Neslig förlust i liten lada..

Pantern - Västerås 2-1

Inte helt oväntat blev Pantern för svåra i gårdagens match i Rosenlund. Förlusten berodde dock mer på vår inkompetens än Panterns potens. De förvaltade två av sin målchanser. Det gjorde inte vi. Matchens karaktär påminde i mina ögon väldigt mycket med den tidigare insatsen mot Tingsryd. Inte mycket till skönspel men desto mer av kämpa, bök, och stök. Mycket spel som förlades kring sarger samt nere i sarghörn. Låst och krampaktigt långa stunder. Från båda lagen. Utöver det två målvakter som spelade bra och tog de flesta(få) avsluten utan större besvär. Kort sagt en ganska typisk höstmatch i HockeyAllsvenskan. Flärdfritt. 

Har läst på forum där det framförts synpunkter på Dahlboms agerande vid Panterns mål fram till 2-1. Det mål som sedermera visade sig bli vinstmålet. Ett friläge från mittzonen som förvaltades på bästa sätt av Panterns Oscar Eklind. Personligen riktar jag istället kritik mot det pucktapp(Benker) som skedde i Panterns anfallszon samt det aningen märkliga agerandet av vår backrese Morgan Hassel. Två svaga aktioner som kulminerade i att Dahlbom tvingades kapitulera. Eklind fick fri väg att åka in framför Dahlbom, göra en lång dragning, och elegant lägga in trissan. Visst, man kan skylla på Dahlbom. Som målvakt bör han ta varje avslut oavsett hur de tillkommer. Det vore finemang. Men, jag anser att i rättvisans namn bör man adressera skulden(!) till rätt fötter. 

Med Mikael Frycklund borta(skadad) framgår det rätt tydligt att vår forwardsuppsättning är av typen rätt ordinär. Duktiga hockeyspelare men utan förmåga att vända, vrida, och hitta den lite svårare lösningen.  Det blir stundtals rätt mycket mellanmjölk och förutsägbart. När spelarna dessutom inte upplevs ha den rätta energin(!) så känns det offensiva spelet aningen slätstruket.  Alla behöver vi en 'Conny Strömberg' som kan bryta mönster och öppna upp det tätaste försvar. I avsaknad av detta krävs något annat. Fart, energi, jävlars anamma, och en vilja att gå in i situationer med frisk humör och mod i barm. Pang på rödbetan, typ!

Precis som andra noterat upplever jag att vårt lag är oerhört beroende av energi. Fart under fötterna. När alla spelare, samtidigt, lyckas hålla uppe intensiteten är vi ett riktigt jobbigt lag att möta. Då kompenserar vi brister i teknik och briljans. När inte farten och energin finns på alla händer och fötter blir vi mer sårbara. Utöver detta är vi även lite för harmlösa när det gäller avslut. Alldeles för mycket knallpulver istället för bomber och granater. Nåja, Bergman och Zetterberg och visat några gånger att de har torrt krut i bössan men fler spelare behöver ladda sina bössor med annat än blött krut. 

Glädjande är att vi fortsatt gör mål i powerplay. Även vårt boxplay håller hygglig klass. Värre är, som andra påpekat, vårt spel i fem mot fem. Matchen mot Tingsryd vanns mycket tack vara dessa specialdiscipliner. Matchen mot Pantern kunde ha vunnits genom de möjligheter vi fick i powerplay men denna gång var vi inte riktigt på tå. Tog inte chanser när de gavs.

Efter sexton spelade omgångar kan jag nu våga mig på att reflektera över hur spelare levererat i relation till ställda förväntningar. Här kommer min subjektiva uppfattning över hur spelare levererat fram till nu:

Över förväntan: (spelare som visat lite extra på isen)
Samuel Ersson - Wow, vilken debutsäsong i seniorhockeyn!
Morgan Hassel - Betydligt stabilare, rejälare, än i Ettan.
Kenny Källström - Kom in i spel utan försäsongsmatcher och bara ägde!
Alexander Lindelöf - Ett frågetecken inför säsong som blivit ett utropstecken!
Acke Ringström - Spelar enkelt och rejält. Inget tjafs.
Mikael Frycklund - Precis den offensiva spelarkraft vi visste fanns!
Lukas Zetterberg - Betydligt mer delaktig i spelet än tidigare och vilket skott!
Kalle Östman - Från Borlänge till Västervik. Från Västervik till Västerås. Ett riktigt fynd!

