Eftertanke #8

Västerås - KHK 3-4

Där och då tog det slut. Så här i efterhand fick jag det bekräftat. Vi förlorade en match som vi egentligen ägde, dominerade, från första nedsläpp. Den match jag skriver om är naturligtvis match nummer tre i bäst av fem mot Karlskrona.

I matchminut 88(!) i den femte förlängningsperiod drog Per Helmersson på sig en utvisning för slashing. En utvisning som "kom från ingenstans" från domaren Andreas Harnebring. Det tog 53 sekunder i boxplay innan Karlskronas Joel Kellman drog iväg ett skott ur dålig vinkel som studsade på, i tur och ordning, Simon Fredriksson och Robin Jacobsson och förbi en helt ställd Jonathan Bjurö!

I det ögonblicket drog jag mig till minnes en annan händelse där en match avgjordes på ett liknande sätt. Givetvis var Karlskrona inblandade även då. Omgång 47. AIK mot KHK på Hovet. När klockan står på 59:53(!) skickar Filip Cruseman in kvitteringen till 2-2. Framför allt var det sättet som pucken letade sig in i mål som påminde. Filip befann sig bakom förlängda mållinjen, till höger om AIK:s mål, och tiden var på väg att rinna iväg. I ren desperation skickar han in pucken mot mål och får se hur pucken ändrar riktning på en AVSLAGEN KLUBBA och in bakom målvakten Robin Rahm i AIK:s mål. Ett mål som inte finns, helt enkelt. I den efterföljande sudden prickar sedan Alexander Bergström in 3-2 och KHK tar två poäng. Just de två poäng som gör att man senare tar sig till direktfinalen för spel om SHL.

Där och då kände jag att det var inte meningen att vi skulle vinna matchen. Att det inte var meningen att vi skulle klara av att vinna mot KHK och ta den efterlängtade platsen i SHL. 

Hur ska man annars kunna förklara att vi trots en enorm dominans under period tre och fyra där vi vann skotten med totalt 29-5(!) inte lyckades hitta en väg att få in segerpucken? Varför kunde inte vi hitta samma väg till framgång som KHK? 

Det pratas om att "tur förtjänar man" men hade vi inte slitit hårt nog för att förtjäna den lilla tur som kunde gett oss den åtråvärda platsen i SHL?

I den fjärde matchen, nere i Karlskrona, orkade vi driva spelet i en period innan det blev närmast soppatorsk för hela laget. KHK, som drog vinstlotten i match tre, kunde istället ånga på i ruset av den senaste vinsten. Jag inbillar mig inte för en sekund att det var orken, fysiken, som tröt för oss. Istället tror jag helt enkelt det var andra demoner som spökade. Jag tror helt enkelt att förlusten som kom i period fem, match tre, dränerade spelarna på allt för mycket energi. De klarade helt enkelt inte av att "komma tillbaka" efter den mentala käftsmällen. 

Av den anledningen var det oerhört olycksaligt att vi lyckades förlora första matchen i bäst av sju mot Rögle i ABB Arena. Vi hade 3-3 med några minuter kvar, drog på oss en utvisning, och Rögle gjorde segermålet. Känns scenariot igen? Ja, jag tänkte väl det.

Förlusten i första matchen mot Rögle var precis vad som inte fick hända....men det hände. Resten är, som man säger, historia!

Kunde något gjorts annorlunda inför match fyra mot Karlskrona eller match ett mot Rögle? 

En sämre insats gav KHK chansen...

Vad annat kan man säga om dagens insats? I de tre tidigare matcherna var det till största del vi som var det drivande laget. Visserligen började dagens match lovande men efter den första perioden tog kraften, energin, bensinen slut. Dustin Johner höll sig framme på en retur och kunde retfullt enkelt peta in ledningsmålet fram till 1-0 redan efter fyra minuter. Den första perioden genomförde vi på ett mycket bra sätt. Men, som sagt, sedan tog orken slut(!).

De omdisponeringar i formationerna som tränarna tvingats till pga Jan Urbas skada bar inte hela vägen. I vanlig ordning var den kollektiva arbetsinsatsen överlag klart godkänd. Däremot såg jag i dagens match betydligt fler enkla misstag av våra egna spelare. Vi drällde med puck lite överallt på isen. Fick ingen harmoni, inget flyt, i spelet.

I takt med att vi själva tappade takt och fart bjöds KHK in allt mer i matchen. När väl KHK började mala på hade vi inte mycket att sätta emot. Vi försökte hålla ifrån och hålla undan genom ett tätt försvarsspel men till slut slank det in en kvittering. Som lök på laxen smällde KHK in ett ledningsmål bara någon minut senare och matchen var över. Idag fanns det inte energi kvar i laget för en allvarligt menad slutforcering.

- Man kan med fog säga att KHK stal den förra matchen som spelades i ABB Arena. Idag vann de välförtjänt då de var det bättre laget.

Den besvikelse, den bitterhet, jag känner i skrivande stund är fundamental och betungande. För mig, och andra, som varit med de senaste femton åren, efter omstarten, och känt doften av avancemang ett flertal tillfällen är nog känslan bekant. Allt sedan vi gick upp i Hockeyallsvenskan har vi varit ett stabilt lag. Vi har oftast varit med i racet om spel i kvalserien. Några gånger har vi tagit oss dit. Jag som supporter har invaggats i någon form av naivt hopp om sportslig framgång. Något som ständigt grusats. Det är summan av alla dessa besvikelser som just nu gör sig påmind. 

Vi förlorade denna matchserie i match nummer tre. Så ser jag det. Den långa matchen satte sig inte bara i kroppen, utan även i knoppen. Visserligen fick KHK slita lika länge rent fysiskt men de åkte hem med en seger. En seger och därmed en otrolig positiv känsla som hjälpte dem att hitta ny energi.

- Det är viktigt att påpeka att jag inte är besviken över någon enskild spelares insats. Jag är tvärtom stolt över att laget kämpade så väl men föll med flaggan i topp.

Jag vill även passa på, i all enkelhet, att klargöra följande: - Det var inte domarinsatserna i vår matchserie som fällde avgörandet! 

Det som däremot påverkade matchutgången var vår egen oförmåga att göra mål. Gör man inte mer än sju(7) mål på fyra matcher, ja, då är det inte lätt att vinna!

Nu ska jag deppa några dagar innan blicken höjs mot nästa uppgift!

Ett stort grattis till KHK och lycka till i SHL!

Segra för Urbas, och Bergström friad...

Urbas - Bergström

Så kom då domen. Alexander Bergström friades. Den kollision som inträffade i senaste matchen mellan honom och Jan Urbas bedömdes som regelrätt. Alla är dock ense om att det blev en "olycklig" smäll. Något som Jan Urbas säkert är den förste att understryka.

- Själv har jag suttit och läst det regelverk som ligger till underlag för domarnas bedömning och ska jag vara ärlig blev jag inte klokare av det. 

Personligen tror jag att det som styrde utvecklingen mot denna friande dom var den omedelbara, instinktiva, bedömning som domarna gjorde på isen. En bedömning som de sedan höll fast vid även efteråt. Jag tycker att alla incidenter som renderar en allvarlig skada per automatik ska granskas i efterhand. Det skulle skapa någon form av praxis för domarna att luta sig mot. Om de har missat, missbedömt, en situation är det bra för alla parter att det görs en opartisk och rättvis uppföljning.

- Framför allt skulle vi slippa den typ av efteranmälning som nu skedde! Det var inte första gången och troligen inte den sista som ledare i den drabbade föreningen känner sig förfördelade!

När det gäller Jan Urbas gissar jag att han våndas dubbelt idag, skadad som han är. Kan inte delta när föreningens sportsliga framtid står på spel. Tvingas nu istället sitta framför TV:n och följa laget, sina kompisar. Han har snuvats på festen kan man säga....

- Det vore en nåd att stilla bedja om att vi lyckas vinna dagens match och dedikera segern till Jan Urbas.

För övrigt är jag drabbad av en elak influensa. Åt detta är inget att göra. Inte ens Disciplinnämnden kan påverka mitt hälsotillstånd. Av den anledningen gör jag naturligtvis ingen egen anmälan...

Det märkliga är att jag idag, just nu, känner mig aningen mer hoppfull än vad jag gjorde igår vid samma tid. Detta är en form av förbannelse, anser jag. Som supporter har man en enastående förmåga att ständigt lura sig själv. Man lyckas ofta se en strimma av solsken även när regnmolnen hänger tunga. 

Får vi bara en bra start på matchen, då jävlars...

KHK med ett ben i spenaten...

Har funderat en hel del över de tre matcher som nu spelats mellan oss och KHK i detta finalspel. Som jag tidigare konstaterat har det inte blivit som jag trodde. KHK har överraskat med att spela väldigt disciplinerat, packat ihop i mitten, tagit hem alla gubbar, och ställt upp med ett rätt lågt försvarsspel. Lite av samling vid pumpen, vill jag påstå. Om detta har varit en uttänkt strategi eller blivit en konsekvens  av hur spelet utvecklat sig kan jag inte sia om. 

