Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

En liten utflykt till en "konkurrent" ....

Salta grodor, iso-tejp, whiteboard-penna och stoppur. Allt en tränare behöver!

Besök hos konkurrent..

Så kan man säga, även om det inte är riktigt med sanningen överensstämmande. Fick under gårdagen möjlighet att följa med min arbetskollega(!) Johan Jonsson till Enköping och där ta del av hur de förbereder och genomför en träning. Ja, Johan Jonsson är numera min arbetskamrat. Sedan en tid tillbaka jobbar han som fritidsledare/idrottslärare på min skola. På min arbetsplats finns det flera personer med anknytning till Västeråsidrotten. Inte minst bandyspelare från både VSK och Tillberga. På skolan finns även Tomas Sjögren(idrottslärare) med ett långt förflutet som ishockeytränare på elitnivå. Tomas var med som assisterande tränare till Mikael Lundström säsongen 92/93 då vi faktiskt vann grundserien - rätt överlägset! 

Med andra ord finns det utrymme, när tiden medger, till en hel del hockeysnack med mina kollegor. Och lite bandy, men bara lite. Man måste trots allt vara lite snäll mot sina kollegor! (Vilka dessa herrar är, som jagar en liten röd boll, förbigår jag med tystnad) Oj, glömde att det även finns handbollsspelare, kvinnlig, från Irsta/Västerås! Så, nu har jag nog fått med alla..

För er som minns skrev jag för två säsonger sedan rätt mycket om ett annat lag i närområdet, Skultuna. Anledningen till detta var att min kollega, Sjögren, tränade laget under en säsong och min nyfikenhet drev mig att följa detta lag i stadens utkant. Det blev många roliga möten med spännande människor som drevs av en stark passion för hockeyns verkliga rötter bortom det mediala bruset. Matcherna, division tre, var ofta riktigt underhållande och bjöd emellanåt på en hel del hockeygodis!

Men nu till gårdagens besök i Bachohallen. Naturligtvis underhöll jag Johan med en massa anekdoter från mitt eget liv som utövare av allehanda bollsporter som ung. Jag vet inte om han blev särdeles imponerad då det var rätt mörkt i bilen.

Väl framme vid Bachohallen parkerade Johan på sin VIP-plats utanför arenan. På vänster sida flankerad av en gammal, och tydligen avställd Mercedes, av okänd årgång! In i arenan med språng och några dörröppningar senare visades jag in i "tränarrummet". 

Johan förbereder videogenomgång inför dagens träning!

Jag har som sagt besökt en del hockeyföreningar över åren och kan konstatera att de lokaliteter som Skultuna disponerade, innan hockeysektionen lades ned,  höll minst lika hög(!) klass. Trots brist på utrymme bjöds jag in att sitta ned. Efter lite omdisponering av tofflor, skridskor, stolar, och annat lösöre gjorde jag mig plats och sjönk förnöjt ned i besöksstolen.

Innan ombyte sker värms rummet upp!

När jag suttit en stund och insupit atmosfären stormade huvudtränaren, Robert Kimby, in i rummet, hälsade mig glatt välkommen och bjöd mig att vara med på genomgång inför träning. Jag insåg ganska snart att jag i Robert Kimby mött min överman. Det var mig en rackare på att snacka! Utan att avslöja något av det som sades kan jag säga att det var så öronen höll på att trilla av. Det pratades om allt från den förestående träningen till saker som hänt i både Roberts och Johans karriärer. Tränare, spelare, matcher, och alla möjliga och omöjliga händelser, strapatser, avhandlades i en rasande takt. Som bekant har Robert Kimby representerat Västerås under en säsong. Då med Joakim Fagervall som tränare. Utöver det har Johan och Robert kamperat ihop i Almtuna under ledning av Bert Robertsson och Jonas Rönnqvist.

Gissa om en bloggare och hockeynörd som undertecknad försökte insupa allt som berättades. Rena rama barnkalaset men utan tårta och ballonger, ungefär.

Overload, backchecking, bågar, styrspel, och annat kollas från tidigare match.

Ibland önskar jag att man använde sig mer av modern teknologi. Dold bandspelare, som exempel. Herregud vad material jag haft med mig efter gårdagens möte med herrar Jonsson/Kimby. Nu är jag dock både gammalmodig och teknikfientlig emellanåt och förlitar mig på att komma ihåg det som är värt att komma ihåg. Det jag inte kommer ihåg kommer aldrig att saknas då jag inte ens vet att jag glömt! I takt med begynnande demens kanske man måste tänka om..

Fokus, fokus, fokus. Nåde den som fuskade! Robert övervakar...

Efter träningen satt vi en lång stund och pratade om det mesta. Själv fick jag framföra mina reflektioner efter att sett kvällens träning. Dessa mottogs och bemöttes på ett intressant och givande sätt. Trots att jag bara varit i Bachohallen knappa två timmar kände jag mig redan som "en i gänget". Detta är något som jag upplevt tidigare i mitt flackande runt i närområdet och möten med likasinnade. När man har en gemensam passion så sker en förbrödring närmast omedelbart. Detta oavsett om man är supporter, ledare, spelare eller tränare. 

- På att samma sätt känner jag vid möten med våra egna ledare, spelare, tränare och materialare. En skön familjär känsla. Det är inte "vi och dom" utan det är bara "vi! Passion förbrödrar..

En sak noterade jag särskilt under denna kväll. Det var ett jäva mumsande på salta grodor! Alla som passerade genom tränarrummet försåg sig helt ogenerat av de grodor som stod på tränarbordet. Självklart kunde Robert berätta historien bakom att dessa grodor åts högt och lågt. Tydligen fanns det en koppling till hans civila arbete. Mer än så vill jag inte avslöja nu...

