativt denna kväll var Juha Uotila. Fick lite vibbar av gamle kämpen Andreas Lindh. Visst spelar Juha robust och fysiskt, utan puck, men med puck i egen zon är han stundtals en ren säkerhetsrisk. Räknade till minst två tillfällen då han skickade passning rakt i gapet på Leksandspelare som fick fri lejd mot stackars Jonas Fransson i målet. 

- Som motpol vill jag lyfta fram Johan Jonsson. Han har varit borta från spel sedan träningsmatchen mot Leksand men visade upp ett väldigt stabilt och tryggt bakspel. Lite skillnad det, vill jag säga. Lovar gott inför framtiden. 

Den tredje perioden blev lite mer spännande och händelserik. Leksand stänkte in 2-1 i powerplay genom Viktor Amnér. Vi kvitterade snyggt till 2-2 genom Matias Myttynen. Leksand vådasköt därefter 3-2 via Robin Jacobsson. Efter powerbreak försökte vi lyfta upp spelet, lyckades delvis, och hade någon chans till ännu ett kvitteringsmål. Mitt i vår ambition att skapa offensivt tryck slarvade vi med defensivspelet och Leksand bjöds en spelvändning 3 mot 1. Då ringde det igen bakom Jonas Fransson. Denna gång var det Jon Knuts som la in pucken mycket elegant efter fin passning från Johan Porsberger. Ridå! Mörker! Eländes elände.

När det är någon minut kvar tog Martin Filander ut Fransson och chansade på spel sex mot fem. Vårt senaste tillskot på backsidan, Maksim Matushkin, fick kröna sin godkända debut med ett mål fram till 3-4. 

- Matchen slut och noll poäng. Surt sa räven. 

Hur ska jag då summera vår insats under gårdagen? Inte helt lätt. Som vanligt fluktuerade vår insats över matchens sextio minuter. Med tanke på avsaknaden av två ordinarie centrar, nya ommöbleringar i kedjeformationerna, skadan på Niklas Lihagen, så kan jag sträcka mig till att ge laget knappt godkänt. Detta trots att jag under sändningens gång pendlade mellan hopp och förtvivlan, ångest och andnöd, frustration och förtvivlan. Ett helt normalt tillstånd numera när Gulsvart lirar match.

Vi mötte ett för dagen rätt bra Leksand som genom att vara lite mer intensiva än tidigare matcher ofta lyckades störa våra försök till speluppbyggnad. Leksand var även lite mer organiserade i egen zon än jag sett i tidigare matcher. De slängde inte bort puckar till höger och vänster utan hittade enklare lösningar. 

Utan att vara elak vill jag tyvärr påstå att det såg ut som två lag från botten av serien som möttes. När det gäller Leksand är ju detta faktum alldeles korrekt medan vi själva inte visade, mer än glimtvis, att vi ännu tillhör toppen av tabellen. 

Men, återigen, vi är för stunden läskigt skadedrabbade. När våra tre främsta offensiva centrar är skadade, ja då kanske vi inte kan begära så mycket mer av vårt lag just nu. Visst kan vi både trösta och glädja oss över att vi nu äntligen har alla backar skadefria men den glädjen förtas istället av skador som påverkar vår offensiv i kommande matcher. 

Som tur är för oss så är serien oerhört jämn och alla lag kommer även fortsättningsvis lugga poäng av varandra. Frågan är bara om vi överlever en räcka matcher bara genom att förlita oss på att andra matcher går vår väg? Kommer vi kunna hänga kvar i övre skiktet av tabellen under den tid det tar att få tillbaka våra skadade centrar? Ett rejält dilemma för alla inblandade. Det finns en uppenbar risk att vi under kommande omgångar kommer börja sjunka flera placeringar i tabellen. Hur långt kan vi sjunka, poäng och placeringsmässigt, för att fortfarande ha chansen att utmana om en topplacering när vi väl har en helt frisk trupp? Finns det möjligen anledning till mer desperata lösningar? Låna in spelare eller chansvärva?

