Äntligen #2

Swehockey

Västerås - Mora 4-3

Ny seger mot Mora. En förväntad seger. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig i Mora. Dock blev det tuffare denna gång att bärga tre poäng. Om detta sedan berodde på vår egen oförmåga eller om Mora spelade bättre låter jag vara osagt. Spelarna i Gulsvart har fortfarande en liten bit kvar innan de känner sig bekväma ute på isen. Det är något som jag upplever från läktaren. Oron. Ängslan. Ibland tycker jag mig se det på kroppsspråket på spelarna i vissa situationer. Ibland blir det någon sekunds fördröjning i spelarnas agerande och genast krånglar saker till sig. Den enkla  passningen blir plötsligt svår, sarg ut stoppas på blå, understödet saknas. Motgång är ofta summan av alla misstag. Ju färre misstag ett lag generar över tre perioder desto bättre flyter spelet. Över hela isen. Färre misstag stärker. Enkelt. 

Det är intressant att se hur ett enda litet misstag av enskild spelare kan få förödande följder. Detta oavsett var på isen det sker. Ishockey är en icke förlåtande sport ur det perspektivet. Detta ska man som åskådare ha med i beaktande då man reflekterar över spelares prestationer på isen. Beslut fattas i en rasande fart. Hela tiden. 

Inte sällan kan en forwards fummel med puck i mittzon generera ett systemfel som gör att back kommer helt fel i position. Är man inte medveten om denna sanning är det lätt att skuldbelägga fel spelare för situationer som uppstår. Minns tiden då Per Albrandt och Niklas Olausson huserade i Gulsvart. De var inte speciellt sugna på backchecking vilket rätt ofta fick till följd att backar lämnades ensamma mot anstormande motståndare. Vilka fick bära hundhuvudet? Jo, inte sällan fick backarna veta att de var odugliga! En av dessa "odugliga" backar var Elias Fälth. En spelare som så småningom debuterade i Tre Kronor!

Utifrån detta perspektiv är det förståeligt att spelare försöker spela så försiktigt(säkert) som möjligt för att inte sätta sina kompisar på isen i ett pissigt läge. Speciellt gäller detta ett lag som under en längre tid levt med motgångar. Där individuella misstag lyfts fram som  anledning till förluster. 

Den enda vägen ur detta ängslans land är att fortsätta vara noggrann i allt man gör på isen. Fortsätta spela med marginal, minimera risktagandet. Med tiden, när mål görs och segrar radas upp, kommer per automatik spelarna bli mer avslappnade, trygga, och därmed våga mer. Då, och först då, kan vi supportrar förvänta oss att få se ett mer frejdigt och vägvinnande spel från vårt kära Gulsvart. Fram till dess får vi nöja oss med det lilla. Se ett lag som stundom spelar krampaktigt. Bara poängen ramlar in i en anständig takt kommer jag vara fortsatt nöjd.

En spelare i laget tycks opåverkad av situationen. Tänker på Christopher Fish. För honom tycks varje match vara en stor fest. Ett party. Det bara spritter om karln ute på isen. Som en kalv som släppts på grönbete. Allt är kul! Antingen har han en enastående förmåga att förtränga allt negativt eller också är han bara "lite dum i huvudet". För korkad att inse allvaret, typ! Oavsett vilket är "Fishen" en otroligt skön fläkt i Gulsvart. Redan nu en publikfavorit. Det är stort!

Hur ska man då summera matchen mot Mora? Tja, en blandning av det mesta. Bra spel, kladdigt spel, dåligt spel, i en salig röra. Dock en stor eloge till arbetsinsatsen överlag. Mycket vilja och jävlars anamma. Det är kul att se. Inga inställningsproblem. Några spelare vill jag lyfta fram efter matchen:

Maksim Matushkin, lika elegant offensivt som vek defensivt. Blandar offensiv briljans med svaga ingripanden defensivt. Hans förarbetet till 2-1 ren hockeygodis!

Cody Murphy, en evighetsmaskin som tycks kunna åka hur mycket som helst. Ser hela tiden möjligheter på isen. Fick kröna sin insats med ett rackarns fint mål.

Nick Sorkin, den lealöse store amerikanen syns inte så mycket i spelet men dyker upp och gör mål. Det räcker långt i  min bok.