I våra möten under serielunken spelade KHK lite annorlunda. Ofta lyckades de släppa puck till forwards som kommer med hög fart genom mittzon. Den fart de fick med sig bibehöll de och for runt som bålgetingar i vår zon. Visst försöker de nu också men känslan är att vi varit rätt duktiga på att läsa av deras spelvägar. Istället är det vi som i de flesta fall varit det spelförande laget och KHK har valt att backa av och hem. 

I de två första matcherna tog KHK ledningen och kanske var det därför de valde att spela lite mer avvaktande efter det. I den tredje matchen böljade spelet under den första perioden. Lagen böt chanser med varandra men det var vi som gjorde målen.

I den andra perioden, vid underläge 0-2, gick KHK tillbaka lite till sitt grundspel. Självklart tvunget då de var tvingade att kliva fram för att reducera och kvittera. Något som de också lyckades med. Men så hände samma sak igen! Efter kvitteringen började KHK backa av och spela mer avvaktande. Bevakade. 

När de dessutom lyckades ta ledningen i inledningen av den tredje perioden var det precis som om de bestämde sig för att sluta anfalla. Under grundseriespelet skulle de aldrig gjort på det sättet. Istället hade de öst på för att göra fler mål. 

Vad jag försöker komma fram till är att KHK: s tränare har lyckats väldigt bra med sin coachning av laget och sättet de spelar. Deras gameplan. Det känns som att de läst sönder oss. De vet att vår utdelning i spelet fem mot fem har varit besvärande mager hela säsongen och kanske kalkylerar med att kunna hålla undan genom ett lågt försvarsspel. Hålla undan och vänta på chansen till en eller annan snabb spelvändning.

- Om det är på det sätt som jag spekulerar i måste jag lyfta på hatten. Otroligt starkt att stå emot den spelmässiga dominans som vi  haft under de tre första matcherna.

Om vi vänder på det hela så finns det en annan sida, av myntet. Kanske är det vi som faktisk är så starka att vi tvingar KHK att spela som de gör? Det tråkiga är att om förhållandet är på det sättet är vi ändå förlorare. Vi har helt enkelt inte kunnat bryta med KHK:s försvar.

I matchen mellan tränarna leder just nu Hånberg på poäng mot Filander.

Ett stort aber för oss inför morgondagens match är naturligtvis avsaknaden av Jan Urbas. Det är inte bara en spelare vi tappar, vi tappar även den kedjekonstellation som varit drivande den senaste tiden. Det känns naturligtvis oroväckande. Jag ser inte riktigt vem som ska gå in på Urbas plats. 

Är vi då körda inför morgondagens match? Naturligtvis inte. Dock måste vi beakta att KHK är ett riktigt bra lag som just nu är fyllt av självförtroende. Får de luft under vingarna i inledningen av matchen kan det bli en mödosam resa för oss. Frågan är hur laget, spelarna, ska ställa sig om vi inför sista perioden ligger under med 2-3 mål! Ett skräckscenario för oss naturligtvis. Vår chans är att vi lyckas stå emot segerrusiga och adrenalinstinna KHK:spelare första tio minuterna och sedan ta r vi matchen därifrån. 

Jag är inte speciellt optimistisk inför drabbningen i morgon. Det finns flera anledningar till det. 

- Den första är målvaktsfrågan. Hur gör vi nu? Helt klart är att KHK:s spelare vet var de ska sikta på Jonatan Bjurö. Bjurö har INTE varit dålig men han har inte heller varit tillräckligt bra.

- Vårt boxplay har plötsligt börjat svaja betänkligt! Här måste vi upp till maximal prestation för att vara med i matchen.

- Powerplay har varit en stor besvikelse under denna matchserie. KHK har skickligt läst av vårt sätt och spela och därmed har vi blivit närmast handlingsförlamade. Den ryggmärgshockey de utövade tidigare i denna spelform är nu ersatt av ett trevande och sökande. KHK:s spelare hinner hela tiden förflytta sig och stå i skottlinjen. 

- Avsluten. Visst, vi har lassat in puckar mot mål. Som aldrig tidigare denna säsong. Men, vad är det för avslut? Vi får väldigt sällan komma in i slottet och skjuta. Där har KHK effektivt bommat igen. Istället tvingas vi ta avslut från sämre vinklar och då blir det mest plockpotatis.

Det är med andra ord en mangrann uppgift vi står inför. Vi måste vara bättre än KHK i alla dessa spelformer för att förlänga denna matchserie till en femte och avgörande hemma i ABB Arena på torsdag!

Jag tror vi gör en ny bra insats men torskar med 1-3. Sista målet i tom bur!

Torsk igen mot KHK!

Efter dagens match är jag matt. Matt och slut. På alla de sätt. Någonstans under hela matchen satt en liten elak gubbe på min högra axel som hela tiden viskade att "det kommer gå åt helvete". Något som jag försökte negligera in i det sista. Men i takt med att vi fortsatte att missa målchans efter målchans började till och med jag misströsta på allvar. 

Matchen började annars bra målmässigt för oss denna gång. Det var lite svängdörrar på isen under första perioden och båda lagen bjöds härliga lägen att göra mål. Dock var det bara vi som lyckades. Robin Jacobsson och Jonas Emmerdahl blev målskyttar. Trots en defensivt rätt svajig förstaperiod vann vi denna med 2-0. Det kändes bra.

Den andra perioden var inte gammal då KHK bjöds möjligheten att reducera. Ett lågt försvar gav KHK:s Joel Kellman chansen att åka in i slottet och testa skott. Ett skott som blockerades av Per Helmersson men inte bättre att Kellman fick tillbaka pucken och kunde skjuta en gång till. Lite signifikativt för KHK under denna matchserie. Precis rätt medstuds. 

Inte blev det muntrare när samme Kellman lite senare fick ett pass och snärtade in pucken i Bjurös högra kryss. Ett skott som togs i all hast runt(!) en försvarande back som istället för att spela blad blad och ta bort skottet försökte täcka, på något vis. Summan av det hela blev att Bjurö troligen överraskades av skottet. Snyggt var det i all fall. Spelmässigt var den andra perioden förhållandevis jämn.

Om man nu trodde att vi skulle komma ut i tredje och ta kommandot så trodde man, fel. Redan efter elva(!) sekunder åkte sig Niklas Lihagen fram till ett läge och hängde in pucken i bortre krysset. Ett mål som kändes, så där. Nu är inte jag någon expert, men, jag tycker att Bjurö ska ta det skottet alla dagar i veckan. I mina ögon såg det aningen billigt ut. Men, vad vet jag? Det kanske var en liten touch på försvarande backs klubba som försvårade det hela för Bjurö?

Efter KHK:s ledningsmål blev det spel mot ett mål. KHK:s. Vi tryckte på, och tryckte på, och tryckte på, men det var som förgjort. Broc Montpetit bröt sig fram och sköt ett stenhårt skott i ribbans underkant och ut. Detta på tal om med och motstuds! Men, under över alla under, när det var knappt två minuter kvar knäppte Robin Jacobsson iväg ett skott som, naturligtvis(!), träffade stolpen. Men denna gång hade vi tur då pucken därefter träffade Galbraith och rullade in i kassen. Kvitterat!

Matchen gick till förlängning och någonstans där började detta inlägg. Den fjärde perioden var en enda lång dominans från hemmalaget. Skotten vanns med 15- 3. Lägg därtill den tredje periodens 14-2. På två perioder vinner vi skotten med 29-5 men gör ett(1) mål! Det är naturligtvis alldeles utomordentligt uselt! 

Den femte perioden fortsätter med viss dominans från vår sida men KHK sticker upp med några anfall som avslutas med knepiga avslut. Så kommer en situation som blir avgörande. Per Helmersson tar en utvisning för slashing och KHK får ett pp. Ett pp som de inte får någon ordning på. Men vad gör väl det? Har man en spelare i laget vid namn Kellman så är det bara att ge honom pucken. Kellman gör just det man ska göra. Han gör mål. Ett skott som studsar först på Simon Fredrikssons benskydd, vidare ned på Robin Jacobssons skridsko, och därefter förbi en helt överspelad Bjurö! Hur var det man sa nu igen? Jo, ett bra lag har flyt!

Matchen över. Game over. Tilt. Tomhet. Förtvivlan. Modlöshet. Allt på en gång. Återigen hade vi genomfört en match mycket bra spelmässigt och återigen hade vår inkompetens att göra mål slagit oss själva hårt i ansiktet. Denna gång som en riktig käftsmäll.

Att komma och yra om orättvisa kan man göra om man har den västen på men sanningen är krass. Det gäller att göra flest mål. Idag gjorde KHK fyra och vi tre. Då förlorar man. 

Jag noterar krasst följande: 

- Målvaktsspelet är bra, men inte tillräckligt bra.

- Defensiven är bra, men inte tillräckligt bra.

- Offensiven är väldigt bra, men vi är alldeles för ineffektiva.

Är det inte lite av ödets ironi att KHK slår oss med våra egna medel i denna matchserie! Vi gick in i detta matchspel med stämpeln på oss att spela mer tillbakadraget, lite tråkigt, och förlita oss på en stark defensiv, ett bra målvaktsspel, för att sedan nyttja spelvändningar!

