Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Äntligen!

En trepoängare! Halleluja! Den var efterlängtad av oss alla. Men, som vanligt var det en väldigt krokig väg innan laget kunde håva in denna viktiga seger. Christopher Fish gav oss ledningen i matchen efter knappt en minut. Kanon! Mora kvitterade omgående. Kalkon! Sedan stod det plötsligt 3 - 1 till Mora efter några minuter spelade av den andra perioden.  Allt var som vanligt denna mörka höst för oss Västeråsare. 

Men så hände något! Stefan Gråhns, av alla(!), tog tag i taktpinnen och serverade Matushkin ett fint läge och det var reducerat till 2-3. Två minuter senare höll sig Korhonen framme och stänkte in kvitteringen till 3-3. Vi var med i matchen igen! 

Den stor frågan blev nu hur vi skulle hantera detta läge i den sista perioden? Skulle vi våga gå för seger eller skulle ängsligheten fängsla våra spelare, igen? Just ängsligheten är nog det som förlamat vårt lag rätt mycket den senaste tiden. Oron att göra fel, åka fel, komma fel, bjuda på chanser, etc etc. Om man ständigt oroar sig för att göra fel blir man per automatik låst i allt övrigt. 

Svaret på frågan kom omgående i den tredje perioden då Matias Myttynen tog in pucken till vänster i anfallszon och måttade ett slagskott mot oskymd målvakt. Till allas vår förvåning smet pucken in och plötsligt satt vi i förarsätet i matchen. Knappt en minut senare höll sig vår lagkapten Williams framme i röran framför Moras målvakt och lyckades på något märkligt sätt valla in pucken till 5-3. Knappt hade man hämtat sig så kom ännu ett mål. Återigen var det Williams som hängde en kasse. Denna gång framspelad av Jan Urbas i någon form av spelvändning. Inom loppet av fyra minuter gjorde vi tre(3) mål! Häpnadsväckande utdelning, må jag säga..

- Tre poäng, tre poäng, tre poäng, tralla-la-la, typ!

Några reflektioner efter matchen:

- Mora var rätt bra inledningsvis men slocknade totalt!

- Jonas Fransson utgick efter Moras 3-1. 

- Markus Dahlbom fick en bekväm resa fram till slutsignalen.

- Christopher Fish fortsätter göra mål!

- Stefan Gråhns stod för förarbete till två mål!

- Jeremy Williams gjorde två mål!

Men hur var spelet, egentligen, denna match? I sanning var det ungefär som vanligt. Stundtals oerhört ostrukturerat, fladdrigt, och slarvigt. Korta stunder effektivt. Vi spelade med andra ord ungefär på samma sätt som de senaste 5-8-9-12 omgångarna. Skillnaden var att nu fick vi in puckarna i nät. Vi gjorde väldigt enkla mål denna kväll, om jag får uttrycka det så. Vi behövde inte tillbringa 12 minuter i anfallszon för att få in pucken. Vi hade helt enkelt ovanligt bra utdelning på våra chanser. Tänk så enkelt allt blir när puckarna "bara" trillar in istället för att täckas bort av utsträckta klubbor, benskydd, skridskor eller motas av en storspelande motståndarmålvakt. 

Jag är naturligtvis oerhört glad och nöjd över segern, en seger som spelarna verkligen behövde, men inser samtidigt att det fattas rätt mycket innan vi kan påstå att spelet sitter som det ska. Stundtals tyckte jag allt för många av våra forwards kom bort helt i matchen. En anledning till detta kan vara att det återigen var helt nya kedjeformationer på isen. 

Om jag fick bestämma, och det får jag inte, så skulle jag genast sätta ihop Urbas med F Johansson och Cody igen. Sedan vill jag se Fish spela med Gråhns och Berg. Problemet, som jag ser det, är att hitta lekkamrater till Jeremy Williams så vi kan utnyttja hans sniperegenskaper, hans skott. 

Korhonen gjorde visserligen mål idag, mycket bra, men ser väldigt seg ut på rören. Han hinner inte med i backcheckingen. Det är vad jag upplevde. Har vi lyckats värva två finnar med den gemensamma nämnaren att de är rätt dåliga skridskoåkare? Tanken med det? 

Sedan måste vi få ordning på vårt powerplay, för sjuttons!

Men, seger, och nu tar vi det från denna ruta. Ny seger i morgon och vi kan börja andas lite morgonluft...

Nu kör vi!

Märklig match när Löven besegrades..

Swehockey

Björklöven - Västerås 3-4 (straffar)

Som vanligt blir det tvärs emot vad man vill och önskar. Bloggen hade uttryck en önskan att laget skulle kliva in på isen och bara borra ned skallarna och köra. Fortsätta på den inslagna vägen efter matchen mot Tingsryd. Så blev inte fallet. Visserligen borrade spelarna ned skallarna men det var mest för att skydda sig mot Björklövens enorma anstormning från första nedsläpp. Vi fick inte en lugn stund. Det for runt gröna spelare, överallt. Under stora delar av den förstaperioden kändes det som om vi spelade en man kort. Men, vänta nu! Det var vad vi gjorde. Fyra utvisningar mot oss blev saldot under första perioden. Utvisningar som säkerligen var korrekta men likt förbaskat väldigt ojämnt fördelade. 

Återigen får jag en känsla av att vi straffas lite hårdare än våra motståndare. Vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Det har så sett ut allt sedan första matchen i årets seriespel. Vi är det lag som drar på sig flest utvisningar i hela serien, överlägset! Detta utan att jag kan påstå att vi skulle spela speciellt fult. Här finns mycket att jobba med för alla spelare i laget. På grund av detta har vi i genomsnitt spelat fjorton minuter i boxplay, i varje match! Skandalöst, må jag säga.

Björklöven går till periodvila med en betryggande 2-0 ledning och matchen känns körd för Gulsvart. Känslan inför den andra perioden var mer att vi skulle hålla siffrorna nere än att försöka gå ikapp. Men se på fan! Den andra perioden blir raka motsatsen mot den första. Nu är det vi som driver spelet, skapar chanser på löpande band, och Björklöven som spelar med darr på manschetten. Snacka om scenförändring! Inom loppet av cirka tio minuter vänder vi matchen till vår egen fördel genom mål av Jan Urbas, Christopher Fish och Jeremy Williams. Och inte nog med det. Vi skapar dessutom många chanser för än fler mål. Tyvärr blir vi lite väl heta på gröten i vår offensiv att vi bjuder Björklöven att kvittera till 3-3 innan perioden är över. Det målet får tillskrivas halvtaskigt hemarbete och lite oflyt. 

Dagens snackis tillkommer precis i slutet av perioden då Jeremy Williams snyggt bombar in 4-3. Trodde vi. Men icke. Någon fummelpelle i sekretariatet har lämpligtvis saboterat matchuret så ingen vet om målet tillkom inom stipulerade 20 minuter! Stor palaver. Efter lång väntan kommer så beskedet att målet tillkommit efter att tiden gått ut. Jaha, säger jag, och hur vet man det? Tog man hjälp från någon i publiken som tagit tid? Räknade man bildrutor, använde man slagruta, slog man tärning? Naturligtvis ska en situation som denna inte uppstå men har man ett gäng klappträn i sekretariatet så blir det naturligtvis elände. Förhoppningsvis finns det någon form av bildbevis som kan tas fram i efterhand. 

Den tredje perioden blev återigen som att vända på en hand. Nu var det Björklöven som åkte skridskor och vi, återigen, som satt i utvisningsbåset. Det är inte utan att man i efterhand ser att tydligt mönster:

Period ett: 4 utvisningar - Löven dominerar

Period två: 0 utvisningar - vi dominerar

Period tre: 3 utvisningar - Löven dominerar

När tredje perioden blåstes av kunde vi bara konstatera att vi hade en jädra tur att inte Björklöven gjorde mål på någon av alla sina chanser. Tack vare en mycket fin insats i målet av Marcus Dahlbom kunde vi hålla undan och ta matchen till sudden. En sudden där Björklöven radade upp lägen för att avgöra. Trots detta höll vi undan fram till straffläggning där Matias Myttynen och Maxim Matushkin visade klass med två fantastisk fina straffar. 