Andreas Borgman, är spelaren som vill så oändligt mycket, varje match, varje byte. Varvar gediget försvarsarbete med enstaka horribla misstag. Fick avgöra denna match med sitt mål. Mycket bra!

Matias Myttynen, kliver fram när man minst anar det. Förarbetet till segermålet ren klass. Samlade på sig två assist i matchen. Klart godkänd arbetsinsats i övrigt.

Eddie Davidsson, kanske inte syntes så mycket i matchen men klev fram med en riktig "Conny Strömbergare" i powerplay. Serverade Nick Sorkin öppet mål. Genialiskt!

Anton Mylläri, som haft lite svårt att övertyga i det offensiva spelet, visade nu vilken kvalitet det finns i den kroppen. Ett bländande fint förarbete till Cody Murphys mål.

Marcus Dahlbom, gjorde en stabil insats även om han stundtals såg nog så "darrig ut" i vissa lägen.

Powerplay, genererar mål igen. Underbart!

Boxplay, är en gren vi behärskar riktigt bra. Den femminutare laget dödade i första perioden lade sannolikt grunden till slutresultatet. Lysande!

Lite så tycker jag man kan summera matchen igår. Det var inte kollektivet Gulsvart som firade triumfer, det var mer enskilda spelare som klev fram och gjorde avgörande prestationer. Inget fel i det. Jag vill absolut inte förringa övriga spelares prestationer, men, i jämna matcher är det helt avgörande att det finns spelare som kan göra det "lilla extra". 

Sist min inte minst måste jag skriva några rader om den otäcka kollisionen/tacklingen mellan Juha Uotila och Moras Robin Johansson. Från min position på läktaren, cirka 55 meter bort, upplevde jag inte att det var någon våldsam satsning från Juha´s sida. Domaren var dock tvärsäker och skickade ut Juha till omklädningsrummet. När jag kom hem tittade jag på situationen några gånger och insåg att den var värre än det jag först upplevde. Framför allt får den en olycklig utgång. Jag kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att Juha använda någon form av "övervåld". Däremot kunde han givetvis valt att inte fullfölja tacklingen när nu Moraspelaren uppenbarligen kom lågt och dessutom i viss obalans. Att diskutera "hur fel" han gjorde känns meningslöst. Gjort är gjort och dömt är dömt. Jag hoppas naturligtvis att Robin Johansson inte får några allvarliga men av den otäcka smällen.

(Enligt vissa källor kommer Robin Johansson vara redo till spel redan nästa match på onsdag)

Här kan du läsa VLT:s betygsbedömning av alla spelare!

Historien upprepar sig...

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Ja, så kan man inleda detta inlägg. ”Historien som upprepar sig”. Det är då förbryllande att vi ska uppträda som vi gör. Som vi gjort under den senaste tiden. Just att vi spelar så ojämnt från period till period. 

Förstaperioden var godkänd. Allt som oftast lyckades vi stoppa upp och bromsa ned AIK:s försök till samlade anfall. Vi såg stabila ut i egen zon. Vi lyckades då och då skapa lite tryck i anfallszonen. Plötsligt tappar vi lite fokus, gör små små misstag, och det står 0-2 på tavlan. Det går fort när det går fort, kan man säga! Ur ”ingenting” trycker AIK in två mål och sätter sig i förarsätet. Skaffar sig momentum. Styr matchen. 

I det ögonblicket såg jag framför mig ett skräckscenario där vi fortsättningsvis skulle bli upprullade, bortkollrade, av AIK:s rappa offensiv. Att målen skulle trilla in i vår kasse i en strid ström resten av matchen. Tack och lov skedde inte detta. Vi lyckades stoppa blödningen, samla nytt mod, och börja skapa lite egna chanser i slutänden av perioden. En relativt jämn period där AIK:s vassare avslut stack ut. 

Inför den andra perioden påpekade jag för min ständige följeslagare, Kepsen, att nu handlade det om överlevnad i matchen. Här gällde det att täppa till och stänga för i första hand. Fälla ned bommen och förhindra AIK att göra ett tredje mål. Det och inget annat för att samla nytt mod och komma tillbaka starkt i den tredje perioden. Tråka ut AIK, helt enkelt. 