KHK förväntades köra på med fart och fläkt med sin offensiva charmhockey. 

Sanningen är att scenariot i alla tre matcherna varit närmast det omvända. Det är KHK som backar hem och försvarar medan  det är vi som stormar fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Skumt! Vem hade förväntat sig det?

Är det möjligtvis detta som sätter myror i huvudet på våra spelare och ledare? Hade man inte räknat med detta scenario att vi skulle vara det spelförande laget? Inte vet jag, det är då säkert.

Kan man vända på detta inför match nummer fyra? Kan vi spela annorlunda? Backa av med styrspel, låta KHK komma in i vår zon, boxa ut dem längs sargerna. Sedan försöka slå om med spelvändningar när vi har bra lägen. Om inte, backa hem och vänta. 

Oavsett vilket så är goda råd dyra nu. En match på tisdag som vi måste vinna. Frågan är bara hur i hela friden vi ska bära oss åt.....

När det gäller incidenten med Jan Urbas tänker jag ta detta i ett alldeles eget inlägg under måndagen.

Återigen tvingas jag gratulera KHK till en seger. Det är då själva fan!

Torsk i Tallin...

KHK - ett plastlag?

Det blev ingen seger mot KHK i dagens match. Till detta var vi för uddlösa, tyvärr. Spelmässigt anser jag, enögd som få, att vi varit snäppet bättre i spelet fem mot fem i två matcher men haft förbaskat svårt att omsätta chanser i mål. Däri ligger problematiken. Vi känns större, tyngre och starkare i de flesta moment av spelet, men spetsen, den viktigaste komponenten, saknas. Låt mig exempelgöra:

1. Målvaktsspelet

- Bjurö är bra, men, står inte på huvudet och räddar omöjliga puckar!

1-0 till KHK i denna gren

2. Boxplay

- Idag var vi mer än lovligt givmilda, veka, i vårt boxplay. Vi gick helt enkelt bort oss alldeles för enkelt. I vår iver att sätta press gjorde vi detta utan understöd. Inte bra. 

1-0 till KHK i denna gren

3. Avsluten

- Vi har under två matcher skapat mängder med avslut mot Galbraith men kvalitén har varit för dålig!

1-0 till KHK i denna gren

4. Powerplay

- Vi är totalt sönderlästa av KHK i vårt powerplay. De krymper ihop boxen framför eget mål och låter oss spela runt runt. Vi kommer inte fram med skott som fastnar på spelare i skottlinjen. Vi kan inte söka pass in i slottet ty där står fyra KHK-spelare och vaktar. Här krävs ett omtag. Nya idéer.

1-0 till KHK i denna gren

5. Spelet fem man mot fem.

- Vi gjorde överlag en mycket bra arbetsinsats, som vanligt, i spelet fem mot fem. Stundtals fick vi ordentlig press mot KHK. Det var bara under delar av förstaperioden som KHK tilläts styra spelet i denna spelform.

1-0 till Västerås i denna gren

Summerar man dessa viktiga spetskompetenser så vinner KHK dagens match med 4-1. 

Tittar man på tekningar och puckinnehav så vann vi den matchen. Detta är dock en klen tröst då vi inte kan omsätta alla våra chanser i mål.

Det är lite ironiskt att den spelform som burit oss, och räddat oss, under hela säsongen plötsligt gått i stå. Tänker naturligtvis på vårt powerplay. KHK:are har anklagat oss för att "bara göra mål i pp". Idag stod de själva för den bedriften! Lite dubbelt ironiskt då jag inte tycker KHK:s powerplay var speciellt bra idag heller! Men, gör man tre mål i denna spelform gör man naturligtvis saker som är bra...

Som vanligt tycker jag inte det finns mycket att klaga på då det gäller den kollektiva laginsatsen. Laget gjorde överlag en fullt godkänd insats. De ska ha all heder av detta. Däremot känner jag självklart en besvikelse över att våra forwards haft så förbaskat svårt att hitta nät. I bedrövelsen stund inser jag dock att trägen vinner. Det handlar helt enkelt om enkel matematik. Skjuter man tillräckligt många skott så kommer man till slut få utdelning. Det sämsta som kan hända för våra forwards just nu är att de slutar ta avslut. Att de letar efter ett bättre läge. Då, men först då, är vi riktigt illa ute. Receptet är naturligtvis att peppra på med skott som tidigare och hoppas på en och annan snedstuds eller styrning. Mer behövs nämligen inte...

För övrigt älskar jag verkligen denna form av matchspel. Äntligen är det på RIKTIGT! Varje delmoment på isen är verkligen en riktig kamp. Alla spelare markerar revir i vid varje spelsekvens. Ingen vill vika undan. Fantastiskt underhållande.

En delikat fråga till match nummer tre är om vi ska fortsätta med Bjurö i målet? Han har absolut inte varit dålig, men, att kasta in Jonas Fransson i kassen kan vara ett vinnande drag. En revanschsugen Johan Fransson som kommer in och spikar igen kan vara precis vad vi behöver för att få lite extra energi!

- Idag vann Karlskrona välförtjänt då de var bättre än oss i de avgörande momenten. Inte mer att säga om det.

Nu laddar jag om för en ny fantastisk match på söndag. 

Seger mot KHK..

Vad ska han tro inför nästa match?

Som någon säkert noterat skriver jag inte inlägg med samma frenesi som tidigare på bloggen för tillfället. En anledning till detta är den anspänning man lever i för tillfället. De sista veckorna har inneburit massor av anspänning då Gulsvart spelat "avgörande matcher" i parti och minut. Det har varit kniven mot strupen allt sedan den olyckliga hemmaförlusten mot Timrå i omgång 45. En förlust som innebar att vi tappade mark mot Malmö och KHK som fortsatte att vinna. I omgången efter mötte vi Rögle och stod länge avklädda och närmast förnedrade på isen. En ny förlust stod för dörren och avståndet upp till våra konkurrenter tycktes växa än mer. Då kom ett av denna säsongs flera mirakel. Under matchens sista 10 minuter hämtade vi in 0-4 till 4-4 och lyckades stjäla en poäng. Så här i efterhand kan jag konstatera att den vändningen betydde så mycket mer än bara en poäng. Den poängen gav laget just den energiboost som behövdes för att på allvar ta upp jakten på en finalplats. Eller vad sägs om dessa resultat i de följande omgångarna:

Mora -Västerås  0 - 2

Karlskrona -Västerås 2 - 1 (förlust i sudden)

Västerås - BIK Karlskoga 3 - 2

Västerås - Malmö 3 - 2

AIK - Västerås  2 - 3

Västerås - Björklöven 5 - 3

Efter vändningen mot Rögle spelar vi av de sista sex omgångarna utan förlust vid full tid. Vi plockar 15 av 18 möjliga poäng. Där någonstans började jag verkligen tro att vi skulle kunna vara med i kampen och SHL-platser. 

Nu har vi följt upp denna fina svit med att vinna första matchen i bäst av fem mot erkänt starka Karlskrona. Detta inför en kokande hemmaarena utan att spelarna drabbats av det återkommande syndrom vi sett tidigare säsonger. Ni vet vad jag menar, tror jag. För första gången på många år ser jag ett lag, ett kollektiv, som går ut på isen i avgörande lägen utan att darra det minsta på manschetten! Först hemma mot BIK, sedan Malmö, och när det till slut skulle avgöras mot ett vilt kämpande Björklöven. Det var inte lätt, men, vi vann varje match. Vid varje tillfälle lät jag mig imponeras över lagets enorma tillit till sig själva. Underbart!

När det gäller vår insats mot Karlskrona under onsdagskvällen vill jag beteckna insatsen som - solid! På annat sätt kan jag inte beskriva det hela. Det är nästan utan undantag den samlade kraften hos varje enskild spelare som just nu bär laget fram till seger efter seger. Ingen spelare faller ur ramen. Alla tycks prestera i paritet med sitt maximum. I och med att alla spelare håller en sådan jämn och hög nivå skapas utrymme för enskilda spelare att kliva upp en nivå till. Tänker på en spelare som Nick Angell. I takt med att spelare runt honom börjat prestera allt bättre har han själv höjt sitt spel minst två klasser. Det syns som om han blir inspirerad av sin omgivning, helt enkelt. Jag måste erkänna att Nick just nu spelar på en nivå som jag inte förväntat mig. Vilken skillnad mot tidigare under säsongen då Nick pendlade mellan godkända till rätt usla insatser. Nick är helt enkelt väldigt, väldigt, bra just nu.

Man ska dock komma ihåg att det räcker inte med att några enstaka spelare plötslig höjer sin nivå. Det har vi sett allt för många gånger tidigare. Framgången idag bygger helt och hållet på ett oerhört starkt kollektiv som ger utrymme för enskilda spelare att briljera lite extra.

Ta bara en spelare som Jonte Berg. Kolla hans kolumn för mål och assist. Inte mycket bling där inte. Inte mycket att hänga i julgranen när man ska skriva sitt CV.  Samma sak med Mathias Bromé. Tittar man däremot vad de tillför i match efter match för laget så blir bilden helt annorlunda. Det är just spelare som Berg och Bromé som bidrar till att kollektivet blir så oerhört starkt. Killar som tar den roll de får och ger 100% varje gång de går in på isen.

