Visar inlägg med etikett Mats Waltin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mats Waltin. Visa alla inlägg

8 augusti 2017

Snack med tränare och sportchef samt detta med J20

Under söndagen, ja jag har inte hunnit berätta allt ännu, fick jag även en stund på tu man hand med Thomas Paananen och vårt sportchef  Patrik Zetterberg. Vi pratade om mycket. Bland annat detta med hur spelare förr, och nu, går vidare från ungdomslagen upp till A-laget. Idag finns det en stor förhoppning, både bland utövare och supportrar, att bra spelare i J20 per automatik ska kunna ta en plats i A-laget. Annat var det förr. Då var det helt enkelt väldigt ovanligt att spelare gick rakt in i ett A-lag i Allsvenskan direkt från J20. Oftast fick spelare ta omvägen via en lägre division. Ta ett, eller två år, i en lägre division och där ta sista steget mot seniorhockey. 

På rak arm kan jag bara minnas tre-fyra spelare som klarat av att gå från J20 till producerande spelare i HockeyAllsvenskan.  Då pratar vi om exceptionella talanger. Och inte ens för dem var det en helt enkel uppgift. De ficks slita hårt innan de vuxit färdig och kunde börja leverera. Tänker närmast på Mikael Backlund och Patrik Berglund. Båda debuterade i A-laget som sjuttonåringar och fick 12 respektive 21 matcher att visa upp sig på. Trots massor av talang blev det ingen direkt poängskörd att tala om. Men erfarenhet fick de. Säsongen efter lossnade det för Patrik som på 35 matcher skramlade ihop 48 poäng medan "Mickis" hade en mer blygsam utveckling och fick ihop 13 poäng på 37 matcher. 

William Karlsson var även han en spelare som slog igenom stort som artonåring. I hans fall handlade det mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med Waltin som tränare fick han redan från försäsong möjlighet att spela med Peter Öberg och Broc Little. Ett lyckokast för unge William som fick enorm draghjälp i sin utveckling. När dessutom tränaren, Waltin, gav honom massor av förtroende så blev hans utveckling sensationellt bra. 

Vad jag, och Patrik enades om, är att det krävs något utöver det vanliga för att en spelare ska kunna ta klivet från juniorlagen in i ett A-lag och börja leverera. Steget är så mycket större än vad många av oss vill tro. Detta är naturligtvis även ett bekymmer. På flera sätt. En tränare, med mångårig erfarenhet från hockey på högsta nivå, sa till mig att kan man ta in en (1) spelare från J20 per säsong som tar plats i A-laget så får man vara nöjd! Då pratar vi om spelare som går in och bidrar, producerar, och inte bara är med för att se och lära. Utifrån detta förstår var och en att det är ett verkligt nålsöga att passera för J20-spelare. En bra J20 spelare ska dessutom konkurrera med alla de spelare som redan finns tillgängliga på marknaden. Spelare med rutin och erfarenhet av spel på en högre nivå. 

Det är med andra ord inte lätt att bedriva ungdomsverksamhet då man redan från början vet att avkastningen riskerar att bli rätt mager. Det är inte lätt att vara J20-spelare och veta att man behöver vara otroligt skicklig för att ha en rimlig chans att få ett A-lagskontrakt. Inte sällan ratas lovande juniorer till förmån för mer säkra kort när trupper väl ska formas. Man värvar helt enkelt utifrån. 

Vad krävs det då för att unga talanger ska få en verklig chans att ta klivet upp i ett A-lag. Personligen tror jag det behövs en agenda från föreningen. En uttalad målsättning. En verklig vilja att ge unga spelare chansen. Inte plocka upp juniorer för att man måste. Dessutom måste faktiskt de unga spelare man ger chansen besitta grundläggande kvalitéer. 

För en förening som vår, har det inte funnits de rätta förutsättningarna de senaste säsongerna för att vidareförädla eventuella talanger från juniorlagen. Då agendan varit att nå SHL har man istället valt en annan väg. Den transatlantiska. Under en följd av år tyckte nog de flesta supportrar det var festligt värre när det säsong efter säsong ramlade in spännande och exotiska spelare från andra sidan Atlanten. Att det hela tiden handla om kortsiktigt tänkande och snabba fix brydde man sig inte så mycket om. Huvudsaken att laget kunde vara med och slåss och den åtråvärda platsen till SHL. Hur många juniorer fick chansen under den eran? Jag har inte svaret givet men inte var det många. Istället gick man ständigt ut med värvningshåven när spelet haltade eller någon blev skadad. Supportrar, sponsorer, media, och publik jublade. Kul med transatlanter, finnar och slovaker. 