Och tråka ut, var vad vi gjorde. Det var en oerhört tråkig insats vi gjorde under stora delar av den andra perioden. Tyvärr tråkade laget ut den egna publiken mer än motståndarna som tog emot vår klena insats med öppna armar. Om AIK hade förväntat sig en anstormning från hemmalaget så blev de snuvade på konfekten. Återigen(!) lyckades vi genomföra en riktigt dålig period något som blivit närmast en tradition denna säsong. Och det vet vi alla att traditioner, det ska man värna.

Enligt vittnen på läktaren var den andra perioden ”den sämsta de sett på denna sidan sekelskiftet”.

- Själv nöjde jag mig med att bara må lite illa.

Som tur var för oss framgångstörstande Västeråsare bjöd laget upp till dans i den sista perioden. Det var inte speciellt välorganiserat, inte speciellt vackert, inte alltid helt genomtänkt, men laget visade en vilja till förändring. Det borrades ned skallar på flera spelare som genom individuella prestationer lyckades skapa lägen till reducering. Efter mycket bökande, stökande, och kämpande belönades laget med lite framgång. En reducering kom, Williams, och senare en kvittering, Gråhns, och man kunde stoppa undan skämskudden för denna gång. 

Vi lyckades ta matchen till förlängning, för tredje gången i rad, och som tidigare gånger stod vi slutligen som förlorare vid den efterföljande straffläggningen. 

Västerås - Vita Hästen 2-3 (straffar)

Västerås - Almtuna 2-3 (straffar)

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Det är som en sämre roman, det hela. Tre matcher där vi kämpar, sliter, så att svetten lackar. Belöningen för allt detta slit summeras till tre(3) ynka poäng! Detta är naturligtvis inte bra någonstans för ett lag som strävar att nå toppen i en tabell. Lägger vi till förlustmatchen borta mot Timrå har vi på de senaste fyra(4) omgångarna skrapat ihop hela tre(3) poäng. Är det inte dags nu att sluta kalla oss för ”topplag”? 

Vad ska jag då tycka om AIK:s insats. Som väntat, vill jag säga. Blixtrande snabba i sitt omställningsspel, hyperfarliga i anfallszon, bra målvaktsspel, och nu dessutom en helt annan stabilitet i backspelet än tidigare under säsongen. Lite surt att se hur dominerande Oscar Steen är nu i AIK jämfört när han spelade för oss förra säsongen. En helt annan nivå. Är även oerhört imponerad av hur stabilt Simon Fredriksson spelar på sin backplats. En spelare som jag inte riktigt förstår varför vi inte behöll till denna säsong. Å andra sidan, det är väldigt mycket jag inte förstår. 

- AIK har ett fungerade spel i alla spelformer. Det har inte vi. Åtminstone inte nu. 

Spelarkritik då? Svårt. Spelarnas prestationer överlag rätt ojämna. Några få som stack ut och gjorde sitt jobb i tre perioder. En är givetvis evighetsmaskinen och slitvargen Stefan Gråhns. En annan Fredrik Johansson. En tredje kan vara Jan Urbas. Lille Cody Murphy fortsätter med sitt riviga spel men det generar tyvärr inga poäng. När det gäller våra backar tycker jag det var jämt skägg. Ingen som stack ut denna gång. Jonas Fransson i målet gjorde en gedigen insats utan att glänsa. 

Apropå detta med ”släkten är värst”. Marcus ”Messi” Jonsson gjorde mål och fick assist från Simon Fredriksson!

Summering av vår insats:

- Godkänd första och tredjeperiod.

- Bra spel i boxplay

- Bra att ta matchen till oavgjort

- Underkänt spel i powerplay

Nu försöker vi ta poäng mot Sundsvall!

En poäng - bättre än inget...

Almtuna - Västerås 3-2 (straffar)

Efter sju bedrövelser och åtta sorger lyckades vi till slut sno en pinne borta mot Almtuna. Med tanke på hur oerhört svårspelade Almtuna är i sin hemmahall får jag ge betyget godkänt till den utgången av matchen. Godkänt för poäng, alltså. Däremot finns det fortfarande en del moment i spelet som fortfarande är underkänt. Tyvärr.