Ska man summera matchen så kan man börja med alla utvisningar vi drar på oss. Det funkar inte. Lägg ned. Lägg av. Sluta med detta genast! Vi orkar inte bedriva anfallsspel om vi ska använda 1/3 av tiden till att spela boxplay. Så är det bara. Visst kan vi gnälla oss blå över orättvisan i att vi får så många utvisningar men det kan inte bara handla om det. Vi gör något som är fel, helt enkelt. Rör på fötterna för sjuttons gubbar...

Utöver detta vill jag lyfta fram moralen i laget. Den är fantastisk. Vissa spelare får slita oerhört då de är inne på isen i alla spelformer. När vi dessutom spelar utan naturliga centrar förlorar vi massor av tekningar. Detta var en anledning till att Björklöven fick så enormt tryck mot oss i sista perioden. De vann i princip alla offensiva tekningar. Vi fick inget andrum i våra boxplay när Löven hela tiden vann tillbaka pucken vid varje tekning. Med tanke på detta var det än mer imponerande att vi faktiskt inte släppte in mer än ett ynka mål i boxen denna afton. Kanon!

Avslutningsvis vill jag gärna erkänna att poängutdelning blivit betydligt bättre än jag förväntat mig i våra möten mot Tingsryd och Björklöven. Att tappa tre centrar kan få vilket lag som helst att falla ihop spelmässigt. Det har inte skett utan istället har vi fått se ett Gulsvart som kompenserat detta bortfall med en jädra glöd och härlig inställning. Det tycker jag är alldeles utomordentligt trevligt. 

När det gäller Björklöven så är det lite av en gåta att de inte kammat hem fler poäng i årets seriespel. Jag har sett dem spela många matcher denna säsong och sett den potential som göms i laget. Just det. Göms. För det är lite så det är. Stundtals plockar Löven fram hela paketet av kunnande och då är det ruggigt bra. Minst lika bra som oss eller AIK, anser jag. Men det är det där med jämnheten. Ett mysterium, på min ära. Trots detta vidhåller jag det jag sagt sedan säsongsstart - Räkna inte bort Björklöven!

Matchens delikatess, i mina ögon, var nog Jonte Bergs magnifika framspelning till Christopher Fish som hängde in 2-2!

Tack för mig...

Lite tjatigt men alltid lika roligt...

Västerås - Björklöven 5-2
Jag tänker naturligtvis på de segrar vi radar upp för tillfället. Trots att vi av tradition är ett starkt lag i Hockeyallsvenskan som brukar landa i toppen av tabellen, år efter år, är det alltid lika roligt att vänja sig vid framgång. Även om det rullar på som tåget för tillfället är risken till en förlust ständigt närvarande i detta spel som kallas ishockey. Vi kan leda en match med klara siffror, dominera tillställningen fullständigt, men ändå förnimma den svindlande känslan av att det kan gå åt helvete, i alla fall.

Matchen igår mot Björklöven var just en sådan tillställning. Under stora delar av matchen kändes vi ett nummer större än våra gäster. Det kändes tryggt, säkert, kontrollerat. På läktaren väntade vi bara på målet som skulle dra plösen över öronen på Lövenspelarna. Få dem att krokna, tappa sugen, ge upp. Nu lyckades vi inte fabricera det viktiga 3-0 målet som säkerligen gjort att matchen fått en annan karaktär. Istället kom ett byte där spelaren blott för några ögonblick var lite ouppmärksamma och genast fick vi ett mål i röven, istället. Och ny match! 

Troligtvis är det just detta, dessa ständiga omkastningar i skeendet, som gör ishockey så oerhört attraktivt att följa som åskådare. På gott och ont. Det ena laget kan ha det berömda momentumet för att i nästa ögonblick, nästa byte, tappa konceptet, matchen och ansiktet fullständigt.

I går lyckades vi, med viss möda, pricka in ett 3-1 mål som kunde gett oss andrum och momentum för att segla ifrån till en bekväm viktoria. Men, se det gick inte denna gång heller! Genom ett visst mått av övermod valde vi att anfalla med tre man i numerärt underläge(!) och det kostade oss en snabb spelvändning av Löven som elegant hängde in 2-3. 

Återigen var vi jagade av ett poängtörstande Löven som såg sin chans att ta sig in i matchen trots att de under stora stunder inte varit inbjudna i spelet. När sedan duktige Joakim Lilliehöök mycket olyckligt drog på sig 2+2 för hög klubba satt vi bokstavligen i trångmål. 

Återigen fick vi alla bevis för att det är summan av alla misstag som fäller avgörandet i en match. Det lag som minimerar sina misstag går segrande ur striden. Genom våra egna misstag hade vi hux-flux bjudit in Löven att ta del av poängen. 

Genom att vi så frikostigt(!) missade flera gyllne lägen(och frilägen) till att hänga av Löven tidigare under matchen stod vi nu plötsligt med byxorna nere och fick slita i anletes svett för att rädda det egna målet från påhälsning i 2+2 minuters boxplay.

- En kvittering av Löven i det läget och det vete sjuttons hur matchen slutat. 

Jag tycker det är viktigt att när man i efterhand saluterar, gratulerar, och hyllar laget för en ny seger samtidigt har så mycket fötter på jorden att man ser till helheten. Att man faktiskt sakligt analyserat vad som hände, varför det hände, och hur vi undviker att det händer igen. Att bara stå upp och förtjust applådera segern i efterhand utan dessa insikter känns inte - professionellt. 

Nu lyckades vi till slut, mycket rättvist, bärga segern med ett "slumpmål" signerat av den för dagen offensivglade backen Andreas Borgman. En mycket fin uppåkningen som avslutades med ett skott som duktige Kevin Lindskoug normalt tar alla dagar i veckan. Ja, vi måste vara ärliga även i framgång. Det var ett turligt mål. 

Redan i nästa byte(!) lyckades sedan rappe och spelglade Cody Murphy åka sig fri och mot Lövens mål. Ett avslut som dock förhindrades av en Löven-spelare med straff som påföljd. Cody visade ingen pardon utan stänkte oerhört elegant in pucken till 5-2 och matchen var äntligen vunnen.

Sett till hela matchen var det väldigt välförtjänt att vi vann. Segersiffrorna speglade matchen bra. Totalt sett var vi så mycket bättre att tre mål upp får anses som både logiskt och försvarbart. Björklöven reste sig under matchens gång. Mycket beroende på vår egen oförmåga att stänga matchen. Vi missade alldeles för många "givna lägen" i spelet fem mot fem och slarvade, enligt mitt förmenande, bort några powerplay. Där måste vi vara mer noggranna. Både i avslut och i vårt powerplay. 

Björklöven ställde för dagen en ny import på isen. Broc Trotter. Trots att detta var Trotters första match i Löven-tröjan såg jag och många med mig att där finns det kvaliteter. Trotter hann med många fina prestationer i sin blott första match. Ska bli intressant att följa honom framöver. Kanske är han precis den spelare Löven behöver för att pendeln ska svänga från "godkända matcher men förluster" till - segrar. Jag tror Trotter blir en rejäl flipp!

När det gäller vår lagkapten Jeremy Williams försökte jag följa hans agerande extra noga denna match. Mitt slutintryck är i till sin helhet positivt, men, jag har några mindre anmärkningar:

- Bra att Williams gör mål, spelar fram till mål, och blivit mer delaktig i spelet fem mot fem.

- Dåligt att Williams drog på sig en helt onödig tripping samt att hamnade i "bråk" med Lövenspelare.

Betyg: 4/5

- Våra motståndare kommer i allt högre grad försöka påverka Williams under match. Han får räkna med en hel del småsmällar och trashtalk. Som lagkapten är det då extra viktigt att han håller huvudet kallt och inte bjuder motståndarna på det minsta. 

Till sist anser jag att vår tränare Martin Filander växer i sitt ämbete. Inför matchen mot Björklöven sa han något som jag gillar och uppskattar. Ett litet bevis för att han vuxit i sitt ledarskap. "Vi kommer försöka spela vårt eget spel men vi vet hur Löven vill spela och har anpassat oss lite efter det". Mycket bra! När en tränare slentrianmässigt(!) hävdar att "vi ska spela vårt eget spel och bryr oss inte om hur våra motståndare spelar", blir jag mer orolig......

Summerar:

- En ny bra laginsats där vi med bättre skärpa i egna avslut, både i spelet fem mot fem och i powerplay, skulle avgjort denna match redan efter två perioder.