Hur summerar jag då mitt besök i Bachohallen? För det första vill jag passa på och tacka för det otroligt inkluderande bemötande jag fick av alla i hallen. För det andra kunde jag, från min läktarplats under träning, konstatera att det skiljer en hel del när det gäller kompetens. Enköping har inte samma bredd, spets, kompetens bland spelare som exempelvis Västerås och Mariestad. Det Enköpings spelartrupp saknar i kompetens får de ersätta med annat. Ett exempel på "annat" är att spela efter förmåga och resurser. Med rätt inställning kommer Enköping fortsätta ta poäng i serien. Om de lyckas följa tränarnas direktiv, spela smart, efter situation, och förhålla sig till vad de är bra på, så kommer fler poäng att ramla in. Senast besegrades Skövde på hemmais vilket bevisar tesen: "Om du gör det du är bra på, jävligt bra, då räcker det långt".

Avslutningsvis vill jag bara lyfta fram att det är en väldigt stor skillnad på de förutsättningar ett lag som Enköping har, organisatoriskt, jämfört med till exempel oss. Jag skulle vilja beskriva det som att det skiljer en division, minst! Vi är ett HA-lag organisatoriskt, trots spel i Ettan. Enköping är ett division-ett-lag med små resurser! Något att tänka på när vi ibland klagar över vår förenings bristande(!) resurser..

Även här fanns tröjor i taket...

Habegäret! Vad kostar en sådan maskin?

Tack för titten och må vi köra över Mariestad...

Träning, tjurskallar, hopp och stim

Besökte en träning och hittade ett gäng hockeyspelare som hoppade "groda"....

Det jag noterat efter att följt sex-sju träningar med A-laget denna försäsong är den glädje som tycks genomsyra spelarna i alla moment. Glädje och intensitet. Det syns så påtagligt att alla vill göra det bästa av varje situation i de olika träningsmomenten. Något annat jag noterat är att det finns helt klart flera vinnarskallar i årets trupp. Spelare som tävlar mot varandra oavsett övning. "Hänger du en i krysset så ska jag inte vara sämre", typ!

Under det senaste ispasset hörde jag även spelare skälla lite på varandra när någon inte var nöjd med kompisens insats. Det är helt enkelt briljant. 

Under en följd av säsonger har vi haft en drös av spelskickliga och rutinerade spelare. Däremot har vi inte haft speciellt många tjurskallar. Spelare som blir förbannade och höjer rösten. Ger uttryck för sitt missnöje när inte kompisen presterar och levererar. Spelare som kan tända till på en träning och skapa känslor. Känslor liknande de som ständigt är närvarande i matchspel. 

När jag följt träningarna har jag tyck mig se just detta. Lite mer hetta, lite mer ilska, lite mer tjurighet. Om mina iakttagelser är korrekta och spelarna tar med sig dessa egenskaper ut i match, då kan det bli en väldigt rolig säsong.

Den senast förekommande tjurskallen i A-laget är kanske Andreas Lindh. En annan Stefan "Stiffen" Holmgren. Utav alla importer som passerat revy var det kanske bara Greg Jacina och Kenndal McArdle som uppvisade lite extra hetta och tjurighet i matcher. I allt övrigt var det väldigt artigt och välkammat bland alla våra importer. Jag skulle vilja lägga till en spelare till i denna kategori. Marcus Jonsson. Även han hade förmågan att vara i "ansiktet" på sina motståndare och skapa frustration, irritation och misstag.

Tjurskallars positiva inverkan på en trupp, ett lag, ett kollektiv, kan aldrig underskattas. Om inte blir denna spelartyp snabbt supportrars, och publikens, kelgrisar. Man vet att när dessa spelare är på isen händer det ofta lite extra. De kan med ett enda byte skapa känslor, tryck, intensitet, och väcka både egna laget och publiken. Viktigt!

Att jag i denna kategori spelare inte lyfter fram en spelare som Viktor Mårtensson beror på det faktum att han inte var någon tjurskalle i samma bemärkelse. Han spelade mer hårt och rejält samt var alltid redo att stå upp för en kompis. 

Just att "stå upp för en kompis" var något som saknades under föregående säsong. Det fanns tillfällen då egna spelare blev "överkörda" utan att laget reagerade nämnvärt. Två exempel:
- Överkörningen av Johan Jonsson i omgång arton uppe i Umeå

- Överkörningen av Stefan Gråhns i bortamötet mot Huddinge(kvalserien)

Vid båda dessa tillfällen hade jag velat se en tydligt sympatireaktion från övriga spelare på isen. Någon, eller några, som markerat tydligt att det är INTE okey att köra över min kompis! Avsaknaden av denna reaktion symboliserade tyvärr lagets, kollektivets, karaktär.

Av vad jag sett hittills på träningarna finns det ett helt gäng spelare som är precis lagom heta, tjurskalliga, för att vi ska slippa uppleva samma undvikande uppträdande på isen. Härligt!

Jag nämnde vid något tillfälle, på Twitter, att några spelare börjat sticka ut lite mer under träning. En av dessa tycker jag är Marcus Bergman. En annan Oscar Pettersson. Gemensamt för bägge är att de visar en väldig hunger. De går verkligen "all in" i alla moment. Tävlar stenhårt. Vill komma fram. Vill komma till avslut. Vill göra mål. Marcus Bergman har fått tillbaka "klippet" i åkningen som han visade upp under de första matcherna förra säsongen. Ett härligt driv. Ser tung och närmast ostoppbar ut!

Full fart på isen....

Nu ser jag fram mot match. Arlanda Wings. Märsta. Härligt!

Stå upp för varandra, för i helvetet!

Björklöven - Västerås 5-4

Ja, vi förlorade igen. Ja, vi gjorde en härlig uppryckning. Ja, vi hade chans till poäng trots urusel start. Ja, domaren var inte på vår sida denna gång. Men allt detta tycker jag är irrelevant i denna nattens timma. Det som är relevant är en iakttagelse jag gjort denna säsong. En iakttagelse som förstärks i och med en händelse i matchen mot Björklöven. Men vi tar det i tur och ordning.