En sådan sak är vårt powerplay. Visserligen gjorde vi ett mål i powerplay denna afton(Matushkin) med det skulle naturligtvis varit mer med tanke på alla chanser vi fick. Det är verkligen förunderligt hur utdelningen fluktuerar i denna spelform. Minns tredje perioden borta mot Asplöven. Då bombade vi plötsligt in mål i tre raka powerplay och kunde därmed vända och vinna matchen. Även i denna match fanns chansen till samma vändning men det såg inte ens farligt ut, långa stunder. Bedrövligt genomfört stundtals. Vad är det som händer, egentligen? Av och på, är tydligen som gäller. Antingen fungerar det bra eller inte alls.

Kvällens märkligaste: - Christopher Fish armbågar(!) in reduceringen till 1-2 på lobbpassning(!) från Juha Uotila. Ännu ett mål i numerärt underläge av denne yngling. 

Kvällens besvikelse: - Vi gjorde inget mål i spelet fem mot fem. 

Kvällens annorlunda: - Domaren som plötsligt började ta utvisningar för allt i den sista perioden!

Kvällens bästa: - Fredrik Johanssons återkomst i laget.

Kvällens besvikelse #2: - Jeremy Williams som verkade iskall.

Som vanligt(!) i våra matcher ger vi bort minst en period till våra motståndare. Denna gång inledde vi med att göra en stabil förstaperiod för att sedan tappa trycket mot Almtuna i den andra. Vi stod inte upp lika bra i vår forechecking, eller styrspelet, och AIS tilläts plötsligt komma med mer fart in i vår zon. Almtuna tackade för detta genom att först göra 1-0 i spel fem mot fem där vi blev väldigt passiva i egen zon, samt, senare 2-0 precis när vi blev fulltaliga efter ett boxplay. Denna gång fick en Almtuna-spelare åka slalom förbi fyra(!) passiva VIK:are och peta in pucken förbi Jonas Fransson.

Som tur var ryckte vi upp oss i den tredje och började ta över tillställningen. Ett bevis för detta var att vi vann skotten med 20-3 och lyckas peta in två mål. Det var hedervärt. Men med tanke på alla powerplay vi bjöds i den sista perioden skulle vi självklart gjort något mål till. 

Matchen slutade oavgjort, sudden spelades, och straffar fick avgöra. Då gick det som vanligt denna säsong. Vi torskade. Detta trots att vi slängde in Marcus Dahlbom i kassen för att bryta vår negativa trend i straffavgöranden. Markus gjorde vad han kunde, räddade puckar, men vad hjälpte det när våra straffläggare var iskalla. Almtunas Henrik Rommel satte till slut den avgörande straffen i omgång 2234, kändes det som.

Som jag skrev inledningsvis är jag nöjd med poängen men inte med hur vi genomförde matchen som helhet. Positivt att Fredrik Johansson är tillbaka. Genast fick han ordning på Jan Urbas och Cody Murphy som plötsligt fick helt annan energi och tyngd i sina ageranden. Härligt!

Tack för mig...

Att vända på steken...

Det såg baktungt ut i två perioder....

Västerås - AIK 5-2

På grund av sjukdom kunde jag inte närvara i ABB Arena under gårdagens match mot AIK. Naturligtvis utspelade sig då ett scenario som man för allt i världen inte hade velat missa på plats. Den typ av vändning som Gulsvart presterade mot AIK är något som varje supporter vill uppleva minst en gång per decennium. Oftare än så brukar det nämligen inte ske. Det är en sak att spela jämt med sina motståndare och i slutänden lyckas kvittera och slutligen skicka in ett segermål. En annan sak att vända en match i sista perioden då man fått uppfattningen att motståndaren, i detta fallet AIK, hade matchen helt i sin hand.

Senast jag minns en match av denna dignitet, samma typ av vändning, i ett viktigt läge för laget var så långt tillbaka som på 80-talet. Då mötte vi Väsby hemma i kvalserien. Även då lyckades vi under den sista perioden vända ett närmast hopplöst underläge till en betryggande seger. En seger som så småningom innebar att vi blev klara för Elitserien. 

När sådan dramatik utspelar sig känns det fattigt och futtigt att sitta hemma i TV-soffan och följa skeendet. Då vill man stå svettig, flåsande, och hysteriskt lycklig på ståplats med alla andra exalterade hemmasupportrar. 