I den miljön är det närmast omöjligt för spelare i J20 att slå sig in i A-laget. De fick vara tacksamma om skadeläget blev så allvarligt i A-laget att inget annat alternativ erbjöds. Egna lovande spelare skickades till Nittorp, Kallinge/Ronneby, eller någon annan gudsförgäten håla. 

Under de två senaste säsongerna har läget varit ett annat men minst lika ogynnsamt för spelare i juniorlagen. Sportsliga katastrofer för A-laget där man riskerat åka ur för att sedan i alla fall åka ur. Under en sådan pressad situation är det väldigt få tränare som vågar chansa på att kasta in juniorer i truppen. Det är dessutom ingen rolig situation för unga spelare om de väl får chansen. Att komma in i ett lag där varje enskilt misstag kan bli oerhört kostsamt är ingen rolig lärmiljö. Den är istället hämmande. Rädslan att göra fel blir överväldigande. Istället för att vara kreativa, som förväntas , väljer de unga spelarna att spela säkert. Med marginal. Sarg ut. I och med detta tillförs ingen som helst ny energi i laget. 

Visst kan enstaka juniorer komma in en match, kanske två, och sprattla till lite. Röra om i grytan. Men att förvänta sig att de ska kunna leverera över en längre matchserie är naivt. Till det behövs talanger som nämnts ovan. Eller, ett stort förtroende från tränare!

Hur ska jag då avrunda detta inlägg. Jag kanske ger intryck av att det är tämligen hopplöst att förvänta sig spelare från J20 ska kunna ses som alternativ till befintliga spelare i A-laget. Men där ser jag nu en ljusning. På flera sätt. Jag känner mig mer hoppfull. Detta av två anledningar. Den första är Thomas Paananen som kommer direkt från J20. Det andra är att steget från J20 till spel i division ett inte är lika dramatiskt som mellan J20 och HockeyAllsvenskan. Det kommer därför finnas större utrymme för Thomas att plocka upp spelare från J20 och ge dem chansen om han inte är nöjd med spelare i den befintliga truppen. Detta ger två positiva effekter, minst. Spelare i J20 förstår att de har chansen och spelare i A-laget känner hotet att missta sin plats om de inte levererar. Konkurrens, mina vänner! Det är fint. 

Se där lite tankar så här mitt i natten...

9 februari 2017

Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey



Västerås - Almtuna 3-0
Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.


Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!














4 januari 2016

Vår bäste tränare - enligt supportrar

Enkät "2016-01-03

Ett ganska intressant utfall på min lilla enkät angående vilken tränare som lyckats förvalta sitt spelarmaterial på bäst sätt. Som synes vinner Jocke Fagervall en jordskredsseger men sedan är det jämt skägg mellan övriga tre tränare. 

Vad kan man då dra för växlar av detta? Jag har medvetet valt att jämföra Filanders prestation med tre tränare som får anses som betydligt mer erfarna. Detta med tanke på kritiken mot Filanders avsaknad av just, erfarenhet! 

Per Bäckman kom in i ett skede då föreningen gjorde en mer offensiv satsning efter omstarten(konkursen). Ett etablerat och respekterat tränarnamn. En värvning som markerade att föreningen på allvar ville börja marschen mot högre höjder. Utfallet blev dock inte det förväntade trots spelartrupper som lovade mer. Avslutade sin karriär på ett brådstörtat sätt, under säsong, för att istället försöka hjälpa Västra Frölunda klara nytt kontrakt i dåvarande Elitserien. In klev istället den då helt färske Johan Tornberg.

Mats Waltin kom in efter en turbulent tid där flera tränare avlöst varandra inom kort tid. Återigen en tränarvärvning som signalerade att föreningen ville ta avstamp mot bättre sportsliga resultat. Båda säsongerna fick ungefär samma utfall. Vi var som sämst när det gällde. Dock fick vi uppleva den fantastiska kedjan med Peter Öberg, William Karlsson och Broc Little. Den så kallade LÖK-kedjan. En av de bästa kedjor vi sett i Gulsvart sedan omstarten. Waltin valde dock att gå vidare i sin karriär efter sina två år.