Som förväntat: (spelare som levererar på en bra nivå)
Jimmy Jansson - Fortsätter spela lika stabilt som någonsin tidigare.
Jonas Liwing - Är precis så skicklig som förväntat. Gör sällan misstag.
Jesper Appel - Blandar och ger. Stundtals närmast briljant varvat med mindre misstag.
Jesper Johansson - En otroligt nyttig spelare som gör vad han kan i varje byte.
William Wikman - Frenesi och fart men ännu inte så många poäng.
Marcus Bergman - Gör mål, fina avslut, man behöver få mer understöd för sitt kontringsspel.
Anton Eriksson - Fick stå åt sidan, extraspelare, men tagit chansen när istid bjudits.
Jesper Cederberg - Gör sitt jobb i det tysta både offensivt och defensivt.


Sämre än förväntat: (spelare som jag förväntade mig v)
Marcus Dahlbom - Har inte alls visat upp ett målvaktsspel i paritet med det som bar oss till uppflyttning.
Alexander Younan - Förväntades vara en ledande back. Inte alls kommit upp i nivå med kravbild.
Fredrik Hetta - Tydligen dragits med efterhängsen infektion(!) som påverkat.
Johan Skinnars - Behöver visa mer.
Sebastian Benker - Åker, åker, åker, men det händer förtvivlat lite!
Isak Skedung - Glimtvis hyggliga insatser på isen men ännu rätt anonym i spelet.
Mattias Beck - Den enskilt största besvikelsen så här långt.


Det om detta!

Sviten bruten, jämmer och elände!

Lindlöven - Västerås 2-1

Det blev som bekant torsk i den sista matchen, borta mot Lindlöven, och den fina sviten av segrar är därmed bruten. Detta på gott och ont. Laget slipper laget nu en extra börda. Vid seger hade vi tangerat tidigare klubbrekord och stort fokus på nytt rekord hade kommit som lök på laxen. Ett fokus som egentligen är rätt ointressant ur det längre perspektivet. Det viktiga, det fortsatt viktigaste, är naturligtvis att i kommande AllEttan hitta ett sätt att ta sig till den stundande kvalserien. Ur det perspektivet är både rekordet och förlusten mot Lindlöven av rent akademiskt värde. 

Då jag själv var på plats i Lindesberg till denna match kan jag krasst konstatera att vår insats var godkänd men inte mer. Vi skapade tillräckligt många chanser för att vinna även denna match men denna gång hade vi inte den medgång som behövs när skärpan inte är 100%. Vid flera tillfällen spelade vi runt lite för mycket istället för att gå på avslut. Det var lite för lekfullt ibland, helt enkelt. Åtminstone upplevde jag det från läktaren. Lindlöven, däremot, gick för fullt från start till mål. Akilleshälen denna match var att vi inte förmådde utnyttja våra powerplay. Mål där och matchen hade vunnits utan större problem. Men som sagt. Den riktiga skärpan, eller inställningen, var inte med laget denna kväll. Fullt förståeligt. Allt var redan avgjort. Serieseger och fortsatt spel i AllEttan. 

- När vi väl gasade på, tog i som vanligt, lyste klasskillnaden igenom. Så jag är lugn..

Nu är det bara att invänta lottningen till AllEttan och påbörja nästa fas denna säsong. 

Det som gladde en hel del denna kväll var att närmare ett trettiotal supportrar hade tagit sig till Lindesberg denna onsdagskväll för att följa sitt lag i en närmast betydelselös match. Det är fan i mig riktigt bra....

- Att sedan Sami gick bananas över domarens märklig bedömningar i den sista delen av tredjeperioden förhöjde den totala upplevelsen med många procent. Helvetet vilka röstresurser den grabben har!