- Det är tur att man inte är sportchef eller tränare utan istället en helt vanlig supporter. En supporter som kan föreslå vilka huvudlösa åtgärder och lösningar som helst utan att behöva ta minsta ansvar. 

Nu samlar vi ihop oss och ser till att stötta laget på fredag. Då ska Tingsryd få känna på hur riktigt hårda gurkor kan kännas, i röva!

Kämpa Gulsvart!

Vi pratar grundbultar...

"En grundbult eller grundskruv, är ett i betong ingjutningsbart skruvankare, det vill säga ett av flera fästelement som används inom byggbranschen. En sådan bult eller skruv kan användas för infästning av exempelvis en pelare eller en maskin till någon typ av fundament" [källa: wikipedia]

Till denna säsong mönstrar vi ett till stora delar nytt lag(igen). Inget ovanligt med detta. Till varje säsong brukar jag fundera över vilken, eller vilka, spelare som kommer få mer betydande roller. Spelare som själva tar på sig att vara ledare i sitt sätt att agera. Spelare som har den inneboende pondusen, kraften, som är nödvändig för att leda truppen i vått och torrt, i med och motgång. Spelare som går in till match och levererar byte efter byte, match efter match, på en jämn hög nivå.

Det är dessa spelare som jag anser vara grundbultarna i ett lagbygge, de bärande delarna, i en trupp. Utan dessa spelartyper saknar truppen en genuin ryggrad.

Här är de spelare som jag personligen anser uppfylla ovan nämnda kriterier och därmed får ses som denna säsongs grundbultar:

Johan Jonsson (alias: Jonas Johansson, John Jönsson, Johan Jonason)

Defensivt skicklig back som sällan får rubriker för sitt spel. En kille som gör sitt jobb i det tysta. En spelartyp som ofta glöms bort medialt. Hur kul är det att skriva om en spelare som "bara gör sitt jobb" i match efter match? För oss som har lite mer insikt i ett lagbygges mekanismer är denna spelartyp ovärderlig. Till denna säsong kommer  Johans stabila defensiva spel bli än mer avgörande för lagets totala framgång. En sann son av Skultuna. En defensiv - grundbult!

Stefan Gråhns (getingen i saften, myggan i tältet, finnen i röven)

Har under hela sin karriär varit samma typ av spelare. Hårt arbetande forward med fallenhet för att skapa irritation(mycket) hos varenda motståndare på isen. Som en mygga i ett tält en sommarnatt. Man försöker negligera(myggan/Gråhns) men vet att den/han när som helst, vid första obevakade ögonblick, kommer att sticka och orsaka både irritation, sveda och värk. En spelare som står upp för laget i vått och torrt. Är lika beredd att ge som att ta en smäll för laget. Genom sitt agerande banar han väg, motiverar,  övriga spelare i laget. En irriterande - grundbult!

Jonte Berg (eleganten, mustaschen)

En tränares dröm, vill jag påstå. Sällsynt laglojal spelare som tacksamt tar emot den istid som erbjuds och alltid gör det bästa av varje möjlighet. Är beredd att ta enormt defensivt ansvar likväl som han kan hota offensivt genom sin eminenta skridskoåkning. Täcker skott med samma självklarhet som andra borstar sina tänder. Kan användas i flera olika positioner i laget. Varje lag med ambition behöver en Jonte Berg, minst. En mångsidig - grundbult!

Gemensamt för dessa tre spelare är att de förväntas inte stå för någon större poängproduktion. Istället är det deras gemensamma insatser på isen som ska ge förutsättningar för andra spelare att kliva fram. De ska bana vägen, duka bordet, röja stigen, för andra. Ett lag må bestå av en drös kreativa och spelskickliga spelare. Utan spelare som gör det vardagliga hårda och nödvändiga jobbet  kommer kreatörerna inte att få utrymme att bli framgångsrika. 

Att bygga ett lag utan grundbultar är som att bygga ett hus utan väggar...

- Ha det gott till nästa gång...

Jonte Berg - eleganten!

