Surdeg och gammal leverpastej..

Dagens VIK Hockey!

Tja, vad ska man skriva, egentligen? Det mest är öken, mörker, skit, elände, just nu för alla oss som håller på Gulsvart. Visserligen spelas en match på Gotland idag men med största sannolik en helt betydelselös sådan. Det är rökt, kört och förstört! 

Naturligtvis var jag i ABB Arena Nord i tisdags och bevittnade mötet med Huddinge. En märklig match, det också. Lite som hela säsongen. Man kan säga att matchen summerade vår säsong på ett remarkabelt sätt. Laget visade upp alla sina förmågor, och oförmågor, under matchens tre perioder. En bra början, en anständig mittdel, och en klandervärd avslutning. Att gå fram till 5-0, sedan 6-2, för att därefter fullständigt tappa allt och bjuda in en för dagen svag motståndare till match. Det var med minsta möjliga marginal vi kunde hålla undan och till slut vinna med 6-5! Lite vår säsong i ett nötskal.

Vid minsta motgång har laget mer eller mindre fallit ihop som det berömda korthuset. Okey, jag generaliserar lite nu, men framför allt i det pågående kvalspelet har jag sett dessa tendenser rätt tydligt.

Det som blev uppenbart i den tredje perioden mot Huddinge är faktiskt något som genomsyrat truppen, laget, spelarna hela säsongen. Det kan man inte sticka under stol med. Vi har saknat en formation, eller spelare, eller ledargestalter, som kan stå upp när det går emot. Spelare som kan gå in på isen och styra upp, skapa lugn, bryta mönster, som kan ge trygghet. 

När Huddinge började chansspela i den tredje perioden stod vi inte pall. Vi tappade alla eventuella linjer vi hade i vårt eget spel. Både offensivt och defensivt. Detta är något som vi från läktarplats tyvärr fått ta del av hela säsongen. 

- Men, varför har det då sett ut på detta sätt, i stort sett hela säsongen? 

När jag i vanlig ordning gick runt i arenan och minglade med folk fick jag mig till livs många intressanta åsikter och synpunkter. Det fanns givetvis en enorm frustration och besvikelse hos alla samt en hel del ilska. Trots detta hade de allra flesta en rätt nykter syn på läget. Det fanns någon form av acceptans över att vi nu, för en oviss framtid, kommer vara ett lag i tredjedivisionen. Många har helt enkelt förlikat sig med det öde som väntar oss alla. 

Det som folk var mest oroliga över är det ekonomiska läget i föreningen! Hur ser likviditeten ut idag samt hur kommer omställningen bli till spel i en lägre division? Hur mycket måste föreningen banta organisatoriskt och ekonomiskt? Hur kommer det bli med J20, J18, damlaget, hockeygymnasiet, och all annan juniorverksamhet? Kommer A-laget träna på kvällstid! 

- Kommer det bli en flykt av spelare från våra J20 och J18-lag nu? 

Personligen anser jag att föreningen, styrelsen, VD:n, vår ordförande, alla tillsammans nu har ett enormt ansvar att visa handlingskraft. Jovisst, det är ett elände att åka ur, men, det är samtidigt ert förbaskade uppdrag att nu agera kraftfullt för att skapa en tro på överlevnad i någon form! Att i denna stund dra sig tillbaka, sluta leden, istället för att rakryggat erkänna misstag som begåtts gagnar ingen.

Även om vi supportrar är förbannat trötta på den misshushållning som bevisligen skett med vår älskade förening kommer vi stå kvar på perrongen. Vi har faktiskt inget annat alternativ. Vi kan inte "gå vidare" som om att inget hänt. Vi tänker inte lämna föreningen med svansen mellan benen. Vi kommer för alltid stå upp för vår kärlek till föreningen. Detta oavsett division. Det minsta vi kräver är dock att alla de som är tillsatta att förvalta våra drömmar och visioner, visar sin kärlek!

Det är nu, när sorgen är som tyngst, när mörkret är som mest kompakt, vi supportrar behöver någon djävel som tar kommandot. Någon som ställer sig på barrikaden och vägrar vika ned sig. Vi har under säsongen bevittnat en spelartrupp där det saknats några riktiga ledartyper. Låt oss nu slippa detsamma när det gäller föreningens framtid. Jag vill inte se några fler gamnackar i media som beklagar den uppkomna situationen. Jag vill se ledare från föreningen som istället tar fram den stora stridskuken och deklamerar: -VI GER ALDRIG UPP!

- Det är hög tid att medlemmar, supportrar, sponsorer, raskt antar en ny och tydligt målbild. Tillsammans ska vi skapa den nya visionen. Gamnackar och motvallskärringar gör sig icke besvär!

Så det så..

Ett försiktigt IKO vann mot ett avvaktande Västerås

Swehockey

Det kunde man ju ge som fan på. Efter en heroisk kämpainsats mot topplaget Pantern fanns varken ork eller kunnande att stå emot ett formsvagt Oskarshamn. Epitetet "varannan-dags-lag" är tyvärr ytterst passande för oss just nu.

Enligt källa med insyn kände sig spelare orkeslösa redan inför nedsläpp mot Västervik hemma. Något som snabbt visade sig när pucken väl släpptes. Mot Pantern var det bättre. Där orkade vi driva på åtminstone en period innan orken började tryta och Pantern tog över taktpinnen allt mer. Detta kompenserades av ett heroiskt kämpade samt en del flyt i avsluten. Ett kämpande som räckte till seger och tre härliga poäng.

Förhoppningen var givetvis att spelarna skulle ta med sig den goda känslan, och insikten, till dagens match. Att det går att vinna alla matcher i denna serie med jävligt hårt arbete. Av detta såg jag inte mycket i dagens match. 

Oskarshamn tilläts väldigt enkelt peta in 1-0 efter ett palaver framför eget mål. Vi hade tre egna spelare i målområdet men ingen lyckades få bort den lösa puck som låg fri för någon sekund. Inte blev det bättre då Oskarshamn kunde lyfta in 2-0 i en spelvändning där hemjobbet såg aningen vekt ut. Lundberg räddade förtjänst första skottet men returen. Den fick enkelt slås in i nät.

Precis som i flera andra bortamatcher efter jul hade vi bjudit in våra motståndare rejält efter bara några minuters spel. Perioden i övrigt var inte mycket att säga om. Det var IKO som då och då lyckades sätta lite offensivt tryck. Själva hade vi förbålt jobbigt att överhuvudtaget hitta spelvägar ut ur egen zon. Tre av fyra chanser i perioden, och match, tillkom efter samma mönster. Vi slarvar med puck i egen zon. Vi tappar puck vid uppspel. Oskarshamn fick flera möjligheter under matchen att göra mål pga just detta. Detta fumlande med puck i egen zon gällde både forwards och backar.