Matchfakta - Swehockey

Tack för kaffet, typ!

Vår lagkapten, Williams..

Kapten - Jeremy Williams

Den som läser denna blogg med viss regelbundenhet kanske undrar varför jag inte skriver mer om vår lagkapten Jeremy Williams? En spelare som skiljer sig från mängden. En spelare som har lite extra magi i sin reportrar. Borde inte jag som många andra ifrågasätta eller hylla honom efter förtjänst? 

Naturligtvis borde jag det. Tycker nog att jag då och då försöker bedöma honom ungefär på samma villkor som andra spelare. Nu har jag dock för avsikt att vika ut texten i detta inlägg lite extra mycket kring just vår lagkapten. Detta av flera anledningar. En  frågeställningen är hur väl Jeremy fungerar som lagkapten, en annan hur han lyckas som spelare på isen. Över åren som gott har vi sett exempel på hur spelare som fått detta hedersuppdrag av olika anledningar tappat delar av sitt eget spel i Gulsvart.

Att vara lagkapten är väldigt speciellt. Ett uppdrag som ställer specifika krav på spelaren. Han ska inte längre "bara" prestera med puck och klubba, han ska även leda laget och vara dess frontfigur. En kapten på en båt, ungefär. 

" Lagkaptenen har ofta en roll som pådrivare och som lagets talesman och representant"

"I ett flertal lagsporter har lagkaptenen blivit en viktig del av lagbygget"

"Det är endast kaptenerna som har tillåtelse att prata med domarna om domslut under match"

[Wikipedia]

Det är utan att överdriva oerhört viktigt att rätt person får uppdraget som lagkapten. Personen ifråga måste ha hela gruppens förtroende. Alla i laget måste underordna sig denna ordning. Naturligtvis finns det alltid utrymme för spelare att framföra synpunkter men i slutänden är det lagkaptenen som anger tonen, sätter agendan. 

Patrik Juhlin

Genom åren har vi haft flera spelare i föreningen som genom sitt agerande på isen banat väg, uppmuntrat andra, till att följa efter. Vem minns inte Patrik Juhlin efter hans återkomst till Gulsvart. Ingen kunde någonsin undgå att se vilken oerhörd arbetsinsats han gjorde i byte efter byte, match efter match. En verklig ledare som agerade. Under säsongerna 2006 - 2009 spelade Patrik 130 matcher med Gulsvart och producerade 100 poäng! En makalös prestation. Och detta gjorde han med ett "C" på bröstet! Patrik uppfyllde alla kriterier till fullo.

Så, med Patrik som exempel kan jag nu ställa frågan. Den stor frågan. Är Jeremy Williams samma stora ledartyp som Patrik en gång var?

Patrik Juhlin:

Jeremy Williams:

Ser man till var respektive spelare presterat i Gulsvart är svaret glasklart. Jeremy Williams har en produktion som inte går att prata bort. Jeremy presterar.

Hur agerar då Jeremy som ledare ute på isen? Naturligtvis gör han mål och poäng, men, som lagkapten behövs det en dimension till. Det är när det går emot, när puckar studsar snett, när laget hamnar i underlägen, det är då kraven ställs som störst på en lagkapten. Det är då en lagkapten ska kliva fram med alla sin pondus och visa vägen. Tappar han tålamodet, drar på sig utvisningar, och sätter laget i ett sämre läge, eller, har han förmågan att lugna och samla ihop gänget när det blåser som värst?

Jeremy Williams har allt mer vuxit in i rollen som en ledande spelare OCH  lagkapten. Jag upplever att han blivit mer trygg i sin roll. Än anser jag att det finns mer att kräva av vår lagkapten som spelare ute på isen. Men det är en annan sak. Samma gäller flera andra spelare i truppen. Alla kommer bli lite bättre på resan mot vårens kval. När det gäller Jeremy Williams har jag själv väldigt stora förväntningar och det med viss rätt. Han är troligen en av Hockeyallsvenskans skickligaste/viktigaste spelare för sitt lag och därmed blir min kravbild givetvis rätt stor...

Utan att gå händelserna i förväg tror jag banne mig att Jeremy Williams över tid kan bli en lika drivande, betydande, och krävande lagkapten som den gode Patrik Juhlin.


Nu kör vi över Björklöven!

Full fart,slumpmål, slarv och en märklig domare...

Västerås - Leksand 5-4(straffar)

Jag fick uppleva en trevlig hockeymatch i ABB Arena under gårdagskvällen. Mer underhållande än bra. Eller så var det bra att den var underhållande! Två lag som försökte spela offensiv hockey i högt tempo, utan att riktigt klara av det. Heder dock till alla aktörer på isen som verkligen ville bjuda publiken på underhållning, som sagt. 

Om jag säger "böljande spel" så kommer vi ganska nära sanningen. Så såg det ut mestadels. Inget av lagen lyckades låsa fast sin motståndare någon längre stund i egen zon. 

Men först av allt, domaren! Den var en märklig prick. En bedömningsnivå som troligen aldrig setts tidigare i ABB Arena. Det började med att Leksand drog på sig en utvisning med för många spelare på isen. Den var korrekt. Inget att säga om. I slutet av denna utvisning råkade Alen Bibic få upp klubban i snoken på en Västeråsare med ny utvisning som följd. Det märkliga var dock att ingen visste(!) att Bibic fick 2+2 pga blodvite. På matchtavlan stod endast två minuter! En viss irritation i Leksandsleden uppstod. Fullt förståeligt. Att sedan Cody Murphy lyckades klämma in trissan till 1-0 på denna "bonusutvisning" gjorde inte saken bättre, för Leksand.

Kommentar från Twitter..

Kanske tyckte domare Mikael Andersson att han förfördelat Leksand i ovan beskrivna moment då han senare bjöd på en riktig "spökutvisning" på Nick Sorkin. Sorkin åkte ned mot Robin Jakobsson i sarghörnet och markerade sin närvaro. Robin "föll" och Sorkin åkte ut för tripping. Leksand tackade för senast genom att mycket snyggt smälla in 1-1 genom Alexander Ytterell.

Det var dock inte slut där! I mitten av den andra perioden var det dags igen för Mikael Andersson att träda fram i rampljuset. I en "närkamp" vid vår kortsarg blev plötsligt Janos Hari utvisad för tripping! En fullständigt horribel utvisning då stackars Janos inte ens rörde sin motståndare. Västerås tackade för kaffet och smällde in 3-3 genom Niklas Lihagen! 

Efter denna fadäs tyckte domare Mikael Andersson han blåst färdig i pipan och blundade sedan för alla regelöverträdelser resterande matchtid. Skrämmande ojämn bedömningsnivå, tyvärr. Jag försökte dock intala mig att båda lagen blev lika mycket förfördelade. Bäst för blodtrycket, så att säga.

Det mest utmärkande för denna match i övrigt var det sätt som de flesta målen tillkom på. Inte var det genom ordnat spel, i första hand. Nej, mer av en sinkadus, flax eller slump, vill jag påstå. Och detta åt båda håll. Fransson hade ingen rolig dag på jobbet. När fladderpuckar lyftes in mot mål från motståndares backar stod hela egna laget och skymde sikten. Inte lätt att agera eller reagera då!

Låt oss se hur målen tillkom:

1-0 Cody Murphy. Powerplay. I över fyra minuter fick Gulsvart lira powerplay innan man spräckte nollan. Ett powerplay som till stora delar var fumligt, ostrukturerat och harmlöst. Till slut ledsnade Cody och drog iväg en snärtiga handledare och fick se pucken smita i under Frans Tuohimma i LIF´s kasse. Inte mycket till ordnat pp men mål blev det till slut. Lite flax, vill jag påstå!

1-1 Alexander Ytterell. Powerplay. Leksand ställde upp, höll i pucken, spelade runt kontrollerat och till slut hittade Janos Hari fram med en flipp-macka till Alexander som klippte till direkt. Ett riktigt powerplaymål! Fransson chanslös.

2-1 Andreas Borgman. Fem mot fem. Andreas fick pucken vid egen blå, åkte genom mittzon, fortsatte åka, och var plötsligt fri med målvakten. Märkligt svagt försvarsarbete av LIF men bara att tacka och ta emot. 