Jag var även tacksam över att inte behöva frysa tasken av mig under kvällen. Till skillnad mot hallen i Kumla var Lindlövens hall utrustad med värme som gav vistelsen en känsla av visst välbehag. Däremot lite visset att de hamburgare som fanns att köpa värmdes via en smörgåsgrill. Men, tillbehören var goda. Ytterligare ett minus att damen som förestod kiosken hade den gällaste röst jag hört sedan jag lade häftstift på frökens stol i årskurs tre.

Fanns det då ingen spelare som stack ut lite extra denna kväll? Tja, nä, kanske. Jo, Dahlbom stred tappert och gjorde en stabil insats igen. Målen var i det stora hela otagbara. 

Lindlöven har en förstafemma som håller okey nivå. Dessutom ett powerplay som är vasst. I övrigt ett lag på dussinet i Hockeyettan. 

Den som vill kan läsa här hur Lindlövenspelaren Max Lalander upplevde matchen. Jag konstaterar, efter att läst texten, att han inte har någon större insikt i hur matchen egentligen såg ut. "Vi styrde matchen", säger han, som exempel. Jo tjena, säger jag....

Nä, nu får det räcka..

Ett försiktigt IKO vann mot ett avvaktande Västerås

Swehockey

Det kunde man ju ge som fan på. Efter en heroisk kämpainsats mot topplaget Pantern fanns varken ork eller kunnande att stå emot ett formsvagt Oskarshamn. Epitetet "varannan-dags-lag" är tyvärr ytterst passande för oss just nu.

Enligt källa med insyn kände sig spelare orkeslösa redan inför nedsläpp mot Västervik hemma. Något som snabbt visade sig när pucken väl släpptes. Mot Pantern var det bättre. Där orkade vi driva på åtminstone en period innan orken började tryta och Pantern tog över taktpinnen allt mer. Detta kompenserades av ett heroiskt kämpade samt en del flyt i avsluten. Ett kämpande som räckte till seger och tre härliga poäng.

Förhoppningen var givetvis att spelarna skulle ta med sig den goda känslan, och insikten, till dagens match. Att det går att vinna alla matcher i denna serie med jävligt hårt arbete. Av detta såg jag inte mycket i dagens match. 

Oskarshamn tilläts väldigt enkelt peta in 1-0 efter ett palaver framför eget mål. Vi hade tre egna spelare i målområdet men ingen lyckades få bort den lösa puck som låg fri för någon sekund. Inte blev det bättre då Oskarshamn kunde lyfta in 2-0 i en spelvändning där hemjobbet såg aningen vekt ut. Lundberg räddade förtjänst första skottet men returen. Den fick enkelt slås in i nät.

Precis som i flera andra bortamatcher efter jul hade vi bjudit in våra motståndare rejält efter bara några minuters spel. Perioden i övrigt var inte mycket att säga om. Det var IKO som då och då lyckades sätta lite offensivt tryck. Själva hade vi förbålt jobbigt att överhuvudtaget hitta spelvägar ut ur egen zon. Tre av fyra chanser i perioden, och match, tillkom efter samma mönster. Vi slarvar med puck i egen zon. Vi tappar puck vid uppspel. Oskarshamn fick flera möjligheter under matchen att göra mål pga just detta. Detta fumlande med puck i egen zon gällde både forwards och backar.

Trots att vi, genom Lihagen, lyckades reducera till 1-2 i boxplay kände jag att vi var rökta i denna match. Så illa var det. Visserligen jämnade vi ut spelet i den andra perioden men våra avslut, vårt hot, mot IKO:s kasse var sällan av allvarlig sort.

Då jag i grunden är en naiv optimist ville jag gärna tro på en rejäl scenförändring till den tredje perioden. Förväntade mig att Gulsvart kompromisslöst skulle ställa en allvarlig fråga till Oskarshamn. Slänga puckar mot mål, gå hårt mot kassen, trycka på.