Omgång 15

Match i ABB Arena mot BIK Karlskoga. Fredrik Höggren gör in inbrytning mot mål där han kör över, och skadar, Henrik Lundberg. Efter matchen meddelas att Lundberg blir borta en längre tid. 

Omgång 25

Match i ABB Arena mot SSK. I sudden blir Simon Karlsson fult tacklad av SSK:s Anton Holm. Samme spelare, Anton Holm, kör lite senare över vår målvakt Henrik Lundberg. I båda fallen resulterar detta i skador som innebär att både Simon och Henrik är borta från spel. 

Omgång 26

Match borta mot Björklöven. Johan Jonsson åker på en ful tackling av Björklövens Mattias Granlund. Johan blir liggande på isen och kan först efter några minuter resa sig och ta sig till båset. Kommer inte tillbaka i spel under matchen. 

Vad har ovan nämnde incidenter för gemensam nämnare? Jo, den flathet som övriga spelare på isen visat upp. Är det något fel på folk nu för tiden? Känner man ingen empati med den lagkamrat som blivit pååkt, överkörd, söndertacklad? Inte vid något av ovan nämnda tillfällen har jag sett att laget, de övriga spelarna på isen, visat det rätta engagemanget när egen spelare farit illa ute på isen. Istället har övriga spelare mest agerat fågelholkar. Vad är det för jävla ordning? Nu senast, när Jonsson blev pååkt bakom målet, hände precis samma sak. Inte en synlig reaktion från övriga spelare som visade att de brydde sig! Man tar sig för pannan! Ska det vara på det viset?

Vad är det då jag vill se? Vad är det många med mig vill se? Jo, vi vill se att spelarna ställer upp för varandra. På alla sätt. Att man tydligt markerar att man inte accepterar när en kompis blir pååkt eller skadad. Jag vill helt enkelt se mer glöd, ilska, frustration. Jag kan till och med acceptera att man delar ut en och annan snyting för att markera sitt ogillande. Att man tar en utvisning för den goda sakens skull. Kanske till och med ett matchstraff om det är av nöden tvunget.

Jag inbillar mig nämligen att ett lag, ett kollektiv, där spelarna känner att alla står upp för varandra, i vått och torrt, oavsett vad som händer och sker, på sikt blir ett mycket starkare kollektiv. Kortsiktigt kan det kosta på att stå upp för en kompis men långsiktigt lär sig våra motståndare att det kommer göra ont att göra fel. 

Är det möjligen så illa att det just nu inte finns någon lagkänsla att tala om? Att spelarna för tillfället inte känner något större engagemang för sin uppgift? Att de är lite less på allt? Att de helt enkelt skiter i det mesta? Att de gör sitt jobb bara för att de måste? Inte vet jag. Det jag vet är att det ser jävligt illa ut då man lämnar en kompis i sticket. Som idag. Att se Johan Jonsson ligga närmast livlös på isen utan att övriga spelare reagerade nämnvärt mot den som åsamkat Johans belägenhet gjorde mig fullkomligt bestört, ja rent av rasande! 

För oss supportrar är det livsviktigt att alla spelare i laget sänder ut rätt signaler. Att de visar sin passion för uppgiften, för laget, för föreningen. En sådan signal är att man aldrig låter en kompis fara illa ute på isen utan någon form av repressalier. Nån jävla ordning måste det vara, helt enkelt!

Nästa gång en av våra spelare blir överkörd, pååkt, skadad, vill jag se hela båset tömmas. Jag vill se hela  laget storma in på isen för att ta fatt i och läxa upp den skyldige. Det må strida mot gängse regler men skit samma. Jag, och många med mig, skulle då verkligen känna att rätt signaler sändes ut. "En för alla, alla för en", "rör inte min kompis", och så vidare.

Det om detta!

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.

Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!

Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 

Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 

Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)

Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!

Genrep liknade mest kafferep...

Västerås - Västervik 3-4

Torsk mot Västervik i sista träningsmatchen inför seriestarten och kverulanterna står i kö för att döma ut enskilda spelares insats. Visst, det var ingen imponerande insats av Gulsvart denna gång heller, men, vad kan vi förvänta oss? Som ett litet instick kan jag rapportera att AIK åkte på rejält med däng av Almtuna under kvällen. Genast går AIK:s supportrar igång. Ropar om skandal och avgång till höger och vänster. AIK som vi själva ser som ett presumtivt topplag denna säsong. 

Själv har jag försökt hänga med i de träningsmatcher som spelats denna försäsong. Då menar jag alla träningsmatcher där Hockeyallsvenska lag varit inblandade. Att dra några slutsatser av detta är inte lätt. Det har varit väldigt blandade insatser av de flesta lagen. Få lag har gått fram som någon slags ångvält och därmed imponerat stort. Att Västervik vunnit sina matcher ser jag mest som en parentes. När väl serien startar kommer de få bekänna färg. Precis som vi själva. 

För någon säsong sedan hade vi en viss Per Helmersson i laget. En spelare som periodvis fick utstå otroligt mycken kritik från somliga supportrar. Hans kompetens ifrågasattes ständigt och jämt. Sällan fick han kredit för sina styrkor. Istället var det de få misstagen som ständigt exponerades. Detta skedde med sådan ihärdighet att det till slut blev var mans sanning. Helmersson var slut som spelare. Klapp-usel. Trots detta trodde lagledning stenhårt på hans kapacitet och ser man till de stats Helmersson redovisade var han naturligtvis varken klapp-usel eller värdelös. Han var bara särdeles bra på att göra det tråkiga defensiva arbetet i det tysta. 