2-2 Brock Montpetit. Fem mot fem. Simon Erlandsson skjuter ett skott från blå. Brock åker in i skottlinjen och får en liten touch på pucken som helt ställer Fransson. En situation som inte ens såg farlig ut resulterade. Lite som en blixt från en klar himmel. Flax, vill jag säga!

2-3 Viktor Amnér. Fem mot fem. Viktor kliver in i vår zon på vänsterkanten, siktar och drar iväg pucken mot motsatt sarghörn. Ett nedlägg för att kunna ta ett byte. Pucken träffar dock Charlie Cook på benet, ändrar riktning, och går i mål! Sinkadus, typ! Lite Jonte Berg-varning på det målet.

3-3. Niklas Lihagen. Powerplay. Janos Hari utvisad, felaktigt. Vi spelar återigen riktigt uselt i pp. Inget ordnat spel. Då griper Jeremy Williams in. Tar pucken vid blå, trampar ned och runt LIF´s kasse, hittar ett inspel i slottet till Lihagen som dundrar in pucken. Snyggt till slut, men inte så ordnat spel.

4-3 Matias Myttynen. Fem mot fem. Matias kommer in i anfallszon från högerkanten. Ensam. Alla andra åker och byter(!). Vad göra? Jo, varför inte driva mot mål och skjuta? Sagt och gjort. Pucken går förbi en något överraskad Frans Tuohimma. Den borde han tagit, typ! Ett mål som tillkom, ur ingenting.

4-4 Fredrik Forsberg. Fem mot fem. Matias Lassen skickar en fladder-puck från blå. Massor av spelare framför Fransson. Pucken går i mål. Någonstans på vägen fram är det en touch. Domaren tar plötsligt till en åtta minuter lång videogranskning. Vi på  läktaren begriper inget. Målet godkänns. Flaxmål, vill jag säga!

Matchen går till förlängning där vi är det bättre laget och radar upp bra målchanser. Trots detta vinner Leksand skotten i sudden med 4-2! Ingen begrep detta. Var statistikföraren påtänd, månne?

Lyckligtvis lyckades vi äntligen vinna en straffläggning. Som jag längtat! Men jag måste fråga mig varför Stefan Gråhns gör som han gör? Han ska inte dribbla och krångla. Inte hans likör. Gråhns är en kämpe, en fighter, inte en finlirare. Ska han lägga straff ska det ske med buller och bång, med pukor och trumpeter. Full fart och avsluta med ett slagskott. Inget jiddrande..

Riktar härmed ett stor tack till vår kapten Jeremy Williams som bjöd oss på två otroligt säkra och vackra straffmål. Ett tack även, naturligtvis, till Frallan som stod emot Leksands straffskyttar.

Hur ska man då summera denna match, egentligen, på en skala? Enligt dagens VLT var det "säsongens bästa match i Hockeyallsvenskan". Enligt Bo Wallin, vårt hockeyorakel, var det en mycket bra hockeymatch! Jag är mer skeptisk. Tyckte det var en underhållande match mellan två lag som försökte framföra puck och klubba i högt tempo. Däremot var det stundtals alldeles för mycket slarv och misstag av båda lagen för min smak. Framför allt upplevde jag att vi, återigen, hade enorma problem i egen zon så fort Leksand satte press mot våra backar. Då fastnade vi. Då duttades det. 

Ska jag vara riktigt ärlig anser jag att Leksand bemästrade farten bättre än vad vi själva gjorde. Mycket bättre passningskvalitet från egen zon och framåt. Spelade sig oftast väldigt lätt ur vår "press" och genom mittzon. Leksand var i mitt tycke riktigt bra. Betydligt bättre än jag hade förväntat mig, helt enkelt.

Men, vem är jag att klaga? Två poäng är två poäng. Vunnen match är vunnen oavsett hur det såg ut på isen. Vinner man har man säkerligen gjort något bra. Troligen varit lite bättre än sina motståndare. Med detta konstaterande nöjer jag mig för denna gång...

Hedersomnämnande:

- Andreas Borgman förtjänar en burk Bostongurka för sin fina genomåkning till 2-1 samt i övrigt gediget spel.

- Jeremy Williams belönas med en hel burk Pickles för sin framspelning till Lihagen samt straffmålen

Bäst i Leksand:

- Janos Hari. Jag vet att många Leksandsfans varit skeptiska till denne spelare, men herregud vad bra han är!

- Viktor Amnér. Klassen bättre än när han spelade i Vita Hästen. Ett riktigt fynd på alla sätt och vis!

Publiken:

- Mycket trevlig inramning till matchen. Hemmaklacken kämpade på i sextio minuter och gav Leksandsklacken en rejäl match. 

Det får räcka så. Over and ut.

Swehockey

Krossa Tengsry!

Spetsen framåt...

Jag har i tidigare inlägg skrivit om grundbultar och grythundar. Denna gång tänkte jag ge  mig på att skriva om spetsen. Alla behöver vi lite spets här i livet. Det är på något sätt kryddan som ger vardagen mer uthärdlig. På samma sätt behöver ett lagbygge någon form av spets. Frågan är bara hur man definierar spets? Ett lag med för mycket spets tenderar till att bli aningen trubbigt. Det får inte vara för mycket spets, helt enkelt. Se gärna inledningen av förra säsongen då det vimlade av spets i vår trupp. För mycket spets skapar problem. Hur ska man som tränare se till att spetsspelare får det utrymme som behövs om det dräller av spets? Gemensam för spets är att dessa gärna vill figurera högt upp i spelarhierarkin. De vill gärna spela mycket och helst i alla spelformer. Det säger sig självt att denna ekvation inte går ihop. 

När det gick som tyngst för oss förra säsongen plockade vi bort lite spets och genast svängde pendeln. Se där ett exempel som ger min tes bärighet. Det får inte vara för mycket spets i ett lag. Lagom är bäst.

Frågan blir följaktligen vad vi har för spets i truppen inför denna säsong. Det bör nämligen finnas spets åt båda hållen. Både offensivt och defensivt. Denna gång nöjer jag mig med att titta på den offensiva spetsen. 

När vi tänker på offensiv spets tänker vi oftast på de som gör poäng. Det är naturligt. Dock finns det olika typer av offensiv spets för att den tänkta offensiven ska falla väl ut. Alla förväntas inte kruta in puckar i mål. En del förväntas slå öppnande passningar. Ett typexempel på spets som figurerat i Gulsvart var Per Albrandt och Niklas Olausson. Det var nästan löjeväckande mycket offensiv spets. Där fanns en genial passningsspelare(Olausson) och en notorisk avslutare(Albrandt). De var så geniala i sitt offensiva spel att det faktisk skapade ett problem! Vem skulle spela tillsammans med denna superduperduo? Vilken spelartyp skulle komplettera dessa två för att skapa balans i kedjan? Vill minnas att flera olika spelare fick chansen att spela som tredjelänk i denna formation utan att man någonsin hittade riktigt rätt. 

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det är inte så himla enkelt alla gånger. Det optimala är naturligtvis att allt spets omges med kompetens vilket gör att spets utnyttjas maximalt.

Låt mig nämna ett annat exempel. Firma Peter Öberg, Broc Little och William Karlsson. En grymt bra offensiv enhet. Minns ni? Bra! Minns ni även att den formationen fungerade endast riktigt bra om alla tre herrar fanns tillgängliga samtidigt. När Peter Öberg drabbades av skador tappade denna formation plötsligt sin offensiva kraft. Oavsett vilken tredjelänk tränarna kastade in så haltade formation spelmässigt. Spetsen i denna formation var utan tvekan Broc Little följt av William Karlsson. Peter Öberg, däremot, var en helt annan spelartyp som genom sina unika egenskaper kom att fungera som motor i enheten. Se där ett exempel på att spets blir spets bara under specifika förutsättningar.

Visst är det härligt krångligt detta med spets! Ni anar säkert vad jag försöker beskriva med min text. Spets är bra men än bättre är att man lyckas skapa en omgivning för spetsen. En notorisk målskytt/avslutare gör få mål om han aldrig får en vettig passning. 