Av detta blev platt och intet. De första tio minuterna av den tredje perioden blev istället mycket märklig rent spelmässig. Jag fick se två lag som åkte och bevakade! Som väntade ut varandra. IKO ville slå vakt om poängen. Det har jag den största förståelse för. Frågan är vad vi ville? Inte mycket, i alla fall. Första skottet mot IKO:s kasse kom först efter dryga tio minuter i period tre. Detta i en match där vi hade allt att vinna, inget att förlora, genom att jaga en kvittering. Allvarligt talat begrep jag ingenting. Istället för att spela på IKO:s rädsla att förlora lät vi dem enkelt spela av den sista perioden. Inte ens ett sent powerplay till vår fördel kunde ändra på detta faktum. 

Det är ju så man kan få blåskatarr för mindre!

Självklart begriper jag att alla spelare i truppen ville vinna dagens match. Att de hade för avsikt att gå in och knipa tre poäng mot ett formsvagt Oskarshamn. Men, någonstans på vägen från tanke till handlingen skedde en låsning. En mental blockering som inte släppte under match. Jag gissar att det måste vara oerhört tungt för spelare att ge 100%, vara helt utpumpade efter match, utan att det visat sig i spelet på isen. Jämför gärna med skidåkare som vissa dagar är helt ur form. De sliter och sliter i spåret men åker bara längre och längre bakåt i resultatlistan. De ger med andra ord 100% men får bara ut 75%. Då kan det se ut som det gjorde i dag för oss mot Oskarshamn.

Den fråga som då kommer som ett brev på posten är hur det är med orken, fysiken? När jag tittade på matchen mellan AIK och Almtuna idag så var det en jävla fart på alla spelare ända fram till slutsignalen. Att se den matchen var som att se en annan sport vad det gäller fart och intensitet. Om de orkar flänga fram och tillbaka i tre perioder så borde vi. Eller hur?

Är det kanske så att det pressade läge laget befinner sig i stjäl energi från spelarna? Inte vet jag. Förhoppningsvis vet våra ledare, tränare, hur det är med den saken.

Men, men. Trots dagens förlust är vi ännu kvar i HockeyAllsvenskan. Tyvärr gick Mora och vann mot Tingsryd i dagens omgång. Ett Tingsryd som fortsatt behöver samla poäng för att fixa sin playoff-plats. Med andra ord känns våra möjligheter att knipa poäng hemma mot TAIF aningen begränsade i skrivande stund.

På måndag möts Björklöven och BIK Karlskoga samt Modo och Vita Hästen. Spännande värre. Förluster för både Modo och Björklöven vore naturligtvis välkommet, men, jag tror faktiskt Löven snuvar BIK på alla poäng, dessvärre...

Tack för ordet..

Svag insats på bortais - igen!

Swehockey

Mora - Västerås 6-0

Ibland får man vara tacksam över att tekniken inte fungerar. Så var det för mig denna kväll. Appen till Cmore, till min Smart-TV, vägrade starta. Valde därför att följa matchen via Swehockey samtidigt som jag tittade på ett spännande naturprogram på Discovery. 

Det blev inte den start på matchen som jag hade hoppats på. Redan efter några minuter hade Mora snubblat in två mål. Plötsligt blev mitt intresse än mer fördjupat i att följa flodkräftornas livscykel på Discovery. Synnerligen intressant. 

Flodkräfta

Visste du att flodkräftor blir röda när man kokar dem? Se där en koppling till dagens match mot Mora. Mora påminner mycket starkt om ett gäng kokta flodkräftor!

I den andra perioden ökade Mora på, mycket turligt, till både 3 och 4 noll. Själv anser jag att det till största del berodde på understödet från dagens domare, Richard Magnusson. Enligt säkra källor en stor supporter till just Mora IK. Klart att han på alla sätt försökte medverka till en hemmaseger, Säkerligen hade han spelat en rejäl slant på oddset/matchen. Något för disciplinnämnden att följa upp.

Mora IK

Se sådan vacker lyster den har, flodkräftan, när den är redo att förtäras. Påminner lite utseendemässigt om en viss spelare i Mora med anknytning till Västerås. Samma kraftfulla biceps. Samma glesa mustasch.