Trots att vi, genom Lihagen, lyckades reducera till 1-2 i boxplay kände jag att vi var rökta i denna match. Så illa var det. Visserligen jämnade vi ut spelet i den andra perioden men våra avslut, vårt hot, mot IKO:s kasse var sällan av allvarlig sort.

Då jag i grunden är en naiv optimist ville jag gärna tro på en rejäl scenförändring till den tredje perioden. Förväntade mig att Gulsvart kompromisslöst skulle ställa en allvarlig fråga till Oskarshamn. Slänga puckar mot mål, gå hårt mot kassen, trycka på.

Av detta blev platt och intet. De första tio minuterna av den tredje perioden blev istället mycket märklig rent spelmässig. Jag fick se två lag som åkte och bevakade! Som väntade ut varandra. IKO ville slå vakt om poängen. Det har jag den största förståelse för. Frågan är vad vi ville? Inte mycket, i alla fall. Första skottet mot IKO:s kasse kom först efter dryga tio minuter i period tre. Detta i en match där vi hade allt att vinna, inget att förlora, genom att jaga en kvittering. Allvarligt talat begrep jag ingenting. Istället för att spela på IKO:s rädsla att förlora lät vi dem enkelt spela av den sista perioden. Inte ens ett sent powerplay till vår fördel kunde ändra på detta faktum. 

Det är ju så man kan få blåskatarr för mindre!

Självklart begriper jag att alla spelare i truppen ville vinna dagens match. Att de hade för avsikt att gå in och knipa tre poäng mot ett formsvagt Oskarshamn. Men, någonstans på vägen från tanke till handlingen skedde en låsning. En mental blockering som inte släppte under match. Jag gissar att det måste vara oerhört tungt för spelare att ge 100%, vara helt utpumpade efter match, utan att det visat sig i spelet på isen. Jämför gärna med skidåkare som vissa dagar är helt ur form. De sliter och sliter i spåret men åker bara längre och längre bakåt i resultatlistan. De ger med andra ord 100% men får bara ut 75%. Då kan det se ut som det gjorde i dag för oss mot Oskarshamn.

Den fråga som då kommer som ett brev på posten är hur det är med orken, fysiken? När jag tittade på matchen mellan AIK och Almtuna idag så var det en jävla fart på alla spelare ända fram till slutsignalen. Att se den matchen var som att se en annan sport vad det gäller fart och intensitet. Om de orkar flänga fram och tillbaka i tre perioder så borde vi. Eller hur?

Är det kanske så att det pressade läge laget befinner sig i stjäl energi från spelarna? Inte vet jag. Förhoppningsvis vet våra ledare, tränare, hur det är med den saken.

Men, men. Trots dagens förlust är vi ännu kvar i HockeyAllsvenskan. Tyvärr gick Mora och vann mot Tingsryd i dagens omgång. Ett Tingsryd som fortsatt behöver samla poäng för att fixa sin playoff-plats. Med andra ord känns våra möjligheter att knipa poäng hemma mot TAIF aningen begränsade i skrivande stund.

På måndag möts Björklöven och BIK Karlskoga samt Modo och Vita Hästen. Spännande värre. Förluster för både Modo och Björklöven vore naturligtvis välkommet, men, jag tror faktiskt Löven snuvar BIK på alla poäng, dessvärre...

Tack för ordet..

1-3-1, eller, vi vickar på rumpan-spel!

1-3-1

Över tid denna säsong har jag försökt förstå mig på vilken spelmodell som våra nuvarande tränare eftersträvar. Redan när C Olsson tillträdde hörde jag från olika håll att han var en tränare med "försiktighet" som ledstjärna. Tanken är att ett väl sammanhållet lag ute på isen skapar möjligheter. Ett lag som backar av, täcker isytor, slösar inte energi när motståndare har puck. Det är när man vinner puck som påslaget ska komma. Då kör man. Full fart. 

Tanken är nog god men genomförandet svårare. Min upplevelse är att våra motståndare ständigt har mer fart under rören. Även då de tappar puck hinner de väldigt enkelt ställa om till försvar. Anledningen är enkel. De tar med sig farten från offensiven till det defensiva arbetet. 

När vi väl vinner puck startar vi från närmast stillastående. Det förstår vem som helst att det inte är optimalt. Hur ofta tvingas inte vi anfalla mot samlat försvar? Min upplevelse är att vi i nio fall av tio möter ett väl samlat försvar när vi väl fått ordning på puck och klubba för egen offensiv. 

Vi är med andra ord ett lag som inte sätter press, någonstans, ute på isen. Jo, fel av mig. När vi väl får panik och matchen är på väg att rinna oss ur händerna, då börjar vi spela med mer fart och mer presspel. Det intressanta är att då, och först då, börjar vi ta oss in i matcherna! 

Ett vanligt scenario denna säsong:

- Matchen startar. Vi åker runt och tar det lite lugnt. Spelar avvaktande. Kollar in lite hur våra motståndare spelar. Känner av läget. Plötsligt ligger vi under med 0-1 eller 0-2. Nu blir goda råd dyra. Vad göra? Jo, tycks spelarna tänka, vi skiter i taktiken och bara kör! Och se på fan! Vi kan spela offensiv hockey och skapa rejält tryck. Vi kan skapa chanser, vi kan göra mål!

Naturligtvis kan jag ha helt fel i mina tankebanor men jag redovisar bara hur jag upplever det. Utifrån dessa mina tankar kommer som ett brev på posten en liten reflektion: 

- Har C Olsson en plan B? 

Vad jag menar är helt enkelt om C Olsson envist vill hålla fast vid sin spelmodell, eller, om han i det läge laget befinner sig har förmågan att sadla om. Är han principfast, tjurig, introvert och håller fast vid sin egen förträfflighet, eller, kan han ödmjukt ta till sig intryck och tankar från sin omgivning? Är han beredd att lyssna på goda råd, helt enkelt? Råd som kan komma från spelare i truppen. Eller från våra sportchefer. Tja, inte vet jag!

En sak vet jag med bestämdhet: - Efter 26 omgångar har inte C Olsson bevisat sin förträfflighet med hänvisning till lagets tabellplacering.

Lägg väl märke till att jag i detta inlägg inte kommer med ursäkter om att "vi har haft många skador" etc. Det är något som alla lag drabbas av, hela tiden!

Hotet underifrån..

Det negativa kvalet hotar underifrån, under ytan...

En seger och en förlust. 

Efter segern hemma mot Almtuna hade vi skaffat oss lite, säger lite, andrum. Tankar om det förhatliga negativa kvalet sköts tillfälligt åt sidan. Efter dagens bortamatch mot Mora påminns man åter om den avgrund som kan öppnas. 