Så, vad har vi då för offensiv spets i årets upplaga av Gulsvart? Låt mig se. Följande spelare får anses vara denna säsongs offensiva spets:

- Jan Urbas

- Niklas Lihagen

- Jeremy Williams

- Cody Murphy

- Matt Leitner

- Charlie Cook 

Av dess sex är det bara de första tre som jag faktisk vet vilka skills de besitter. Jag begriper även rätt väl vilka förutsättningar som krävs för att just dessa tre ska leverera tänkta mål och poäng. Gemensamt för all sex är att de är individuellt skickliga och har stora förväntningar(press) på sig. Dock kommer de leverera på olika sätt. 

- Jan Urbas är en spelartyp som inte är så beroende av sin omgivning. Genom sin starka skridskoåkning, goda klubbteknik, fina speluppfattning, tyngd, kan han så att säga skapa sina egna lägen. Ge han pucken så fixar han, typ! Kommer säkerligen ges chans att spela mer powerplay denna säsong.

- Niklas Lihagen är en kopia av Jan Urbas på många sätt. En spelare som driver offensivt oavsett vem han spelar med. Lihagen ser jag dock mer som en framspelare än en avslutare. Niklas kommer även, högst sannolikt, få en viktig roll i det defensiva spelet. Tänker då främst på boxplay.

- Jeremy Williams är mer specialiserad än ovan nämnda spelare. Hans avslutsförmåga, skott, är överlägset andra offensiva spelare i laget. Dock är Jeremy mer beroende av en fungerande omgivning för att själv komma i bra avslutslägen. Jeremy är även en given spelare i powerplay.

Då jag ännu inte vet vilken faktisk kompetens våra nya importer besitter väljer jag att inte försöka beskriva deras förmågor. Dock räcker mina beskrivningar av Urbas, Williams och Lihagen för att jag ska kunna gå vidare och avrunda, få ihop, mitt resonemang kring detta med spets.

Vad jag vill uppnå med mitt resonerande är insikten om att spets blir inte spets utan vissa givna förutsättningar. Spets måste alltid omges av hög kompetens. Den kompetens som kan komma ifråga kan vara allt från att vara duktig tekare, bra passningsspelare, till "bara" riktigt hårt jobbande. Kan våra nuvarande tränare hitta samma balans som fanns i formation Williams, Öberg, Little, den fruktade LÖK-kedjan, blir ingen gladare än jag. 

Finns det idag spelartyper för att skapa en ny LÖK-kedja? Ja, hävdar jag. Det finns. Mitt förslag ser ut som följer:

- Jeremy Williams (avslut)

- Fredrik Johansson (pucktransport)

- Eddie Davidsson (framspelare)

Så, nu är det bara för Martin Filander att ta till sig av mina visdomsord och låta grabbarna visa hur rätt jag har!

I ett kommande inlägg ska jag lyfta fram de spelare som ofta omnämns som "komplementspelare". De är jävligt viktiga, bara så ni vet..

Ha det gott!

Seger på hovet och ny måstematch...

AIK - Västerås 2-3

Det började precis som det inte skulle göra på Hovet mot AIK. Redan i matchminut tre lyckades AIK stänka in ett ledningsmål efter en något annorlunda situation. Ett långt nedlägg mot ett sarghörn som hinns upp av AIK:s Joakim Hagelin. Då han är först ned på pucken hävs icing och han tar chansen med ett direktskott ur dålig vinkel. Och se på den! Pucken seglar elegant in över axeln på en något förvånad Jonathan Bjurö! Just där och då fick jag dåliga vibbar och tänkte tillbaka på vårt förra möte med AIK på Hovet. Även då lyckades de pillra in puckar ur dåliga vinklar. 

Som tur var struntade Gulsvart i denna motgång och bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg satte de press mot AIK:s mål och till slut kom utdelningen. Först ut var Jan Urbas som tog vara på en retur efter en fin inbrytning och avslut mot mål av Fredrik Johansson. Strax därefter fick vi ett powerplay där Eddie Davidsson smackade in pucken. Utan att överdriva vill jag påstå att vi dominerade den första perioden rätt kraftfullt. Skotten vanns med 21-6 vilket understryker denna min tes.

Om någon nu trodde att vi enkelt skulle kunna spela av matchen i ledning så blev det inte riktigt så. Visserligen fortsatte vi spela bra även i den andra perioden och skapade flera lägen till att utöka vår ledning. Men nu studsade det inte med längre. Snarare emot. Speciellt sju minuter in i perioden då Jonathan Bjurö skulle blockera en lös puck som gled ned mot honom. På något märkligt sätt lyckades Bjurö fippla med sin plockhandske så att pucken gled ifrån honom och gav AIK:s Daniel Olsson-Trkulja öppet mål! Plötsligt hade AIK utjämnat målmässigt i matchen. Spelmässigt var det fortsatt vi som förde matchen medan AIK hade väldigt svårt att etablera något anfallsspel att skryta med. Perioden vanns dock av AIK.

Inför tredje perioden började jag ana lite oråd. Skulle AIK verkligen orka stå emot och eventuellt lyckas peta in ännu en puck bakom Jonathan Bjurö? Med tanke på att AIK dittills gjort två mål på två "ickechanser" så kändes det lite olustigt. 

2-3

Som tur var klev matchens lirare fram igen och löste upp mina tvivel. Fredrik Johansson tog tillvara på en eminent passning från Per Helmersson och lyckades skrinna fram och peta in pucken mellan benen på hemmamålvakten. Ett målvaktsingripande som var till vår fördel, kan man säga. AIK försökte febrilt och energisk lägen till kvittering men kammade noll. De lyckades bara få iväg sex skott mot vårt mål under den sista perioden vilket vittnade om att vår defensiv höll en bra nivå. På slutet av matchen tog AIK ut målvakten och hade några halvchanser, inte mer.

Summerar jag matchen så var vi numret större än AIK denna gång. Trots att hemmalaget hade massor att spela för och verkligen gav allt så kom de inte riktigt nära. Vi själva borde givetvis hängt några fler mål på alla de chanser som skapades men seger är alltid en seger även om den är målmässigt knapp. Jag kan inte låta bli att imponeras över det starka kollektiv som vi nu blivit. Visst finns det några spelare som sticker ut men det är framför allt den höga nivån på allas insats som bär laget just nu. Vi är lite av en lagmaskin just nu. Vi är inte beroende av enskilda spelare. Det är förbaskat bra. Inte ens skadan på Jeremy Williams oroar mig nämnvärt för stunden. 

Om Jeremy blir borta resten av säsongen är detta självklart att avbräck för laget. Däremot är jag inte helt övertygad om att vi som kollektiv, som lagmaskin, blir sämre. Detta skriver jag inte med andemeningen att förringa Jeremy Williams. Nej, nej! Detta ska istället ses som en hyllning till att vi har ett så starkt lag att vi inte är beroende av en enskild spelares deltagande. Nu får någon annan spelare chansen. Både Linus Svedlund och Mikael Frycklund är nog mer än beredda att axla den fallna manteln efter Williams.

Jag tycker det är förbaskat kul att se Nick Angell på isen just nu. Nu spelar han på den nivå som krävs. Bra balans i både det defensiva och offensiva spelet. Jag har väldigt höga krav på den gode Nick och tycker att han just nu infriar dessa med råge. Underbart att se...

Fortfarande anser jag dock att vi får allt för liten utdelning på vår offensiv. Vi behöver helt enkelt peta in fler puckar på alla de chanser som skapas. Det är då en rackarns tur att vårt defensiva spel är så stabilt att vi kan fortsätta vinna våra matcher med uddamålet. Nu har vi lyckats med detta konststycke tre matcher i rad. 3-2 mot BIK, MIF och AIK.

Jonathan Bjurö gjorde inte sitt livs insats mot AIK. I sanning var de mål han släppte in närmast att beteckna som "tavlor". Men, alla konstnärer gör tavlor. Gissar att Johan Fransson nu får chansen mot Björklöven hemma på lördag. Kan behövas lite rutin i bakfickan nu när allt ställs på sin spets. 

Mot Finalen!

Vi grisade till det lite mot grisarna..

Glad gris idag...