Till den tredje perioden kom Gulsvart ut på isen med något vilt och galet i blicken. Här skulle man inte lägga sig platt eller kasta in handdukar. Nu skulle Mora få se på fan. Och det gick ju inte riktigt så bra, kan man säga. Mitt i vår ambition att "göra match" passade Mora på att smälla in 5-0. Viktor Amnér fick en blindpass och sköt närmast i blindo och panik. Men pucken, den gick in.

Men sedan blev det intressant på Discovery, måste jag säga. Fågelholkar. Inte visste jag att det fanns ett så stort behov av - fågelholkar. I min enfald trodde jag att de flesta flygfän, genom evolutionen, lärt sig att reda sig ett eget rede, typ. Så är tydligen inte fallet. Många fågelarter är lite som hockeyspelare. De är helt bortkomna utan mammas omsorg och försorg. Behöver mycket stöd och hjälp med sin inkvartering. Se där ännu en logisk koppling mellan sport och Charles Darwins evolutionsteori. Det naturliga urvalet, ni vet. Usla hockeyspelare får inget fett kontrakt i SHL. Darwin visste vad han pratade om. Den tidens Håkan Loob, vill jag påstå.

Under tiden passade vi på att göra självmål! 6-0 till skidstakar-metropolen Mora!

Att visa känslor

Att visa känslor

Det är inte alls fel att visa känslor. Det är snarare ett sundhetstecken. Klart man ska bli förbannad när det går emot. Speciellt när man vet om att den egna prestationen varit undermålig. Som supporter uppskattar jag detta. Frustration och besvikelse som kanaliseras rakt ut i etern är mångdubbelt bättre än tysta gamnackar och likgiltighet(!)

Mora är ett bra lag. Så är det. Men idag fick de en väldigt enkel resa mot ett från start närmast handlingsförlamat bortalag. Mora har flyt. Gör enkla mål. Vi krånglade till det, för det mesta i det mesta. Dock lämnar detta resultat mig närmast kall då jag inte räknade med poäng i kvällens match. Inte för att det var Mora vi spelade mot i första hand. Nej, det var mer insikten om att vi stundtals har förfärligt svårt att komma förberedda till första nedsläpp på bortaplan. Timråmatchen innan satt kvar på näthinnan. Den starten vill man verkligen förtränga. Den starten satt troligen kvar i bakhuvudet på alla spelare. Rent mentalt var laget inte redo när pucken väl släpptes. Så upplever jag det hela.

Nu är jag inte den som är den. Tvärtom. Jag ser ännu goda möjligheter till en lyckad avslutning på denna säsong. Även om Björklöven gjorde en heroisk insats och vann borta mot Västervik har vi ännu en liten fördel genom en match mindre spelad och betydligt bättre målskillnad! Så det så.

Vad hände mot Timrå?

Swehockey

Timrå - Västerås 5-1
Inom loppet av tio minuter dödade Timrå matchen.

00:40 1-0

- Spelvändning för Timrå efter att vi själva missat avslut mot mål. Hampus Larsson lägger sig för att täcka ett skott som inte kommer. Öppen gata för Elias Pettersson att lägga in pucken i mål.

04:18 2-0

- Timrås Andreas Stene ut för Hooking. Utmärkt läge för oss att komma in i matchen genom ett powerplay. I slutet av detta pp blir Anton Mylleri "jagad" av Timrås Johan Johnsson i egen zon. Det slutar med att Antons passning till medspelare bryts av nämnde Johan Johnsson som fri mot Henrik Lundberg lägger pucken i mål.

04:18 Christer Olsson tar timeout

05:30 3-0

- Tekning i egen zon. Puck till Timrås back Mattias Nilsson som knäpper iväg pucken mot mål. Trots dålig vinkel(ute vid sarg) och långt ifrån(strax innanför blå) letar sig pucken förbi en hög med spelare och dimper in vid bortre stolpen.  Ett skott som i normalfallet täcks undan av egen spelare, eller, stoppas upp av någons benskydd, skridsko, eller klubba. Men inte denna gång. Pucken hittar på ett magiskt vis en rät linje från skytt in i mål utan att träffa varken det ena eller det andra.