Tydligen finns det en möjlighet att Jonte Berg stannar/får nytt kontrakt. Bra, skriver jag, och ska strax motivera varför. I tider med stor spelaromsättning säsong till säsong är det tacksamt för en tränare om vissa spelartyper stannar kvar. Till den kategorin av "typer" inkluderar jag Jonte Berg. 

Jonte plockades in under säsong och jag gissar att både Niklas Johansson och Martin Filander hade en agenda till grund för den värvningen. Man ville helt enkelt stärka upp defensiven samtidigt som man fick ett offensivt hot, i samme spelare! Sedan tidigare visste vi alla vilken kapacitet Jonte hade i det defensiva arbetet. En mycket kompetent spelare i boxplay som med sin fina skridskoåkning hela tiden låg på lur för att snappa upp puck och skrinna ifrån övermodiga motståndarbackar. Sett till den kravbild som jag gissar fanns på Jontes intåg i truppen tycker jag han uppfyllde den med råge. Överlag gjorde Jonte helgjutna arbetsinsatser över säsongen. Faktum är att jag faktiskt tyckte han var som allra bäst i slutet när andra spelare syntes tappat både lite fart och energi.

Jag vet att det snackas mycket om att vi måste ha producerande spelare i laget. Detta gäller i högsta grad forwards. Helst av allt ska alla forwards producera runt 15-20 mål per säsong. Nu är detta inte rimligt, naturligtvis. Om vi ser till denna grundserie gjorde vi i 144 mål. Detta fördelat på, låt oss säga, tretton forwards och sju backar. 

Mål backar: 16 mål

Mål forwards: 128

Med andra ord snittade våra forwards 11 mål under denna säsong. Tittar man sedan på hur målen fördelades mellan spelet fem mot fem och powerplay ser man ganska snart att de spelare som fick mycket tid i den senare spelformen självklart gjorde fler mål. 

Spelade mest pp:

Dustin Johner 

Fem mot fem: 6

Powerplay: 17

Jerry Williams

Fem mot fem: 10

Powerplay: 7

Eddie Davidsson

Fem mot fem: 6

Powerplay: 7

----------------

Spelade pp:

Fredrik Johansson

Fem mot fem: 12

Powerplay: 2

Spelade bp:

Jonte Berg

Fem mot fem: 2

Powerplay: 0

Vad jag vill visa med denna statistik är att när man bedömer en spelares poängproduktion måste man absolut ta i beaktande hur mycket istid spelaren fått i olika spelformer samt vilken roll spelaren haft. Jonte Bergs huvudsakliga uppgift under en stor del av säsongen handlade mycket om att med bra skridskoåkning ligga högt uppe i banan och störa motståndarnas uppspel. Ofta tillsammans med Marcus Söderqvist och Mathias Bromé. Något den formationen var väldigt framgångsrika med i många matcher. Min uppfattning var att den formationens huvudsakliga uppgift var att störa och förstöra för våra motståndare. Sekundärt var egen offensiv och målproduktion. 

Jag inbillar mig att det finns mer att plocka, locka, ut av Jonte Berg. Jag är så naiv att jag tror en förlängning med Jonte kan bli en bra affär inför nästa säsong. Följande skäl anför jag vill Jonte ska få chansen en säsong till:

- Det finns en offensiv uppsida hos honom som ännu inte fått utrymme.

- Med rätt omgivning, i en mer offensiv formation, kan det plötslig lossna poängmässigt.

- Sportchef och tränare vet precis vad man får för pengarna.

- Jonte Berg kommer inte bli speciellt dyr att behålla.

- Kontinuitet i vårt boxplay (ja, han kan även fortsättningsvis spela i denna spelform)

- Jonte Berg klär i mustasch!

Det om det...

Anmälan och motanmälan...

Disciplinnämnden..

Det ryktas om att Västerås går vidare med Boforsmatchen. Idag har tydligen en anmälan landat på Disciplinnämndens bord. En anmälan där Västerås ifrågasätter den tackling som Fredrik Eriksson utdelade mot Jonte Berg i slutskedet av matchen. BIK Karlskoga väljer då att göra en motanmälan genom att begära granskning av den tackling som Dustin Johner utdelade mot Carl Berglund. Min spontana känsla är att detta är - trams!