Det är lätt att glömma alla de spelare som utgör grundbultarna i ett lagbygge. Det är så mycket enklare att premiera de spelare som petar in ett avgörande mål. Det är oftast målgörarna som får alla stora rubriker medan "brunkarna", "vattenbärarna", får framleva sitt liv i medieskugga.

Det enda som "oroar" mig inför vårt fortsatta finalspel mot KHK är vår oförmåga att göra mål på alla de chanser som skapas! En tendens som varit tydlig både under säsong och nu under de senaste omgångarna. Vi belönas väldigt sällan med "skitmål". Även vårt powerplay har mer att önska. Så länge vi inte gör mål i pp kan det inte få godkänt.

Jag tar inget för givet men min spontana känsla är att KHK kommer tvingas spela på absolut topp i kommande matcher för att kunna rubba oss. Vi tycks hittat en metodik i hur vi ska bemöta deras sätt att spela. Det skulle inte förvåna mig speciellt mycket om vi lyckas vinna nästa match. Vi ser just nu lite tyngre och homogenare ut som lag, helt enkelt!

Jonathan Bjurö hade ingen lätt uppgift mot KHK. Fick tidigt kapitulera för ett skott och fick därefter mest stå och titta på i långa stunder. En otacksam uppgift för en målvakt. Han fick aldrig möjlighet att revanschera sig för detta insläppta mål. Kort sagt blev det till en match där han hade allt att förlora. KHK fick endast iväg sexton(!) skott mot mål under hela matchen och det är inget som håller en målvakt varm, precis. 

Nu går vi för andra raka...

Förlust, igen...mot KHK

Karlskrona - Västerås 2-1 (sudden)

Jag hade inte så stora förväntningar inför kvällens match. Visst, toppmöte och "seriefinal" men med tanke på vårt spel den senaste tiden var jag smått orolig. Vi vann borta mot Mora i föregående omgång och det var starkt, och det tackar jag för. Återigen var det dock vår defensiv och målvaktsspel som lade grunden till den segern. Vår offensiv var däremot inte bländande.

Med matchen borta mot Rögle i färskt minne fanns det fog för min oro inför dagens match. Då var vi inte med i matchen de första femtio minuterna. Rögle dominerade det mesta och utförde det bästa. Själva var vi lite av statister. Med underläge 0-4 tio minuter in i sista perioden var det packat och klart för hemfärd utan poäng och skammens rodnad på spelarnas kinder. Men så hände det som händer då och då i ishockey. Vi lyckades med flyt, tur och visst mått av skicklighet göra fyra snabba mål och ta matchen till förlängning. Den blev dock mållös och Rögle kunde sedan vinna matchen via straffar. Som matchen gestaltade sig är jag oerhört nöjd med denna ynka pinne vi fick med oss hem.

Idag fick vi åter vända hem med en ynka pinne. Denna gång är jag dock väldigt besviken över det magra poängutfallet. Speciellt med tanke på att vi bjöds chansen, i sudden, att avgöra matchen till egen fördel via ett powerplay. Tyvärr fortsätter vårt spel i powerplay att gäcka oss. Den spelform som tidigare räddat oss i många jämna matcher var idag tröstlöst uddlöst i både form och utförande. Närmast mål i den spelformen under matchen var Nick Angell som träffade stolpen. Men i allt övrigt är det otroligt fina spel vi tidigare visat upp i pp som bortblåst. Det känns lagom bra att detta händer när vi behöver det som allra mest. 

- Jan Urbas makalösa måltorka håller i sig. Idag, i slutet av andra perioden, i ett powerplay, blev han elegant frispelad i slottet och skulle "bara lyfta in pucken" i tomt mål. Inte ens det lyckades han med. Precis i skottögonblicket hann en KHK:spelare lyfta lite, ytterst lite, på hans klubba, vilket gjorde att han totalmissade chansen...

Erik Andersson gjorde första målet i matchen. Ett mål av ett annorlunda slag. Han bokstavligen lobbade in pucken bakom en förvånad målvakt! Ett avslut träffade "någonstans" och fick pucken att sticka rakt upp i luften, cirka 3-4 meter, innan den ramlade ned i ryggen på målvakten och in i mål. Stort tack till domaren som såg pucken och därför inte slentrianmässigt blåste av för blockering. Något som händer alldeles för ofta. 

- Detta hände iofs strax efter vårt ledningsmål. Domaren Jarnebring blåste för målvaktsblockering trots att pucken gled fram och var spelbar bakom Patrick Galbraith´s  rygg. 

Första perioden var godkänd spelmässigt ur ett Gulsvart perspektiv. Vi kom upp i banan och lyckades göra rätt avvägningen i vår forechecking. Något som skapade problem för KHK:s backar. Vid flera tillfällen kunde vi snappa upp pucken och skapa chanser mot deras kasse. Skotten vann vi med 8-3 första perioden vilket vittnade om att vi höll bort KHK:s offensiv på ett bra sätt.

Om den första perioden var godkänd spelmässigt var den andra mer att likna vid ett bottennapp. Vi tappade puck i egen zon, i mittzon, i anfallszon och troligtvis även i eget avbytarbås. Vår offensiv var lika samspelt som den politiska ordning som just nu styr detta land. En "röra" helt enkelt. Ambitionen fanns naturligtvis men utförandet hade mycket i övrigt att önska. Det var inte ett spel att gå till val med, kan jag säga, ur ett politikerperspektiv. Naturligtvis lyckades KHK hitta ett genomspel och kvittera. Ett skott som faktiskt styrdes lite av täckande back och helt ställde Fransson i målet. Vad var det vi sa om att "bra lag har flyt" nu igen? Minns gärna KHK:s kvittering mot AIK senast. Skotten slutade 10-11.

I den tredje perioden klev vi på lite mer över hela banan och gjorde spelet jämt ute på isen. Dock hade vi fortsatt väldigt svårt att ta oss fram till några riktigt heta lägen. Inte ens när vi fick chansen i ett powerplay lyckades vi hota riktigt. Vi vann skotten i sista perioden med 13-5. Ett bevis för att vi lyckades bättre med vårt defensiva arbete över hela isen. KHK hade fasligt svårt att hitta fram till mål med några avslut. Oerhört tråkigt att vår stabila defensiv som städar undan så bra inte belönas med att forwards förmår att peta in några puckar.

Matchen gick till förlängning och som jag skrev inledningsvis slarvade vi bort chansen att vinna denna match. Istället kom, naturligtvis, KHK fram med ett avslut i slutsekunderna och kunde vinna matchen. En situation som egentligen aldrig hade behövt uppstå. En av våra spelare skulle bara "frysa" pucken vid sargen sista sekunderna av sudden. Det gick inte så bra. Alexander Bergenström lyckades fippla fram pucken till Joel Kellman som gjorde avgörande målet.

Sammantaget en match som inte alls levde upp till epitetet toppmatch. Kanske var det digniteten på matchen som påverkade spelet. Det såg lite låst och krampaktigt ut från båda lagen. Inget av lagen spelade som ett topplag, helt enkelt. Karlskrona är ett bra lag och har för tillfället ett ruskigt medgångsflyt. Trots att de inte skapade många målchanser vinner de matchen/er. Ungefär samma scenario som i deras match mot AIK på hovet senast.

Det finns två saker, eller tre, eller fyra, som oroar mig just nu:

- Powerplay funkar inte alls (gör man inga mål fungerar det inte).

- Våra "stjärnspelare" är iskalla.

- Vårt offensiva spel fem mot fem är för uddlöst (vi gör för få mål).

- Vi har ingen formation som bär laget just nu (ommöbleringarna har inte skapat fler fungerande kedjor)

Det som är bra är:

- Backspelet

- Målvaktsspelet

- Boxplay

- Det hårda kollektiva arbetet

Martin Filander måste redan till nästa match ställa minst två kedjor på isen som åtminstone visar en antydan till samspel. Idag, och allt för många matcher på slutet, har det synkat allt för dåligt i offensiven. Det blir allt för mycket "egen pucktransport" istället för understöd. 

Ska vi då kasta in handduken när det gäller topp två? Ja, säger jag, om vi inte hittar tillbaka till ett bättre offensivt spel och bättre spets i vårt powerplay. Det är tyvärr en realitet..

Nu väntar nästa ödesmatch...

Nödvändig seger mot Mora..

Mora - Västerås 0-2

Enligt rapporter från matchen i FM Mattson Arena gjorde vi återigen en "lagom" insats. Så lagom att den gav seger och tre poäng. En arbetsseger ånyo, kan man uttrycka det. Laget tenderar allt mer till att bli samma typ av segermaskin som med Fagervall vid rodret. Det är vår defensiv som bär oss. Det är två bra målvakter som turas om att rädda oss kvar i matcher. Det är ett riktigt bra boxplay som reder ut prekära lägen i matcherna.