Nu kanske någon tänker att "hallå, det var bara en match i fjärde omgången". Javisst, svarar jag. Det var bara en match i fjärde omgången. Men, med tanke på att det gäller att skapa goda vanor, lära sig hitta olika vägar fram till seger, skapa en vinnarmentalitet i gruppen, så kan gårdagens seger vara oerhört betydelsefull för resten av säsongen. 

Glöm inte bort att vi innan gårdagens match presterat två bortamatcher där mycket övrigt fanns att önska i inställning(!) hos Gulsvart. Länge såg det ut som om vi supportrar skulle få uppleva en tredje match i rad där Gulsvart underpresterade. En förlust går alltid att ta. En förlust där man får intrycket av att laget inte gör sitt bästa, är svårare att acceptera.

Under den första och stora delar av den andra perioden upplevde jag att det var AIK som styrde och ställde på isen. De såg rappa ut. De såg bestämda ut. De såg bekväma ut i allt de gjorde. AIK var snabbare till puck, snabbare i tanken, och snabbare på fötterna. De höll ihop laget både framåt och bakåt. Det var ett typiskt Melinskt spelande AIK. Dessutom hade de denne Malte Strömwall som fylld av självförtroende sköt laget till ledning med ett kanonskott. När AIK dessutom lyckades göra 2-0 i pp genom Robin Kovács kändes det minst sagt dystert. En ledning för bortalaget som inte var oförtjänt på något sätt. Innan den andra perioden tog slut hade denne Malte Strömwall ett gyllne läge att sätta 3-0 till AIK. Om den pucken gått in hade vi sannerligen och säkerligen varit helt rökta. Vi pratar om de små marginalerna, typ!

Inför den tredje perioden fanns dock lite hopp om bättring. Nu jävlars skulle Gulsvart komma ut och bara äta upp AIK. Nåja, i alla fall komma ut och ge det en chans. Allt kan hända, pucken är rund, det gäller att spela tills Hesa Damen tjuter, etc etc.

Det började inte så bra. Det började med att vi drog på oss en utvisning! Den skyldige var Matias Myttynen som redan efter tolv(12) sekunder drog på sig en hooking. Ridå, kändes det då! Turligt nog för oss kvitterade AIK snabbt genom att själva ta en utvisning. Unge Kovács förivrade sig en aning och fick sitta av två minuter för holding the stick. Tack för det. 

Och, kanske det var just Kovács utvisning i början av tredje perioden som fick vågen att väga över till vår fördel! Vi slapp ödsla energi på ett jobbigt boxplay och kunde istället fokusera på att skapa offensivt. 

I den femte minuten av tredje perioden kom tillfället. AIK ställde upp som koner(!) i mittzon vilket gav Andreas Borgman chansen att biljardstöta fram en passning, mellan alla AIK-statister, fram till Christopher Fish som kunde störta mot AIK:s kasse och elegant hänga in 1-2.

Sedan rullade det plötsligt bara på! Trots att Jeremy Williams drog på sig en riktigt klantig utvisning för hög klubba djupt i anfallszon kunde inte den Gulsvarta anstormningen förhindras. Mycket tack vare att AIK:s Robin Kovács ännu en gång lyckades dra på sig en utvisning mitt i AIK:s försök att spela powerplay. Bara att tacka och ta emot.

För att göra en lång intressant historia lite kortare konstaterar jag bara att det finns en helvetes massa potential i detta lag. Kedjan med Murphy, Johansson och Urbas trampade igång och var fullständigt lysande sista femton minuterna av perioden. Genom deras otrolig hårda arbete kunde vi vända matchen fram till 4-2. 

AIK, som fram till några minuter in i tredje perioden, sett så oerhört stabila ut rasade nu ihop alldeles fullständigt. De uppträdde plötsligt som ett juniorlag i egen zon. Förvirringen var närmast total och vi skapade chans på chans. 

Vi ska dock inte glömma bort Jonas Franssons insats i vår jakt på kvittering i den sista perioden. Om jag inte minns alldeles galet gjorde han en helt avgörande räddning vid ställningen 2-1 till AIK. Utan den räddningen hade kanske uppförsbacken blivit väl stor denna kväll. De små marginalerna, ni vet...