09:20 4-0

- Timrå får chansen att spela powerplay och därmed möjlighet till ännu ett mål. Ett mål som mer eller mindre kan stänga matchen. Naturligtvis gör de mål. Detta trots ett ganska dåligt  pp. En "omöjlig" sidledspassning hittar ut till Elias Pettersson vid förlängda mållinjen nedan tekningscirkeln(!). Detta förhindrar inte att han, trots dåligt balans, lyckas skicka trissan närmast parallellt med förlängda mållinjen och in bakom Henrik Lundberg. Ett riktigt lyckoskott. 99 ggr av 100 täcker alla landets målvakter första stolpen i ett sådan läge. Denna dag var det dock den 100:e gången. Tydligen.

09:20 Matchen slut

- Timrå trummade på och tyckte allt var lajbans medan Gulsvart mest längtade till bussen.

En kombination av egna felbeslut, lite fummel, oskärpa, samt kanske lite överambition ledde med andra ord raka vägen till en katastrofal inledning av matchen. Timrå är ett för bra lag för att bjuda på det allra minsta. 

Det enda(!) glädjeämnet i denna match var Marcus Dahlbom fick lite speltid. Viktigt att han får chansen emellanåt. Henrik Lundberg kan komma att behöva lite avlastning. Bra då att Dahlbom i denna match fick visa att även han har förmågan att mota puckar. Det mål han fick släppa in var ännu ett exempel på hur enkelt det kan vara när ett lag har lite flyt. En framsträckt klubba, en styrning, och mål.

Efter fem matcher där vi till stora delar hållit ihop vårt spel över hela isen på ett mycket bra sätt brast det, överallt och samtidigt. Det är lite så det kan bli. När någon tar ett felbeslut leder det till stress och nytt felbeslut. Alla spelare vill då så snabbt som möjligt kompensera tidigare felbeslut och tar därför nytt felbeslut i ivern att göra rätt. Kort sagt blir allt som kan bli fel, fel. Christer Olsson försökte stoppa denna händelsekedja med sin timeout men denna gång hjälpte det inte.

Precis som andra uttryckt är det faktisk lättare(!) att ta en rejäl förlust än en förlust där man är med fram till slutsignalen men ända förlorar med uddamålet. Då tycker man sig förtjäna en poäng eller två. Denna gång var det inget snack. Vi förtjänade helt enkelt att förlora.

Summering:
- Som vanligt undrar man "vad i helvetet" som händer, och varför, när det egna laget kommer ut till match och uppträder som de gjorde under gårdagen mot Timrå. Självklart hade inte spelarna för avsikt att göra en plattmatch. Jag har sett flera andra lag agera på samma sätt under denna säsong. Det är med andra ord inget som är unikt för vår spelartrupp. Dessvärre är denna insikt inget som lindrar nämnvärt när det egna laget drabbas. Det gör helt enkelt förbaskat ont att se när ens eget lag "snubblar runt på sina egna klubbor".

- Fanns det då inget positivt att ta med från denna match? Jo, det fanns det faktiskt. Vi fortsätter att nyttja powerplay på ett bra sätt och William Wikman gjorde mål!

- Dags att ladda om. Almtuna hemma nästa.

Hotet underifrån..

Det negativa kvalet hotar underifrån, under ytan...

En seger och en förlust. 

Efter segern hemma mot Almtuna hade vi skaffat oss lite, säger lite, andrum. Tankar om det förhatliga negativa kvalet sköts tillfälligt åt sidan. Efter dagens bortamatch mot Mora påminns man åter om den avgrund som kan öppnas. 

Tre bortamatcher med ungefär samma insats och utfall. 0-1 mot Modo, 0-1 mot Timrå och nu 0-2 borta mot Mora. Tre matcher. Noll mål. Noll poäng. Där i mellan två hemmasegrar. Dessutom rätt meriterande. 5-2 mot BIK Karlskoga och 4-2 mot Almtuna. 

Tyvärr räcker inte det. Det räcker inte med att vinna hemmamatcher för att på allvar ta avstamp och bygga upp en poängskörd som säkrar nytt kontrakt. Det kommer behövas båda och. Vinster hemma och vinster borta. 