Tre bortamatcher med ungefär samma insats och utfall. 0-1 mot Modo, 0-1 mot Timrå och nu 0-2 borta mot Mora. Tre matcher. Noll mål. Noll poäng. Där i mellan två hemmasegrar. Dessutom rätt meriterande. 5-2 mot BIK Karlskoga och 4-2 mot Almtuna. 

Tyvärr räcker inte det. Det räcker inte med att vinna hemmamatcher för att på allvar ta avstamp och bygga upp en poängskörd som säkrar nytt kontrakt. Det kommer behövas båda och. Vinster hemma och vinster borta. 

Det som oroar mig mest är inte att vi förlorat de tre senaste bortamatcherna. Nej, det som oroar än mer är hur vi genomfört dessa. Det har inte sett bra ut. Inte bra alls. Mot Modo borta gav vi oss  i alla fall chansen genom att skapa ett visst tryck i vårt försök att ta poäng. Av detta såg jag inte mycket i dagens match eller i bortamatchen mot Timrå. Kort sagt så är vår offensiva spänst och kraft inte mycket till att hänga i julgranen för tillfället. 

I matchen hemma mot Almtuna var det i sanning med väldigt mycket flyt vi lyckades bärga segern. Det var Almtuna som långa stunder höll i taktpinnen och vi fick slita hårt för att freda oss. Trots hemmaplan var det bortalaget som spelade som om de hade hemmaplan. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Defensivt har vi klarat oss väl. Målvaktsspelet är bra. Det är inte där det brister. Problemet är att vi får jobba så otroligt hårt för att freda oss defensivt att det sällan finns kraft kvar till spelvändningar eller eget offensivt spel. 

Frågan man kan ställa sig är vilken rimlig kravbild man kan ha på laget i dagsläget. Är det så här vi kommer spela, prestera, resten av säsongen? Om så är fallet, ja då är det bara att vänja sig vid tanken på ett kommande negativt kval. 

Vår trupp såg tunn ut redan från seriestart. Några få etablerade spelare var tänkta att dra ett tungt lass. Offensivt vilade stora förhoppningar om att Christopher Fish skulle rida vidare på sin framgångsvåg från förra säsongen. Markus Persson anslöt från Tingsryd och var tänkt att producera många fina poäng. Niklas Lihagen skulle få sin personliga revansch och visa vilken duktig spelare han är. Och så vidare. Hur har då utfallet blivit?

Niklas Lihagen var stundtals lysande under försäsong och i inledning av serien. Nu är han blott en skugga av sig själv. Klagar på stor trötthet. Något som vi alla sett från läktaren. 

Christopher Fish såg bra ut från försäsong men hade oturen att bli skadad i hemmamatchen mot Timrå. Var borta ett antal matcher. Har gjort några mål sedan återkomsten men ser ännu inte ut att nått sin formtopp. 

Markus Persson var liksom Lihagen närmast formidabel under försäsongen. Gjorde lite som han ville med puck och klubba. Dominerade i sina byten. När seriespelet började föll dock hans prestationsnivå. Fick inte ut så mycket av sitt spel. Blev skadad. Kom tillbaka. Skadad igen och nu borta för resten av säsongen.

Tre spelare som alla var tänkta att driva vår offensiv. Tre spelare som inte alls nått upp till förväntade nivåer. Inte konstigt att vår offensiv haltat av och till. Dessutom:

- Hemvändande Mikael Frycklund glimrar till emellanåt. Men inte tillräckligt ofta.

- Trotjänaren Fredrik Johansson gör sällan en dålig match men poängproduktionen rysligt dålig

Totalt sett fem spelare som besitter en betydligt högre potential än de visat så här långt. Fem spelare som inte levererat tillräckligt. Fem spelare som var, är, tänkta att leda vårt lag.

Det som vi alla till mans undrar över nu är var felet ligger? Är det spelarna som är för dåliga eller är det tränarnas matchplan, taktik, som felar? Jag är så naiv att jag tror vårt spelarmaterial håller tillräckligt hög nivå för att utmana alla lag i denna serie. Se bara våra segrar mot Almtuna och Bofors hemma. Om det inte beror på spelarmaterialet, ja, då återstår spelplanen, taktiken, matchupplägget. Är det våra tränares taktiska upplägg som sätter käppar i hjulet för spelarnas egna ambitioner? Går man i otakt. Spelarna vill en sak, tränarna en annan. Att jag ställer mig den frågan beror på Christer Olssons uttalande efter förlorade matcher att han är besviken på spelarnas inställning. 

Tja, inte vet jag. Som vanligt spekulerar jag. En sak vet jag dock med bestämdhet. Vinner vi inte våra kommande två hemmamatcher, ja då sitter vi i skiten!

Fisketur med GurkOlle, idag är det dags...

När läget var som mest akut, när laget behövde stålar, när insamlingarna stod som spön i backen, då fick jag ett infall att bidra. En fisketur på Mälaren annonserades ut som ett led i kampanjen #RäddaVik. 

Idag är det dags. Gästerna är på väg. Klockan 12:00 lägger vi ut för en härlig dag på Mälaren. Rapport med bilder kommer under morgondagen. Med lite tur slipper vi åska och slagregn. Prognosen lovar skapligt väder även om jag inte vågar lita fullt ut på SMHI. 

Återkommer...

Det svarta har ljusnat en aning... #RäddaVIK

Tradera - aktion 

Det har nu gått några dagar sedan beskedet kom. Ett besked som ryckte undan fötterna på oss alla. Ett besked om att föreningen faktisk var hotad av konkurs. På mindre än en säsong gick föreningen från att vara solid och välmående till bankrutt och döende. Det pratades om systemfel. Om prognoser som plötsligt inte stämde. Om pengar som inte fanns. Själv fattade, och fattar, jag ingenting. Mörker. Misär och elände. Många känslor.

I den misär som råder just nu kring min förening är det överväldigande att se alla de goda krafter som satts igång. Vik Support och privatpersoner tar nu alla möjliga initiativ för att bidra. Det värmer verkligen på alla sätt. En härlig positiv motkraft som nu gör allt för att skingra det mörker som slutit sig kring föreningen.  Den insamling som supportklubben drog igång har på knappt två dygn genererat över 200 000 kronor! Helt fantastiskt.

Jag är även överväldigad och oerhört glad över att många motståndarsupportrar valt att försöka hjälpa till genom att bidra till #RäddaVik. Senaste exemplet var Örebros Supportföreningen, 14-3, som gjorde en insamling för att rädda "Lillebror". Man tackar ödmjukast.

Ett annat exempel är den supporter från Tingsryd som skrev följande:

- Det är stort och vackert på alla sätt!