I dagarna har jag börjat fundera på om inte samma kategori supportrar som mer eller mindre förföljde Helmersson med sin subjektiva bedömning nu funnit ett nytt offer. Denna gång i form av Johan Jonsson.  En back med ungefär samma roll i laget som en gång Helmersson hade. En back som inte bjuder på det lilla extra utan bara försöker hålla sig till den roll som är tilldelad. För min del är det alltid okey att kritiskt granska en spelares prestation. Det hör till. När man däremot slarvigt börjar generalisera i sin kritiska hållning mot spelare blir det däremot bara tramsigt. Det är som vissa spelare får mindre utrymme till misstag än andra bara för att kunna understryka hur "usel" just den spelaren är.

- "Man ser det man vill se", är en passande sanning...

Även den gode Niklas Lihagen är en spelare som allt som oftast ifrågasätts. Omdömen haglar och kritiken är sällan nådig. Samma sak gäller här. Objektiv kritik är alltid okey men att kritisera Niklas bara för att han är, Niklas, det blir fel. Jag tror ni förstår hur jag menar.

Det ligger i sakens natur att vi supportrar blir frustrerade, arga, förbannade, irriterade, ilskna, uppgivna, förgrymmade när vårt lag underpresterar. Det är en form av naturlag. Det är det som gör supporterskapet så levande. Så fyllt av passion. Dock skulle vi nog alla må lite bättre av att allt som oftast ta ett steg tillbaka, reflektera och fundera. innan vi ger oss ut och fördömer. I det långa loppet anser jag personligen att ett ständigt gnällande och ifrågasättande i längden blir kontraproduktivt. För alla inblandade. Kort sagt blir det lite dålig stämning.

För alla som har för vana(!) att se allt i svart(!) kan det  bli en väldigt jobbig säsong. Det är lite så jag tänker. Om vi redan nu ger upp, kastar in handduken, dömer ut våra möjligheter,  har vi alla en mödosam och sorgefull vandring mot eländets epicentrum fram på vårkanten.

Inför denna säsong gäller som aldrig förr att hjälpas åt. Vi supportrar kan göra skillnad. Även om vi kritiskt granskar spelare kan vi bidra med positiv energi. Det ena behöver inte förta det andra. Kritisera gärna men kom till ABB Arena och ge laget ditt stöd. Att bara sitta i sitt hörn och gnälla gör ingen jävel glad.

Så tycker jag. 

Ispremiär - Skills Competition 2016!

Så var det dags, igen. Den årligt återkommande ispremiären inför publik i ABB Arena. En intressant frågeställning för mig var hur publiktillströmningen skulle bli denna gång. En viktig indikator på intresset hos oss Västeråsare efter vårens svarta rubriker kring föreningen. Då jag själv varit med vid alla tidigare tillfällen detta evenemang gått av stapeln kan jag med stor säkerhet fastslå följande: - Det var förre besökare än vid tidigare tillfällen! 

Gjorde ett försök till överslagsberäkning av antalet åskådare och min siffra stannade på runt 1000 personer. Givetvis med en viss felmarginal. Orsaker och anledningar till detta kan vara flera. Behöver inte enbart bero på att vi nu ställer en tämligen anonym trupp på isen, eller, på vårens svarta rubriker. Finns naturligtvis en möjlighet att andra aktiviteter lockade mer just denna dag. Kanske var det blåbärskogen som lockade mer....

Oavsett detta faktum var det som vanligt en småmysig tillställning där vi besökare fick stifta bekantskap med årets trupp. Själv fick jag även möjlighet att nicka igenkännande till många besökare och byta ord och tankar med flera av dem. En skön familjär känsla. 

Passade även på att inhandla säsongskort. Kan väl inte påstå att formgivning och layout håller världsklass men skit är väl det. Nu är jag med i matchen. Nu kan säsongen starta! På onsdag är jag i Karlskoga för att följa mötet mot BIK Karlskoga. 

Evenemanget avslutades sedvanligt med autografskrivning för hugade spekulanter. Själv avstod jag . Lever fortfarande högt på den suspensioar jag fått av Johan Jonsson. Värd mer än alla autografer i denna hockeyvärld, banne mig. 

Hört på läktaren:

- Vilket uselt tempo de håller, ser ut som ett jippo!

- Öh, det är faktiskt ett, jippo!

Det mest dramatiska som skedde under detta event var nog när undertecknad tog ett felsteg på Södra ståplats och höll på falla ned från läktaren! Jävla trappsteg. Man glömmer tydligen. Där kunde säsongen tagit slut. Turligt nog är man fortfarande förhållandevis smidig trots åldern och kunde elegant rädda upp situationen. Inte ens ett blåmärke!

Kan man då summera några som helst intryck av spelarnas insatser på isen? Svårt, mycket svårt. Noterade dock att:

- Jonte Berg gjorde mål i ett friläge!

- Johan Jonsson visade offensiva kvaliteter med matchens dragning och mål!

Matchen mot BIK Karlskoga på onsdag kommer säkerligen ge besked om både det ena eller det andra. Även om det bara är den första av flera träningsmatcher kommer flera spelare behöva bevisa en hel del redan där.  Ur det perspektivet är detta en perfekt första match. Överlever man BIK Karlskoga borta i en försäsongsmatch så överlever man det mesta. Tänker då speciellt på alla nya spelare som ännu inte spelat i Nobelhallen. 

Det om detta....

Använda spelare på rätt sätt...

Det lönar sig att hänga på sargen vid träningar. Då och då snappar man upp lite intressant information. Det kan komma från anhörig till spelare, vänner, eller andra. Ibland kan det man snappar upp vara den sista pusselbiten i ett rykte som florerat. Man får något bekräftat. Att det som lät så dumt och tokigt faktiskt visade sig vara korrekt och riktigt.  