Jocke Fagervall kändes som en nödlösning när han kom. Kanske inte det tränarnamn som klingade högst. Vårt sätt att spela ishockey blev väldigt tydligt. Allt byggde på en ramstark defensiv. Utifrån detta nötte man ned sina motståndare och kunde vinna många matcher med uddamålet. Definitivt ingen flärdfull ishockey, men effektiv. Många tyckte vi spelade tråkhockey, men, segrar och poäng tystade de flesta kritiker. Tyvärr, som vanligt, tappade vi nästan allt när vi kom till spel i Kvalserien. Vår defensiva hockey räckte inte till. 

Ur mitt lilla perspektiv tycker jag nog vår nuvarande tränare står sig rätt bra i konkurrensen med tidigare tränares resultat. Om vi tagit oss till SHL förra säsongen hade troligen vi supportrar skramlat till en staty att ställa på Stora torget! 

Så tycker jag... 




26 november 2012

Mysteriet "Z"

Min barndoms stora idol...
Som liten gick jag på matiné om söndagarna. Det var veckans stora begivenhet. Biografen hette Saga och det var ett lämpligt namn då där visades fantastiska äventyrsfilmer för oss barn. Errol Flynn gestaltade Zorro med den äran. En stilig man med mod i barm. Han svingade sin värja likt ett trollspö och red fram i natten på sin vackra svarta hingst. Efter en film med Zorro följde den sedvanliga utvecklingen. Vi cyklade hem, hämtade våra Moraknivar(!), och gick sedan ut i den närbelägna skogen och täljde oss varsin värja. Sedan fäktades vi kvällen lång. Man kan lugnt säga att det var en lek som härdade oss unga då det gjorde fruktansvärt ont att bli rappad över fingrarna. Tårarna flödade, adrenalinet pumpade, blodet rann, och vi var fullständigt lyckliga. Vi gick in i våra roller på samma sätt som dagens spelare i VIK gör, misstänker jag, men istället för värjor begagnar de sig av klubbor.

Kommer därmed osökt in på detta inläggs tema, nämligen Mikael "Z" Zettergren. Har man ett smeknamn som "Z" så förpliktigar det ur ett filmhistoriskt perspektiv. Nu har visserligen inte Zettergren en svart hingst till sitt förfogande utan istället skenor på fötterna. Hovar kontra skenor kan därmed gå på ett ut. Klubban får symbolisera värjan och hjälmen ersätta masken. Med andra ord kan vi gå vidare i detta inlägg.

"Z" kom till oss med ryktet av att vara en riktigt sniper, en avslutare, en poängtjuv. Följande personbeskrivning kan man finna när man letar:
- "Zettergren är en teknisk och snabb forward, som gärna utmanar och ofta med framgång. Mikael brukar stå för en hel del poäng. Finesspelare" (källa)
- "Zettergren är en teknisk och snabb forward. Rätt poängstark spelare som gillar att utmana och ofta gör det framgångsrikt. Ingen större fysiskt kraft, mer av en finesspelare" (källa)

Lite statistik:
AIK 45 10 8 18 (2007/8)
Mariestad 45 25 14 39 (2008/9)
Mora 52 23 13 36 (2009/10)
Mora 52 20 27 47 (2010/11)
VIK 52 8 12 20 (2011/12)
VIK 23 3 9 12 (2012/13)

Man behöver inte besitta mer än de mest banala kunskaper i matematik för att inse faktum: 
- Poängproduktionen har stagnerat över tid och säsong samt klubbbyte

Varför, blir den självklara frågan? Därom tvistar de lärde, och så jag. En orsak kan man säkerligen finna i det förtroende man får från sin tränare, en annan kan sökas i vilket sällskap en spelare får på isen, en tredje faktor kan vara det spelsystem som råder. En fjärde och femte orsak kan vara otrivsel på det sociala planet eller efterhängsna skador. 

Under Mats Waltins ledarskap handlade mycket om att alltid spela med fart och aggressivitet. Intet ont i det. Problemet kan dock bli uppenbart för spelare som gillar att vårda puck, hålla i, utmana, och att spela med insidan helt enkelt. Jag fick uppfattningen att "Z" aldrig riktigt trivdes i den spelformen. Resultatet blev ett hafsigt intryck från hans sida. Istället för att nyttja "Z"´s spelbegåvning med puck och klubba fick han mest ägna tid att jaga dump i sarghörnen och någon "honungsgrävling*", som Johan Tornberg brukar uttrycka det, är inte "Z".