Visst finns det supportrar som fortfarande känner stor vrede och ilska mot de som så totalt misslyckats förvalta sitt uppdrag i föreningen. Det är fullt förståeligt. En helt naturligt reaktion. Min övertygelse är dock att ilska och vrede blockerar det konstruktiva tänkandet. Att söka hämnd, få upprättelse, se de skyldiga hängas ut, är sekundärt. Nu gäller att alla krafter sätts in för att föreningen ska överleva. Det är det primära, det viktigaste. Det handlar inte om att låta "någon komma undan" sitt ansvar. Inte alls. Tids nog kommer de som försatt föreningen i detta tillstånd få sin dom, få sitt straff. 

Glöm inte att besöka Tradera och ta del av alla aktioner som #RäddaVIK nu håller!

Ve och elände....

Rögle - Västerås 6-1

Efter den meriterande segern med 3-0 på hemmaplan i match nummer tre fick jag känslan av att laget hittat en väg tillbaka. Ett sätt att städa bort förlorarstämpeln som präglat laget. Under den första perioden i gårdagens match fanns ännu den känslan kvar. Vi hade hygglig kontroll på Rögle och gjorde en i stora delar godkänd insats. Men, så kom period nummer två och tre. Scenariot blev plågsamt likt det som hände i match fyra mot KHK på bortaplan. Vi tappade det mesta. Framför allt tappade vi fokus(!) och förlorade i de avgörande momenten på isen. Det var som om luften, energin, tog slut, igen. En oanständigt tråkig utveckling i matchen.

Där Rögle hela tiden såg bestämda och resoluta ut tenderade vi till att bli försiktiga och ängsliga. Som om vi inte riktigt trodde på vår egen förmåga. 

När Rögle gick mot mål, då gick de mot mål med buller och bång. Inget tjafs. När Rögle försvarade framför eget mål, så gjorde man det med kraft och pondus. Inga tveksamheter. 

Spelare för spelare anser jag, fortfarande, att vi har ett minst lika bra lag som Rögle. Kanske är jag naiv och subjektiv, rent av partisk, men så anser jag.

Det som skiljde var att Rögles spelare tycktes ha en annan drivkraft som banade väg fram till avgörande avslut. 

Summerar man matchen, rent spelmässigt, så tycker jag märkligt nog att vi gjorde en helt ok insats. Vi hade ungefär lika mycket av spelet, lika många avslut, pucken lika länge. Den stora skillnaden, lagen emellan, var dock att Rögle var överlägsna oss i alla avgörande moment på isen.

Rögle hade:
- färre egna misstag
- stabilare målvaktsspel
- bättre avslut

Det är naturligtvis inte bra, på något sätt, att förlora med 1-6 i en match där vi förväntades vara med ända in i kaklet. En sådan förlust sätter sig utan tvekan som en tagg i foten på alla spelare. En smärtsam påminnelse om att det räcker inte att spela bra i matcher av denna dignitet.

För att vinna matcher i en matchserie gäller andra kriterier än under serielunken. Här gäller att prestera det allra bästa samtidigt som man är beredd att tillgripa medel, alla tillåtna medel, för att nå sitt mål. Men det räcker inte där. Varje spelare måste vara självuppoffrande på en nivå som aldrig tidigare. Det finns inte längre något som "gör ont" på isen. Att vara beredd att "käka puck" är en träffande beskrivning av vad som behövs.


Självklart finns det inte en enda spelare i truppen som inte vill annat än vinna. Det är jag övertygad om. Förhoppningsvis lyckas laget plockar fram rätt demoner till nästa match. Fylla på kropp och själ med positiva bilder som lyfter enskilda spelare till precis rätt nivå.

Ur mitt perspektiv handlar det nu om hur väl våra ledare runt laget lyckas mobilisera ny kraft, nytt mod, för att laget, kollektivet, ska kunna göra en helgjuten insats och hålla vår gemensamma dröm och spel i SHL vid liv...

Krossa Rögle

Dagen efter...

Vi saknar en sniper i pp!

Det var då ett jävla mörker! Inte nog med att jag är drabbad av detta decenniets värsta influensa. Vi förlorade matchspelet mot en jädra nykomling! Ett lag som knappt är torra bakom öronen. Ett lag som poppade upp som en finne på näsan en måndagsmorgon. Ett lag som byggts av överblivna och sekunda varor. Skandal, på min bara kropp. Det ska inte gå. Borde inte gå. Får inte. 

- Det är så man kan få näsblod för mindre.

Men nu är det som det är. Här sitter man härsken och butter och bitter och avig. Framför allt känner jag mig blåst, lurad, på konfekten. Och dessutom nyser jag hejdlöst och okontrollerat var tredje minut. Finns det stänkskydd till skärm och tangentbord?

Jag är "omvittnad glad och positiv till min läggning", säger min omgivning. Idag vete fan. Visst går det att hitta ett ljus även i detta mörker men först vill jag låta bitterheten läka ut. Det kan nog ta en stund till. Och så detta nysande...aa...aaa...aathschooo!

Som ren terapi hasade jag ut på vår lilla tomt på morgonen och städade upp efter hundarna. Det som göms  i snö kommer som bekant fram i tö. Att plocka lite hundbajs passade väldigt bra till min sinnesstämning, kan jag lova. Skit som skit, typ.

Men nu får det vara slut på självömkan.

Rättning i ledet.

Ryck upp mig.

--------------------

Under morgonen har jag tagit del av många synpunkter om våra chanser att lyckas i nästa matchspel. Jag kan lugnt säga att misströstan är stor. De flesta frågar sig "vem ska göra målen"? En helt relevant frågeställning. Inför finalen mot KHK var det flera av deras supportrar som pekade på denna brist hos oss. Med all rätt. Genom hela grundserien har vi haft det aningen besvärligt att få in trissan i nät i spelet fem mot fem. Med sju mål på fyra finalmatcher underströks detta faktum. Vi är tandlösa, uddlösa, framåt.

Jag får säga som Mikael Norén på VIKFanCentral. Vi saknar snipers! Vi har ett gäng mycket spelskickliga spelare. Kanske fler än någonsin tidigare. Men, vi har egentligen bara Dustin Johner som kan räknas som en riktig målgörare. Dessvärre gör Dustin merparten av sina mål i pp. 

Om vi leker med tanken att Evan McGrath fått den utveckling vi hoppats på så hade situationen varit mer gynnsam. I rätt omgivning är Evan en spelare som kan pricka in 15-20 mål på en säsong. Även Matt Fornataro, i normal form, hade kunnat producera på den nivån. Istället valde Niklas Johansson att plocka in Jonte Berg och Stefan Gråhns. Två mycket duktiga hockeyspelare som på många sätt bidragit till vår fina säsong. Men, det finns ett aber. Ingen av dem är naturliga målskyttar! Den enda "målskytt" vi plockade in under säsong var Jan Urbas. Urbas har varit en av våra ledande spelare under sin tid hos oss. Inte tu tal om det. Men, återigen, han har inte gjort tillräckligt många mål!

