Äntligen!

En trepoängare! Halleluja! Den var efterlängtad av oss alla. Men, som vanligt var det en väldigt krokig väg innan laget kunde håva in denna viktiga seger. Christopher Fish gav oss ledningen i matchen efter knappt en minut. Kanon! Mora kvitterade omgående. Kalkon! Sedan stod det plötsligt 3 - 1 till Mora efter några minuter spelade av den andra perioden.  Allt var som vanligt denna mörka höst för oss Västeråsare. 

Men så hände något! Stefan Gråhns, av alla(!), tog tag i taktpinnen och serverade Matushkin ett fint läge och det var reducerat till 2-3. Två minuter senare höll sig Korhonen framme och stänkte in kvitteringen till 3-3. Vi var med i matchen igen! 

Den stor frågan blev nu hur vi skulle hantera detta läge i den sista perioden? Skulle vi våga gå för seger eller skulle ängsligheten fängsla våra spelare, igen? Just ängsligheten är nog det som förlamat vårt lag rätt mycket den senaste tiden. Oron att göra fel, åka fel, komma fel, bjuda på chanser, etc etc. Om man ständigt oroar sig för att göra fel blir man per automatik låst i allt övrigt. 

Svaret på frågan kom omgående i den tredje perioden då Matias Myttynen tog in pucken till vänster i anfallszon och måttade ett slagskott mot oskymd målvakt. Till allas vår förvåning smet pucken in och plötsligt satt vi i förarsätet i matchen. Knappt en minut senare höll sig vår lagkapten Williams framme i röran framför Moras målvakt och lyckades på något märkligt sätt valla in pucken till 5-3. Knappt hade man hämtat sig så kom ännu ett mål. Återigen var det Williams som hängde en kasse. Denna gång framspelad av Jan Urbas i någon form av spelvändning. Inom loppet av fyra minuter gjorde vi tre(3) mål! Häpnadsväckande utdelning, må jag säga..

- Tre poäng, tre poäng, tre poäng, tralla-la-la, typ!

Några reflektioner efter matchen:

- Mora var rätt bra inledningsvis men slocknade totalt!

- Jonas Fransson utgick efter Moras 3-1. 

- Markus Dahlbom fick en bekväm resa fram till slutsignalen.

- Christopher Fish fortsätter göra mål!

- Stefan Gråhns stod för förarbete till två mål!

- Jeremy Williams gjorde två mål!

Men hur var spelet, egentligen, denna match? I sanning var det ungefär som vanligt. Stundtals oerhört ostrukturerat, fladdrigt, och slarvigt. Korta stunder effektivt. Vi spelade med andra ord ungefär på samma sätt som de senaste 5-8-9-12 omgångarna. Skillnaden var att nu fick vi in puckarna i nät. Vi gjorde väldigt enkla mål denna kväll, om jag får uttrycka det så. Vi behövde inte tillbringa 12 minuter i anfallszon för att få in pucken. Vi hade helt enkelt ovanligt bra utdelning på våra chanser. Tänk så enkelt allt blir när puckarna "bara" trillar in istället för att täckas bort av utsträckta klubbor, benskydd, skridskor eller motas av en storspelande motståndarmålvakt. 

Jag är naturligtvis oerhört glad och nöjd över segern, en seger som spelarna verkligen behövde, men inser samtidigt att det fattas rätt mycket innan vi kan påstå att spelet sitter som det ska. Stundtals tyckte jag allt för många av våra forwards kom bort helt i matchen. En anledning till detta kan vara att det återigen var helt nya kedjeformationer på isen. 

Om jag fick bestämma, och det får jag inte, så skulle jag genast sätta ihop Urbas med F Johansson och Cody igen. Sedan vill jag se Fish spela med Gråhns och Berg. Problemet, som jag ser det, är att hitta lekkamrater till Jeremy Williams så vi kan utnyttja hans sniperegenskaper, hans skott. 

Korhonen gjorde visserligen mål idag, mycket bra, men ser väldigt seg ut på rören. Han hinner inte med i backcheckingen. Det är vad jag upplevde. Har vi lyckats värva två finnar med den gemensamma nämnaren att de är rätt dåliga skridskoåkare? Tanken med det? 

Sedan måste vi få ordning på vårt powerplay, för sjuttons!

Men, seger, och nu tar vi det från denna ruta. Ny seger i morgon och vi kan börja andas lite morgonluft...

Nu kör vi!

Kraschlandning efter uppehållet.

Värmlands tidning

Julskinkan snart på bordet men idag var det grisarna som fick fira i Nobelhallen. De snurrade glatt runt bland vilsna besökare så knorren raknade. Visserligen bjöd vi upp på en anständigt vis under den första perioden men det var, som vanligt, bara en tidsfråga innan vi skulle rasa ihop. För rasar ihop det gör vi med viss regelbundenhet denna säsong. Vi kan dessutom göra detta på en mängd olika sätt. Idag försökte vi i det längsta matcha våra motståndare BIK Karlskoga med deras egna medel men inte ens det gick vägen. 

En spelare i laget gjorde tappra försök att bryta den förbannelse laget hamnat i. Tänker då på Jan Urbas. Oj vad han kämpar, skapar, och sliter i match efter match. Men vad hjälper det när hans avslut är lika trubbiga som mina knäskålar. 

Vår tränare, Martin Filander, har ingen avundsvärd uppgift. Vad ska han nu hitta på? Här kommer laget från ett längre uppehåll där man genomfört "personliga samtal" samt kört "teambuilding" för att komma ur en besvärande förlusttrend. Man kan säga, utan att vara elak, att detta gjorde bevisligen ingen större nytta.

Ska jag vara ärlig, och det ska man, så hade vi idag lika svårt som tidigare att starta anfall från egen zon. Vi hade idag, precis som tidigare, väldigt svårt att ta oss fram till riktigt bra avslut. Vi fastnade, precis som tidigare, väldigt ofta längs sargerna i offensiv zon. Listan kan göras lång på saker som såg ut precis som innan detta välbehövliga uppehåll.

Det positiva var att vi såg rappare ut på rören denna match. Inte alls lika blyfotade som tidigare. Tyvärr var BIK än rappare än oss så den glädjen blev försumbar.

Att förlora borta mot ett bra lag som BIK Karlskoga är normalt inte mycket att gräva ned sig för men i det läget vi befinner oss i känns det besvärande. Vi hade verkligen behövt prestera bättre idag. Varit närmare. Varit med och hotat om poängen. Spelarna hade verkligen behövt det. Känt att de var med i matchen, att de hade häng, chansen. Nu fick de en närmast hopplös uppgift att försöka jobba ifatt ett BIK Karlskoga som kunde luta sig tillbaka mot sin ledning, hela matchen. De fick en behaglig resa. Kunde backa hem och vänta på våra misstag. Misstag som kom med förfärande regelbundenhet och som till stor del bidrog till förlusten.

- Utan riktigt bra målvaktsspel av Johan Fransson kunde vi förlorat denna match med katastrofsiffror!

För övrigt är det intressant att notera hur viktigt det är för spelare i BIK Karlskoga att fokusera på andra saker än det sportsliga. När Wessner, mycket snyggt, pangat in 2-0 till BIK valde han att i första hand åka fram och gapa och skrika mot våra spelare istället för att fira målet med sina kompisar. Gissar att detta är den berömda Boforsandan! Men, jag kanske misstolkade det han skrek. Kanske han komplimenterade sina motståndare....