Däremot fortsätter spelet, fem mot fem, att gäcka oss. Det vill sig inte riktigt. När nu även vårt tidigare så framgångsrika powerplay börjat svikta känns det än mer lite oroande. Det återstår bara några få omgångar av serien där alla matcher är av vinna-eller-försvinna-karaktär och det hade varit önskvärt att våra formationer varit mer samkörda. Nu är det fortfarande ett sökande efter rätt konstellationer. Inte så bra.

Det är då en faslig tur att backspelet, som tidigare under hösten såg aningen svajigt ut, numera rätat upp sig markant. Under säsongens gång har vi av och till fått till spelet, det stora offensiva spelet över hela isen, på ett hyggligt sätt. Men då och nu så hackar det fortfarande. Det är inte optimalt. 

Frågan är hur våra tränare ska hinna hitta uppställningar som ger maximal prestanda. Fortfarande känns det som om Jeremy Williams inte kommer riktigt till sin rätt. Jan Urbas sliter och åker men kommer inte till så många avslut. Broc Montpetit men sin eminenta skridskoåkning och klubbteknik borde kunna utmana och skapa mer. Kort sagt är spelarpusslet ännu inte färdigt. Jag avundas inte våra tränare som vet att tiden håller på att rinna ut. Redan på onsdag står laget för en ny utmaning då man tar sig an Karlskrona på bortaplan. 

Man tackar dock och bockar för en viktigt bortaseger. Mora är alltid Mora och man vet aldrig vad som väntar i möten med dessa dalkarlar. Ibland är de riktigt bra, ibland inte alls. Hur de spelade idag vet jag inget om men det viktiga var att vi vann...

Kul att Marcus "Slangen" Söderqvist fick hänga en kasse. Det har han gjort sig förtjänt av. Det får gärna komma mer när han nu spräckt nollan, så att säga.

0-1 (EQ) VIK 12. Johansson, Fredrik (13)

9. Urbas, Jan

83. Johner, Dustin

0-2 (EQ) VIK 82. Söderkvist, Marcus (1)

19. Andersson, Erik

Såg förövrigt matchen mellan AIK och KHK under eftermiddagen. AIK stretade på bra och ledde välförtjänt med 2-0. Detta trots att man spelade flera powerplay utan att kunna utnyttja detta till mer än ett mål. Bland annat spelade de 5 mot 3 i nära två minuter utan att skapa att vettigt avslut. Riktigt dåligt. Självklart straffades AIK för detta innan matchen var över. KHK kunde reducera och kvittera. KHK:s kvitteringsmål var något utöver det vanliga. Ett ickemål, kan man säga. Ett pass från sarghörnet in framför mål som ändrade riktning och gick in bakom en ställd hemmamålvakt. Ungefär lika märkligt som när Oskarshamn lyckades kvittera till 2-2 i matchen mot oss. Även då slängdes pucken in från ett sarghörn och det hela slutade med att vår egen back(!) elegant slog in pucken i mål!

Bra lag har flyt, brukar man säga. Detta gällde inte i vår hemmamatch mot Timrå senast. Trots spel mot ett mål sista perioden lyckades vi inte få in en kvitteringspuck. Så var det med den teorin.

Å andra sidan gick allt in sista tio minuterna borta mot Rögle senast. Det kanske jämnar ut sig.

Nu är det bara att ladda om inför nästa match...

Nu kör vi, Rögle, KHK, BIK Karlskoga, Timrå och lite annat..

Ett onödigt långt uppehåll just nu i Hockeyallsvenskan. Efter vår senaste match där det blev förlust mot Timrå känns det extra surt med denna väntan. Ett lag är aldrig bättre än sin senaste insats, brukar man säga. Vår insats mot Timrå var lite vissen. Som om bränslet, bensinen, var uppblandat med vatten. Vi gick inte på all cylindrar, kort sagt. Nu är det ingen panik att förlora en enstaka match bara vi snabbt tar oss upp i vinnarcirkeln igen.

Se bara på BIK Karlskoga som briljerade genom att vinna otroliga fjorton raka matcher för att efter detta förlora fem(!)i rad. Västerås, Malmö, och Karlskrona är de lag som har jämnast form. Vi tappar lite poäng då och då men det blir övervägande vinster. Tre stabila lag som plockar poäng i en jämn strid ström. Frågan är om alla tre lagen även fortsättningsvis kommer hålla samma nivå de sista skälvande omgångarna. Det vet sjuttons.


Såg matchen mellan KHK och BIK Karlskoga där de förstnämnda avgick med en knapp 2-1 seger. Försökte verkligen analysera hemligheten med KHK:s sportsliga framgång, men misslyckades. Det finns nämligen ingen hemlighet. De bara kör. Enkelt och okomplicerat. De har troligen seriens mest enahanda spelidé men den fungerar förträffligt. För mig är det förvånansvärt att inte andra lag genomskådat KHK:s spelplan och kommit med något verkningsfullt motdrag. En anledning till att så inte skett kan bero på det enkla faktum att inga har tagit KHK på riktigt allvar. De har fått härja ostört, helt enkelt. Nu sitter flera av de andra lagen och grämer sig till sömns över detta faktum.

Visst, KHK vann matchen men min hyllning riktas ändå till BIK Karlskoga som lyckades hålla matchen vid liv till sista matchminuten. Detta trots ett otroligt stort manfall av ordinarie spelare. Två av fyra ordinarie kedjeformationer fick stanna hemma i Karlskoga till denna match. När BIK dessutom bara hade med sig fyra ordinarie backar och fick C Berglund illa skadad i andra perioden, framstår deras insats som närmast heroisk.

Nej, KHK imponerade inte spelmässigt på mig i gårdagens match. Med tanke på förutsättningarna borde de kunnat avfärda sina motståndare för dagen på ett enklare sätt.


Nu vankas det snart match mot Rögle BK. En mycket tuff uppgift. Trots att jag inte hyser några som helst sympatier för Rögle BK som företeelse eller förening måste jag ge det erkännandet att det allt som oftast blir rasande bra ishockeymatcher när vi möts. Rögle spelar i mina ögon "riktig hockey" med dess nödvändigaste ingredienser. De har en mycket bredare palett att visa upp än till exempel KHK. De kan spela både med fart och kraft, lagom fult och tufft, men även kontrollerat och städat. De går aldrig att räkna bort under en match, oavsett resultat. De är helt enkelt riktigt jobbiga att ha att göra med. På många sätt tycker jag att våra lag spelar på ett likartat sätt. Kanske därför det så ofta slutar med delade poäng i våra möten?

I vårt senaste möte, i ABB Arena, ägde vi matchen till 70% spelmässigt. Trots detta höll sig Rögle kvar i matchen och tvingade fram ett oavgjort resultat. I ett av våra möten på bortaplan var det precis omvända förhållanden. Då var det Rögle som ägde matchen till 80% innan vi lyckades med en fenomenal upphämtning och fick matchen till förlängning. Både vi och Rögle har under denna säsong visat prov på mycket fin moral i våra lag.

Det kommer bli en svettig, underhållande, och nervkittlande tillställningen i Lindab Arena under morgondagen, sanna mina ord..

Mellandagshockey!

Viktigt att vi fortsätter vinna mycket tekningar...

Man får hoppas mellandagshockeyn inte smittas ned av alla mellandagsreor som pågår. Vill inte uppleva 30% mindre hockey för pengarna, typ. Visserligen är dagens match billig (60 kr ståplats) men för den skull behöver inte spelarna göra en "billig" prestation. Jag är nämligen lite orolig för just detta. Orolig för att Gulsvart ska komma ut lagom sega i buggarna och därmed genast hamna på hälarna mot ett snabbskrinnande Karlskrona. Det vore inte så bra. Å andra sidan kanske Karlskrona är precis lika "sega" och matchen kommer därmed bli lite lagom avslagen till en början. Två lag som åker runt lite och letar efter energin. Vem vet? Ska man gissa att den första perioden blir lite avvaktande men att matchen får mer fart allt som tiden tickar på? Så tror jag..

Den 2 oktober mötte vi Karlskrona för första gången denna säsong. Det gick inte alls bra. Det gick så obra att vi förlorade med 0-4 och jag själv ansåg att vi stundtals agerade som drogade höns i egen zon. Eller, inte bara i egen zon. Mest över hela isen. Utan att överdriva vill jag nog påstå att den insatsen tangerar en av de sämsta vi gjort sedan Rocklundahallen bytte namn till ABB Arena. Då förstår de flesta hur illa vi spelade. Då har vi ändå gjort rätt många dåliga insatser i ABB Arena genom åren. 

Den 11 november mötte vi KHK på bortais. Inför den matchen hade vi höjt oss en aning spelmässigt och lyckats med konststycket att vinna hemma(!) mot Timrå via straffar, genomföra en fabulös spelvändning borta mot Rögle och vinna på straffar, för att därefter förlora hemma mot Mora med uddamålet. Ett mål som gjordes i slutminuten av en viss Matt Fornataro. Man kan säga att vi sakta var på väg upp ur dikesrenen. Vi gjorde en helt ok insats mot KHK och lyckades till mångas förvåning vinna! Matchen slutade 1-3. 