Låt oss se på målproduktionen för de spelare som kom in i laget under säsong:

(matcher|mål)

- Erik Andersson 42|13

- Jonte Berg 42| 2

- Jan Urbas 31| 10

- Stefan Gråhns 33| 2

Ovan nämnda spelare har lyckats producera tjugosju (27) mål. Jämför detta med en normal målproduktion för spelare som McGrath och Fornataro. (Denna säsong har dock dessa två spelare endast lyckats göra 10+8 mål)

Vad jag försöker lyfta fram är att två tänkta producerande spetsspelare lyckades inte leva upp till förväntningarna. De ersattes av andra spelare varav tre får anses som komplementspelare. Endast Jan Urbas kan räknas som "offensiv spets" då tanken var att han skulle vara en producerande spelare. Även om Urbas inte levt upp till epitetet "målskytt"får vi inte negligera det faktum att han har finfina +12 i plus/minus-statistiken. Endast Fredrik Johansson överträffar detta med +15! 

För övrigt anser jag att Erik Andersson bara blir bättre och bättre. Utifrån förväntningarna anser jag att han producerat på en bra nivå.

- För att göra en lång utläggning lite kortare så saknas det i laget naturliga målskyttar. 

Så, vem ska kliva fram i nästa matchserie och göra målen? 

Formkurvan

Formkurvan

Stapeldiagramet visar min uppskattade prestation av lagets maxprestanda.

Jag har efter den senaste matchen roat mig med att försöka bedöma vilket prestation laget gjort i varje enskild match sedan seriestarten. Självklart en väldigt subjektiv bedömning men ändå rätt intressant, om jag får säga det själv. Andra må tycka annorlunda och detta står dem fritt.

De inledande tre matcherna mot Vita Hästen, SSK och Asplöven bedömer jag att vår prestation låg på likvärdig nivå trots att vi endast lyckades vinna en match, den mot Asplöven med 2-1 i ABB Arena

(Prestation: 60%)

match 4

Match borta mot Almtuna, blev mer att likna vid ett bottennapp. Där var vi inte med alls. Mycket riktigt torskade vi med 0-2.

(Prestation: 40%)

match 5

Plötsligt sprattlade laget till och gjorde en i många stycken bra insats mot Oskarshamn och kunde vinna ganska komfortabelt med 3-0. Dock var vi många som ansåg att IKO var mer än lovligt bleka den matchen.

(Prestation: 70%)

match 6

Vi följde upp segern mot IKO med att vinna borta mot Timrå. En kämpaseger. Timrå var nog som bra som oss men lyckades inte hitta nät. Vårt spel firade inte stora triumfer men att kämpa och slita ger också segrar. Segersiffrorna skrevs till 2-0.

(Prestation: 65%)

match 7

I nästa omgång mötte vi Rögle hemma i ABB Arena. Ett bra Rögle som länge hade kommandot i matchen. En match där en viss Dustin Johner kvitterade till 3-3 på slutet och tog matchen till sudden. Tyvärr vann Rögle sedan på straffar.

(Prestation: 60%)

- Fortfarande letade laget här efter spelet, linjerna, metodiken, och det rädde nu ett visst missnöje över vissa spelares ickeprestationer. Ännu hade dock inte det börjat blåsa upp till storm. Det kommer lite senare...

match 8

Bortamatch mot Mora och den första rejäla motgången för laget. En spelmässigt jämn match(!) som Mora vann övertygande med 5-2. Åtminstone påstod vår tränare Martin Filander att vi "var minst lika bra som Mora i spelet fem mot fem". Dock en klen tröst när vi släpper in fem mål...

(Prestation: 50%)

match 9

Dags för hemmamatch mot Karlskrona och en chans för laget att visa sitt rätta ansikte. Man ville ha lite revansch efter förlusten mot Mora. Nu skulle man visa sin hemmapublik att den förlusten var en parentes. Det gick inte alls. Det mesta gick i baklås. Inget fungerade. Stundtals var lagets uppträdande på isen så förvirrat att man nästan skämdes. KHK tackade för kaffet, smällde in fyra mål, och åkte hem skrattandes. Förlust 0-4!

(Prestation: 30%)

- Nu började det mullra allt mer i leden. "Vad är detta?", undra många med rätta? Är vi inte bättre än så här? Viss oro började sprida sig inför den kommande bortamatchen mot BIK Karlskoga.

match 10

Matchen mot BIK Karlskoga kunde inte börja sämre. Inom loppet av periodens första minuter drog laget på sig två utvisningar och fick spela tre mot fem. BIK tackade för kaffet och passade på att smälla in två mål. Så var det med det, typ! Matchen avgjord, stängd, innan man ens han dricka ur kaffet själv. Att laget sedan gjorde en anständig insats resten av speltiden hjälpte föga. BIK kontrollerade och vann till slut med 5-2

(Prestation: 50%)

- Mullrande i supporterleden började nu anta nya proportioner. "Vad i helvete håller de på med, jävla sopor", kunde höras. Och mycken kritik riktades mot McGrath och Fornataro som ansågs helt värdelösa och mest i skuld till lagets motgångar.

match 11

Nu ställdes laget mot Malmö. Ett Malmö som ännu inte fått spelet att lossna. Två lag som varit förhandstippade som topplag utan att lyckats leverera skulle nu mötas. Det blev en jämn match där inget lag övertygade spelmässigt. Dock ett fall framåt för Gulsvart då det räckte till oavgjort, 2-2, och poäng. I sudden var Malmö dock för starka. En poäng och spelmässigt en liten framgång som lugnade lite.

(Prestation: 60%)

- Nu väntade match hemma i ABB Arena mot bottenlaget AIK. Här förväntade sig de flesta supportrar en överkörning, tre friska poäng, och påbörjad resa mot toppen av tabellen...

match 12

Denna tillställning blev en medioker historia. AIK var precis så dåliga som vi förväntat oss men dessvärre var vi ännu sämre! All spel var som bortblåst. Inget fungerade. Det var kollaps modell fundamental. Visst kämpade, åkte, och slet alla spelare förtvivlat men det hjälpte föga. Förlust med 1-2 mot ett enormt skadedrabbat AIK var inte vad som behövdes..

(Prestation: 40%)

- Nu brakade det loss ordentligt i supporterleden. Överallt i sociala medier, olika forum, fälldes hätska kommentarer om spelare, tränare, sportchef och fan och hans moster. Nu var det kokta fläsket stekt. Nu krävdes huvudens avgång. Och vad händer då?

match 13 - 16

Vi möter i tur och ordning Björklöven(b), Vita Hästen(b), Södertälje(h) och Asplöven(b). Vi vinner alla fyra! Vi öser in 18 mål framåt och släpper endast in 5! Förklaring på det, tack!