BIK Karlskoga vinner matchen mycket välförtjänt. De var helt enkelt bättre än oss på det mesta denna kväll. Vi själva är faktiskt ett bottenlag just nu, spelmässigt, med tanke på den senaste tidens poängskörd.

Hur summerar man då denna match:

- Vi gör en anständig 1:a period

- Vi slarvar betänkligt vid uppspel från egen zon

- Vårt pp är dött och begravet

- Jonas Fransson var riktigt bra

- Boxplay närmast lysande

- Spelet fem mot fem rysligt uddlöst

- Vi gör en anständig 3:e period

För övrigt anser jag det behövs mera Fish i laget nu.....

Historien upprepar sig...

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Ja, så kan man inleda detta inlägg. ”Historien som upprepar sig”. Det är då förbryllande att vi ska uppträda som vi gör. Som vi gjort under den senaste tiden. Just att vi spelar så ojämnt från period till period. 

Förstaperioden var godkänd. Allt som oftast lyckades vi stoppa upp och bromsa ned AIK:s försök till samlade anfall. Vi såg stabila ut i egen zon. Vi lyckades då och då skapa lite tryck i anfallszonen. Plötsligt tappar vi lite fokus, gör små små misstag, och det står 0-2 på tavlan. Det går fort när det går fort, kan man säga! Ur ”ingenting” trycker AIK in två mål och sätter sig i förarsätet. Skaffar sig momentum. Styr matchen. 

I det ögonblicket såg jag framför mig ett skräckscenario där vi fortsättningsvis skulle bli upprullade, bortkollrade, av AIK:s rappa offensiv. Att målen skulle trilla in i vår kasse i en strid ström resten av matchen. Tack och lov skedde inte detta. Vi lyckades stoppa blödningen, samla nytt mod, och börja skapa lite egna chanser i slutänden av perioden. En relativt jämn period där AIK:s vassare avslut stack ut. 

Inför den andra perioden påpekade jag för min ständige följeslagare, Kepsen, att nu handlade det om överlevnad i matchen. Här gällde det att täppa till och stänga för i första hand. Fälla ned bommen och förhindra AIK att göra ett tredje mål. Det och inget annat för att samla nytt mod och komma tillbaka starkt i den tredje perioden. Tråka ut AIK, helt enkelt. 

Och tråka ut, var vad vi gjorde. Det var en oerhört tråkig insats vi gjorde under stora delar av den andra perioden. Tyvärr tråkade laget ut den egna publiken mer än motståndarna som tog emot vår klena insats med öppna armar. Om AIK hade förväntat sig en anstormning från hemmalaget så blev de snuvade på konfekten. Återigen(!) lyckades vi genomföra en riktigt dålig period något som blivit närmast en tradition denna säsong. Och det vet vi alla att traditioner, det ska man värna.

Enligt vittnen på läktaren var den andra perioden ”den sämsta de sett på denna sidan sekelskiftet”.

- Själv nöjde jag mig med att bara må lite illa.

Som tur var för oss framgångstörstande Västeråsare bjöd laget upp till dans i den sista perioden. Det var inte speciellt välorganiserat, inte speciellt vackert, inte alltid helt genomtänkt, men laget visade en vilja till förändring. Det borrades ned skallar på flera spelare som genom individuella prestationer lyckades skapa lägen till reducering. Efter mycket bökande, stökande, och kämpande belönades laget med lite framgång. En reducering kom, Williams, och senare en kvittering, Gråhns, och man kunde stoppa undan skämskudden för denna gång. 

Vi lyckades ta matchen till förlängning, för tredje gången i rad, och som tidigare gånger stod vi slutligen som förlorare vid den efterföljande straffläggningen. 

Västerås - Vita Hästen 2-3 (straffar)

Västerås - Almtuna 2-3 (straffar)

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Det är som en sämre roman, det hela. Tre matcher där vi kämpar, sliter, så att svetten lackar. Belöningen för allt detta slit summeras till tre(3) ynka poäng! Detta är naturligtvis inte bra någonstans för ett lag som strävar att nå toppen i en tabell. Lägger vi till förlustmatchen borta mot Timrå har vi på de senaste fyra(4) omgångarna skrapat ihop hela tre(3) poäng. Är det inte dags nu att sluta kalla oss för ”topplag”? 

Vad ska jag då tycka om AIK:s insats. Som väntat, vill jag säga. Blixtrande snabba i sitt omställningsspel, hyperfarliga i anfallszon, bra målvaktsspel, och nu dessutom en helt annan stabilitet i backspelet än tidigare under säsongen. Lite surt att se hur dominerande Oscar Steen är nu i AIK jämfört när han spelade för oss förra säsongen. En helt annan nivå. Är även oerhört imponerad av hur stabilt Simon Fredriksson spelar på sin backplats. En spelare som jag inte riktigt förstår varför vi inte behöll till denna säsong. Å andra sidan, det är väldigt mycket jag inte förstår. 

- AIK har ett fungerade spel i alla spelformer. Det har inte vi. Åtminstone inte nu. 

Spelarkritik då? Svårt. Spelarnas prestationer överlag rätt ojämna. Några få som stack ut och gjorde sitt jobb i tre perioder. En är givetvis evighetsmaskinen och slitvargen Stefan Gråhns. En annan Fredrik Johansson. En tredje kan vara Jan Urbas. Lille Cody Murphy fortsätter med sitt riviga spel men det generar tyvärr inga poäng. När det gäller våra backar tycker jag det var jämt skägg. Ingen som stack ut denna gång. Jonas Fransson i målet gjorde en gedigen insats utan att glänsa. 

Apropå detta med ”släkten är värst”. Marcus ”Messi” Jonsson gjorde mål och fick assist från Simon Fredriksson!

Summering av vår insats:

- Godkänd första och tredjeperiod.

- Bra spel i boxplay

- Bra att ta matchen till oavgjort

- Underkänt spel i powerplay

Nu försöker vi ta poäng mot Sundsvall!

En poäng - bättre än inget...

Almtuna - Västerås 3-2 (straffar)

Efter sju bedrövelser och åtta sorger lyckades vi till slut sno en pinne borta mot Almtuna. Med tanke på hur oerhört svårspelade Almtuna är i sin hemmahall får jag ge betyget godkänt till den utgången av matchen. Godkänt för poäng, alltså. Däremot finns det fortfarande en del moment i spelet som fortfarande är underkänt. Tyvärr.

En sådan sak är vårt powerplay. Visserligen gjorde vi ett mål i powerplay denna afton(Matushkin) med det skulle naturligtvis varit mer med tanke på alla chanser vi fick. Det är verkligen förunderligt hur utdelningen fluktuerar i denna spelform. Minns tredje perioden borta mot Asplöven. Då bombade vi plötsligt in mål i tre raka powerplay och kunde därmed vända och vinna matchen. Även i denna match fanns chansen till samma vändning men det såg inte ens farligt ut, långa stunder. Bedrövligt genomfört stundtals. Vad är det som händer, egentligen? Av och på, är tydligen som gäller. Antingen fungerar det bra eller inte alls.