Ett sådant exempel gäller Nick Sorkin som blev en uppskattad spelare hos mången supporter. Trots en lång startsträcka innan han hittade rätt i spelet blev han en förhållandevis lyckad värvning. Inte alls i paritet med tidigare spets men helt okey. På Gurkburken har jag sett supportrar som gärna ser honom i vårt lag igen. Det har till och med talats om någon form av insamling för att stötta detta. Detta är något som inte kommer att ske. I alla fall om ledare i föreningen får bestämma. Anledningen är enkel. Sorkin var tydligen inte lika professionell på sidan av isen som på densamma. Något som vi supportrar ofta har väldigt lite insyn i. 

Nu till något annat. Jag undrar lite i mitt stilla sinne om våra nuvarande tränare vågar bryta lite mönster. Tänker på våra backar och deras kvalifikationer. Vi har tre rutinerade backar och därutöver nytt och mer ungt och oprövat. Vilka roller kommer delas ut? Ta Johan Jonsson som exempel. I stort sett alla ser honom som en utpräglad defensiv back. Men är det riktigt sant? Speciellt till denna säsong anser jag att man behöver vända på varje möjlighet. Hitta styrkor där de finns. Använda allas potential på rätt sätt. Jonsson har tidigare, bland annat i Södertälje, haft en betydligt större roll. Där var det naturligt att han fick spela powerplay. I Västerås inte alls, närmast. Jag påstår inte att detta är den optimala lösningen men jag hävdar att Johans potential är större än att bara ses som en ren defensiv back.

Linus Svedlund har ett fruktat bra slagskott. Hur kan detta nyttjas! Trots sin ringa storlek har jag med egna ögon sett när Linus tränat direktskott efter ordinarie träning. Kan Linus bli den skytt från blå som kommer behövs? Det vore spännande!

Våra centrar. Hur bra tekare är de? En nog så viktig frågeställning. Ett genomsnittligt byte för en kedja rör sig om 40-50 sekunder. Måste man börja bytet, efter förlorad tekning, med att jaga puck i 30 sekunder finns inte mycket krut kvar när pucken väl är vunnen. Tekningar kommer bli än mer viktiga denna säsong. Sanna mina ord!

Inför flera säsonger har det ofta räknats centimeter och kilo på våra spelare. Hur stora och tunga de är. Visst är det bra med tyngd men faktum är att förmågan att förflytta sig över isen väger tyngre(!). Ser man på vår uppsättning av backar till denna säsong är det just den egenskapen vi får nyttja. Rörlighet.  Att hinna med sina motståndare, vara på rätt plats i rätt  tid, är en mycket god egenskap. Kan bli hur bra som helst.

Min spontana känsla efter förmiddagens träning var att intensiteten skruvades upp minst 10%. Oerhört bra intensitet. Närmast matchtempo i övningar. Mycket kul att se.

Det om detta...

Seger mot serieledarna..

Omröstning

Västerås - Tingsryd 5-1
Vill börja detta inlägg med att citera mig själv från det inlägg jag skrev inför matchen mot Tingsryd:

"Vi vet alla att laget är försvagat av skador. Det är faktum. Detta faktum får däremot inte bli en ursäkt till att inte spänna bågen och verkligen försöka. Nu har alla spelarna i laget en unik chans att vinna tillbaka alla tvivlare ute i höstmörkret. Gå ut, kör som fan, ge allt ni har, och ni vinner oss tillbaka. Så enkelt kan det vara…"

 Tack Gulsvart för att ni gjorde precis som jag förespråkade. Tog vara på tillfället. Gick ut och bara körde. Så underbart att få se. En välkommen hälsning till oss tvivlare. Ett påtagligt bevis för att det finns potens tillräckligt trots det bekymmersamma skadeläget.

Man kan säga mycket om matchen som spelades under fredagskvällen i ABB Arena men jag väljer att fokusera på den kollektiva insatsen före de individuella prestationerna. Varför då då, kanske någon undrar? Jo, av den enkla anledningen att ishockey är ett lagspel där enskilda spelares prestation är summan av den kollektiva insatsen. Om inte lagspelet fungera fallerar även de individuella prestationerna. Så enkelt är det. 

Till skillnad mot många tidigare matcher denna mörka och stundtals dystra höst var det denna gång en väldig fart på spelet. Vi tog oss från zon till zon på ett snabbt och vägvinnade sätt. Kom till många bra avslut i gynnsamma lägen. Fick press på våra motståndare över hela isen. Höll ihop laget i alla tre zoner. 

Den avgörande skillnaden mot tidigare matcher var att nu lät vi pucken skapa tempot, farten, i matchen. Genom att släppa pucken tills spelare med fart som släppte pucken till annan spelare med fart rullade vi gång på gång upp Tingsryds försök till styrspel i mittzon. Det var inte alls lika mycket pucktransport från egen zon som tidigare. 

När vi väl kom in i anfallszon bibehöll vi farten i spelet genom att flytta runt pucken, istället för åka runt med pucken. Fler spelare blev involverade i spelet. Tingsryd hamnade ständigt på hälarna i egen zon och hade fasligt svårt att värja sig. Allt tack vare bra p u c k t e m p o! 

Jag hyste en oro att vi inte skulle orka hålla uppe intensiteten i tre perioder men min oro visade sig obefogad. Tack vare att alla spelare gjorde sitt jobb, tog sitt ansvar, fördelades belastning så att alla orkade i sextio minuter. Inte ens när Tingsryd gjorde några kraftfulla försök att sätta press mot oss i den tredje perioden vek vi ned oss. Härligt att se. Kollektivets insats är alltid starkare än enskildas prestationer. En självklarhet på många sätt men inte alltid så enkelt att få till stånd. 

Jag såg inte en enda spelare i Gulsvart som i något byte fuskade med jobbet. Tänk så enkelt det kan vara. Om alla gör sitt jobb, ja då vaknar lagmaskinen. 