Västerås - BIK Karlskoga 3-2

Första sju-åtta minuterna mot BIK Karlskoga lovade mer. Dock uteblev målen. Då blev det lite som vanligt. Ängsligt och lite tveksamt. När sedan gästerna fick utdelning på det första(!) riktiga anfallet i vår egen zon i minut nummer nio kändes det tungt. Gustaf Thorell avlossade ett alibiskott ur dålig vinkeln och pucken letade sig in under en förvånad Jonas Fransson. "Ett bra hockeymål", sa Leffe Strömberg, expertkommentator på Viasat. "Ett riktigt skitmål", ansåg jag. Rent av en målvaktstavla av den gode Jonas Fransson. Den pucken skulle naturligtvis aldrig fått slinka in. Efter målet fick gästerna mod i barm och flyttade upp spelet allt oftare i vår egen zon. Fransson hann revanschera sig genom att parera några knepiga avslut som kunde resulterat i fler baklängesmål. 

I slutet av perioden lyckades Jeremy Williams dra på sig en ytterst onödig utvisning i anfallszonen. Det kostade ännu ett mål i baken. BIK som inte har något fungerande powerplayspel gjorde mål i powerplay. I brist på bra powerplay dög det denna kväll utmärkt med att skjuta ur dålig vinkel för att kvittera ut mål. Denna gång var det Linus Fröberg som hittade ett hål genom Fransson. Till Fransson försvar ska sägas att han inte fick mycket hjälp av sina backar i just den situation.

- Vilket mörker, vilken öken! Underläge 0-2 efter första perioden trots att vi började så bra. 

Den andra perioden gjorde inte mig övertygad om att vi skulle kunna vända på matchen. BIK hittade rätt i sin forechecking, sitt styrspel, och avväpnade vår offensiv genant enkelt till största delen. Vi kom inte någonstans, helt enkelt. Vi såg flata ut i vårt uppträdande. Hela den andra perioden bestod i ett sökande att komma till någon form av avslut mot BIK:s mål. Den inkomne Jonathan Bjurö, som ersatte Jonas Fransson, fick parera ett antal frilägen när det fumlades med pucken vid egna uppspel. Våra egna riktigt farliga lägen mot BIK:s kasse kunde räknas på ena handens tumme. Men så, efter lång väntan, fick äntligen Jan Urbas ett läge där pucken skickades in bakom en duktig Joel Gistedt i gästernas mål. För en gångs skull satte vi lite tryck mot deras mål och belönades för detta. Underbart skönt. Reducerat till 1-2 och hoppets lampa tändes.

- Det som var direkt oroväckande under period två var oförmåga att skapa längre anfall!

Tredje perioden utvecklades till en lång kamp mot ett allt mer tröttkört BIK Karlskoga. De höll tappert stånd långt in i perioden med genom att dra på sig utvisningar gav de oss till slut chansen att vända på matchen. Vårt powerplay som den senaste tiden varit rent ut sagt uselt gav äntligen utdelning igen. Dustin Johner kvitterade till 2-2 och en poäng var räddad.  När sedan BIK:s Henrik Björklund lite oturligt(!) drog på sig en utvisning öppnades dörren på vid gavel för en vändning av matchen. Trots ett lite stapplande powerplay fick till slut Jeremy Williams ett kanonläge att avlossa bössan mitt i slottet och 3-2 var ett faktum. Att det skottet hittade förbi alla spelare som stod framför mål var banne mig en ren sinkadus. För inte kunde den gode Jeremy ha siktat i någon pytteliten lucka? Nej, jag tror han bara "blundade och sköt" denna gång.

På slutet tog BIK ut målvakten och fick till ett makalöst bra läge att kvittera. En situation som var skrämmande lik den mot KHK senast. Då blev missen kostbar eftersom KHK utnyttjade läget till att göra segermålet i sudden. Nu räddades vi av en fenomenal räddning av Bjurö. Små marginaler, typ!

Jag är oerhört glad över att laget lyckades vända gårdagens match. Det vittnar om styrka. Under den tredje perioden infann sig känslan av att spelarna gick mer på vilja och adrenalin. De gick in i varje situation med mer pondus och glöd. Det fanns ett visst mått av desperation i spelarnas agerande. Precis de egenskaper som jag efterlyste i ett tidigare inlägg. Det kändes bra. Utan dessa inslag i vårt spel vinns inga matcher. 

Något att ta med sig från matchen:

- Vi har två riktigt bra målvakter. Idag sviktade den ene, då regerade den andra. Perfekt!

- Jeremy Williams hittade nät!

- Jan Urbas gjorde äntligen mål igen!

- Broc Montpetit fick spela med Jan Urbas och Fredrik Johansson i senare delen av matchen - då hände det saker.

I segeryran ska vi dock inte glömma bort att det BIK Karlskoga vi lyckades vinna mot just nu är inne i en tyngre period. En formsvacka, helt enkelt. Med många spelare på skadelistan tycker jag de bjöd upp förvånansvärt bra. Med lite flyt kunde de tagit med sig både en eller två poäng från matchen. Spelmässigt var vi inte mycket bättre. Skillnaden denna gång var att vi äntligen fick lite medflyt i våra inbördes möten denna säsong...

- Förövrigt noterar jag att en del BIK:are ansåg att vi spelade grisigt. Att det var därför vi vann matchen. Vad säger man om det? Nöff, nöff, kanske?

Mot Malmö....

Asplöven i Luleå...

Då och då förlägger Asplöven sina matcher i Luleå för att på så sätt försöka få lite mer publik till sina matcher. Jag gissar att de även drar viss ekonomisk nytta av detta då klubben säkerligen behöver varenda liten krona extra som de kan inkassera. Detta förutsätter givetvis att det kommer tillräckligt med publik. Man kan även se detta arrangemang som ett bevis på hur nära Asplöven samarbetar med Luleå Hockey i SHL. Spelare kommer och går i ett stadigt flöde under säsong. Närmare ett farmarlag än Asplöven kan man nog inte komma utan att vara just detta. Dock synes detta samarbeta vara väldigt gynnsamt för bägge parter. Kanske är det just så här det kommer bli i framtiden i svensk ishockey. SHL-lagen knyter till sig lag från HA i allt större utsträckning för att på så sätt kunna utveckla sina egna talanger i en bra miljö. 

Nog om detta..

Till kvällens match får vi glädjande nog tillbaka Jeremy Williams i laget. Det är bra. Det som är mindre bra är de omkastningar som nu måste ske i alla(!) formationer. Då en spelare ska in i truppen måste någon annan ställas åt sidan. Denna gång tycks Williams inträde ske på bekostnad av Mathias Bromé som får finna sig i att starta som extraforward. Ett beslut som jag gärna har invändningar emot. Kedjan med Mathias Bromé, Stefan Gråhns och Jonte Berg har fungerat alldeles utmärkt. En formation som stundtals varit vår bästa, eller, åtminstone den formation som presterat på jämnast nivå i match efter match. 

Men nu är det som det är. Linus Svedlund får fortsatt chansen och det är inte alls fel. Linus har varit mycket bra den senaste tiden. Måste vara ett rätt angenämt problem för våra tränare att vi just nu förfogar över en bred trupp där alla som får spela bidrar på ett bra sätt. Naturligtvis tråkigt för de spelare som tillfälligt ställs utanför startuppställningen.

Det vore förträffligt om den formation som var så framgångsrik under försäsongen och i inledningen av serien kunde komma igång igen. Tänker på Montpetit, Davidsson och Frycklund. Kanske vi får se den återuppstå då Frycklund kliver in i matchspel igen. 

Asplöven är, trots sina rätt magra resultat den senaste tiden. en knepig motståndare. De gav BIK Karlskoga en tuff match på hemmaplan(oavgjort) och vann senast över AIK på hovet. Jag räknar inte med några lätta poäng i kvällens match. Kanske inga poäng alls! Däremot hoppas jag naturligtvis att laget fortsätter på den inslagna vägen. Spelar med en hög lägstanivå, få misstag, utnyttjar sitt fina powerplay, och ger sig själva chansen till en ny seger.

- Det skulle sitta extra fint om den gode Williams fick chansen att hänga en strut i ett powerplay redan i dagens match!

Nu kör vi...

Mitt tips: 

Asplöven - Västerås 3-3 

Torsk i Karlskoga...

Han fick inte göra mål denna gång
men är säker glad ändå!