Kvällens märkligaste: - Christopher Fish armbågar(!) in reduceringen till 1-2 på lobbpassning(!) från Juha Uotila. Ännu ett mål i numerärt underläge av denne yngling. 

Kvällens besvikelse: - Vi gjorde inget mål i spelet fem mot fem. 

Kvällens annorlunda: - Domaren som plötsligt började ta utvisningar för allt i den sista perioden!

Kvällens bästa: - Fredrik Johanssons återkomst i laget.

Kvällens besvikelse #2: - Jeremy Williams som verkade iskall.

Som vanligt(!) i våra matcher ger vi bort minst en period till våra motståndare. Denna gång inledde vi med att göra en stabil förstaperiod för att sedan tappa trycket mot Almtuna i den andra. Vi stod inte upp lika bra i vår forechecking, eller styrspelet, och AIS tilläts plötsligt komma med mer fart in i vår zon. Almtuna tackade för detta genom att först göra 1-0 i spel fem mot fem där vi blev väldigt passiva i egen zon, samt, senare 2-0 precis när vi blev fulltaliga efter ett boxplay. Denna gång fick en Almtuna-spelare åka slalom förbi fyra(!) passiva VIK:are och peta in pucken förbi Jonas Fransson.

Som tur var ryckte vi upp oss i den tredje och började ta över tillställningen. Ett bevis för detta var att vi vann skotten med 20-3 och lyckas peta in två mål. Det var hedervärt. Men med tanke på alla powerplay vi bjöds i den sista perioden skulle vi självklart gjort något mål till. 

Matchen slutade oavgjort, sudden spelades, och straffar fick avgöra. Då gick det som vanligt denna säsong. Vi torskade. Detta trots att vi slängde in Marcus Dahlbom i kassen för att bryta vår negativa trend i straffavgöranden. Markus gjorde vad han kunde, räddade puckar, men vad hjälpte det när våra straffläggare var iskalla. Almtunas Henrik Rommel satte till slut den avgörande straffen i omgång 2234, kändes det som.

Som jag skrev inledningsvis är jag nöjd med poängen men inte med hur vi genomförde matchen som helhet. Positivt att Fredrik Johansson är tillbaka. Genast fick han ordning på Jan Urbas och Cody Murphy som plötsligt fick helt annan energi och tyngd i sina ageranden. Härligt!

Tack för mig...

Märklig match när Löven besegrades..

Swehockey

Björklöven - Västerås 3-4 (straffar)

Som vanligt blir det tvärs emot vad man vill och önskar. Bloggen hade uttryck en önskan att laget skulle kliva in på isen och bara borra ned skallarna och köra. Fortsätta på den inslagna vägen efter matchen mot Tingsryd. Så blev inte fallet. Visserligen borrade spelarna ned skallarna men det var mest för att skydda sig mot Björklövens enorma anstormning från första nedsläpp. Vi fick inte en lugn stund. Det for runt gröna spelare, överallt. Under stora delar av den förstaperioden kändes det som om vi spelade en man kort. Men, vänta nu! Det var vad vi gjorde. Fyra utvisningar mot oss blev saldot under första perioden. Utvisningar som säkerligen var korrekta men likt förbaskat väldigt ojämnt fördelade. 

Återigen får jag en känsla av att vi straffas lite hårdare än våra motståndare. Vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Det har så sett ut allt sedan första matchen i årets seriespel. Vi är det lag som drar på sig flest utvisningar i hela serien, överlägset! Detta utan att jag kan påstå att vi skulle spela speciellt fult. Här finns mycket att jobba med för alla spelare i laget. På grund av detta har vi i genomsnitt spelat fjorton minuter i boxplay, i varje match! Skandalöst, må jag säga.

Björklöven går till periodvila med en betryggande 2-0 ledning och matchen känns körd för Gulsvart. Känslan inför den andra perioden var mer att vi skulle hålla siffrorna nere än att försöka gå ikapp. Men se på fan! Den andra perioden blir raka motsatsen mot den första. Nu är det vi som driver spelet, skapar chanser på löpande band, och Björklöven som spelar med darr på manschetten. Snacka om scenförändring! Inom loppet av cirka tio minuter vänder vi matchen till vår egen fördel genom mål av Jan Urbas, Christopher Fish och Jeremy Williams. Och inte nog med det. Vi skapar dessutom många chanser för än fler mål. Tyvärr blir vi lite väl heta på gröten i vår offensiv att vi bjuder Björklöven att kvittera till 3-3 innan perioden är över. Det målet får tillskrivas halvtaskigt hemarbete och lite oflyt. 

Dagens snackis tillkommer precis i slutet av perioden då Jeremy Williams snyggt bombar in 4-3. Trodde vi. Men icke. Någon fummelpelle i sekretariatet har lämpligtvis saboterat matchuret så ingen vet om målet tillkom inom stipulerade 20 minuter! Stor palaver. Efter lång väntan kommer så beskedet att målet tillkommit efter att tiden gått ut. Jaha, säger jag, och hur vet man det? Tog man hjälp från någon i publiken som tagit tid? Räknade man bildrutor, använde man slagruta, slog man tärning? Naturligtvis ska en situation som denna inte uppstå men har man ett gäng klappträn i sekretariatet så blir det naturligtvis elände. Förhoppningsvis finns det någon form av bildbevis som kan tas fram i efterhand. 

Den tredje perioden blev återigen som att vända på en hand. Nu var det Björklöven som åkte skridskor och vi, återigen, som satt i utvisningsbåset. Det är inte utan att man i efterhand ser att tydligt mönster:

Period ett: 4 utvisningar - Löven dominerar

Period två: 0 utvisningar - vi dominerar

Period tre: 3 utvisningar - Löven dominerar

När tredje perioden blåstes av kunde vi bara konstatera att vi hade en jädra tur att inte Björklöven gjorde mål på någon av alla sina chanser. Tack vare en mycket fin insats i målet av Marcus Dahlbom kunde vi hålla undan och ta matchen till sudden. En sudden där Björklöven radade upp lägen för att avgöra. Trots detta höll vi undan fram till straffläggning där Matias Myttynen och Maxim Matushkin visade klass med två fantastisk fina straffar. 

Ska man summera matchen så kan man börja med alla utvisningar vi drar på oss. Det funkar inte. Lägg ned. Lägg av. Sluta med detta genast! Vi orkar inte bedriva anfallsspel om vi ska använda 1/3 av tiden till att spela boxplay. Så är det bara. Visst kan vi gnälla oss blå över orättvisan i att vi får så många utvisningar men det kan inte bara handla om det. Vi gör något som är fel, helt enkelt. Rör på fötterna för sjuttons gubbar...

Utöver detta vill jag lyfta fram moralen i laget. Den är fantastisk. Vissa spelare får slita oerhört då de är inne på isen i alla spelformer. När vi dessutom spelar utan naturliga centrar förlorar vi massor av tekningar. Detta var en anledning till att Björklöven fick så enormt tryck mot oss i sista perioden. De vann i princip alla offensiva tekningar. Vi fick inget andrum i våra boxplay när Löven hela tiden vann tillbaka pucken vid varje tekning. Med tanke på detta var det än mer imponerande att vi faktiskt inte släppte in mer än ett ynka mål i boxen denna afton. Kanon!