Dustin Johner fick 5 + gamepenalty vilket innebär att han är spelklar till matchen mot Malmö. Med denna motanmälan inlämnad finns det nu en risk att DN gör en annan bedömning och vi står utan Johner i lördagens match! Hur bra är det på en skala? Är det värt att riskera detta scenario? Men maximal otur blir han avstängd mer än en match och då har vi, om jag får uttrycka mig slarvigt, skitit i eget bo!

När det gäller tacklingen mot Jonte Berg bedömer jag den som regelvidrig och borde renderat i en utvisning. Däremot är jag inte man att avgöra om den var så regelvidrig att den skulle bedömas hårdare än en vanlig tvåminutare. Mig veterligen var Jonte Berg hyggligt pigg och kry dagen efter. Framför allt såg han väldigt pigg ut under förmiddagsträningen på nyårsdagen. Fick han känningar efter träningen som vi inte känner till?

Nej, jag tycker detta känns onödigt. Ta skiten, ta smällen, ta förlusten, och gå vidare istället. 

- Detta skrivet utan vetskap om varför klubben valt att göra denna anmälan...

Mellandagsmjölksishockey...

Det var då förbannat! Har hade jag bespetsat mig att få se ett frustande och taggat Gulsvart som stormade ut och fullständigt krossade, pulveriserade, gästande Karlskrona inför säsongens största publik. Av det blev intet. Inte för att vi var dåliga. Inte då. Mer för att vi inte var tillräckligt bra, på någonting, i denna match. Jag har oerhört svårt att sätta fingret på vad som fattades, men, något var inte riktigt på plats. 

Bara det enkla faktum att vi knappt skapade några riktigt farliga avslut mot KHK:s mål understryker att vi inte var med, på riktigt. 

Att KHK spelade som de gjorde kom inte som någon överraskning. Så här spelar de jämt. Varje match. Vi kan därmed inte skylla på någon form av överraskningsmoment från våra motståndare. Det som var lite tråkigt att se var att vi inte hade något riktigt bra motvapen, denna gång. 

Vi lyckades inte forechecka fast deras backar, vi klarade inte av att stänga av mittzon, men vi lyckades lyckligtvis allt som oftast att avvärja de flesta av deras attacker mot vårt mål. Däremot hade vi fasligt svårt att själva skapa spelvändningar. Det såg segt, långsamt, och omständligt ut i uppspelsfasen och KHK hann allt som oftast backa hem och ställa upp. 

Den enda formationen, återigen, som lyckades skapa lite tryck i anfallszon, checka fast pucken, var den utomordentligt hårt jobbande fjärdelinan. Den formation som är tänkt att vara en ren checkingline var därmed den bästa offensiva enheten. Detta är givetvis ett underbetyg till övriga formationer. Spelare som Jan Urbas, Fredrik Johansson, Mikael Frycklund, Broc Montpetit, med flera var sällsynt anonyma matchen igenom. Visst jobbade de hårt i sina byten men kreativiteten offensivt var som bortblåst.

Inför matchen var den stora frågan hur vårt powerplay skulle lyckas utan den fenomenale Conny Strömberg. Svaret blev att det funkade ganska ok. Målet som gjordes av Dustin Johner var lika vackert som någonsin tidigare. Denna gång elegant framspelad av Stefan Gråhns och Eddie Davidsson. Tyvärr lyckades vi bara göra ett mål i denna spelform trots fyra(!) försök. 

Det är rent av väldigt svårt att analysera gårdagens match. Arbetsinsatsen överlag var bra men det var framför allt udden, spetsen, drivet, i offensiven som lyste med sin frånvaro. Om detta sedan berodde på att KHK var skickliga på att avstyra vår offensiv eller om det var vi själva som inte kom upp i nivå, låter jag vara osagt.