Det blev torsk igen mot BIK Karlskoga. Tredje raka mot detta "bonnagäng". Till skillnad mot förra bortamötet släppte vi bara till ett mål i röven genom aningen klumpiga utvisningar under den första perioden. Johan Johnssons puck-out när han skulle rensa i boxplay var egentligen fenomenalt i sitt utförande. Ett kraftfullt slagskott(!) från egen förlängd mållinje som tog pucken tvärs över hela isen, cirka 55 meter, och hamnade i nätet ovan plexit bakom en skadeglad hemmamålvakt. Det kan man verkligen kalla en rejäl Puck out of bounds or unplayable. Naturligtvis kunde BIK Karlskoga nyttja detta fem mot tre och sätta ledningsmålet även om målet såg en aning märkligt, eller, turligt ut. Gissar att Karlskogingarna gärna påstår att det var en intränad variant.  Backskott från Alexander Ytterell som missar(!) mål men pucken studsar ut vid andra stolpen där Marcus Nilsson petar in trissan i öppet mål. 

Med andra ord ett liknande scenario som vid det förra bortamötet då vi bjöd BIK Karlskoga möjligheten att göra två snabba mål i den första perioden genom rätt klantiga utvisningar.

Efter sitt ledningsmål tog BIK Karlskoga över händelserna på isen och skapade flera lägen att göra mål. Det blev inte direkt lättare för oss att komma in i matchen då Stefan Gråhns bjöd på ännu en Puck out of bounds or unplayable när det återstod någon minut av den första perioden. Vi fick vara tacksamma att vi kom undan den första perioden med endast ett mål i baken.

Till den andra perioden kom vi ut på ett bättre sätt och satte stundtals bra tryck i BIK:s försvarszon. Vi fick möjlighet att spela flera powerplay utan att få in trissan i nät. Det var inget större fel på vårt powerplay annat än att de allra flesta avslut var alldeles för lättlästa för Joel Gistedt i hemmakassen. BIK var skickliga på att skärma av, täcka ytor, vilket gjorde att de flesta avslut fick tas ur sämre lägen. 

Under den andra perioden inträffade två saker som direkt påverkade matchens utgång:

- Vi tilldömdes en straff som Stefan Gråhns missade.

- Dustin Johner tacklade Carl Berglund i ryggen med matchstraff som följd.

Att vi missade straffen var inte hela världen. Betydligt värre då att Dustin Johner fick utgå för resten av matchen. Som alla vet är han den som oftast tar de bästa avsluten i powerplay. Avsaknaden av honom märktes i de powerplay som vi senare fick. De blev alla lite väl uddlösa trots bra spel.

Vad jag då säga om den tackling som Johner utdelade? Inte mycket mer än att på den TV-bild jag hade, via Hockeyallsvenskan, såg inte tacklingen speciellt regelvidrig ut. Visst, det var en Checking from behind och därmed en utvisningssituation. Att det slutade med 5 min + match kom dock som en överraskning efter överläggning mellan domarna. Jag drar gärna en parallell till den tackling som Evan McGrath utdelade på Erik Andersson i ABB Arena tidigare i höst. Inte heller den tacklingen upplevde jag som speciellt regelvidrig men vi vet alla hur utgången blev. McGrath blev avstängd fem(5) matcher! Med andra ord får vi invänta Disciplinnämndens dom i detta ärende. Det kan bli allt från ingenting(!) till rätt många matchers avstängning som påföljd...

(Här kan man läsa om mina tankar kring den tacklingen och det efterföljande straffet)

- Summerar jag den andra perioden så gör vi en helt godkänd insats men är alldeles för veka, tama, värdelösa, i våra avslutslägen!

Den tredje perioden blev ungefär som den andra. Vi äger mycket spel, vi håller mycket puck, vi snurrar i BIK:s försvarszon men har fortsatt evinnerligt svårt att komma till riktigt heta avslutslägen. Tiden rinner iväg och känslan av att vi inte ska räcka till intensifieras. När det är knappt två minuter kvar av matchen får BIK till ett kontringsläge och lyckas, naturligtvis, få in ännu ett mål. Ridå! Vi tar ut målvakten i ett fåfängt försök att komma ikapp men precis som mot KHK hemma senast resulterar detta med ännu ett mål i arslet. Dubbel ridå, typ!

Lite extra smolk i denna bittra förlustkalk var att domaren valde att fria för en tackling på Jonte Berg i slutskedet av matchen. Det var BIK:s Fredrik Ericsson som stötte fram i vår zon med avsikten att stänga vägen för Jontes försök att ta sig ur egen zon med puck. Fredrik kom troligen lite fel och i sin iver att förhindra att bli överspelad slängde han upp handskarna(!) som träffade Jonte rakt i ansiktet. Jonte försvann ur bild(!) liggandes vid sargkanten men spelet fortsatte utan att domaren blåste av spelet. 

- Om domaren tagit utvisning i den situationen hade vi definitivt inte förlorat med 0-3. Så mycket törs jag säga!

Efter, och även under matchen, höjdes många röster om att Carl Berglund filmade. Man ville göra gällande att han förstärkte situationen genom att ligga kvar på isen och därmed påverkade domarnas bedömning. Om detta vet jag naturligtvis intet. Jag har ingen aning om huruvida Carl Berglund är en filmare eller om han verkligen var så pass omskakad av smällen att han behövde tid på sig för återhämtning. Det jag vet är att regelverket är så konstruerat att om en spelare skadas så kan påföljden mer kraftfull.
- Det vore djupt olyckligt om spelare utnyttjar denna "klausul" medvetet för att påverka domaren till ett hårdare straff!

Ska jag summera vår insats så tycker jag vi gör en fullt godkänt insats spelmässigt. Däremot såg vi, som jag redan nämnt, besvärande klena ut i våra avslut. Det är direkt oroväckande att vårt powerplay inte genererade ett enda mål! Avsaknaden av Jeremy Williams gjorde sig denna gång allt mer påmind. När inte heller Dustin Johner fanns med blev det än värre. Då har jag inte ens nämnt att vi numera saknar en viss Conny Strömberg:)

BIK Karlskoga såg stabila ut matchen igenom. De höll ihop sina lagdelar på ett bra sätt. Deras defensiv var klasser bättre än senast vi möttes. Till råga på allt hade de nu en riktigt bra målvakt. Jag har sedan säsongen startade trott på BIK som ett topplag. Nu har de bevisat att de är det...

Gott Nytt År!

Seger - och skador!

En viktig seger togs mot Oskarshamn men det som oroar mig för stunden är skadeläget efter matchen. Tre spelare lyckades(!) skada sig(skadas) under den sista perioden. 

Johan Jonsson slängde sig för att bryta en passning och rammade kortsargen med huvudet före. Reste sig dock och fortsatte spela. Är han hel kurant eller kommer det lite surt efter?

Erik Andersson blev tacklad olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. Kan bli borta några matcher, minst!


Jeremy Williams försökte sig på en tackling i anfallszon som resulterade i att han själv, med stor möda, kunde ta sig av isen. Såg ut som en otäck vridning av ett knä. Vi minns alla slutfasen av förra säsongen då han vred till sitt knä. En skada som bidrog till att han inte alls kunde prestera på normal nivå i kvalserien.

Matchen var ungefär som väntat. Oskarshamn var till en början försiktiga och visade tydligt att man ville klara av den första anstormningen från hemmalaget. Något man gjorde med viss möda. Vi skapade en hel del chanser de första 5-6 minuterna utan att kunna peta in pucken. Trots möjligt till ett powerplay under matchens inledning stod Oskarshamn emot. 

Istället var det Oskarshamn som gjorde första målet, i sitt första powerplay, och fick det berömda momentum i matchen. Ett inte särskilt ordnat powerplay resulterade i skott, retur, jätteröra framför Bjurö, innan Greg Squares hittade pucken och kunde skyffla in den i mål. Matchen hade därmed fått precis den utveckling som jag fruktat innan nedsläpp.

För första gången på fem matcher blev vi nu det lag som tvingades jaga. Jaga en kvittering. Anfalla mot ett mer samlat försvar. Alltid en knepig uppgift då risken för snabba spelvändningar blir mer överhängande.

Lyckligtvis fick vi själva chansen till nytt spel i powerplay och denna gång var det inget snack. Det tog bara drygt 25 sekunder innan Marcus Söderkvist hittade fram med en passningen till Jeremy Williams som snyggt krutade in kvitteringen till 1-1. 

Efter målet kändes det som om vi tog tillbaka initiativet igen. Frågan var bara om vi skulle kunna göra ett eller annat mål i den andra perioden och därmed få samma utveckling som i de senaste vinstmatcherna. Gemensamt för alla dessa matcher är att vi gjort ett målmässigt ryck i andraperioderna för att sedan bevaka ledningen i den tredje.