Avslutningsvis vill jag gärna erkänna att poängutdelning blivit betydligt bättre än jag förväntat mig i våra möten mot Tingsryd och Björklöven. Att tappa tre centrar kan få vilket lag som helst att falla ihop spelmässigt. Det har inte skett utan istället har vi fått se ett Gulsvart som kompenserat detta bortfall med en jädra glöd och härlig inställning. Det tycker jag är alldeles utomordentligt trevligt. 

När det gäller Björklöven så är det lite av en gåta att de inte kammat hem fler poäng i årets seriespel. Jag har sett dem spela många matcher denna säsong och sett den potential som göms i laget. Just det. Göms. För det är lite så det är. Stundtals plockar Löven fram hela paketet av kunnande och då är det ruggigt bra. Minst lika bra som oss eller AIK, anser jag. Men det är det där med jämnheten. Ett mysterium, på min ära. Trots detta vidhåller jag det jag sagt sedan säsongsstart - Räkna inte bort Björklöven!

Matchens delikatess, i mina ögon, var nog Jonte Bergs magnifika framspelning till Christopher Fish som hängde in 2-2!

Tack för mig...

Att vända på steken...

Det såg baktungt ut i två perioder....

Västerås - AIK 5-2

På grund av sjukdom kunde jag inte närvara i ABB Arena under gårdagens match mot AIK. Naturligtvis utspelade sig då ett scenario som man för allt i världen inte hade velat missa på plats. Den typ av vändning som Gulsvart presterade mot AIK är något som varje supporter vill uppleva minst en gång per decennium. Oftare än så brukar det nämligen inte ske. Det är en sak att spela jämt med sina motståndare och i slutänden lyckas kvittera och slutligen skicka in ett segermål. En annan sak att vända en match i sista perioden då man fått uppfattningen att motståndaren, i detta fallet AIK, hade matchen helt i sin hand.

Senast jag minns en match av denna dignitet, samma typ av vändning, i ett viktigt läge för laget var så långt tillbaka som på 80-talet. Då mötte vi Väsby hemma i kvalserien. Även då lyckades vi under den sista perioden vända ett närmast hopplöst underläge till en betryggande seger. En seger som så småningom innebar att vi blev klara för Elitserien. 

När sådan dramatik utspelar sig känns det fattigt och futtigt att sitta hemma i TV-soffan och följa skeendet. Då vill man stå svettig, flåsande, och hysteriskt lycklig på ståplats med alla andra exalterade hemmasupportrar. 

Nu kanske någon tänker att "hallå, det var bara en match i fjärde omgången". Javisst, svarar jag. Det var bara en match i fjärde omgången. Men, med tanke på att det gäller att skapa goda vanor, lära sig hitta olika vägar fram till seger, skapa en vinnarmentalitet i gruppen, så kan gårdagens seger vara oerhört betydelsefull för resten av säsongen. 

Glöm inte bort att vi innan gårdagens match presterat två bortamatcher där mycket övrigt fanns att önska i inställning(!) hos Gulsvart. Länge såg det ut som om vi supportrar skulle få uppleva en tredje match i rad där Gulsvart underpresterade. En förlust går alltid att ta. En förlust där man får intrycket av att laget inte gör sitt bästa, är svårare att acceptera.

Under den första och stora delar av den andra perioden upplevde jag att det var AIK som styrde och ställde på isen. De såg rappa ut. De såg bestämda ut. De såg bekväma ut i allt de gjorde. AIK var snabbare till puck, snabbare i tanken, och snabbare på fötterna. De höll ihop laget både framåt och bakåt. Det var ett typiskt Melinskt spelande AIK. Dessutom hade de denne Malte Strömwall som fylld av självförtroende sköt laget till ledning med ett kanonskott. När AIK dessutom lyckades göra 2-0 i pp genom Robin Kovács kändes det minst sagt dystert. En ledning för bortalaget som inte var oförtjänt på något sätt. Innan den andra perioden tog slut hade denne Malte Strömwall ett gyllne läge att sätta 3-0 till AIK. Om den pucken gått in hade vi sannerligen och säkerligen varit helt rökta. Vi pratar om de små marginalerna, typ!

Inför den tredje perioden fanns dock lite hopp om bättring. Nu jävlars skulle Gulsvart komma ut och bara äta upp AIK. Nåja, i alla fall komma ut och ge det en chans. Allt kan hända, pucken är rund, det gäller att spela tills Hesa Damen tjuter, etc etc.

Det började inte så bra. Det började med att vi drog på oss en utvisning! Den skyldige var Matias Myttynen som redan efter tolv(12) sekunder drog på sig en hooking. Ridå, kändes det då! Turligt nog för oss kvitterade AIK snabbt genom att själva ta en utvisning. Unge Kovács förivrade sig en aning och fick sitta av två minuter för holding the stick. Tack för det. 

Och, kanske det var just Kovács utvisning i början av tredje perioden som fick vågen att väga över till vår fördel! Vi slapp ödsla energi på ett jobbigt boxplay och kunde istället fokusera på att skapa offensivt. 

I den femte minuten av tredje perioden kom tillfället. AIK ställde upp som koner(!) i mittzon vilket gav Andreas Borgman chansen att biljardstöta fram en passning, mellan alla AIK-statister, fram till Christopher Fish som kunde störta mot AIK:s kasse och elegant hänga in 1-2.

Sedan rullade det plötsligt bara på! Trots att Jeremy Williams drog på sig en riktigt klantig utvisning för hög klubba djupt i anfallszon kunde inte den Gulsvarta anstormningen förhindras. Mycket tack vare att AIK:s Robin Kovács ännu en gång lyckades dra på sig en utvisning mitt i AIK:s försök att spela powerplay. Bara att tacka och ta emot.

För att göra en lång intressant historia lite kortare konstaterar jag bara att det finns en helvetes massa potential i detta lag. Kedjan med Murphy, Johansson och Urbas trampade igång och var fullständigt lysande sista femton minuterna av perioden. Genom deras otrolig hårda arbete kunde vi vända matchen fram till 4-2. 

AIK, som fram till några minuter in i tredje perioden, sett så oerhört stabila ut rasade nu ihop alldeles fullständigt. De uppträdde plötsligt som ett juniorlag i egen zon. Förvirringen var närmast total och vi skapade chans på chans. 

Vi ska dock inte glömma bort Jonas Franssons insats i vår jakt på kvittering i den sista perioden. Om jag inte minns alldeles galet gjorde han en helt avgörande räddning vid ställningen 2-1 till AIK. Utan den räddningen hade kanske uppförsbacken blivit väl stor denna kväll. De små marginalerna, ni vet...

Givetvis är jag oerhört nöjd, glad, stolt över lagets prestation under gårdagen. Detta förhindrar inte att jag i samma andetag lyfter fram lite kritik:

- Det är då själva fan att vi ska behöva två perioder, på hemmaplan, innan vi får igång spelare och spelet.

- Vi har just nu två formationer som fungerar över hela isen. Vi måste få igång alla fyra. Formationen med Myttynen, Lihagen och Williams trampar lite väl mycket vatten just nu. De har varken fart eller energi tillräckligt för att skapa det förväntade trycket offensivt. Vår tredjeformation med Eddie Davidsson som härförare känns tyvärr för tunn. Här finns utrymme för Filander att fundera. Ska han våga splittra förstalinan eller ge dem mer tid? Kommer nye Nick Sorkin ta en plats i tredjelinan och ge den mer tyngd?