Till denna säsong har "Z" haft förmånen att spela med Matt Fornataro och Brady Leisenring. En konstellation som överlag fungerat riktigt bra. Matt är en skicklig center och Brady en speedkula med målsinne. Tyvärr tycks det som om den gode "Z" inte riktigt fungerar fullt ut i denna kedja. Istället för att briljera med eleganta avslut och öppnande passningar visar han ibland upp en provkarta på hur man  tappar puck, både offensivt och defensivt. Jag får helt enkelt en besvärande känsla av att "Z" inte riktigt tror på sina egna förmågor. Det är illavarslande. 

Jag ser en oerhörd potential i Mikael Zettergren. Där finns så mycket mer att plocka, och locka, fram. Vore jag tränare skulle prioritet ett vara att få igång "Z", till varje pris! En "Z" som börjar producera "som förr" kan bli tungan på vågen för våra möjligheter att sno en direktplats till kvalserien.

Min direkta uppmaning till Fagervall blir därför att göra allt i sin makt för att ge "Z" spelglädjen(!) tillbaka. Här gäller det att vända på alla stenar för att hitta en gångbar lösning. Prova gärna annan kost, kortare klubba, andra skridskor, ny hjälm, större tröja, mer sportdryck, mer istid, ny frisyr(!), större tandskydd, större visir. Prova allt!

- Denna blogg kommer dra sitt strå till stacken och alltid ge sitt stöd i form av uppmuntrande tillrop(från läktaren) samt överdrivet välvilliga formuleringar gällande "Z"s prestationer på isen i skriftform.

Go, Z, Go!



*Honungsgrävling = innebär att en spelare gräver sig in i situationer i sarghörnen eller framför mål och vinner pucken.




16 september 2012

Knappt

Man tror knappt det är sant. Nu har vi  knäppt två lag på näsan..

Almtuna - Västerås 1-2
Så rullar segertåget vidare. Almtuna besegrades precis så knappt som bloggen förutspådde. En rätt harmlöst avslut från Robin Nilsson letade sig stillsamt in i Almtunas kasse. Vem har sagt att man alltid måste skjuta som en häst sparkar? Räcker bra med en och annan myra ibland. 

Rapporter från matchen säger sitt tydliga språk. Åter var det målvaktsspelet och en hyggligt stabil defensiv som borgade för tre nya och härliga poäng. Framåt, offensivt, var det dessvärre lite sämre. Stundtals hade vi i denna match lika svårt att spela oss ur egen zon som i segermatchen mot Tingsryd. Kanske är det vi ser nu, avsaknaden av att kraftfullt offensivt spel, vår nye tränares filosofi? Vi låter motståndarna stånga sig blodiga mot vårt försvar och smiter sedan upp och petar in en och annan balja. Om så är fallet kan vi lika gärna fortsätta på den inslagna vägen. Invagga motståndarna i den falska föreställningen att de "äger matchen" och i ögonblick av ouppmärksamhet så vänder vi spelet och hänger en strut.

Att vinna en match, på bortaplan, efter att ha avlossat endast nio(!) skott är på något sätt särskilt beundransvärt. Devisen att "spara på krutet" tycks gälla i laget.  Å andra sidan skickade vi inte iväg särskilt många skott i hemmamatchen mot Tingsryd men hängde där fem kassar. Vår nye tränare, Fagervall, har något på gång. Sanna mina ord. Men så är han gammal militär och vet hur man siktar..

Målskyttar denna gång blev Kenneth Bergqvist(1-0) och tidigare nämnde Robin Nilsson(2-1). Matchens gigant måste man ändå utse vår målvakt Lars Johansson till. Två insläppta på två matcher. Det duger bra det. Förhoppningsvis coachar inte Fagervall lika illa som tidigare Mats Waltin gjorde angående våra målvakter. Då fick de stå åt sidan efter att ha spelat stabilt i några matcher - typ. Effekten av det blev, tyvärr, två målvakter som aldrig spelade riktigt på topp.

Hur var det nu? Vi torskade två träningsmatcher mot Almtuna. Almtuna fick då, hur många poäng? Nä, just det. De fick inga poäng alls för den bedriften. Det gäller att vinna rätt matcher, fattar ni väl!

Nu väntar Troja hemma på onsdag. Kan vi fortsätta plocka trepoängare trots avsaknad av riktigt fungerande offensiv? Det återstår att se. Bara att hoppas på att Lars Johansson får fortsatt förtroende. Då räcker det tre-fyra avslut varje period för att inkassera nya friska tre poäng..

Almtuna då? Ja, de får leta vidare efter något annat lag att besegra. I nästa match ställs de mot uppblåsta Boforsare och kommer få slita ont. Kan inte tänka mig att de tar med sig poäng från den matchen.