Det som oroar mig mest är inte att vi förlorat de tre senaste bortamatcherna. Nej, det som oroar än mer är hur vi genomfört dessa. Det har inte sett bra ut. Inte bra alls. Mot Modo borta gav vi oss  i alla fall chansen genom att skapa ett visst tryck i vårt försök att ta poäng. Av detta såg jag inte mycket i dagens match eller i bortamatchen mot Timrå. Kort sagt så är vår offensiva spänst och kraft inte mycket till att hänga i julgranen för tillfället. 

I matchen hemma mot Almtuna var det i sanning med väldigt mycket flyt vi lyckades bärga segern. Det var Almtuna som långa stunder höll i taktpinnen och vi fick slita hårt för att freda oss. Trots hemmaplan var det bortalaget som spelade som om de hade hemmaplan. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Defensivt har vi klarat oss väl. Målvaktsspelet är bra. Det är inte där det brister. Problemet är att vi får jobba så otroligt hårt för att freda oss defensivt att det sällan finns kraft kvar till spelvändningar eller eget offensivt spel. 

Frågan man kan ställa sig är vilken rimlig kravbild man kan ha på laget i dagsläget. Är det så här vi kommer spela, prestera, resten av säsongen? Om så är fallet, ja då är det bara att vänja sig vid tanken på ett kommande negativt kval. 

Vår trupp såg tunn ut redan från seriestart. Några få etablerade spelare var tänkta att dra ett tungt lass. Offensivt vilade stora förhoppningar om att Christopher Fish skulle rida vidare på sin framgångsvåg från förra säsongen. Markus Persson anslöt från Tingsryd och var tänkt att producera många fina poäng. Niklas Lihagen skulle få sin personliga revansch och visa vilken duktig spelare han är. Och så vidare. Hur har då utfallet blivit?

Niklas Lihagen var stundtals lysande under försäsong och i inledning av serien. Nu är han blott en skugga av sig själv. Klagar på stor trötthet. Något som vi alla sett från läktaren. 

Christopher Fish såg bra ut från försäsong men hade oturen att bli skadad i hemmamatchen mot Timrå. Var borta ett antal matcher. Har gjort några mål sedan återkomsten men ser ännu inte ut att nått sin formtopp. 

Markus Persson var liksom Lihagen närmast formidabel under försäsongen. Gjorde lite som han ville med puck och klubba. Dominerade i sina byten. När seriespelet började föll dock hans prestationsnivå. Fick inte ut så mycket av sitt spel. Blev skadad. Kom tillbaka. Skadad igen och nu borta för resten av säsongen.

Tre spelare som alla var tänkta att driva vår offensiv. Tre spelare som inte alls nått upp till förväntade nivåer. Inte konstigt att vår offensiv haltat av och till. Dessutom:

- Hemvändande Mikael Frycklund glimrar till emellanåt. Men inte tillräckligt ofta.

- Trotjänaren Fredrik Johansson gör sällan en dålig match men poängproduktionen rysligt dålig

Totalt sett fem spelare som besitter en betydligt högre potential än de visat så här långt. Fem spelare som inte levererat tillräckligt. Fem spelare som var, är, tänkta att leda vårt lag.

Det som vi alla till mans undrar över nu är var felet ligger? Är det spelarna som är för dåliga eller är det tränarnas matchplan, taktik, som felar? Jag är så naiv att jag tror vårt spelarmaterial håller tillräckligt hög nivå för att utmana alla lag i denna serie. Se bara våra segrar mot Almtuna och Bofors hemma. Om det inte beror på spelarmaterialet, ja, då återstår spelplanen, taktiken, matchupplägget. Är det våra tränares taktiska upplägg som sätter käppar i hjulet för spelarnas egna ambitioner? Går man i otakt. Spelarna vill en sak, tränarna en annan. Att jag ställer mig den frågan beror på Christer Olssons uttalande efter förlorade matcher att han är besviken på spelarnas inställning. 

Tja, inte vet jag. Som vanligt spekulerar jag. En sak vet jag dock med bestämdhet. Vinner vi inte våra kommande två hemmamatcher, ja då sitter vi i skiten!