När det gäller vår fjärdeformation så var det den som höll spelet uppe bäst under de inledande två perioderna. Extra kul därför att just Christopher Fish fick sätta första struten. Gråhns, Berg, Fish kommer säkerligen bidra med mer än bara hårt arbete denna säsong. Sannerligen säger jag eder detta...

Angående AIK är jag rätt övertygad om att vi får finna oss i att de är med i topp fyra denna säsong. Trots att de har ett väldigt ungdomligt lag syns det redan att tränare Melin lyckats implementera sin spelidé. Får de lite fler matcher på sig så kommer kostymen passa än bättre. Det är vad jag tror....

- För övrigt noterar jag att våra backar hade lika jobbigt inledningsvis som i matchen borta mot Almtuna senast. Så länge AIK orkade ligga högt och störa med sin forechecking såg vi länge väldigt ängsliga ut. Här krävs bättring. 

Till slut vill jag naturligtvis rikta ett stort tack till laget för den fenomenala vändningen som gav tre säkra poäng...

- På återhörande!

Vill man se stats från matchen kan man göra detta via denna länk!

Segra för Urbas, och Bergström friad...

Urbas - Bergström

Så kom då domen. Alexander Bergström friades. Den kollision som inträffade i senaste matchen mellan honom och Jan Urbas bedömdes som regelrätt. Alla är dock ense om att det blev en "olycklig" smäll. Något som Jan Urbas säkert är den förste att understryka.

- Själv har jag suttit och läst det regelverk som ligger till underlag för domarnas bedömning och ska jag vara ärlig blev jag inte klokare av det. 

Personligen tror jag att det som styrde utvecklingen mot denna friande dom var den omedelbara, instinktiva, bedömning som domarna gjorde på isen. En bedömning som de sedan höll fast vid även efteråt. Jag tycker att alla incidenter som renderar en allvarlig skada per automatik ska granskas i efterhand. Det skulle skapa någon form av praxis för domarna att luta sig mot. Om de har missat, missbedömt, en situation är det bra för alla parter att det görs en opartisk och rättvis uppföljning.

- Framför allt skulle vi slippa den typ av efteranmälning som nu skedde! Det var inte första gången och troligen inte den sista som ledare i den drabbade föreningen känner sig förfördelade!

När det gäller Jan Urbas gissar jag att han våndas dubbelt idag, skadad som han är. Kan inte delta när föreningens sportsliga framtid står på spel. Tvingas nu istället sitta framför TV:n och följa laget, sina kompisar. Han har snuvats på festen kan man säga....

- Det vore en nåd att stilla bedja om att vi lyckas vinna dagens match och dedikera segern till Jan Urbas.

För övrigt är jag drabbad av en elak influensa. Åt detta är inget att göra. Inte ens Disciplinnämnden kan påverka mitt hälsotillstånd. Av den anledningen gör jag naturligtvis ingen egen anmälan...

Det märkliga är att jag idag, just nu, känner mig aningen mer hoppfull än vad jag gjorde igår vid samma tid. Detta är en form av förbannelse, anser jag. Som supporter har man en enastående förmåga att ständigt lura sig själv. Man lyckas ofta se en strimma av solsken även när regnmolnen hänger tunga. 

Får vi bara en bra start på matchen, då jävlars...

Seger på hovet och ny måstematch...

AIK - Västerås 2-3

Det började precis som det inte skulle göra på Hovet mot AIK. Redan i matchminut tre lyckades AIK stänka in ett ledningsmål efter en något annorlunda situation. Ett långt nedlägg mot ett sarghörn som hinns upp av AIK:s Joakim Hagelin. Då han är först ned på pucken hävs icing och han tar chansen med ett direktskott ur dålig vinkel. Och se på den! Pucken seglar elegant in över axeln på en något förvånad Jonathan Bjurö! Just där och då fick jag dåliga vibbar och tänkte tillbaka på vårt förra möte med AIK på Hovet. Även då lyckades de pillra in puckar ur dåliga vinklar. 

Som tur var struntade Gulsvart i denna motgång och bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg satte de press mot AIK:s mål och till slut kom utdelningen. Först ut var Jan Urbas som tog vara på en retur efter en fin inbrytning och avslut mot mål av Fredrik Johansson. Strax därefter fick vi ett powerplay där Eddie Davidsson smackade in pucken. Utan att överdriva vill jag påstå att vi dominerade den första perioden rätt kraftfullt. Skotten vanns med 21-6 vilket understryker denna min tes.

Om någon nu trodde att vi enkelt skulle kunna spela av matchen i ledning så blev det inte riktigt så. Visserligen fortsatte vi spela bra även i den andra perioden och skapade flera lägen till att utöka vår ledning. Men nu studsade det inte med längre. Snarare emot. Speciellt sju minuter in i perioden då Jonathan Bjurö skulle blockera en lös puck som gled ned mot honom. På något märkligt sätt lyckades Bjurö fippla med sin plockhandske så att pucken gled ifrån honom och gav AIK:s Daniel Olsson-Trkulja öppet mål! Plötsligt hade AIK utjämnat målmässigt i matchen. Spelmässigt var det fortsatt vi som förde matchen medan AIK hade väldigt svårt att etablera något anfallsspel att skryta med. Perioden vanns dock av AIK.

Inför tredje perioden började jag ana lite oråd. Skulle AIK verkligen orka stå emot och eventuellt lyckas peta in ännu en puck bakom Jonathan Bjurö? Med tanke på att AIK dittills gjort två mål på två "ickechanser" så kändes det lite olustigt. 

2-3

Som tur var klev matchens lirare fram igen och löste upp mina tvivel. Fredrik Johansson tog tillvara på en eminent passning från Per Helmersson och lyckades skrinna fram och peta in pucken mellan benen på hemmamålvakten. Ett målvaktsingripande som var till vår fördel, kan man säga. AIK försökte febrilt och energisk lägen till kvittering men kammade noll. De lyckades bara få iväg sex skott mot vårt mål under den sista perioden vilket vittnade om att vår defensiv höll en bra nivå. På slutet av matchen tog AIK ut målvakten och hade några halvchanser, inte mer.

Summerar jag matchen så var vi numret större än AIK denna gång. Trots att hemmalaget hade massor att spela för och verkligen gav allt så kom de inte riktigt nära. Vi själva borde givetvis hängt några fler mål på alla de chanser som skapades men seger är alltid en seger även om den är målmässigt knapp. Jag kan inte låta bli att imponeras över det starka kollektiv som vi nu blivit. Visst finns det några spelare som sticker ut men det är framför allt den höga nivån på allas insats som bär laget just nu. Vi är lite av en lagmaskin just nu. Vi är inte beroende av enskilda spelare. Det är förbaskat bra. Inte ens skadan på Jeremy Williams oroar mig nämnvärt för stunden. 

Om Jeremy blir borta resten av säsongen är detta självklart att avbräck för laget. Däremot är jag inte helt övertygad om att vi som kollektiv, som lagmaskin, blir sämre. Detta skriver jag inte med andemeningen att förringa Jeremy Williams. Nej, nej! Detta ska istället ses som en hyllning till att vi har ett så starkt lag att vi inte är beroende av en enskild spelares deltagande. Nu får någon annan spelare chansen. Både Linus Svedlund och Mikael Frycklund är nog mer än beredda att axla den fallna manteln efter Williams.