29 februari 2012

Grattis Bofors!

Bara att ta av sig kepsen och gratulera BIK Karlskoga till en välförtjänt plats i kvalserien. Även om de själva föll idag mot Oskarshamn så går de nu mot en spännande framtid. Och jag är avundsjuk! Förbannat avundsjuk faktiskt! Men samtidigt inser jag, någonstans, att allt har sin förklaring. Det finns orsaker och verkan. Jag tycker både Mats Waltin och Sam Hallam har gjort det bra med sina respektive spelartrupper. De har haft ungefär samma förutsättningar inför denna säsong. Kanske har vi på pappret haft några värvningar som sett "tyngre ut" än  dito för BIK Karlskoga. Men i det stora hela hade tränarna likartade förutsättningar när säsongen startade. 

Ska man nu, med en omgång kvar, sätta betyg så får Sam Hallam VG+ medan vår Mats får G+. Tycker nog att Hallam fått ut mer av sitt material än vad Waltin lyckats med sin trupp. Men vi ska komma ihåg att än är det bara halvtid på säsongen, i alla falla för oss. Lyckas Mats lotsa oss förbi playoff till kvalserien, ja då erhåller han självklart ett betydligt högre betyg.

Men nu måste bloggen fundera lite över dagens match och återkommer lite senare med någon form av analys!

Ses senare..

Aftonbladet om Bofors

19 februari 2012

Tre vise män!

Peter, Mats och Bobo
Bloggen tar sig friheten att simulera en intervju med tre tränare som på olika sätt utmärkt sig i årets upplaga av Allsvenskan. De tre är Peter Andersson(Örebro), Mats Waltin(Västerås) och Bobo Simensen(Almtuna). Bloggen kommer ställa några frågor till ovan nämnda tränare för att få fram deras personliga åsikter och tankar om sitt eget lag, allsvenskan som serie, och hur de rent allmänt ser på sin roll som tränare.

- Hej! Trevligt att ni ville ställa upp på denna improviserade intervju. Jag har några olika frågeställningar som jag vill ventilera med er. Om jag börjar med dig, Peter, så vill jag veta hur du ser på er säsong så här långt:

- Öh! Jag blir så jädra förbannad när jag tänker på Uffe!
- Vad menar du med det, Peter?
- Öh, nej, jag menar att han ska fan inte döma fler matcher!
- Ursäkta, men nu hänger jag inte med!
- Öh, öh, jag pratar om den där jävla Rådbjär. Fy fan vad han sabbar, för  oss...
- Men Peter, jag vill veta vad du tycker om er säsong så här långt?
- Öh, nej, öh, den där jävla Rådbjär...

- Jaha, tack för det Peter. Jag tror jag förstår ditt budskap. Du är inte nöjd med hur vissa domare dömer. Då vänder jag mig istället till dig, Bobo, och ställer samma fråga. Hur ser du på din säsong med Almtuna innan du fick lämna?

- Öh, nej, vad fan!
- Jo, så kan man säga. Men vad menar du med det?
- Riv hans jävla kontrakt! Riv det för faen!
- Hm, nu är jag inte riktigt med! Vems kontrakt?
- Öh, den där jävla nummer #98. Han är ju livsfarlig!
- Du kanske ska förklara! Pratar du om någon speciell spelare nu?
- Öh, den där jävla Mårtensson i VIK. Han är ju för fan livsfarlig! Riv hans jävla kontrakt!
- Men, Bobo, jag ville veta hur du ser på din insats i Almtuna denna säsong!
- RIV KONTRAKTET!

- Jaha! Tack då så länge Bobo. Då vänder jag mig till den tredje tränaren i denna lilla intervjuserie. Mats, vad säger du om säsongen så här långt?

- Jo, jag ser denna säsong som en naturlig fortsättning på det arbete vi påbörjade förra säsongen. Jag ser det hela som en lång process där alla är lika viktiga, där alla måste bidra, där allas intressen måste tas tillvara, där vi gemensamt, steg för steg, tillsammans, utvecklar våra förmågor. Det kan handla om allt från hur man tejpar sin klubba, vad man äter till frukost, hur vi tilltalar varandra, hur vi möter, och bemöter, motgång och medgång. Allting hänger ihop och ingen detalj får försummas. Jag är nöjd med killarnas fokus, deras ambition, deras gemensamma strävan att alltid försöka bli lite bättre från träning till träning, från match till match. Vi förlorar tillsammans och vi vinner tillsammans. Det är kollektivet som är styrkan även om vi självklart även måste förlita oss på spelarnas individuella kvaliteter...
- Mats!, Mats! 
- ...och jag tycker vi hela tiden rör oss, gemensamt, och individuellt, mot den målsättning som föreningen satt upp. Jag själv är både nöjd, och inte nöjd, med delar av hur vi genomfört säsongen så här långt. Det finns alltid saker man kan slipa på, förbättra, putsa till, och det tycker jag att vi gör, gemensamt, alla tillsammans, killarna speciellt.....
- Mats, MATS!
- Ja?
- Är du nöjd med er säsong så här långt?
- Ja, jag är mycket nöjd med vår säsong, även om jag kunde varit lite mer nöjd, eller mycket mer nöjd, men man får ibland nöja sig med att bara vara nöjd och då är jag rätt nöjd!