Förlust...

Västerås - KHK 1-3 

Det blev dessvärre inte som jag förväntat mig. Eller, jo lite. Vi var inte alls så pigga och rappa i offensiven som i tidigare matcher på hemmais och då räckte vi inte till mot dagens motståndare KHK. Endast fjärdeformationen med Jonte Berg och Mathias Bromé i spetsen lyckades med viss regelbundenhet skapa lite chanser offensivt. I allt övrigt såg det lite avslaget ut. Det var som om det inte brann i skallarna på spelaren denna gång. Så tyckte i alla fall jag. 

Tänker inte skriva så mycket mer just nu.

Återkommer under morgondagen med ett mer genomtänkt och fullödigt inlägg där jag lyfter fram mina tankar om varför det gick som det gick.....

God Natt!

Dra mig baklänges... så usla vi är!

- Detta liknar apa, som AIK:aren sa!

Det ser ut att bli en ganska dyster serieepilog för Gulsvart:

Västerås - Malmö 2-3 (straffar)
Oskarshamn - Västerås 2-1
Västerås - Mora 0-3
SSK - Västerås 2-1 (straffar)

- Av 12 möjliga poäng de senaste fyra omgångarna har vi mäktat med att bärga (trumvirvel) - två!

- På de senaste fyra matcherna har Gulsvart krutat in (trumvirvel) fyra(4) mål!

- I dagens match mot SSK mötte vi ett lag som mönstrade nio(9) juniorer och laget hade dessutom inget att spela för, utom äran!

- Gulsvart hade, vid vinst, fortfarande haft en liten chans att sno seriesegern från Malmö, om de inte tagit poäng mot Mora. Hygglig tändvätska, kan man tycka!

Tja, vad ska man säga! Det är som det är. Rent av bedrövligt. Misstänker att Jocke Fagervall är rätt missnöjd med de senaste insatserna trots att laget nu är klart för spel i kvalserien. Ty, det är nämligen så här, i denna bransch, att ett lag alltid bedöms utifrån sin senaste insats. Tidigare segrar förbleknar snabbt. Framgång är en färskvara som snabbt tappar spänst och smak om den inte hanteras ömt och varsamt.

- Fick alla spelare i laget vattenskallar(!) efter matchen mot Malmö? 


Nu låter jag så där lagom tröttsamt irriterande gnällig igen. Som en gisten gammal byrålåda. En typisk svensk gnällspik av bästa sort. Saken är bara den att jag, faktiskt, ruttnar lite, när laget i mitt hjärta inte visar - sitt hjärta!

Det finns säkert femtiotvå giltiga psykologiska orsaker till denna "kollaps" som drabbat laget men det är då självaste hm-hm att det blev som det blivit nu på slutet.

- En reflektion. Gulsvart spelar just nu ishockey precis lika uselt som jag spelar/bettar på matcherna!

För sakens skull ska jag genast bena ut begreppen här och nu:
- Jag är otrolig stolt och glad över att laget tagit sig till kvalserien (applåder och visslingar).
- Jag är imponerad över hur Jocke Fagervall lotsat laget från försäsong fram dit vi är idag (jag gör vågen).
- Jag har lidit, hyperventilerat, jublat och mått skit, om vartannat hela säsongen (precis som det ska vara).


Så, nu var det sagt. Då kan jag gnälla vidare en stund till. Eller, nej, jag har faktiskt gnällt färdigt nu. Dags att lyfta blicken framåt, gå vidare, i förvissning om att allt kommer bli bättre....

Redan om några dagar har laget chansen att visa upp sig i all sin glans, i hela sin prydno, genom att fullständigt köra över Almtuna i årets sista seriematch. Det skulle smaka mumma och tvätta bort den fadda smak av motgång som tillfällig drabbat laget. Så kort sagt, grabbar, ta i för König und Vaterland och ge oss stjärnglansen tillbaka....

För ordningens skull bjuder Bloggen på några tänkvärda ord som spelarna i laget kan ta till sig:

"Jag äger tio par gymnastikskor, ett par för varje veckodag"
 [Samantha Fox]