Jag tycker det är förbaskat kul att se Nick Angell på isen just nu. Nu spelar han på den nivå som krävs. Bra balans i både det defensiva och offensiva spelet. Jag har väldigt höga krav på den gode Nick och tycker att han just nu infriar dessa med råge. Underbart att se...

Fortfarande anser jag dock att vi får allt för liten utdelning på vår offensiv. Vi behöver helt enkelt peta in fler puckar på alla de chanser som skapas. Det är då en rackarns tur att vårt defensiva spel är så stabilt att vi kan fortsätta vinna våra matcher med uddamålet. Nu har vi lyckats med detta konststycke tre matcher i rad. 3-2 mot BIK, MIF och AIK.

Jonathan Bjurö gjorde inte sitt livs insats mot AIK. I sanning var de mål han släppte in närmast att beteckna som "tavlor". Men, alla konstnärer gör tavlor. Gissar att Johan Fransson nu får chansen mot Björklöven hemma på lördag. Kan behövas lite rutin i bakfickan nu när allt ställs på sin spets. 

Mot Finalen!

Vi grisade till det lite mot grisarna..

Glad gris idag...

Västerås - BIK Karlskoga 3-2

Första sju-åtta minuterna mot BIK Karlskoga lovade mer. Dock uteblev målen. Då blev det lite som vanligt. Ängsligt och lite tveksamt. När sedan gästerna fick utdelning på det första(!) riktiga anfallet i vår egen zon i minut nummer nio kändes det tungt. Gustaf Thorell avlossade ett alibiskott ur dålig vinkeln och pucken letade sig in under en förvånad Jonas Fransson. "Ett bra hockeymål", sa Leffe Strömberg, expertkommentator på Viasat. "Ett riktigt skitmål", ansåg jag. Rent av en målvaktstavla av den gode Jonas Fransson. Den pucken skulle naturligtvis aldrig fått slinka in. Efter målet fick gästerna mod i barm och flyttade upp spelet allt oftare i vår egen zon. Fransson hann revanschera sig genom att parera några knepiga avslut som kunde resulterat i fler baklängesmål. 

I slutet av perioden lyckades Jeremy Williams dra på sig en ytterst onödig utvisning i anfallszonen. Det kostade ännu ett mål i baken. BIK som inte har något fungerande powerplayspel gjorde mål i powerplay. I brist på bra powerplay dög det denna kväll utmärkt med att skjuta ur dålig vinkel för att kvittera ut mål. Denna gång var det Linus Fröberg som hittade ett hål genom Fransson. Till Fransson försvar ska sägas att han inte fick mycket hjälp av sina backar i just den situation.

- Vilket mörker, vilken öken! Underläge 0-2 efter första perioden trots att vi började så bra. 

Den andra perioden gjorde inte mig övertygad om att vi skulle kunna vända på matchen. BIK hittade rätt i sin forechecking, sitt styrspel, och avväpnade vår offensiv genant enkelt till största delen. Vi kom inte någonstans, helt enkelt. Vi såg flata ut i vårt uppträdande. Hela den andra perioden bestod i ett sökande att komma till någon form av avslut mot BIK:s mål. Den inkomne Jonathan Bjurö, som ersatte Jonas Fransson, fick parera ett antal frilägen när det fumlades med pucken vid egna uppspel. Våra egna riktigt farliga lägen mot BIK:s kasse kunde räknas på ena handens tumme. Men så, efter lång väntan, fick äntligen Jan Urbas ett läge där pucken skickades in bakom en duktig Joel Gistedt i gästernas mål. För en gångs skull satte vi lite tryck mot deras mål och belönades för detta. Underbart skönt. Reducerat till 1-2 och hoppets lampa tändes.

- Det som var direkt oroväckande under period två var oförmåga att skapa längre anfall!

Tredje perioden utvecklades till en lång kamp mot ett allt mer tröttkört BIK Karlskoga. De höll tappert stånd långt in i perioden med genom att dra på sig utvisningar gav de oss till slut chansen att vända på matchen. Vårt powerplay som den senaste tiden varit rent ut sagt uselt gav äntligen utdelning igen. Dustin Johner kvitterade till 2-2 och en poäng var räddad.  När sedan BIK:s Henrik Björklund lite oturligt(!) drog på sig en utvisning öppnades dörren på vid gavel för en vändning av matchen. Trots ett lite stapplande powerplay fick till slut Jeremy Williams ett kanonläge att avlossa bössan mitt i slottet och 3-2 var ett faktum. Att det skottet hittade förbi alla spelare som stod framför mål var banne mig en ren sinkadus. För inte kunde den gode Jeremy ha siktat i någon pytteliten lucka? Nej, jag tror han bara "blundade och sköt" denna gång.

På slutet tog BIK ut målvakten och fick till ett makalöst bra läge att kvittera. En situation som var skrämmande lik den mot KHK senast. Då blev missen kostbar eftersom KHK utnyttjade läget till att göra segermålet i sudden. Nu räddades vi av en fenomenal räddning av Bjurö. Små marginaler, typ!

Jag är oerhört glad över att laget lyckades vända gårdagens match. Det vittnar om styrka. Under den tredje perioden infann sig känslan av att spelarna gick mer på vilja och adrenalin. De gick in i varje situation med mer pondus och glöd. Det fanns ett visst mått av desperation i spelarnas agerande. Precis de egenskaper som jag efterlyste i ett tidigare inlägg. Det kändes bra. Utan dessa inslag i vårt spel vinns inga matcher. 

Något att ta med sig från matchen:

- Vi har två riktigt bra målvakter. Idag sviktade den ene, då regerade den andra. Perfekt!

- Jeremy Williams hittade nät!

- Jan Urbas gjorde äntligen mål igen!

- Broc Montpetit fick spela med Jan Urbas och Fredrik Johansson i senare delen av matchen - då hände det saker.

I segeryran ska vi dock inte glömma bort att det BIK Karlskoga vi lyckades vinna mot just nu är inne i en tyngre period. En formsvacka, helt enkelt. Med många spelare på skadelistan tycker jag de bjöd upp förvånansvärt bra. Med lite flyt kunde de tagit med sig både en eller två poäng från matchen. Spelmässigt var vi inte mycket bättre. Skillnaden denna gång var att vi äntligen fick lite medflyt i våra inbördes möten denna säsong...

- Förövrigt noterar jag att en del BIK:are ansåg att vi spelade grisigt. Att det var därför vi vann matchen. Vad säger man om det? Nöff, nöff, kanske?

Mot Malmö....

Sjätte raka...

Timrå - Västerås 3-4

Det tycks inte vara någon hejd på framgångståget för Gulsvart just nu. Trots två spelmässigt lite sämre insatser lyckas laget gå vinnande ur matcherna. Flyt, tur, eller skicklighet? Jag anser att det är en kombo av alla tre som hjälp laget. Vi har sett det förr. Lag med flyt vinner matcher även när spelet inte är glimrande. Inget nytt under solen därmed. Det nya skulle iofs vara att det är Gulsvart som åtnjuter den förmånen. Att det är oss solen lyser på. Inte alls så dumt.

Inför matchen fanns det en del frågetecken.

- Skulle Fransson komma till spel och göra en stabil insats?