Efter den sköna segern åkte vi på en dryg förlust hemma mot BIK Karlskoga som vann med uddamålet. Ett mål som gjordes i matchens slutminut! Man kan inte anklaga oss för att haft speciellt mycket medstuds under denna period av matcher. Matchen borta mot Rögle undantaget. Där hade vi allt flyt i världen!

Nåja. Efter det vann vi borta mot SSK, spelade oavgjort och förlorade mot MIF i sudden, åkte på torsk mot AIK på hovet innan det stora undret(!) inträffade. Vi började vinna på hemmaplan!

Björklöven, Almtuna, Asplöven städades undan med buller och bång!

Tre raka.

Därefter Almtuna borta - seger!

Fyra raka.

Oskarshamn hemma - seger!

Fem raka.

Timrå borta - seger!

Sex raka.

Mora och Vita Hästen hemma - segrar!

Åtta raka.

På åtta omgångar klättrade vi därmed från plats 12(!) i tabellen till plats 3. En fenomenal uppryckning och en resa upp i tabellen som får anses häpnadsväckande. Det är ytterst sällan ett lag lyckas lyfta så snabbt i en tabell. Men, vi har gjort det!

Nu inbillar jag mig inte ett ögonblick att matchen idag mot KHK kommer bli någon enkel resa. Vi möter idag ett lag som allt sedan serien startade skrinnat på ungefär på samma sätt. De har en en spelplan, ungefär som förra säsongen, och följer den i match efter match. Inga konstigheter. KHK vill använda fart, fart, och fart i allt de gör på isen. Fort fram, fort hit, fort dit. Tempo, fart, fläkt, och ännu mer fart. När KHK tillåts spela sitt spel är de nog så knöliga att ha att göra med. 

Vill man jämföra lagens form så kan man titta lite på KHK:s fem senaste matcher som innebar två segrar samt tre förluster. Segrar kom mot AIK och Mora medan förlusterna inkasserades mot BIK, Björklöven och Rögle

Men form och form! Vad vet vi om lagens dagsform just nu? Inte mycket. Jag vill därmed helt frankt påstå att det som hände före jul är närmast utan värde inför dagens match ur ett form-perspektiv.

Det mest intressanta med dagens match måste nog ändå vara:

- Vem står i målet?

- Hur kommer det gå för Oscar Steen?

Jonas Fransson stod i våra tre senaste vinstmatcher och prognosen att han får fortsätta stå är mycket god. Enligt källor vill man få igång "gubben" genom att ge honom matcher. En tanke god som någon. En formstark Fransson vill vi alla ha och enda sättet att komma i form är att spela matcher. Mitt tips är därför att vi får se "Frallan" på isen i dagens match.

Oscar Steen är en mycket duktig ishockeyspelare. En fullt återställd och matchtränad Oscar tillhör sannolikt det allra översta toppskiktet i Hockeyallsvenskan. Nu är vi inte där, ännu. Ganska långt ifrån, faktiskt. Vad jag förstår kommer Oscar gå in på Connys plats med Fredrik Johansson och Jan Urbas. Han får börja som ytterforward. Inte alls dumt. Som ytterforward behöver han inte åka som en tok för att täcka upp bakåt. De jobbet får någon annan göra, tills vidare. Gissar att Linus Svedlund, som extraforward, kommer ta några byten i den formationen för att avlasta Oscar i hans första match på cirka ett halvår!

Nu kör vi! Bloggen är optimist och tippar helt ogenerat vinst med 6-2!

Synar lagen i Hockeyallsvenskan..

Såg matchen mellan Vita Hästen och Malmö under kvällen. Fick ett ganska tydligt kvitto på två saker. 

1. Malmö kommer bli svåra att tas med framöver.
2. Vita Hästen såg stundtals ut som de nykomlingar de faktiskt är.

Malmö har ett gediget lag med både tyngd, fart, erfarenhet och spets. Det enda frågetecknet som jag ser är målvakterna. I allt övrigt har MIF de komponenter som behövs för att ånga på mot en serieseger. När till och med den så omdiskuterade backen David Liffiton spelade som idag visar han vilken tillgång han är för laget. Kort sagt, det ska mycket till för att inte Malmö ska knipa en av de två första platserna i årets Hockeyallsvenska.

Detta skulle då innebära att övriga lag får kämpa om den andra topplaceringen som innebär ett finalspel om en SHL-plats. Vilket detta lag tänkas kan bli är i det närmaste omöjligt att sia om.

Mora ser i dagsläget ut som ett lag som mycket väl kan knipa en av de två förstaplatserna. Med de senaste förvärven blir de inte sämre, direkt. Idag visade de återigen styrka genom att avgöra en jämn match i slutminuterna. Vinst borta mot Timrå. En viss Matt Fornataro bidrog till denna seger med två assist. Moras tränare, Jeremy Colliton, måste anses som ett riktigt fynd. Är han en motsvarighet till Sam Hallam som framgångsrikt lyfte dåvarande Bofors till oanade sportsliga framgångar? Genom rekryteringen av Dan Bakala som målvakt lades grunden till den framgångar vi ser nu, anser jag. En mycket lyckosam värvning. En värvning som Colliton låg bakom. Att sedan deras back Kevin Mitchell blivit en sådan poängmaskin får nog betraktas likt en Lotto-vinst. Tror ingen hade förväntat sig detta. 

Karlskrona är ett annat lag som man nu absolut måste börja ta på största allvar. Ett lag som inför säsongen tappade både tränare och flera tongivande spelare. I förhandstipsen fanns laget med som aspirant att placera sig i mittenskiktet av tabellen, i bästa fall. Ny som tränare till denna säsong kom Per Hånberg vilken fick sparken från Vita Hästen trots att han tog upp dem till Hockeyallsvenskan. Kan man tänka sig att Per Hånberg myser lite på sin kammare just nu då Hästen tycks vara på väg ned medan KHK går i motsatt riktning. Är det detta man kallar - karma! Det som är utmärkande för KHK, anser jag, är dels ett mycket bra målvaktspar samt ett väldigt smart och snabbt anfallsspel. Även här måste jag erkänna att man får ut väldigt mycket av sin spelartrupp. Lite som Mora. Ta bara en spelare som Tom Linder. Den väldige backen. Han hade det rätt tungt under sin tid i Leksand och blev mer eller mindre hånad för sitt sätt att spela. Gärna av de egna supportrarna. Nu, i KHK, är han riktigt bra. 

Överlag ryms det i truppen flera spelarnamn som jag inte visste vilka de var men som levererar på en hög nivå i match efter match. En annan spelare som imponerat på mig är lille Jimmy Andersson. Han med det skrymmande skägget. Eller varför inte den väldige Nicklas Lihagen. Två spelare som trots enorma skillnader i storlek gör massor av nytta för sitt lag, på olika sätt. Kort sagt så har tränare Hånberg lyckats minst lika bra som sin kollega i Mora att få ut maximalt av sin spelartrupp.

Rögle är ett mer oskrivet kort, anser jag. Ännu har jag inte sett den stabilitet i spelet som de visade upp under slutdelen av förra säsongen. Då var de riktigt bra. Det finns komponenter även i detta lag som skvallrar om att det kan bli bättre. Dagens förlust borta mot Björklöven kom aningen oväntat för mig. Speciellt efter att Rögle, i matchen innan, kört över Timrå på hemmaplan. Denna förlust signalerar att laget ännu inte är redo för att ta upp kampen om topplaceringar i tabellen. Rögles prestationer så här långt påminner en hel del om hur vi själva presterar.  Jesper Jensen och Jakob Lilja är väl de spelare som man mest förknippar med offensiv spets i laget. I de bakre leden huserar bland annat bröderna Bibic med den äran. Däremot är jag inte särdeles imponerad av den oerhört välmeriterade Andreas Lilja. Nej, i dagsläget ser jag inte detta lag som en aspirant för topp två. Dock måste man som vanligt höja ett varningens finger för detta lag som av tradition alltid är bra när det verkligen gäller. Den som lever får se.

Vad ska man då säga om övriga lag som just nu huserar i täten av tabellen? Min spontana känsla är att lag som Vita Hästen, Asplöven, Oskarshamn, Björklöven och Timrå inte är tillräckligt starka för att vara med i racet om SHL. Något av dessa lag kommer säkert vara med i kampen om plats 7-8 i slutänden, men inte mer. Där blir det respass omgående i playoffspelet.

Mer svårgripbara lag är BIK Karlskoga, Södertälje, Almtuna och AIK . Två av dessa lag, SSK och BIK, tippades allmänt ligga i toppen av tabellen. Almtuna spåddes en tung säsong i botten. AIK visste egentligen ingen var man skulle placera. 

SSK har i dagarna "städat" i truppen och skickar iväg tre spelare. Tidigare fick en målvakt packa och lämna. Janne Karlsson har inte alls fått ordning på truppen trots ett på förhand mycket starkt spelarmaterial. I dagsläget känns SSK som ett lag för placeringar efter den absoluta toppen. Rycker de inte upp sig markant kan de rent av missa topp åtta!