Det fanns några andra saker som gladde oerhört. En sådan sak är vårt powerplay. Vi får utdelning igen. Efter en ökenvandring tidigare under en period börjar puckarna trilla in igen. Mycket bra! En annan sak är vårt boxplay. En spelform som vi behärskat närmast till fulländning de senaste säsongerna. Nu börjar även den spelformen ge utdelning. Utdelning i form av att vi inte bjuder våra motståndare på mål. Visserligen kunde Tingsryd göra ett mål i sitt powerplay denna kväll men det var mer frukten av ren otur från vår sida än skicklighet från Tingsryd. Man kan inte skydda sig mot all, tyvärr.

Ska jag lyfta fram något som var negativt blir det vår förmåga att dra på oss onödiga utvisningar. Så skedde även denna kväll. Utvisningar som togs pga ren frustration. Det är naturligtvis alldeles käpprätt åt skogen. Man får inte sätta sitt eget lag i skiten bara för att man inte kan ta en smäll. De dumheterna måste bort, genast!

Jag är fortsatt väldigt nöjd med Johan Jonssons återkomst i laget. Som vanligt syns han inte så mycket i spelet. "Gör bara sitt jobb!". Överlag spelade våra backar med bra marginal och närmast oklanderlig. 

Vad ska man då säga om våra motståndare Tingsryd? Tja, de såg lite mätta ut, om jag ska vara ärlig. De ville inte riktigt bjuda upp. Det var som om de åkte runt och väntade på att vi skulle dra ned på farten, åka av oss, för att därefter jobba sig in i matchen. Problemet var bara att vi gick fram till 4-1 innan så skedde. Då är det tungt för vilket lag som helst att försöka arbeta sig ifatt. Stundtals visade TAIF upp kvaliteter i sitt spel men denna gång alldeles för sällan. De var helt enkelt alldeles för uddlösa denna gång. 

Frågan man ställer sig nu är om Gulsvart kan ta med sig samma inställning till bortamatchen mot Björklöven på söndag. Kan man komma ut till match med samma glöd och intensitet, igen. Det är just det som är den stora frågan då vi tidigare haft uppenbara problem att hålla ångan uppe. Det vore en fröjd och njutning att få se ett Gulsvart som kommer ut med föresatsen att bara köra. Köra för allt vad tygeln håller. Jag håller tummarna för att så sker och räknar därmed in en ny seger under söndag eftermiddag redan nu...

När det gäller enskild spelarkritik så hänvisar jag till VLT. 

Swehockey

Nu åker vi ....

Johan Jonsson svarar..

Som bekant är vår förvarsgeneral Johan Jonsson borta från spel efter en olycklig "krock" vid sargen i matchen mot Leksand. Enligt vad jag hört, via omvägar, kan det röra sig om ett armbrott, handledsfraktur. Dock vet jag inte säkert. Bara det inte är det omtalade båtbenet. Oavsett detta så skrev jag några frågor som skickades iväg till Johan inför seriestarten. Dessa frågor och svar tänkte jag publicera här och nu.

Som säkert många förstått gillar jag Johan. En anledning till detta är att Johan representerar en spelartyp som alltid uppskattas högt av lagkamrater och tränare men sällan får rubriker av varken media eller supportrar. En spelartyp som måste finnas i varje framgångsrikt lagbygge. En spelare som utan knot eller gnäll gör sitt jobb i byte efter byte, match efter match, och håller en bra nivå hela tiden. En grundbult, helt enkelt. 

Frågor och svar med och av Johan Jonsson!

Var började du spela hockey? 

- Skultuna IS

Var du aktiv i andra sporter?

- Fotboll Innebandy

Varför blev du back?

- Det var mer en slump tror jag

Hade du, som många andra unga spelare, en dröm om att spela i dåvarande Elitserien eller  ännu högre upp?

- Ja absolut!

Hur gammal var du då du insåg att du faktiskt "kunde bli något" som ishockeyspelare?

När jag var 15 år

Roligaste, häftigaste, minnet från din tid som junior.

- Alla landslagssamlingar

Som många andra spelare har du vandrat runt i olika klubbar under din karriär. Har det funnits en plan med detta eller har det skett mer slumpmässigt var du hamnat?

- Det har varit lite både och. Vi hade några tuffa år med bl.a. konkurser andra omständigheter som man inte riktigt kan påverka.

Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? 

- Defensiv med bra förstapass

Vad tycker du själv är din bästa/viktigaste egenskap som hockeyspelare?

- Mitt lugn

Förra säsongen var en märklig berg och dalbana för oss supportrar. Det började illa, blev väldigt bra mot slutet, men slutade med ett rejält "magplask". Trots dubbla chanser snubblade hela laget till och missade chansen till SHL. Den stora frågan blir därför självklart hur man som spelare känner när slutsignalen går och man inser att det gick åt helvete?

 - Det blir ett kort svar: Enorm besvikelse

Det är visserligen lite tidigt men av alla de nyförvärv som kommit till är det någon som du redan nu tror kommer betyda extra mycket för lagets framgång?

- Alla är lika viktiga i sina roller

Vad är den "värsta" skadan du råkat ut för i din karriär?

- Hjärnskakning

Är det sant att du lovat avsluta din karriär som hockeyspelare i - Skultuna?

- Ja, om Jari(sportchef i Skultuna) hinner bli klar med parkeringen

Hur upplevde du den fina avtackningen av Marcus Söderkvist? 

- Den var mycket fin, kul för Marcus att få den uppskattningen

------------

Vad är din favoritmaträtt?

- Husmanskost

Vad lyssnar du helst på för musik?

- Stor variation där

Vad var ditt favoritämne i skolan?

- Idrott

Har du, trots din hockeykarriär, någon hobby på sidan om?

- Tyvärr inte

Gillar du att sjunga karaoke?