Givetvis är jag oerhört nöjd, glad, stolt över lagets prestation under gårdagen. Detta förhindrar inte att jag i samma andetag lyfter fram lite kritik:

- Det är då själva fan att vi ska behöva två perioder, på hemmaplan, innan vi får igång spelare och spelet.

- Vi har just nu två formationer som fungerar över hela isen. Vi måste få igång alla fyra. Formationen med Myttynen, Lihagen och Williams trampar lite väl mycket vatten just nu. De har varken fart eller energi tillräckligt för att skapa det förväntade trycket offensivt. Vår tredjeformation med Eddie Davidsson som härförare känns tyvärr för tunn. Här finns utrymme för Filander att fundera. Ska han våga splittra förstalinan eller ge dem mer tid? Kommer nye Nick Sorkin ta en plats i tredjelinan och ge den mer tyngd?

När det gäller vår fjärdeformation så var det den som höll spelet uppe bäst under de inledande två perioderna. Extra kul därför att just Christopher Fish fick sätta första struten. Gråhns, Berg, Fish kommer säkerligen bidra med mer än bara hårt arbete denna säsong. Sannerligen säger jag eder detta...

Angående AIK är jag rätt övertygad om att vi får finna oss i att de är med i topp fyra denna säsong. Trots att de har ett väldigt ungdomligt lag syns det redan att tränare Melin lyckats implementera sin spelidé. Får de lite fler matcher på sig så kommer kostymen passa än bättre. Det är vad jag tror....

- För övrigt noterar jag att våra backar hade lika jobbigt inledningsvis som i matchen borta mot Almtuna senast. Så länge AIK orkade ligga högt och störa med sin forechecking såg vi länge väldigt ängsliga ut. Här krävs bättring. 

Till slut vill jag naturligtvis rikta ett stort tack till laget för den fenomenala vändningen som gav tre säkra poäng...

- På återhörande!

Vill man se stats från matchen kan man göra detta via denna länk!

Spetsen framåt...

Jag har i tidigare inlägg skrivit om grundbultar och grythundar. Denna gång tänkte jag ge  mig på att skriva om spetsen. Alla behöver vi lite spets här i livet. Det är på något sätt kryddan som ger vardagen mer uthärdlig. På samma sätt behöver ett lagbygge någon form av spets. Frågan är bara hur man definierar spets? Ett lag med för mycket spets tenderar till att bli aningen trubbigt. Det får inte vara för mycket spets, helt enkelt. Se gärna inledningen av förra säsongen då det vimlade av spets i vår trupp. För mycket spets skapar problem. Hur ska man som tränare se till att spetsspelare får det utrymme som behövs om det dräller av spets? Gemensam för spets är att dessa gärna vill figurera högt upp i spelarhierarkin. De vill gärna spela mycket och helst i alla spelformer. Det säger sig självt att denna ekvation inte går ihop. 

När det gick som tyngst för oss förra säsongen plockade vi bort lite spets och genast svängde pendeln. Se där ett exempel som ger min tes bärighet. Det får inte vara för mycket spets i ett lag. Lagom är bäst.

Frågan blir följaktligen vad vi har för spets i truppen inför denna säsong. Det bör nämligen finnas spets åt båda hållen. Både offensivt och defensivt. Denna gång nöjer jag mig med att titta på den offensiva spetsen. 

När vi tänker på offensiv spets tänker vi oftast på de som gör poäng. Det är naturligt. Dock finns det olika typer av offensiv spets för att den tänkta offensiven ska falla väl ut. Alla förväntas inte kruta in puckar i mål. En del förväntas slå öppnande passningar. Ett typexempel på spets som figurerat i Gulsvart var Per Albrandt och Niklas Olausson. Det var nästan löjeväckande mycket offensiv spets. Där fanns en genial passningsspelare(Olausson) och en notorisk avslutare(Albrandt). De var så geniala i sitt offensiva spel att det faktisk skapade ett problem! Vem skulle spela tillsammans med denna superduperduo? Vilken spelartyp skulle komplettera dessa två för att skapa balans i kedjan? Vill minnas att flera olika spelare fick chansen att spela som tredjelänk i denna formation utan att man någonsin hittade riktigt rätt. 