BIK Karlskoga är närmast en gåta. Har tränaren Lenny bränt sitt krut? Har skadorna i truppen satt för många käppar i hjulet. Har avsaknaden av en riktigt bra målvakt varit för stor? Har själv sett BIK spela rätt många matcher denna säsong och min uppfattning är rätt klar: - Det är inte alls det BIK som jag vant mig vid att se! Får inte Lenny ordning på torpet å det snaraste riskerar även BIK att missa den tänkta festen till vårkanten. Det mest troliga är givetvis att laget kniper minst en placering bland topp åtta!

Almtuna är givetvis den största överraskningen denna säsong. Klubben som både Gud och Kommunen tycks vilja förtränga och glömma. Klubben som spelar på dispens i en hockeylada som inte var modern ens då den byggdes! Nu har jag förstått att trots den sportsliga framgången är det mesta som vanligt i föreningen. Det finns inga pengar. Minns förra säsongen då sportchefen, om jag minns rätt, sade upp sig så att föreningen skulle överleva ekonomiskt. Truppen består av allehanda spelare som ingen annan ville ha, om man ska överdriva en aning. Dock lyckades klubben värva en riktigt bra målvakt. En målvakt som medverkat till att laget gått så bra som det faktiskt gjort. Jag pratar givetvis om Johan "Honken" Holmqvist. Nu är han dock skadad och väntas tillbaka om några veckor. Till råga på allt har Emil Lundberg, en bärande spelare i laget, lånats ut till Brynäs i SHL. Om detta är ett led i arbetet med att rädda ekonomin eller inte låter jag vara osagt. Almtuna gör det rysligt bra men de får sannolikt rikta in sig på plats 6-8 i slutänden. Inte dåligt alls. 

AIK, då! Här vill jag lyfta ett varningens finger redan nu. Trots en bedrövlig start på seriespelet har inte AIK varit så dåliga som placeringen i tabellen visat. De har stundtals, i de flesta matcherna, hängt med spelmässigt men klantat till det för sig själva, om uttrycket tillåts. De har tappat ledningar genom att dra på sig massa "onödiga" utvisningar, varit extremt drabbade av skador, inte hittat rätt målvakt, haft otur med tränare som skadat sig(!), etc. I truppen finns, och har funnits, en hel del kompetens. Jag tror inte för ett ögonblick att de räcker till för att nå toppen av tabellen, men, de kan mycket väl vara med att slåss om en SHL-plats via playoffspel till våren. Så länge de låter Mikael Nylander stå i båset istället för att vara på isen har de chansen. Kom ihåg var ni läste detta först:)

Var vi själva står, och vilka möjligheter vi har, tänker jag inte berätta här och nu. Det tänker jag vänta med tills jag bevittnat morgondagens träning:)

Ha det, alla!

Omstart...

Dags för match efter ett mindre uppehåll. Ett uppehåll som föregicks av en mycket neslig, och jobbigt, förlust mot Mora på hemmais. Vi var mindre än en minut från sudden och poäng då Mora lyckades med konststycket att få till backskott, retur, och mål. Själva hade vi briljerat långa stunder i powerplay tidigare under matchen och skapat enormt bra chanser utan utdelning. Istället för en eller två poäng till oss blev det tre till Mora.

Nu väntar en mycket svår bortamatch mot Karlskrona. Ett lag som spelar i stort sett på samma sätt som förra säsongen. Samma spelidé. Snabba uppspel från back, snabba omställningar när de vinner puck, full fart framåt och ofta rakt på mål. Det är lite som att trycka på en knapp varje gång de vinner puck någonstans på isen. Deras forwards drar iväg direkt, med hög fart, och nästan alltid lyckas de hitta in med puckar mot mål.

Då vi själva inte excellerat med speciellt hög fart i någon större utsträckning denna säsong blir det till ett riktigt kraftprov att bemöta KHK:s fart.  Enligt den statistik som finns tillgänglig kan man utläsa att vi är ett av de lag som har mest puckinnehav i matcher. När det gäller KHK gäller det omvända. Vi vill spela mer med puckkontroll, äga pucken, kontrollera spelet medan KHK mer bara kör. Två olika spelsystem som möts med andra ord. Vi kör med lite handbroms medan KHK väljer att köra med öppna spjäll. 

Detta kommer givetvis ställa stora krav på att våra forwards orkar, vågar, kliva upp och stänga lite åkvägar, passningsalternativ, och därmed bromsa KHK:s vilja till fart genom mittzonen. Frågan är om vi väljer att ställa upp med styrspel i mittzonen(har inte fungerat speciellt bra) eller om det blir stallorder om att ligga högt, stressa, KHK:s backar.

Den som såg matchen mot Mora upptäckte säkert hur framgångsrika de var med just detta. Deras forwards klev fram, och upp, väldigt högt och satte ständigt press mot våra backar. Något som gjorde att vi hade väldigt svårt att få upp fart för att ta oss genom mittzon med puck under kontroll. Oftast blev våra forwards lätta offer för Moras taktik och fångades in längs sarger eller sarghörn.

Kan vi utöva samma framgångsrika koncept mot KHK som Mora lyckades mot oss är mycket vunnet. 

Som vanligt gäller det gamla vanliga för att det ska kunna bli poäng i kvällens match:

Undvika onödiga utvisningar

Utnyttja eget powerplay

Eliminera egna misstag

Till detta hoppas jag vår Jonas Fransson kan komma upp till den nivå som jag vet han har i sina bästa stunder. Med en riktigt het Fransson ökar våra chanser till poäng dramatiskt.

Till kvällens match får tydligen våra tränare möblera om i formationerna igen(suck och stön!). Denna gång beroende på sjukdomar samt att en ny spelare, Jan Urbas, ska in på isen.  Tyvärr har vi tvingats till många omkastningar i våra formationer de senaste matcherna vilket inte skapar den harmoni och kontinuitet som man skulle önska.

Nu kör vi!

Mental kolapps!

Kolapps  (Västerås - Karlskrona 0-4)

Vad annat kan man säga? Gårdagens insats av Gulsvart var kanske den mest nedslående för mig som supporter på år och dag. Någon påstod att den var dålig eller usel. Själv anser jag att dessa adjektiv inte räcker till för att beskriva det som skedde, eller rättare sagt, inte skedde på isen. För mig var det mer en icke-insats av laget, kollektivet. En icke-insats som inte ens går att bedöma på ett normal sätt.

Sällan eller aldrig har jag sett ett lag uppträda så förvirrat, så konturlöst, så handfallet, som Gulsvart gjorde under första perioden i matchen mot Karlskrona. Speciellt i slutet av den första perioden förstärktes detta på ett närmast obehagligt sätt. Under några minuter, innan periodpausen, föll allt ihop, fullständigt. I det ögonblicket övergick min frustration, irritation, besvikelse över lagets usla prestation till medömkan. Jag tyckte plötsligt väldigt synd om spelarna. Jag började lida ikapp med dem alla. Det jag såg var spelare som desperat försökte hitta en väg ur denna mentala kolapps, men inga vägar hittades. Allt, precis allt, som kunde göras fel, gjordes fel. Rutinerade spelare med tusentals timmar som hockeyspelare uppträdde plötsligt som om de aldrig tidigare hanterat varken puck eller klubba. Den egna zonen blev plötsligt större än en fotbollsplan och motståndarna växte till jättar som täckte alla spelbara ytor. Att få pucken ur egen zon blev en närmast oöverstiglig uppgift. Blålinjen var så långt så långt bort. Det såg närmast ut som om isen förvandlats till mjukost, klubborna till kryckor, och pucken till en elefant. 

Till råga på eländet, i denna strida ström av misstag, denna kollektiva härdsmälta i periodens sista skälvande sekunder lyckades laget försätta sig i ett ännu sämre läge. När det endast återstod några ynka få sekunder av perioden tappade vi pucken och tillät våra motståndare att hamra in ännu ett mål, ännu en spik, i  den redan förseglade kistan.

- Att få lämna isen, till ljudet av publikens burop, var inte vad spelarna, laget behövde just då!

Resten av matchen blev en enda lång plåga för mig som supporter. Tränarna försökte kasta om i formationer, till ingen gang eller nytta. Någon spelare bänkades, utan märkbar skillnad. Någon spelare försökte ta tag i saken på isen, men var ständigt ensam i sina strävande. Känslan var att alla spelare i Gulsvart kände sig ensamma, övergivna, vilsna ute på isovalen. Nog åktes det skridskor, nog kämpades det, nog försökte man men inget ville sig denna kväll. 

- Detta var en match som på sitt sätt underströk att något är fel, något fundamentalt, och det måste snabbt till åtgärder för att inte patienten, laget, ska tyna bort fullständigt och gå sotdöden till mötes.

På olika forum efter matchen läste jag hur arga skribenter krävde ”åtgärder” för att få  fart på spelarna, laget, kollektivet. I vanlig ordning skriks det genast på avgångar och att det ska sparkas spelare till höger och vänster. I dessa tider av motgång finner man inte de mest sansade inläggen. Nu är det istället reptilhjärnan som får bestämma. Hellre handling än behandling. Hellre kortsiktiga lösningar än verksamma. Hellre hugga av huvudet än att försöka diagnostisera. Allt blir bättre bara man visar handlingskraft. 