- Skulle frånvaron av Jeremy Williams påverka vårt pp negativ?

- Skulle laget spela upp sig igen efter matchen mot IKO?

Vi tar det i ordning. Det är enklast så.

Jonas Fransson fick en konstig match, inledningsvis. Hela första perioden var han statist, åskådare, och fick se sitt lag dominera fullständigt. Fick ett(1) skott att rädda. Inte lätt då att "komma in i matchen". Den andra perioden fick han däremot mer att göra. 

1-2

Spelvändning av Timrå från mittzon där vi drällde med puck samtidigt som vi försökte göra ett byte. Timrå fick komma tre mot två. Angell bröt passning men fick se pucken gå till Timråspelare som mitt i slottet fick dra in pucken i nät. - Fransson närmast chanslös!

2-2

Timrå rullade runt nere i vårt sarghörn och lyckas spela upp till back. Backen håller i och lägger sedan ett "tyst skott" som passerar en mängd spelare och förbi Fransson som är helt skymd. Ett skott som målvakter räddar ibland men inte denna gång. - Fransson närmast chanslös!

3-2

Timråspelare lyckas spela upp puck från en position bakom förlängda mållinjen, rakt genom slottet, upp till back som får på att mäktigt skott. Precis i skottögonblicket åker egen spelare in i skottlinjen och skymmer Fransson. - Såg inte otagbart ut men skymningen från egen spelare ställde till det!

Summering: Fransson såg, som väntat, aningen kantig ut i sitt spel. Kan dock inte lastas för baklängesmålen. En Fransson i "zonen" hade säkerligen räddat något av dessa avslut. Min bedömning är att Fransson gjorde en godkänd insats. 

Jeremy Williams frånvaro ställde krav på svar. Hans plats i kedjan togs av Stefan Gråhns. Stefan gjorde en alldeles utmärkt insats. Rivig och stark i spelet som vanligt. Vi gjorde två mål i powerplay och lämnade därmed matchen med 50% effektivitet i den spelformen. - Klart godkänt!

Spelet då?

Under den första perioden hittade vi tillbaka till det spel som vi hade under några hemmamatcher tidigare. Det var rappt, rejält, snabbt, och effektivt. Backar hittade ständigt vägar till uppspel och forwards kunde storma fram i snabba omställningar. Ett spel som gav 2-0 samt många chanser till fler mål under den första perioden. 

Den andra perioden gick Gulsvart ned sig några få procent och slarvade en aning med detaljer i spelet. Ett sådant slarv gav Timrå en väg in i matchen då de gjorde 1-2. När Timrå dundrade in 3-2 i början av tredje perioden blev jag själv tveksam till våra möjligheter att vända tillbaka matchen till seger. Som tur var har vi en Mikael Frycklund som just nu kanske är vår enskilt bäste forward, jämte Urbas. Den spelvändningen, som avslutades med ett oerhört vacker skott i nättaket av Erik Andersson, var nog matchens behållning. Att Jan Urbas senare kunde stötstyra in ett segermål på Robin Jacobsson skottpassning var nästa för bra för att vara sant!

Summering: En strålande förstaperiod, en sämre andra, en stark vändning i tredje, ett powerplay som fortsätter generera mål samt tre poäng. - Jag sitter nöjd!

Reflektion:
- Det är dags att inse att inget lag i denna serie är dåligt. Timrå visade stundtals upp ett frejdigt spel som vi hade väldiga problem med. Timrå är enligt tabelläget ett bottengäng, men, spelmässigt hänger de med väldigt bra om inte motståndarna gör sitt jobb fullt ut. Bara att titta på omgångens resultat där topplagen Mora, Malmö och KHK alla fick se sig besegra av lag som ligget i "botten" av tabellen.



Mot sjunde inseglet..öh.. segern!

Tredje raka - på hemmaplan!

Två nöjda målskyttar - Bromé och Urbas!

Västerås - Asplöven 4-2

Den satt som en smäck, segern! Under den andra perioden lyfte hela laget några snäpp och plötsligt skymtade man hela den potential som ryms i laget. Precis som i de tidigare två hemmamatcherna blev det andraperioden som avgjorde matchen. Då satte vi in rycket, trycket, knycket som knäckte Asplöven: 

Västerås - Björklöven (0-0)(3-0)(1-0) 4-0

Västerås - Almtuna (1-0) (3-0)(0-1) 4-1

Västerås - Asplöven (1-0) (3-1) (0-1) 4-2

I alla tre matcher spelade vi sedan av matchen i den tredje perioden på ett hyggligt kontrollerat sätt. Mycket bra!

En annan gemensam nämnare för dessa tre matcher är att vi tagit ledningen i samtliga, fått utdelning på vårt powerplay, och genom detta skaffat oss momentum. Så enkelt, egentligen!

Ytterligare en gemensam nämnare är ett betydligt mer solitt backspel där närmast alla tidigare misstag minimerats avsevärt samt ett stabilt målvaktsspel.

- Hockey är en himla enkel sport att utöva om alla gör det som är tänkt - samtidigt!

Från kvällens match tar jag med mig följande:

- Mathias Bromé fick äntligen, ÄNTLIGEN, hänga en balja! Ett klassmål. Först skrinnar ifrån sin motståndare, sedan ser han till att lägga tillrätta pucken som rullar fram på isen, för att sedan bara TRYCKA in TRISSAN i bortre krysset så det SJÖNG i VIRKET! Är dock lite besviken på att han inte bjöd på "rätt" målgest. Vet att han har en specialare på lager. Den vill jag se nästa gång trissan söker nätet...

- Jonte Berg kan INTE GÖRA MÅL! Ungefär så vill jag uttrycka mig efter dagens match. Snacka om oflyt för honom idag. Kan man komma närmare? Knappats troligt. Bara under den första perioden hade han två jättelägen att lägga in trissan men det var som förgjort. Har Mathias Bromés "förbannelse" nu överförts till Jonte?

- Conny Strömberg kan man inte låta bli att gilla, uppskatta, tycka om, vad som helst. Vilken lirare och KÄMPE! Idag överraskade han hela hockeysverige genom att ta egna avslut. Belönades med ett vackert mål för detta. 

- Robin Jacobsson är bra. Smäller på, dribblar, passar, och har sig. Det mesta flyter på, det mesta blir rätt, och det ser för det mesta så himla bra ut. Idag två nya assistpoäng!

- Broc Montpetit gjorde mål, igen! Sliter, åker, dribblar, tacklar, och gör som vanligt otrolig nytta. Kan VLT månne höja hans betyg till en tvåa nu? (Fick en etta förra hemmamatchen)

- Jan Urbas fick hänga sitt första(!) mål i den gulsvarta dressen. Gjorde i allt övrigt ett gediget arbete i sina byten.

Spelet i fem mot fem såg idag än lite vassare ut än i tidigare matcher. Det börjar synka allt mer i kedjeformationerna. Lovande!

Powerplay gav viktigt ledningsmål och momentum i matchen. Vi landade på 50% i denna spelform i dagens match. Väl godkänt!

Defensiven känns allt mer stabil. Alla backar såg väldigt bekväma ut i kvällens match. Fick oftast perfekt understöd av varandra eller forwards och kunde spela loss puck och starta anfall. Lovande!