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det är inte så himla enkelt alla gånger. Det optimala är naturligtvis att allt spets omges med kompetens vilket gör att spets utnyttjas maximalt.

Låt mig nämna ett annat exempel. Firma Peter Öberg, Broc Little och William Karlsson. En grymt bra offensiv enhet. Minns ni? Bra! Minns ni även att den formationen fungerade endast riktigt bra om alla tre herrar fanns tillgängliga samtidigt. När Peter Öberg drabbades av skador tappade denna formation plötsligt sin offensiva kraft. Oavsett vilken tredjelänk tränarna kastade in så haltade formation spelmässigt. Spetsen i denna formation var utan tvekan Broc Little följt av William Karlsson. Peter Öberg, däremot, var en helt annan spelartyp som genom sina unika egenskaper kom att fungera som motor i enheten. Se där ett exempel på att spets blir spets bara under specifika förutsättningar.

Visst är det härligt krångligt detta med spets! Ni anar säkert vad jag försöker beskriva med min text. Spets är bra men än bättre är att man lyckas skapa en omgivning för spetsen. En notorisk målskytt/avslutare gör få mål om han aldrig får en vettig passning. 

Så, vad har vi då för offensiv spets i årets upplaga av Gulsvart? Låt mig se. Följande spelare får anses vara denna säsongs offensiva spets:

- Jan Urbas

- Niklas Lihagen

- Jeremy Williams

- Cody Murphy

- Matt Leitner

- Charlie Cook 

Av dess sex är det bara de första tre som jag faktisk vet vilka skills de besitter. Jag begriper även rätt väl vilka förutsättningar som krävs för att just dessa tre ska leverera tänkta mål och poäng. Gemensamt för all sex är att de är individuellt skickliga och har stora förväntningar(press) på sig. Dock kommer de leverera på olika sätt. 

- Jan Urbas är en spelartyp som inte är så beroende av sin omgivning. Genom sin starka skridskoåkning, goda klubbteknik, fina speluppfattning, tyngd, kan han så att säga skapa sina egna lägen. Ge han pucken så fixar han, typ! Kommer säkerligen ges chans att spela mer powerplay denna säsong.

- Niklas Lihagen är en kopia av Jan Urbas på många sätt. En spelare som driver offensivt oavsett vem han spelar med. Lihagen ser jag dock mer som en framspelare än en avslutare. Niklas kommer även, högst sannolikt, få en viktig roll i det defensiva spelet. Tänker då främst på boxplay.

- Jeremy Williams är mer specialiserad än ovan nämnda spelare. Hans avslutsförmåga, skott, är överlägset andra offensiva spelare i laget. Dock är Jeremy mer beroende av en fungerande omgivning för att själv komma i bra avslutslägen. Jeremy är även en given spelare i powerplay.

Då jag ännu inte vet vilken faktisk kompetens våra nya importer besitter väljer jag att inte försöka beskriva deras förmågor. Dock räcker mina beskrivningar av Urbas, Williams och Lihagen för att jag ska kunna gå vidare och avrunda, få ihop, mitt resonemang kring detta med spets.

Vad jag vill uppnå med mitt resonerande är insikten om att spets blir inte spets utan vissa givna förutsättningar. Spets måste alltid omges av hög kompetens. Den kompetens som kan komma ifråga kan vara allt från att vara duktig tekare, bra passningsspelare, till "bara" riktigt hårt jobbande. Kan våra nuvarande tränare hitta samma balans som fanns i formation Williams, Öberg, Little, den fruktade LÖK-kedjan, blir ingen gladare än jag. 

Finns det idag spelartyper för att skapa en ny LÖK-kedja? Ja, hävdar jag. Det finns. Mitt förslag ser ut som följer:

- Jeremy Williams (avslut)

- Fredrik Johansson (pucktransport)

- Eddie Davidsson (framspelare)

Så, nu är det bara för Martin Filander att ta till sig av mina visdomsord och låta grabbarna visa hur rätt jag har!

I ett kommande inlägg ska jag lyfta fram de spelare som ofta omnämns som "komplementspelare". De är jävligt viktiga, bara så ni vet..

Ha det gott!