- Tack Mats för det uttömmande svaret. Jag tolkar det som att du är rätt nöjd med innevarande säsong! Åter då till dig, Peter. Vad tror du om era chanser i den kommande kvalserien?

- Öh, jag har så jävla svårt att släppa den där Rådbjär och..
- Men Peter! Om du för ett ögonblick släpper domarproblematiken, hur ser du på lagets chanser?
- Öh, DOMARJÄVEL, Han ska FAN inte döma en match till, HATA HATA HATA Rådbjär...

- Oj, tror vi bryter där med Peter. Här, ta en kall dricka och försök att hämta dig lite. Men du då, Bobo, har du någon åsikt om att Almtuna faktisk fått kämpa för nytt kontrakt denna säsong?

- Öh, RIV KONTRAKTET! Den där JÄVLA Mårtensson är ju fan LIVSFARLIG! Jag gillar fysiskt spel, men då ska det vara ÄRLIGT! Man ska tala om innan att man ska tackla så ingen gör illa sig. Jag BLIR SÅ FÖRBANNAD, RIV KONTRAKTET.....

- Jaha, tack då, Bobo! Tycker du ska sätta dig ned med Peter och försöka tagga ned lite. Då vill jag avsluta denna lilla intervju genom att ställa samma fråga till dig, Mats. Vad har du för uppfattning om detta med domare och deras insatser?

- Hm, jo jag menar att Allsvenskan är ingen skitliga, precis. Här vimlar det av folk som försöker göra ett professionellt arbete. Både inom föreningar, bland tränare och inte minst bland spelare. Alla försöker förbereda sig och göra ett så bra jobb som möjligt då man tar allt på allvar. Det är därför otroligt viktigt att domarkåren tar sig an sin uppgift att döma våra matcher på samma premisser. Även de måste i varje ögonblick uppträda så professionellt som det bara är möjligt. Jag anser att här har hockeyligan ett stort ansvar att tillse så domarna får stöd och hjälp att utbilda sig till en nivå som motsvarar det som vi kan förvänta oss. Vi är alla betjänta av att domarna verkligen håller en hög nivå. Men själv är jag rätt nöjd med de domarinsatser som varit denna säsong. Ja, kanske inte riktigt nöjd, men oftast mer nöjd än missnöjd, kan jag säga. Det är nog endast i en match som nivån varit klandervärd från domarens sida men då vi själva drog fördel av hans dömande så får man nog säga att jag är rätt nöjd, i alla fall, eller inte speciellt missnöjd...

- Mats, tack för det. Och med det avslutar Bloggen denna simulerade intervju och hoppas att den gett läsaren en insikt i tränarnas olika sätt att hantera press, domare och kylda drycker...















15 februari 2011

Mats Waltin - Mulle Meck - Morfar

 Fort ska det gå..


Alla minns vi den underfundige och sympatiske Mulle Meck. Mannen som kunde skapa vad som helst ur ingenting. Lite av samma uppdrag som en tränare i ishockey har. Det vill säga att bygga något. I detta fall ett lag.

Än så länge har vi inte kommit riktigt så långt i vårt "bygge" som jag förväntat mig. På något sätt känns det som som vi fastnat. Fastnat i ett mantra. Mantrat är  - fart! Fart, fart, fart! Fullt fart och halv fart och massa fart. Fart, fart, fart. Alla måste åka fort, fort, fort och fort. Överallt. Fort är inte fort nog. Det måste gå - fortare. Rysligt fort. Otroligt fort.

Ibland känns det som det går för - fort.

Men å andra sidan är jag inte utbildad tränare. Knappt utbildad alls. I något. Men fort går det inte för mig i alla fall. Snarare segt. Långsamt. Tur man inte är tränare med dessa egenskaper. Hur skulle det se ut?