Den andra perioden blev stundtals en rätt rörig historia. I takt med att Oskarshamn började spela mer och mer ”desperat” fick vi själva det allt svårare att hålla de egna linjerna i spelet. Trots att vi gjorde ett oerhört vackert mål i powerplay(Dustin Johner) fram till 2-1 så förmådde vi inte hänga av IKO. Istället fick Oskarshamn chansen, och tog den, i ett nytt powerplay. Efter ännu ett föga kontrollerat powerplay där pucken studsade ”fram och tillbaka” hamnade trissan mitt i gapet på Oskarshamns Fredrik Styrman som elegant i bortre krysset. Bjurö i hemmakassen helt chanslös då fyra, fem, man stod framför honom och skymde.

Lyckligtvis bjöd Oskarshamn oss på en fin spelvändning, 3 mot 1, några minuter senare och vi kunde återta ledningen. Målet av Jeremy Williams på fint pass från Mikael Fryklund. En knapp ledning inför avgörande sista perioden.

Om den sista perioden finns inte så mycket att skriva om. Inget mål föll och vi lyckades hålla undan Oskarshamns försök till kvittering. Det mest dramatiska var de olyckstillbud jag skrev om i inledningen av detta inlägg. Även om vår defensiv var betydligt svajigare denna match så lyckades laget hålla undan fram till slutsignalen och bärga ännu en seger. Men, lite dramatik bjöds vi på i slutskedet. Oskarshamn tog som sig bör ut målvakten och under matchens sista skälvande sekunder lyckades de skapa några riktigt heta lägen framför Bjurö. 

Sammantaget en match som vi vinner mer på kamp än på bra spel. Den fart och energi laget visade upp i de tidigare vinstmatcherna på hemmaplan fick denna gång ersättas med hårt jobb. Det handlade mer om ren överlevnad, att försvara ledning och poäng, än att försöka sig på briljanta offensiva räder.  I det längre perspektivet är det naturligtvis alldeles utmärkt att laget klarar av att spela på olika sätt men ändå vinna sina matcher. 

Martin Filander uttryckte väldigt bra vad jag själv upplevde under match. Många spelare tog små felbeslut som gjorde att spelet stundtals såg taffligt och hafsigt ut både offensivt och defensivt. Ingen spelare föll ur ramen men noggrannheten i alla små detaljer fanns inte denna gång. 

Avslutningsvis är jag naturligtivs oerhört nöjd med seger och tre poäng. Oskarshamn spelade ett väldigt ”annorlunda” spel som var svårt att stå upp emot. De gick mycket på halvchans, kastade puckar åt alla håll i anfallszon, och ställde till med mycket oreda för oss med detta oortodoxa spelsätt.

I efterspelet till matchen undrade många huruvida Evan McGraths tackling mot Erik Andersson skulle få något rättsligt efterspel. Tydligen kommer domare Lyth göra en efteranmälan om händelsen. Själv upplevde jag inte tacklingen som särskilt brutal. Mer kunde den beskrivas som onödig eller vårdslös. Nu var dock oturen framme och smällen tog olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. 

Det jag, och många med mig, blev mest upprörda över vid denna situation var domarens undfallenhet att blåsa av spelet då Erik Andersson staplande, raglande, försökte ta sig till båset. Såg riktigt obehagligt ut. En spelare som får en smäll mot huvudet ska INTE behöva kämpa sig till båset och ett byte. Skandallöst agerande av ALLA tre domare på isen. 

Ibland önskar man att ishockeyspelare har lite av den FairPlay som fotbollsspelare har när någon bevisligen blivit illa skada. Då spelar man bort bollen och får att avbrott i spelet så den skadade kan tas om hand. 

Tack för tre poäng och nu går vi för sjätte raka...

Västerås - Asplöven 2-1

Mitt intryck av matchen mot Asplöven var att spelarna i laget verkligen ville något. Att vilja är dock inte alltid detsamma som att kunna. Jag dristar mig därför till att påstå att viljan var större än kunnandet under perioder av matchen. När vi dessutom mötte en motståndare som kom med två segrar i bagaget, och därmed ett gott självförtroende, blev inte uppgiften lättare. Asplöven visade redan från start att de inte tänkte stå med mössan i hand och be om lov. De tog helt enkelt för sig ordentligt och var, i stora stycken, minst lika bra som vi själva. Stundtals hade vi rejäla problem att freda oss mot puckskickliga och åkstarka motståndare.

Men så var det detta med viljan. Alla ville göra sitt på isen. Alla ville bidra. Alla ville ta matchen till seger.  Kort sagt tycker jag att laget som helhet gjorde en stabil insats utan att för den skull glänsa eller briljera rent spelmässigt. 

- Självklart måste jag lyfta fram en spelare trots allt. Unge Kristians Rubins som spelade som om han inte visste hur svårt det borde vara, bara sexton år fyllda. Det som imponerade mest på mig var hans lugn med puck och klubba. Sökte, och hittade, ständigt fram med passningar till medspelare. Tog även för sig rejält i närkampsspelet. Visade dessutom prov på eminent skridskoåkning. 

Jonas Fransson, som fram till denna match haft det lite motigt, gjorde en stabilare insats. Släpper man bara in ett mål så måste man få med beröm godkänt. Detta trots att målet, eller målskottet, inte såg helt otagbart ut från läktarplats. Jag väljer dock att hylla Fransson för alla de puckar han motade!

Conny Strömberg fick äntligen lön för sitt slit. Ja, faktiskt tycker jag så. Conny sliter mer på isen än vad många vill tro. Till och med hans hemjobb tangerar gränsen för det som måste till, i varje byte. När han dessutom, i match efter match, fortsätter leverera fina mackor till sina medspelare så kommer utdelningen att bli mångdubblad framledes. I matchen mot Asplöven hittade han Williams som direktsköt fram till 2-1. Elegant och briljant. 

Jeremy Williams, förresten, som nu fick komma till avslut på rätt sätt. Första målet, 1-0, på fint förarbete av Nick Angell som serverade pucken mitt i slottet. Bara att hänga dit den för Williams. Mer sånt, tack!

När det gäller backspelet skulle jag vilja lyfta fram en spelare till, faktiskt! Nämligen Pär Helmersson. Visst, han är ingen tekniker som briljerar på isen, men ack så nyttig han är i defensiven. Urstark som få håller han undan och rensar bort. Städar rent. En back som var lite olycklig denna gång var den annars så stabile Johan Jonsson som tummade på marginalerna. Ett uppspel från hans klubba fastnade i egen zon och Asplöven kunde vinna puck, sätta press, och kvittera till 1-1. Å andra sidan täckte samme Jonsson bort ett farligt skott i slutminuten när Asplöven gick för kvittering. Man kan därmed låta udda vara jämt.

För övrigt låter jag mig gärna imponeras av Linus Svedlunds arbete på isen. Fjärdeformationen, där Linus spelade, gjorde många fina byten. Både offensivt och defensivt. Linus överraskar på mig, så enkelt är det. På ett positivt sätt, må jag tillägga!

Nu blev segern väldigt knapp men ack så värdefull. Asplöven var ett betydligt skickligare lag än det Vita Hästen som vi förlorade mot i premiären. Det är utifrån det jag bedömer vårt lags insats. Asplöven rymde många duktiga spelare som ständigt var ett hot offensivt. Duktiga skridskoåkare, bra passningsspelare, och fyndiga i sitt offensiva spel. Det var med andra ord ett bra ishockeylag vi vann mot under tisdagskvällen. 

Nu väntar jag på att det ska lossna rejält i matchen mot Almtuna. Att spelarna vågar spela ut. Förhoppningsvis är anspänningen som fanns inför matchen mot Asplöven nu förbytt i en skön känsla av tillförsikt. Det kan räcka långt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Utmaningen:

- Bloggen slänger in 300:- per mål som Mathias Bromé lyckas peta in. Därutöver 100:- per assist. Dock gäller detta endast om Västerås vinner matchen! Fiffigt, eller hur?

I den förra utmaningen, matchen mot Asplöven, missade Herr Bromé ett fint läge på pass från C Strömberg. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu kör vi över Almtuna och hänger på tåget!