Den enda smolken i kvällens glädjebägare var Nick Angells fummel med puck och uppspel i slutminuterna. Helt oattackerad, från burskydd, lyckades han spela fast sig själv, tappa puck, dra på sig en utvisning, som gav Asplöven möjlighet att reducera till 2-4. Drog dessutom på sig en ny tvåa direkt när han kom in på isen för "snack" och försatta laget i trångmål, helt i onödan. Visserligen var segern inte hotad, men, tråkigt för Bjurö som tvingades släppa in ett mål till. Förväntar mig betydligt bättre disciplin av en sådan skicklig spelare...

Kvällens "Clowneri" bjöd Sebastin Idoff  i Asplövenkassen på. En ytterst liten "puff" av inåkande Conny Strömberg fick Idoff att dö sotdöden. Trams, säger jag. Den typen av agerande är skamligt. Domaren köpte dock konceptet och visade ut Strömberg på två minuter. Än mer skamligt! 

Nu går vi för fjärde raka...

Vinst senast och ny match..

Ibland saknar jag vissa spelare..

Det var då för väl att våra spelare tog sig i den berömda kragen och snodde med sig alla poäng i bortamatchen mot Karlskrona. Då jag inte såg matchen själv har jag väldigt svårt att kommentera spelares olika insatser men vad jag förstått spelade Jonas Fransson bra när det som mest behövdes. Tänker då främst under den anstormning som KHK utsatte oss för under stora delar av den första perioden. Precis så vill jag ha det. En stabil målvakt som håller laget kvar när det stormar som mest. Att sedan Mikael Fryklund passade på att ge laget ledningen var på något sätt ett kvitto på tesen att bra målvaktsspel är halva laget, typ! Kul som bara den att Fryklund fick sätta en balja. För just mål och poäng är det som saknats i hans spel som i övrigt varit på en bra nivå. Att han dessutom fick sätta målet fram till 2-0 för Gulsvart gör inte saken sämre. Förhoppningsvis kommer han nu in i en mer producerande zon även kommande matcher. Vore minst sagt välbehövligt!

- Får även Broc Montpetit lite bättre utdelning på alla lägen och chanser han skapar, då jävlars!

En sak som oroade lite inför matchen mot KHK var rockaden som gjordes i backparen. Johan Jonsson fick nu spela ihop med Per Helmersson istället för tidigare Jonas Emmerdahl. Hur det gick? Jo, tack! Det gick alldeles utmärkt. Visserligen var den gode Johan inblandad i en situation som resulterade i att KHK kunde reducera till 1-2 men i allt övrigt fungerade samarbetet bra mellan dessa backar. Ur mitt lilla grodperspektiv tycker jag att Johan Jonsson får alldeles för credit för sitt spel. Väldigt sällan några stora misstag. Väldigt ofta stabilt spel. En spelare som gör sitt i det tysta och sällan får rubriker trots att det just är spelare av Johans dignitet som borgar för att ett lag hållet en bra lägstanivå!

Jämför man med Nick Angell så är denne en back som förväntas ta initiativ och agera med risk för misstag. Nick Angell löser denna sin uppgift  på ett utmärkt sätt. Inte tu tal om det. Vad jag vill lyfta fram är att det behövs spelare med olika karaktär, förmågor och skills för att lagbygget ska anses komplett. Nick Angell och Johan Jonsson är exempel på detta. 

- Kul även att Robin Jacobsson tycks kommit in bättre i spelet. Där finns säkert mer att hämta när han väl kommer in i matchspelet till 100%. 

När jag lyssnat på supportrar till KHK har jag fått uppfattningen att de inte på något sätt ansåg att vår seger var orättvis. Somliga av dem anser till och med att den var helt på sin plats då de bedömde att vi för dagen var det bättre laget. Det känns bra. 

Däremot ansåg de att vi såg tröga ut i spelet. Inte alls samma fart som andra "topplag" i serien. Det tyckte rent allmänt att vi inte hade någon vidare struktur i vårt spel utan att vår framgång mer berodde på enskilda spelares prestationer. Intressant, tycker jag. Jag tycker nämligen lite åt det hållet själv. Vi har många spelare som är väldigt skickliga men när det gäller det övergripande spelet så fattas det ännu en del. Det är enbart fragmentariskt som spelet kuggar i och flyter på. Den dagen vårt spel börjar fungera i fem mot fem över sextio minuter, då blir vi riktigt bra.

- Och när ska Mathias Bromé göra mål!

Till matchen mot KHK tillkom en ny spelare i form av Jan Urbas. Vad jag förstår fick han "lagom" med istid för att känna sig för i sin första match. Enligt de vittnesrapporter jag fått gjorde han en klart godkänd första insats. Av det jag förstått, utifrån mina kontakter, är det just den spelartyp som övriga spelare i laget väntat på. Något som de själva ansetts saknats. En tung, tuff, forward med känsla för raka vägen mot mål!

Till kvällens match mot BIK Karlskoga har jag nollställt mina förväntningar trots vinst senast. Poäng är bra, seger är bättre. BIK har vunnit sina senaste två matcher och har fått lite vind i sitt trasiga segel. Själv anser jag att BIK har långt kvar till den nivå de höll förra säsongen då de spelade som bäst. Inte ens i segermatchen på hemmaplan mot Mora(straffar) spelade de bra. Sanningen var att Mora länge styrde och ställde innan BIK plötsligt gjorde två snabba mål och kom in i matchen. En match som de sedan höll på att förlora då Mora vände på steken med några minuter kvar. Jag skulle vilja beskriva BIK:s formkurva som, labil! Varannandagsgäng, helt enkelt!

Men, tippa måste jag:

Västerås - BIK Karlskoga 4-3 (sudden) 

Jan Urbas

Och vem fan e det, tänkte jag spontant! Fick fundera en stund och så småningom dök Malmö upp i skallen. Spelade han inte där? En snabb tjeck(!) på Elitprospekt bekräftade detta. En stor och rejäl pjäs som tydligen både kan lira center och vinge. Bra så. Vi behöver lite mer power mitt i slottet. Vi kan inte bara förlita oss på att Dustin Johner ska få stå ifred och knäppa in puckar på löpande band.

Enligt Slaghöken Johan, MrMadhawk, anser han att detta är en bra grabb, en bra värvning, som kommer göra gott i vår trupp. Han om någon borde veta då han följt Urbas i Malmö ett antal säsonger. Har lyssnat av med lite löst folk som jag har kontakt med runt om i hockeysverige och det är övervägande en positiv respons. Speciellt supportrar till Växjö anser att Urbas är en bra och nyttig spelare som kommer göra bra ifrån sig i hockeyallsvenskan.

Däremot ansåg inte KHK:s sportchef att Urbas var ett namn att satsa på då han avböjde en förfrågan från dennes agent inför denna säsong, vad jag förstår.

Ur mitt perspektiv anser jag att Jan Urbas kan bli en bra lösning. Speciellt om han lirar som center. Som bekant tappade vi centrar då Fornataro och McGrath fick lämna. Nu fyller vi på med en pusselbit som kan bli bra.

Säg så här: - En spelare som är landslagsman och lirat VM, det är inte kattskit precis!

Nu hälsar jag Urbas välkommen och ger honom tre fyra matcher att bevisa för mig, och alla andra, att han blir en reell tillgång för Gulsvart!

Tjossan...