- Nej för fan

Är du duktig på att laga mat?

- Hyfsat

Var du en "pluggis" i skolan?

- Nej

Vilket fabrikat på skridskor föredrar du?

- CCM

Har du någonsin fått lägga en straff i ett avgörande läge i en match?

- Ja, i Timrå J-20

Är du duktig på att "fixa och laga" saker, kanske lite av en "Ernst"?

- Jag har inte tummen mitt i handen iaf

Gillar du att ligga och "bränna" på en strand om tillfälle ges?

- Bara det finns vatten i närheten så man kan bada

Hur många språk kan du göra dig förstådd på?

- Svenska, engelska

Bloggen tackar Johan för svaren och tillönskar honom ett snabbt tillfrisknande!

Men dra mig baklänges - defensive klippan skadad.

- Att bli skadad inför en seriestart!

Det är då som förgjort. Precis har jag skrivit ett inlägg där jag lyfter fram den backbesättning som ska begå seriepremiär om fredag mot Björklöven. Då, för knappt ett dygn sedan, kände jag mig trygg i båten. 

Johan Jonsson, Hampus Larsson, Juha Uotila, Andreas Borgman, Charlie Cook och Anton Mylläri. Backar som stod redo att bära laget i inledningen av seriespelet. Så går Johan Jonsson och blir skadad i sista träningsmatchen mot Leksand. Till råga på allt i en närkamp vid sargen med Viktor Mårtensson! Vad var oddset på det?

Den som är lite konspiratoriskt lagd kan säkert lyfta fram förra gången då Johan Jonsson, då i SSK, och Viktor Mårtensson drabbade samman i ABB Arena. Den gången slutade det med matchstraff och avstängning för Mårtensson och en hjärnskakning för Johan Jonsson! Ständigt denne Mårtensson, typ!

Det märkliga är att jag själv inte lade märke till att Johan Jonsson blev skadad! Plötsligt fanns han inte med på isen när laget kom ut till andra(!) perioden mot Leksand. Så kan det gå!

Och vad får nu detta för konsekvenser för laget, truppen, spelet, defensiven? Om detta vet vi inte mycket annat än att det självklart blir en del ommöbleringar i backparen. Vem ska nu gå in och göra det jobb som Johan Jonsson gör i match efter match? 

I vanlig ordning innebär "den enes död den andres bröd", om uttrycket tillåts. Nu får någon annan spelare i truppen chansen att spela och göra det på ett övertygande sätt. Kanske det var ödet som styrde händelserna denna gång. Som bekant kommer en ny back in i truppen under morgondagen då det nu blivit klart med inlåning av Jakob Andersson från Skellefteå. Kan han gå in rakt av och ta Jonssons plats? Den som lever får se.

Personligen lider jag verkligen med Johan Jonsson som drabbas av skada precis när säsongen ska dras igång. Måste vara rena öken. Som att boka en drömresa till Västindien men missa planet. Nu handlar det inte bara om att läka en skada. Det kommer utöver detta även behövas en viss tid för "inskolning" efter skadan innan Johan är tillbaka i gott slag. Bloggen önskar Johan ett snabbt tillfrisknande....

PS. Vill bara förtydliga. Skadan på Johan Jonsson var en ren olyckshändelse, vad jag förstått.

Så det så...

Vi pratar grundbultar...

"En grundbult eller grundskruv, är ett i betong ingjutningsbart skruvankare, det vill säga ett av flera fästelement som används inom byggbranschen. En sådan bult eller skruv kan användas för infästning av exempelvis en pelare eller en maskin till någon typ av fundament" [källa: wikipedia]

Till denna säsong mönstrar vi ett till stora delar nytt lag(igen). Inget ovanligt med detta. Till varje säsong brukar jag fundera över vilken, eller vilka, spelare som kommer få mer betydande roller. Spelare som själva tar på sig att vara ledare i sitt sätt att agera. Spelare som har den inneboende pondusen, kraften, som är nödvändig för att leda truppen i vått och torrt, i med och motgång. Spelare som går in till match och levererar byte efter byte, match efter match, på en jämn hög nivå.

Det är dessa spelare som jag anser vara grundbultarna i ett lagbygge, de bärande delarna, i en trupp. Utan dessa spelartyper saknar truppen en genuin ryggrad.

Här är de spelare som jag personligen anser uppfylla ovan nämnda kriterier och därmed får ses som denna säsongs grundbultar:

Johan Jonsson (alias: Jonas Johansson, John Jönsson, Johan Jonason)

Defensivt skicklig back som sällan får rubriker för sitt spel. En kille som gör sitt jobb i det tysta. En spelartyp som ofta glöms bort medialt. Hur kul är det att skriva om en spelare som "bara gör sitt jobb" i match efter match? För oss som har lite mer insikt i ett lagbygges mekanismer är denna spelartyp ovärderlig. Till denna säsong kommer  Johans stabila defensiva spel bli än mer avgörande för lagets totala framgång. En sann son av Skultuna. En defensiv - grundbult!

Stefan Gråhns (getingen i saften, myggan i tältet, finnen i röven)

Har under hela sin karriär varit samma typ av spelare. Hårt arbetande forward med fallenhet för att skapa irritation(mycket) hos varenda motståndare på isen. Som en mygga i ett tält en sommarnatt. Man försöker negligera(myggan/Gråhns) men vet att den/han när som helst, vid första obevakade ögonblick, kommer att sticka och orsaka både irritation, sveda och värk. En spelare som står upp för laget i vått och torrt. Är lika beredd att ge som att ta en smäll för laget. Genom sitt agerande banar han väg, motiverar,  övriga spelare i laget. En irriterande - grundbult!