Men ofta gör jag saker rätt - i all min plågsamma långsamhet.  Min Morfar sa till mig att den som har bråttom alltid får långa arbetsdagar! Det begrep jag inte. Inte på en gång. Men efter en stund - begrep jag. Vad han menade var, eller insinuerade, att den som hade bråttom är en slarver. En slarver som inte gör saker rätt. Gjorde man inte rätt fick man jobba ännu fortare för att göra om det som blivit fel. Och då blev men dubbelt så trött. Vad Morfar egentligen antydde var att man skulle använda huvudet. Hjärnan. Tänka till lite. Morfar vet, eller visste inte, att ishockeyspelare inte förväntas tänka. Hur många gånger har man inte hört att "spelaren missade chansen för att han tänkte för mycket"

Undrar jag vad min Morfar skulle sagt om spelarna i Gulsvart? Troligen "ha inte så bråttom grabbar" kan jag tro. Sedan skulle han ta sin obligatoriska vilostund på kökssoffan. Han trodde nämligen mycket på att vila var bra för återhämtning mellan passen i ladugården, åkern och potatislandet. Det gällde att inte bränna ut sig.

Men vad vet en Morfar som en tränare inte vet? En tränare med fin utbildning och diplom på väggen - typ. Nä, det är nog tur att Morfar inte är tränare för dagens Gulsvart. Hur skulle det sett ut?

8 april 2010

Mats "Super-Mats" Waltin

Snabbsökte internet efter något riktigt matnyttigt att förmedla om denne sympatiske och oerhört omtyckte spelare. Hittade vad jag sökte och väljer att publicera texten rakt in i denna blogg. Texten är bara en aning förkortad/redigerad men återfinns i sin helhet här! (Texten är skriven för cirka 2-3 år sedan)
*****

Bildspel på Mats! (från Aftonbladet)
aaa
Efter över 30 år med ishockeyn fick Mats Waltin nog.
Sedan han tvingades lämna Klagenfurt i november förra året har han tagit en timeout från sporten som trollbundit den gamle backeleganten.
Det var på tiden och väldigt välbehövligt. Jag har gjort sånt som jag inte hunnit med förut.

Sen lägger han till:
Men nästa år tränar jag gärna ett lag igen...


Han blev ”Super-Mats” med hela svenska folket.
Och när vi i dag ber Mats Waltin själv blicka i backspegeln riktigt hör man hur kul han tyckte den aktiva tiden var.
Det fanns så många härliga lirare på den tiden. Leksand, med Åhlberg och Söderström och allt vad de hette, var ju härliga att möta. Och Brynäs, med ”Krobbe”, Canderyd och Martin Karlsson. Sen hade vi ju själva en hel drös med profiler. Det var nog lättare för publiken att identifiera sig med dåtidens stjärnor. Spelarna var ju mer trogna sina klubbar på den tiden.Bästa minnet på isen?
Canada Cup 1976. Det var en stor ära att få vara med bland alla kanonspelarna, inte minst att möta alla kanadensare som då var på topp i NHL. Dessutom fick jag spela rätt mycket, det var verkligen kul.

Men det är klart, Djurgårdens SM-guld 1983 var också en höjdare. Då hade jag hållt på så många år utan att få det där guldet och man hade nästan gett upp och tänkte ”Vad fan, ska man aldrig får det där guldet nån gång”.

Sen måste man ju ändå säga att det var ganska häftigt att få spela mot Charlamov och Petrov och de andra. De var ju helt omöjliga på den tiden, ryssarna.

Djurgården eller SSK – vilken klubb ligger dig närmast om hjärtat?
Djurgården, helt klart. När jag var liten knatte var det samlarbilder och sånt som gällde. Djurgården har alltid varit mitt lag, men det är klart att jag har många fina minnen från SSK-tiden också.

Efter att du fick gå från Klagenfurt – hur har din kontakt med ishockeyn varit?
Måttlig. Förra året såg väl två-tre matcher live i månaden, inte mer. Men intresset stegrades när Södertälje spelade i kvalserien.

Waltin är alltså nu arbetslös. Men han erkänner att han fått ”brinnet” tillbaka under den långa timeouten.

Nästa år tränar jag gärna ett lag igen... (Nu vet vi vilket lag det blev!)

****



Mats "Supermats" Waltin
Bollunderbarnet som valde hockeyn före fotbollen
Mats Waltin var eleganten som ständigt hade slutspelsskägg.