(Prestation: 70 - 90%)

- På vägen fram till dessa fyra matcher har det hänt en del i spelartruppen. Erik Andersson, Jonte Berg och Stefan Gråhns har kommit in i truppen. McGrath och Fornataro har ställts åt sidan. Laget har plötsligt ändrat lite karaktär. Fått in två tydliga rollspelare i Jonte Berg och Stefan Gråhns och ett mer oskrivet kort i Erik Andersson. En förändring som tydligen fått laget att fungera, över en natt!

Tack vare denna fina matchsvit återkommer lugnet i de flesta lägren. Det åtgärdspaket som signalerats av styrelsen tycks ha fungerat. Sportchefen klargör att man har för avsikt att släppa iväg McGrath och Fornataro. Många är nöjda. Den stora frågan är dock om denna framgångssaga kan fortsätta eller om det kommer ett abrupt stopp?

match 17

Match borta mot Oskarshamn. Återträff med McGrath som nu spelar sin andra match för IKO efter klubbytet. Det fina offensiva spel som laget briljerat med de senaste fyra omgångarna är kvar. IKO får mesta tiden ägna sig åt att försvara eget mål eller sitta på botbänken. Vi äger spelet i ca:50 minuter av matchen. Problemet är bara att IKO gör målen! Trots mycket bra spel åker vi dit på några fatala individuella misstag och IKO vinner med 4-1. Tack och go´natt!

(Prestation: 80%)

match 18

Match hemma i ABB Arena mot Timrå och chans till att snabbt komma upp på vinnarspåret igen. Så var tanken. Däremot var inte utförandet i paritet med tanken. Det blir en ganska medelmåttig och krampaktig tillställning där ett heroiskt kämpande Timrå lyckas hänga kvar i matchen och ta den till sudden efter 3-3 vid full tid. Den fart och fläkt som visats upp i tidigare fem omgångar var denna gång inte skönjbar. Det såg mer stelt och ansträngt ut. Jobbigt, helt enkelt. Vi vinner till slut på straffar och två poäng känns trots allt bra med tanke på spelet.

(Prestation: 70%)

match 19

Svårt bortamatch mot Rögle. Redan från första nedsläpp sätter hemmalaget fart och sköljer över oss. Trots rätt stor Rögledominans endast 0-1 i bagaget efter första perioden. I den andra perioden går vi ifatt till 1-1 bara för att omedelbart fumla med pucken och bjuda in Rögle till att göra 2-1. I den tredje perioden ger vi Rögle chansen att göra 3-1 och matchen är stängd, avgjord, förlorad. Då inträffar det märkliga, undret, om man så vill. Vi lyckas reducera, kvittera, ta matchen till sudden, och där vinna. Tre raka mål av Dustin Johner. Trots denna fenomenala vändning var spelet över sextio minuter inte mycket att hurra för.

(Prestation: 60%)

match 19

Sista matchen innan ett längre uppehåll. Frågan var: - Upp eller ned? Efter matchen måste jag tyvärr konstatera att lagets nedåtgående spiral de senaste omgångarna fortsatte. Ett defensivt spelande Mora kunde hålla emot och till sist vinna matchen. Detta trots att vi hade flera chanser att avgöra matchen till egen fördel i powerplay. Den enda spelform där vi kunde hota i denna gång. I allt övrigt såg det väldigt tungt ut, lagmässigt. Förlust med 1-2.

(Prestation: 50%)

Min reflektion är att lagets prestation dessa första tjugo omgångar varit av karaktären "berg-och-dal-bana" med en pik omgång 13 - 18. Sex omgångar där laget höll tillräckligt hög nivå för att kunna påverka matchutgången av egen kraft.

Därefter upplever jag en oroande tendens där vi faller i form och spelstyrka från omgång 17 - 20. Fyra matcher i följd där vi ser allt mer trötta och slitna ut. Där vi blir allt mer beroende av ett fungerande powerplay samt att några spetsspelare klarar av att leverera.

Kan man tolka detta som att nytillskottet av tre spelare samt sidsteppning av två skapade en positiv känsla i laget som man kunde nyttja under några omgångar? Och sedan blev det vardag, igen...

Jag vet ärligt inte hur man ska tolka dessa tjugo omgångar som vi spelat. Det enda jag vet, med säkerhet, är att vi just nu är för dåliga för att göra anspråk på att vara med och slåss om en topplacering i Hockeyallsvenskan....

Vad tycker, tror, du?

Olika sätt att förlora en match....

Vadå, jag bitter?

Säkerligen finns det många sätt att förlora matcher på. Frågan är om det spelar någon roll hur man förlorar? En förlust är alltid lika tung att bära oavsett hur den tillkommit, eller, finns det olika tunga förluster?


Den väntade förlusten
- Man ställer upp med ett skadedrabbat lag, möter ligans bästa lag, kämpar tappert men förlorar!
Acceptans: 8/10

Den förväntade förlusten
- Man ställer upp med förhoppning om att vinna en svår bortamatch men känner inombords att "detta går åt helvetet"!
Acceptans: 6/10

Den oväntade förlusten
- Man möter ett lag som knappt fått pucken ur egen zon tidigare matcher men som genom att strategiskt gnetspel lyckas göra mål på sin enda chans i matchen och vinna med 1- 0!
Acceptans: 3/10

Den orättmätiga förlusten
- Det egna laget gör allt rätt, dominerar matchen totalt, men så fort pucken ska in i målet kommer ben, skridskor, klubbor, ansikten, tandskydd emellan och räddar från mål!
Acceptans: 5/10

Den kränkande förlusten
- Man förlorar mot Örebro!
Acceptans: 1/10

Den svidande förlusten
- Motståndarna gör mål under matchens sista 30 sekunder(Leksand)
Acceptans: 1/10

Den ödesdigra förlusten
- Nu ska allt avgöras. Och det gör det. Laget åker ur serien, missar kvalserien eller playoff.
Acceptans: 1/10

Den lärorika förlusten
- Äntligen har man kommit närmare en vinst mot det lag som alltid känts oövervinnerliga! Nästa gång, då jävlars...
Acceptans: 7/10

Den acceptabla förlusten

- Man tvingas, pga sjukdom och skador, ställa upp med fjorton(14) juniorer, en ölback i målet, materialförvaltare, massör samt matchspeaker för att få ihop fullt lag och möter seriens starkaste lag. 

Acceptans: 9/10

Lustig förlust som gav olust!

Västerås - Leksand 5-6 (Str)

Ibland blir det fel. Så blev det nu. "Fel fel fel", som Brasse skulle ha sagt i Fem myrar är fler än fyra eleganter! Några spelare valde opassande nog på att passa pucken på ett påpassligt sätt för Leksands påpassliga skyttar som passade på att förpassa pucken bakom Lars Johansson onödigt många gånger. Sedan var vi passerade målmässigt, kan man passande nog säga. Vi kändes just då rätt passé!