I den bästa av världar vore dessa lösningar självklart ett alternativ. Tyvärr är inte världen så konstruerad att de enkla, och radikala, lösningarna är genomförbara. Det finns forskning på detta tema. Forskning som visar att kortsiktiga(radikala) åtgärder vid en tillfällig krissituation oftast får just - kortsiktiga effekter. Däremot visar samma forskning att de som visar tålamod blir vinnare i det långa loppet. 

Att byta tränare, vilket är ett populistiskt sätt att visa handlingskraft, är med andra ord ingen hållbar långsiktig lösning om man inte samtidigt tar tag i de underliggande problem som kan finnas.  

Låt mig ge ett exempel. Spelartruppen i lag B är svag. Man avsätter tränaren. Tillsätter en ny. På vilket sätt har man då förbättrat läget? Spelartruppen är fortfarande för svag, den felande länken. 

Argumenten kan då vara att ”en ny röst, en ny tränare, kan få fart på spelarna. Visst, det är möjligt, men grundproblemet kvarstår. Spelartruppen är fortfarande för svag för att nå upp till de sportsliga ambitioner som sponsorer, styrelse, sportchef, publik och supportrar förväntar sig.

Att byta tränare är istället oftast ett sätt att komma undan den underliggande problematiken. Föreningen köper sig lite tid, lite arbetsro. Sponsorer, supportrar, känner sig lugnade. ”Nu kommer det att hända grejer”, tänker de flesta.

Den forskning som finns visar att den enskilt största framgångsfaktorn i ett krisläge är att gruppen, spelarna, själva tar itu med de problem som finns. Att varje spelare ser sin egen roll. Att varje spelare känner sin betydelse. Att spelare tillsammans bygger upp en lagkänsla som skapar harmoni och trygghet. ”Tillsammans”, blir ledordet. ”Vi” istället för ”Jag”.

Den naturliga följdfrågorna blir då:

- Har vi en spelartrupp som är tillräckligt stark för att nå de sportsliga mål som är uppsatta. 

- ”JA”.

- Har spelartruppen presterat på den nivå som jag förväntat mig? 

- ”Nej”.

- Har tränaren/arna lyckats hitta ett spelsätt, en spelplan, som fungerar för den spelartrupp vi har?

- ”Nej”.

Ovan nämnda reflektioner gör att jag tror på spelartruppen men anser att våra tränare inte lyckats utnyttja spelarnas fulla potential. Min åsikt är att vi nu befinner oss vid ett viktigt vägskäl. Blir det paniken som tar över, eller, kommer sans och förnuft att få råda? 

Trots allt har vi ännu inte spelat en femtedel av säsongen. Det finns ännu många matcher, många poäng, att spela om. Kommer vi, tillsammans, ha tålamodet och ge spelare, tränare, laget, tid till bättring? Själv är jag inte säker på vilken väg som är den rätta av den anledningen att jag inte har tillräcklig insikt i hela problematiken. Som utomstående betraktare, och supporter, vill jag helst ge föreningen mer tid. Tid att bearbeta och reflektera. 

- Den närmsta veckan kommer sannolikt ge besked om vilken väg vår förening väljer att ta...

----------------------


PS. Om någon undrar över stavningen av "kolapps" så är det som det är. Författarens alldeles egen stavning.

Kross, mos, och platta till...

Västerås - Karlskrona 5-3

Som jag skrev i föregående inlägg så var matchen mot Karlskrona av viss betydelse för båda lagen. KHK ville gärna få bättre häng på direktplats och vi ville väldans gärna hänga av KHK från kampen om topp tre. En klassisk "sexpoängsmatch" stod därmed för dörren. Man kan säga att vi slog igen den dörren rakt i nyllet på Janne Karlsson och Karlskrona. Inte utan visst besvär, ska tilläggas, men likt förbaskat fick KHK se sig besegrade med viss råge.

De första sex-sju minuterna av kvällens drabbning presterade Gulsvart den bästa ishockeyn jag sett på hemmais denna säsong. Det var fart, det var kraft, det var beslutsamhet och briljans. Äntligen fick man se den potential som verkligen finns i laget - offensivt. När sedan lille snidaren Tony Romano lyckades trycka in ledningspucken fram till 1-0 anade man en klang och jubelföreställning  i ABB Arena. Målet tillkom efter ett "monsterbyte" där de Gulsvarta spelarna jagade brallorna av motståndarna i deras egen zon. Underbart att se.

Dock tappade Gulsvart både fart, mod och kraft under en kort sekvens och ägnade sig istället åt att briljera med icingpuckar! Under en kort period lyckades man med konststycket att slå dussinet fullt, kändes det som, och fick hela tiden ställa upp för ny tekning i egen zon. Någonstans där tappade man bort markeringen och Nick Angell kunde skicka fram trissan till Jesper Jenssen som snubblade(!) in kvitteringspucken. Surt, sa räven!

Därefter böljade spelet fram och tillbaka, stundtals i hiskelig fart, innan Gulsvart återigen nöp fast pucken i anfallszon och försatte KHK under stor press. Det hela kulminerade i att Stefan Legein hängde in gummit via kryssribban efter ett distinkt skott från slottet. Den som skall honoreras för det målet är Mattias Bromé som två gånger om lyckades sno tillbaka pucken från stressade KHK:are och slutligen servera Legein läget som gav 2-1. Återigen visade unge Brommé sin magnetismen. Sin förmåga att ur de mest märkvärdiga lägen lyckas ta tillbaka gummit. Enastående, sannerligen säger jag eder..

En ganska jämn förstaperiod där Gulsvart då och då satte KHK under redig press i anfallszonen.

Den andra perioden inleddes med att KHK fick spela powerplay. Det gick inte bättre än att Nick Angell återigen hittade fram med en målgivande passning till 2-2. Denna gång hittade han en kompis mitt i slottet som blundade och sköt rakt upp i Jonas Franssons vänstra kryss. Elegant, men aningen lättvindigt kändes det som.

Cirka sju minuter in i perioden fick Gulsvart till ett nytt monsterbyte och tryckte ned KHK våldsamt. Pucken skickades mot mål och någonstans i röran av armar, klubbor, benskydd, och damasker dök Marcus Jonsson upp och dunkade in pucken fram till 3-2. Otroligt välförtjänt. Nu hade vi KHK i säcken. Skulle vi kunna knyta till? Bara tre minuter senare kom svaret. Detta i form av matchens i särklass häftigaste individuella prestation.

Viktor Mårtensson. Säger bara det. Viktor Mårtensson ångade ned anfallszon, buffade bort en KHK-spelare som wobblade väg ned mot sarghörnet, höll inne passningen för att sedan servera Kenneth "Bacon" Bergqvist en utsökt macka på bortre stolpen. "Bacon" fick säkerligen panik av att bli så förnämligt serverad och sköt rakt på målvaktens benskydd men som den sniper han är, innerst inne, tog han vara på returen och lyfte in pucken fram till 4-2. Otroligt roligt att "Bacon" fick måla i dagens match. Han fick inte så många byten men när han väl kom in på isen visade han gott gry. Härligt!

Sju minuter in i tredje perioden bjöds KHK på ett nytt powerplay och, gissa vad? Jodo, den allestädes närvarande Nick Angell lyckades för tredje gången i matchen stå för en framspelning! Skott, retur, och där kom Simon Karlsson och hängde in reduceringen till 3-4. Match igen, med andra ord.

Som tur är har vi Jeremy "Mustaschen" Williams i laget. Bara dryga 30 sekunder senare serverades han ett friläge och var fullständigt skoningslös i avslutet. Tjong i medaljongen, kan man säga. Pucken högt i nättaket och 5-3 på tavlan.

Jeremy Williams?

- För övrigt tycker jag att Jeremy väldigt mycket liknar en viss Mick Belker ! 

Gulsvart kunde efter Williams 5-3 mål spela av matchen på ett hyggligt kontrollerat sätt. Karlskrona påminde lite om Stora Stygga Vargen i sagan om de Tre Små Grisarna. De pustade, frustade, stönade och stånkade men orkade inte blåsa omkull den Gulsvarta försvarsmuren.

Ska man summera kvällens tillställning så var det en rätt jämn drabbning där Gulsvart hela tiden höll i taktpinnen. Man gasade på när det behövdes för att sedan backa av och låta Karlskrona stånga sig trötta mot ett väl samlat försvar.

Karlskrona blev en aning trubbigare i offensiven då Smotherman fick kliva av men man ska inte förringas sin insats. De krigade på ända in i kaklet. All heder till deras inställning. Dock ser de en aning "lätta" ut ibland. Kanske lite "tunna". De hade väldigt svårt att vinna kampen framför de båda målen. Kort sagt tycker jag de saknar lite tyngd, muskler, i arbetet framför respektive målbur. I allt övrigt spelar KHK en frejdig och fyndig offensiv ishockey som är tilltalande för ögat. Janne Karlsson har gjort ett fantastisk jobb med sin trupp. Personligen ser jag hellre att KHK hänger med till KS än BIK Karlskoga. 

Nehej, nu är det dags att sova...