Oscar Steen gjorde debut och det syntes att det saknas en del innan han kan bedömas på ett ärligt sätt. I sina första byten varvade han viss genialitet med rent usla ingripande. Allt beroende på ovanan med matchspel. Att hitta tajmingen är nu det viktigaste för den gode Oscar. När han väl gör det är jag övertygad om att han kommer bidra på många sätt. Sanna mina ord.

Defensiven finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Den var tillräckligt stabil för att vi skulle kunnat vinna matchen. I spelet fem mot fem släppte vi endast in två mål vilket är väl godkänt mot ett så spelskickligt lag som KHK. Vårt boxplay var lysande. Vi städade av sex boxplay där KHK hade fasligt svårt att komma till riktiga avslut. Dessutom gjorde Jonathan Bjurö några riktigt bra räddningar när skotten väl nådde fram till honom. 

- Men det var då själva den att vi skulle bjuda KHK på kvitteringsmålet! Innan det målet kändes det lite som om vi hade det berömda momentumet i matchen. Ett huvudlöst och nonchalant slarv av Nick Angell kostade kanske - matchen! "Mannen i de trasiga byxorna" tackade och tog emot och vispade in pucken under en helt ställd(!) Bjurö!

- Även KHK:s 2-1 mål föregicks av ett besynnerligt försvarsspel som utmynnade i att en helt fristående Alexander Bergström kunde skyffla in pucken bakom en övergiven Bjurö.

Vi blev väldigt hårt straffade för våra förhållandevis fåtaliga misstag i egen zon.

Om jag ska summera matchen:

Målvaktsspelet: Med beröm godkänd

Backspelet: Godkänd 

Defensiven: Godkänd

Offensiven: Underkänd

Boxplay: Med beröm godkänd

Powerplay: Godkänd

Matchens lirare:

- Jonte Berg (så han sliter åt alla håll och kanter i varje byte)

Bubblare:

- Mathias Bromé (om han bara kunde göra mål)

Bästa backpar:

- Johan Jonsson & Per Helmersson

Bästa kedja:
- Berg, Söderqvist, Bromé 

Bäst i publiken:

- Min kompis "Kepsen" (alltid lika balanserad)

Tack för mig, leverpastejmacka...

Ny back och kanske Tessier...

Idag landade sportchefen en reslig pjäs till vårt försvar. Rena Haubitsen och man pratar militärspråk. Mycket muskler och en hel del dynamit i samma paket. En rejäl pöjk med andra ord. Jag pratar naturligtvis om Robin Jacobsson som ansluter från Leksand. Ett Leksand där han fått sparsamt med speltid och ansetts "inte räcka till". Eller också har han inte "passat in". Vad vet jag? 

Robin har flyttat runt en del de senaste säsongerna och vi är många som minns honom från den tid då han spelare i Tingsryd. Då stack han ut. Skiljde sig från mängden. Inte bara stor och rejäl utan även med riktigt bra fart på skridskorna. Han lämnade Tingsryd för spel i Luleå, blev utlånad till Brynäs för att sedan värvas av Leksand till denna säsong. Har man gjort 108 matcher i SHL och skramlat ihop statsen -13 får det anses som hyggligt. En spelare med SHL-rutin kan bli fina fisken. Frågan är bara hur våra backpar ska formeras. Å andra sidan är detta Filanders huvudvärk inte inte min. Kan Robin få samma fina utveckling som Stefan Warg hade hos oss blir jag nöjd..

Klart idag blev även att Jonte Berg stannar resten av säsongen. Bra, säger jag. Han behövs. Spelare med fart är alltid bra att ha. Oavsett om han får fokusera på boxplay eller ska vara med och skapa snabba spelvändningar eller ligga hårt och forechecka. Fart var under flera omgångar en stor bristvara i laget.

Rykten gör gällande att vår sportchef är ute och fiskar efter Kelsey Tessier. En spelare som var riktigt bra när han spelade med Rögle. Dock en liten finesslirare. Är det vad vi behöver? Jag är skeptisk. Det som talar till hans fördel är att han var bäste poängplockare för RBK i Kvalserien. Bäst när det gällde, helt enkelt. Sådant är inte vi bortskämda med när det gäller våra importer de gånger vi nått KS.

Go´natt!