Att leda eller inte leda, det är tydligen frågan. Bra eller dåligt? Därom tvista de lärda och Leif "Strumpan" Strömberg. Det sägs emellanåt att det värsta som finns(!) är att leda med 3-0 i ishockey. Då borde det vara lika besvärligt att leda med 4-1. Samma differens. Och tydligen ligger det en sanning i detta gamla uttryck som en gång myntades av Håkan "Skalle-Per" Södergren. Istället för att backa av och lugna ned sig några hekto fortsatte våra hjältar framåt, framåt, med målsättningen att skicka in mer gummi i baken på LIF. Det gick inte så bra, typ. Även i ett tillstånd av extas och eurofobi måste man tänka på sitt eget skydd.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta alla omtumlande intryck av denna drabbning och ber om ett visst överseende i mina tankar och formuleringar. Men visst sjutton var det en helsikes underhållande och rolig match? Så här roligt var det länge sedan man hade i ABB Arena. Åtminstone fram till att Leksand började med sitt krypskytte bakom våra försvarslinjer. Man kan undra vad som hände?

Minns att vi hade jätteläge att stänga matchen minst två, tre, kanske fyra gånger innan raset i egna baken påbörjades. Leksingarna började plötsligt rinna igenom våra försvarslinjer på samma obehagliga sätt som en plötslig diarre på en fullsatt buss. Det såg bokstavligen talat ut som skit i försvaret. Fumliga backar tävlade om att kasta puckar i gapet på framstormande motståndare som tacksamt tackade för hjälpen och därefter drog ned brallorna på vårt försvar. Så tokigt det kan bli!

Men trots att Kommunbidragslaget(!) slutligen stod som segrare mot NHL-dopade(!) gurkor känner jag en viss stolthet över att laget lyckades stoppa blödningen i tid. Under en självande sekvens av tredje perioden hade nämligen Leksand ett gyllne tillfälle att fullständigt dra plösen över oss alla då de tilldömdes en straff.  Lyckligtvis drabbades skytten av gummiarmar och missade målet med några meter. Tack för det!

Summa summarum anser jag, konstigt nog, att utgången av matchen var rättvis. Tappar man spelet så till den milda grad som vi gjorde efter 4-1 så förtjänar man en näsbränna. Vi kan skatta oss lyckliga att vi lyckades kvittera under ordinarie tid och ta matchen till förlängning. En poäng får därmed ses som en vunnen poäng och det speciellt med tanke på att vi mötte en rasande skicklig motståndare...

- Bättre att glädjas över det lilla än att gräma sig över allt!

Nu krossar vi Alplöven och skaffar oss en riktigt bra målskillnad.....

- Hata Leksand:)

M.A.S.H

Fler skadade på väg in i sjukstugan...

Just nu kan man dra en liknelse av sällsynt slag men som är i det närmaste korrekt. VIK liknar just nu den berömda TV-serien som hade så stor framgång under tidigt 70-tal. Ni vet  serien där knäppa läkare strödde skämt omkring sig för att uthärda vardagen som kirurger på ett fältsjukhus i Korea. Allt kretsade kring - helikoptrar. Det var nämligen dessa som dagligen och stundligen levererade nya sårade soldater till behandling. 

I dag är det nästan så man själv går och lyssnar efter ljudet av annalkande helikoptrar men i dagens ultramoderna kommunikationssamhälle har dessa helikoptrar ersatts av #twitter och bloggar. Det är via dessa man nu delges alla dåliga nyheter. Som idag. Knappt har man hunnit smälta förlusten mot SSK så nås man av uppgifter om att ännu en spelare är ur spel pga skada. Denna gång Viktor Backman som ådragit sig en hjärnskakning. Som ni vet fick Anderas Lindh kliva av precis innan matchen. Två man som försvinner inom tjugofyra timmar! 

Precis som i TV-serien M.A.S.H känns föreningen VIK Västerås HK´s skadeelände som en stor parodi. Problemet är bara att det känns lite svårt att skratta åt detta elände. Snarare vill man gråta! Man får hoppas det finns en Franklin ”Hawkeye” Pierce som tar hand om de skadade med en stor portion humor. De skadade kan behöva ett gott skratt...

Hur ser skadelistan ut?

Andreas Lindh (d) Befarad sträckning i ljumsken

Christoffer Björklund (d) Hjärnskakning 

Viktor Backman (f) Hjärnskakning

Per Helmersson (b) Axel ur led

Fredrik Winge (b) Skada okänd

Marcus Jonsson (f) Brutet finger (tillbaka i träning)

Fredrik Johansson (f) Långtidsskadad /operation

Marcus Eriksson (f) Skadat finger (tillbaka i träning)

Vi har fyra (4) ordinarie backar borta! Det är minst två för mycket. När senast hade vi en liknande skadesituation i vår förening? Att vi ligger så högt upp i tabellen med så många spelare borta är lite av en bragd.

- Fattas nu bara att övriga i laget drabbas av vinterkräksjukan!

Uppdaterad:121101
- I dagens VLT kan man läsa att vi lånar in en back från Skellefteå AIK till matchen mot Mora. Rasmus Edström är namnet. Läs mer här eller här
- Vår sportchef hoppas att vårt nyförvärv, Brendan Mikkelsson, hinner få sina papper klara och kan delta i kvällens match. Läs mer här

- Det finns en liten chans, cirka 10%, att Andreas Lindh kan delta i kvällens match!

Ridå

Knyta ryamattor - ett alternativ till Gulsvart?

Leksand - Västerås 8-3

Kvällen började i moll, övergick i dur, och slutade i - moll. En annan hade nämligen bokat in kvällen för att avnjuta denna drabbning via www.s24.se. Matchen bokades, och betalades i god tid, chipsen och ölen var framställda och allt var dukat för en riktigt trevlig kväll framför skärmen. Men se så dumt det blev! Inte gick det att åtnjuta den förväntade tjänsten man betalt för! Istället för match möttes man av ett meddelande från www.s24.se där de skrev "vi beklagar men just nu kan Du inte logga in på vår sida".  

Det blev till att,  i panik och frustration, logga in på  Everysport.com  och följa rapportering via deras sida. Hur kul är det på en skala då man beställt rörliga bilder? Matchen startade och hoppets lampa om poäng tändes då vi lyckades ta ledningen. En ledning som varade endast kort. Sedan var det som vanligt igen. Tills vi tog ledningen igen, och sedan utökade den. Vad var det som hände? 3-1 mot Leksand på bortaplan och enligt kommentatorn på webbradion var Leksand i ett tillstånd av totalt sönderfall, och:

- plötsligt trodde jag på seger. 

- plötsligt kom sändningen igång. 

men:

- plötsligt hade Leksand gått ifatt till 3 - 3! 