Jonte Berg (eleganten, mustaschen)

En tränares dröm, vill jag påstå. Sällsynt laglojal spelare som tacksamt tar emot den istid som erbjuds och alltid gör det bästa av varje möjlighet. Är beredd att ta enormt defensivt ansvar likväl som han kan hota offensivt genom sin eminenta skridskoåkning. Täcker skott med samma självklarhet som andra borstar sina tänder. Kan användas i flera olika positioner i laget. Varje lag med ambition behöver en Jonte Berg, minst. En mångsidig - grundbult!

Gemensamt för dessa tre spelare är att de förväntas inte stå för någon större poängproduktion. Istället är det deras gemensamma insatser på isen som ska ge förutsättningar för andra spelare att kliva fram. De ska bana vägen, duka bordet, röja stigen, för andra. Ett lag må bestå av en drös kreativa och spelskickliga spelare. Utan spelare som gör det vardagliga hårda och nödvändiga jobbet  kommer kreatörerna inte att få utrymme att bli framgångsrika. 

Att bygga ett lag utan grundbultar är som att bygga ett hus utan väggar...

- Ha det gott till nästa gång...

Mellandagsmjölksishockey...

Det var då förbannat! Har hade jag bespetsat mig att få se ett frustande och taggat Gulsvart som stormade ut och fullständigt krossade, pulveriserade, gästande Karlskrona inför säsongens största publik. Av det blev intet. Inte för att vi var dåliga. Inte då. Mer för att vi inte var tillräckligt bra, på någonting, i denna match. Jag har oerhört svårt att sätta fingret på vad som fattades, men, något var inte riktigt på plats. 

Bara det enkla faktum att vi knappt skapade några riktigt farliga avslut mot KHK:s mål understryker att vi inte var med, på riktigt. 

Att KHK spelade som de gjorde kom inte som någon överraskning. Så här spelar de jämt. Varje match. Vi kan därmed inte skylla på någon form av överraskningsmoment från våra motståndare. Det som var lite tråkigt att se var att vi inte hade något riktigt bra motvapen, denna gång. 

Vi lyckades inte forechecka fast deras backar, vi klarade inte av att stänga av mittzon, men vi lyckades lyckligtvis allt som oftast att avvärja de flesta av deras attacker mot vårt mål. Däremot hade vi fasligt svårt att själva skapa spelvändningar. Det såg segt, långsamt, och omständligt ut i uppspelsfasen och KHK hann allt som oftast backa hem och ställa upp. 

Den enda formationen, återigen, som lyckades skapa lite tryck i anfallszon, checka fast pucken, var den utomordentligt hårt jobbande fjärdelinan. Den formation som är tänkt att vara en ren checkingline var därmed den bästa offensiva enheten. Detta är givetvis ett underbetyg till övriga formationer. Spelare som Jan Urbas, Fredrik Johansson, Mikael Frycklund, Broc Montpetit, med flera var sällsynt anonyma matchen igenom. Visst jobbade de hårt i sina byten men kreativiteten offensivt var som bortblåst.

Inför matchen var den stora frågan hur vårt powerplay skulle lyckas utan den fenomenale Conny Strömberg. Svaret blev att det funkade ganska ok. Målet som gjordes av Dustin Johner var lika vackert som någonsin tidigare. Denna gång elegant framspelad av Stefan Gråhns och Eddie Davidsson. Tyvärr lyckades vi bara göra ett mål i denna spelform trots fyra(!) försök. 

Det är rent av väldigt svårt att analysera gårdagens match. Arbetsinsatsen överlag var bra men det var framför allt udden, spetsen, drivet, i offensiven som lyste med sin frånvaro. Om detta sedan berodde på att KHK var skickliga på att avstyra vår offensiv eller om det var vi själva som inte kom upp i nivå, låter jag vara osagt.

Oscar Steen gjorde debut och det syntes att det saknas en del innan han kan bedömas på ett ärligt sätt. I sina första byten varvade han viss genialitet med rent usla ingripande. Allt beroende på ovanan med matchspel. Att hitta tajmingen är nu det viktigaste för den gode Oscar. När han väl gör det är jag övertygad om att han kommer bidra på många sätt. Sanna mina ord.

Defensiven finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Den var tillräckligt stabil för att vi skulle kunnat vinna matchen. I spelet fem mot fem släppte vi endast in två mål vilket är väl godkänt mot ett så spelskickligt lag som KHK. Vårt boxplay var lysande. Vi städade av sex boxplay där KHK hade fasligt svårt att komma till riktiga avslut. Dessutom gjorde Jonathan Bjurö några riktigt bra räddningar när skotten väl nådde fram till honom. 

- Men det var då själva den att vi skulle bjuda KHK på kvitteringsmålet! Innan det målet kändes det lite som om vi hade det berömda momentumet i matchen. Ett huvudlöst och nonchalant slarv av Nick Angell kostade kanske - matchen! "Mannen i de trasiga byxorna" tackade och tog emot och vispade in pucken under en helt ställd(!) Bjurö!

- Även KHK:s 2-1 mål föregicks av ett besynnerligt försvarsspel som utmynnade i att en helt fristående Alexander Bergström kunde skyffla in pucken bakom en övergiven Bjurö.

Vi blev väldigt hårt straffade för våra förhållandevis fåtaliga misstag i egen zon.

Om jag ska summera matchen:

Målvaktsspelet: Med beröm godkänd

Backspelet: Godkänd 

Defensiven: Godkänd

Offensiven: Underkänd

Boxplay: Med beröm godkänd

Powerplay: Godkänd

Matchens lirare:

- Jonte Berg (så han sliter åt alla håll och kanter i varje byte)

Bubblare:

- Mathias Bromé (om han bara kunde göra mål)

Bästa backpar:

- Johan Jonsson & Per Helmersson

Bästa kedja:
- Berg, Söderqvist, Bromé 

Bäst i publiken:

- Min kompis "Kepsen" (alltid lika balanserad)

Tack för mig, leverpastejmacka...