Ingen back i Elitseriens historia har varit så outstanding som under säsongerna då ”Super-Mats” frälste Hovet i Stockholm.

Ett distinkt stopp i burskydd bakom det egna målet. Efter en hastig överblick en blixtsnabb kickstart. En snabb riktningsändring som grundlurar en ivrigt forecheckande men strax patetisk motståndare. Till sist en högerfattad klinisk genomskärare till en medspelare som med hög fart vänder hela matchbilden.

Jurysammanträdet är inställt innan det ens utlysts. När titeln Elitseriens elegantaste spelare genom tiderna ska koras behövs ingen diskussion. De konstverk på is som Mats Waltin utförde under säsonger som 1978/79 respektive 1982/83 har aldrig överträffats. Punkt.

Juniorlandslagsman i fotboll
Mats Waltin var bollunderbarnet som definitivt kunde nått ha lika långt i fotboll. Det var också med fotboll det började hemma i Farsta i södra Stockholm. ”Hästhagspojkarna” sökte sig givetvis till favoritklubben Djurgården. För att så småningom flytta vidare till plantskolan Brommapojkarna där Mats blev juniorlandslagsman.

Men så var det dragningskraften i hans andra sport, ishockeyn. Där han hade hamnat i klubben Göta. Bland annat eftersom Djurgårdens hockeyledare inte hade insett hans begåvning.

När Mats Waltin 1972 bestämde sig för att det var ishockey han skulle satsa på – ”det hade blivit så mycket systemtänkande över fotbollen” – blev klubbvalet därför inte det mer logiska Djurgården utan i stället Södertälje SK.

Debut i Tre Kronor
Genombrottet blev omedelbart. Redan i februari 1973 debuterade han i Tre Kronor på samma arena, Hovet i Stockholm, som han så många gånger besökt som Djurgårdssupporter.

”Han kan det mesta” berömde B-landslaget Vikingarnas coach Lennart ”Tigern” Johansson.

1976 blev det första året i verklig spotlight. Waltin utsågs såväl till bäste back vid VM i Katowice som till Elitseriens bäste spelare.

Två år senare åkte Södertälje ur Elitserien. Då blev det till sist spel i moderklubben Djurgården. 26-årige Waltin var ett huvudnummer när ett hårdsatsande Djurgården skaffade sig en ”miljonfemma” där han fick sällskap av Tord Nänzén, Bo Berglund, Håkan Dahlöf och Anders Kallur.

”Super-Mats”
Begreppet ”Super-Mats” uppstod tidigt den säsongen. Det var inte bara ”Apberget” på Hovet som skrålade epitet. Det rullade snart runt läktarna lite som när Börje Salming några år tidigare förförde Maple Leaf Garden i Toronto. Fenomenet blev riksbekant efter att Djurgården krossat Brynäs med 11-2 i slutskedet av grundserien och så småningom pressat Modo in i det sista i finalspelet.

1983 räckte det hela vägen. Klubbens nye tränare Leif Boork använde metoder som fascinerade Waltin till nya stordåd. Den här gången blev det finalseger mot Färjestad och experter pekade på ”Super-Mats” som mannen bakom guldglittret.

Själv var Waltin karaktäristiskt ödmjuk. Ett typiskt uttalande i boken ”Årets ishockey”:
- Jag var klart överreklamerad. Det blev för många och för feta rubriker i tidningarna.

Ständigt NHL-aktuell
Waltin var i skiftet 1970/80-tal NHL-aktuell varje sommar. Atlanta Flames var mest intresserade. Men det var aldrig ens nära att han skulle bli ”Super Mats” med NHL-publiken. Inte så mycket för Waltins mjuka och ”snälla” spelstil - han var ju inte särskilt inspirerad av Bobby Clarke-skolan - utan för att han helt enkelt inte kände suget. Han sa:
- Jag känner helt enkelt ingenting för proffshockeyn. Jag satsar i stället på en civil utbildning. Siktar på en framtid som fritidsledare.

Men så blev det inte. Hockeyn skulle bli hans liv även efter en utflykt till Schweiz och de avrundande säsongerna hemma i Sverige – en säsong vardera i Djurgården respektive Södertälje. Med en ledarkarriär som alltid varit intressant och tidvis ytterst framgångsrik.


Och så en film! (Det gick inte så bra för vår Mats i RBK)




Och ett inslag med Wikegård där han pratar om - Mats Waltin ( cirka 1.44 in i videon) Vad rätt han fick!



Måste det vara sommar innan hösten? Nu vill jag se gulsvart igen..