- plötsligt insåg man att allt var som vanligt - igen! 

- plötsligt låg vi under med 3- 6! 

- plötsligt var matchen slut och det stod 8-3 till Leksand. 

- plötsligt insåg jag att jag glömt dricka den kylda ölen! 

- plötsligt funderade jag på om man skulle börja gå på bandy!

och:

- Nu ska jag anmäla mig till en kurs i att knyta ryamattor. Enligt den Senegalesiska metoden. Där man använder tårna.

Vill bara tillägga följande: - Vi har inget att skylla på. Formen var hygglig. Vi hade de flesta spelare med. Friska och krya(undantaget P Öberg och därmed sprack vår förstakedja). Visst saknades även Andreas Lindh när raset började i tredje perioden men ärligt talat tror jag inte hans, eller P Öbergs, medverkan hade gjort någon skillnad denna gång. När Leksand väl fick sitt ledningsmål till 4-3 gick luften ur oss. Som en punkterad sufflé sjönk vi ihop. Jag vill inte på något sätt förringa Leksands insats i tredje perioden men så här får man inte vika ned sig.

Kan man glädja sig åt något denna kväll? Javisst! Broc Little i delad ledning av skytteligan:)

Borås - Västerås 3-2 (Sudden)

Vad vore livet utan - ellos?

Under dagen besökte Gulsvart världsmetropolen Borås beläget i  Västra Götaland. Staden Borås omtalad bland annat för sin sömnadsindustri, visserligen avsomnad, och sina postorderföretag inom konfektionsbranschen. Där mötte man topplaget Borås HC som under denna säsong spelat en bländande ishockey som ibland fört tankarna till gamla ryska landslag från sent 80-tal. De har gett "the big red machine" en ny innebörd. I laget finner man klasspelare som Mats Hansson, Stefan Espeland, Magnus Isaksson, Sebastian Benker, Erik Andersson och inte minst Ola Svanberg. Namn som inger respekt och fruktan.  Det var därför inte helt oväntat att vårt kära Gulsvart fick finna sig i att under långa stunder bli fullständigt utspelade av hemmalaget till jublet av en nästan fullsatt hemmahall. Imponerande 564 personer hade sökt sig till hallen för att se sitt lag befästa sin toppställning i tabellen. Och de fick verkligen valuta för entrepengarna. Det var en fartfylld och tempostark match av Borås som i lokalpressen beskrevs som "glimmrande" och "imponerande" och man kunde ana att tankarna redan fanns längre fram i spelet om platser till ES via Kvalserien.

I den efterföljande presskonferensen uttalade sig Västerås tränare Mats Waltin och berömde Borås för deras sätt att genomföra matchen. "Vi var aldrig med", konstaterade han och tillade, "det är inte lätt när man möter ett så skickligt lag", men samtidigt påpekade M Waltin att "vi gjorde allt vi kunde men räckte inte till denna gång".  På frågan om det fanns någon spelare i hans lag som kunde lyftas fram extra blev svaret "vår ny center, Mustonen, var duktig på att teka". En granskning av tekningsstatistiken ger Mats Waltin rätt. Genom Mustonens inträde i laget höjde sig Gulsvart från 12% till 14% vunna tekningar. En nog så viktig förbättring inför kommande matcher.

I övrigt utföll kvällens resultat på ett sådant sätt att vi Västeråsare får vara nöjda. Bofors djupa svacka håller i sig och de förlorade nu mot ett stjärnspäckat MIF på bortaplan. Örebro repade mod efter sin genomklappning mot oss senast och körde enkelt över ett uddlöst Leksand. I vanligt ordning var det domarens fel att LIF förlorade. 

Den stora "snackisen" i Hockeyallsvenskan just nu är dock Mora. Sedan demontränaren Harald Lyckner fick  sparken har nödlösningen Lars Ivarsson fört sitt lag till åtta(8) raka segrar. Snillen spekulerar nu i vad detta kan bero? Är det frågan om doping i någon form? Har spelaren i laget fått tugga i sig skidvalla? Svenska ishockeyförbundet har signalerat att en utredning kan komma i fråga. Om laget, Mora, fortsätter att vinna trots sin skröpliga trupp "finns det all anledning att agera" säger en anonym källa hemmahörandes i Leksand!

För Slagskott och Sargstuds: Torkel Sandpapper (OBS! Detta inlägg är påhittat. Självklart!)

Inför Karlskoga...

- Så här ser det ut:

Frånvarande spelare


Ny! David Lundbohm (f)
(magsjuk)

- 
Kenneth Bergquist (f)

(Frågetecken - sjuk under onsdagen)

-
Viktor Mårtensson (f)

(Skadad mot Almtuna)
-
William Karlsson (c)

(Junior VM)
-

Markus Kinisjärvi (c)

(skadad)
-
Niclas Lundgren (d)

(Opererad - Tidigast tillbaka efter nyår)
-
Thomas Mitell (d)

(Rehabilitering - ljumskar)
-
Fredrik Johansson (f)

(Opererad - Tidigast tillbaka efter nyår)

(Källa: Vik.se)

 

Vad ska man tro om kvällens drabbning? Ger själv laget 30% chans till seger. Men då måste allt klaffa. Några av förutsättningarna för att vi ska kunna vinna kvällens match:

1. Vi gör de tre första målen på de första fyra skotten i de fem första anfallen!

2. Vår målvakt gör årets match!

3. Domaren är med oss - i allt!

4. Karlskoga träffar bara stolpar och ribba!

5. Karlskogas halva spelartrupp blir magsjuk under pausen till period två!

Troligen behöver vi få med oss alla punkter, 1-5, för att poäng ska kunna bärgas...

Mora - Västerås

Surt sa räven..

Mora - Västerås 1- 0

 Det var det. Nu slocknade lyset - på riktigt! Frågan är vad man nu ska göra? En stor del av säsongen återstår och här sitter man nu med byxorna nere och skägget i brevlådan. Mora gjorde det förväntade. De stängde oss ute. Ridå....

Ska man nu rikta in sin uppmärksamhet mot kommande kvalserien till ES, kvalet till Allsvenskan, eller rent av försöka följa det pågående slutspelet i ES?

Jag bestämmer mig därför, här och nu, att omedelbart konvertera till Örebroare, AIK:are samt Karlskronait. Kan man det? Skit samma. Det får bli så. Något måste man få hitta på.

Jag kommer därför hålla på:
- AIK i ES (gulsvart som svartgult)
- Örebro i KS (har i alla fall bott där - i Baronbackarna)
- Karlskrona i kvalet till Allsvenskan (där var tänkt jag skulle göra min militärtjänst där!)

Så får det bli...

Härligt att vara svängkappa. Nu har jag förlängt säsongen rejält!

- Hata HV71!