 |
| Ibland gäller det verkligen att ställa rätt fråga... |
Dagens inlägg tillägnas alla grubblare med hängslen, långt skägg, och hornbågade glasögon. De ska nämligen handla om - Psykologi!
"Psykologi är läran om människans beteende, tankar, känslor och samspel med andra människor"
"Psykologi brukar räknas som beteendevetenskap"
"Beteendevetenskap är en samlande beteckning för de vetenskaper som sysslar med att iaktta och vetenskapligt studera människans beteende (i förekommande fall med hjälp av studier på djur) från olika perspektiv"
För att visa hur omfattande detta ämne är klämmer jag till med ännu en definition:
Socialpsykologi är en vetenskap som definieras av Gordon Allport som "ett försök att förstå och förklara hur en människas tankar, känslor och handlingar påverkas av den faktiska, inbillade eller underförstådda närvaron av andra"
Vad det hela handlar om, egentligen, är hur det står till, i själva knoppen, på spelare och ledare inför krävande uppgifter. Är de redo, eller inte, att anta den utmaning som står för dörren. Är de redo både fysiskt och psykiskt för de strapatser som väntar?
Själv är jag stabil, alltid, och har ordning på torpet. Som en klippa, vill jag påstå. Däremot vet jag andra som har förmågan att "riva upp både himmel och jord" inför en besvärlig uppgift. De kan lägga ned så mycket energi inför en uppgift att när den väl ska genomföras har de redan bränt allt krut. Det är dumt.
Målbilder
Ofta i lagsporter pratar man om att bygga gemensamma målbilder. Det låter fint. Syftet med detta är att alla ska, gemensamt, sträva mot ett tänkt mål. När man väl kommer dit belönas man med en klapp på huvudet och några tidningsrubriker. Problemet är bara att detta räcker inte, oftast. Anledningen är att dessa målbilder vanligtvis gestaltas i form av en trappa. Principen är att man ska "ta ett steg i taget" utan att bli riktigt nöjd, ungefär.
Belöningssystem
Det hela kan liknas vid det belöningssystem som många föräldrar utövar mot sina aningslösa barn. Genom att locka med en "liten godisbit" som inte stillar barnets sockerbehov kan man få barnet att utföra en mängd mindre uppdrag. Bara man inte belönar med för mycket socker. Då känner sig barnet plötsligt nöjt och belåtet och låter sig icke dompteras av godispåsens innehåll längre.
Inte för mycket socker
Samma sak med ishockeyspelare. Man får inte ge dem för mycket socker, helt enkelt, ty då slutar de prestera och slår sig istället till ro. Den ishockeyspelare som en gång satt ned röven i vissheten att målet redan är uppnått är närmast omöjlig att väcka.
Att coacha
Då jag själv arbetar med utbildning, som i mångt och mycket handlar om att coacha, är jag väl insatt i hur de mänskliga mekanismerna fungerar. En sak kan jag säga genast och det är att det finns inga generella lösningar som passar alla individer. Det är säkert det som är så fint med mänskligheten, att vi är så förbannat olika. Då min utbildning sker tillsammans med "grupper" så vet jag även vikten av att alla "drar åt samma håll". Det funkar dåligt om det sitter några vrångpellar som bara stretar emot. Alla måste vara med på båten, helt enkelt.
Inga tröttmössor
Jämför gärna med ett ishockeylag där det under säsong byggs upp en stark vikänsla som ska bära truppen mot ära och berömmelse. Då duger det inte att det sitter några tröttmössor och gnäller för att de inte får spela, inte får spela på sin position, måste sitta på bänken några matcher, och så vidare. Framgångsrika lag, med framgångsrika coacher, har förmågan att skapa god stämning och känsla av tillhörighet även för de spelare som för tillfället inte är uttagna i startuppställningen. Alla ska vara med på båten, helt enkelt.
Spelaromsättning
Allt detta låter ju störtenkelt. Nema problemas. En struntsak. Men det är då det tillstöter komplikationer. Vi pratar nu om spelaromsättning. Hur i hela fridens namn lyckas man skapa trygghet, samhörighet, vikänsla i en grupp som ständigt är i förändring? Hur lyckas man behålla, och uppnå, de gemensamt uppsatta målbilderna när folk kommer och går i truppen som om det vore svängdörrar?
- Hur fungerar det för spelare som kämpar livet ur sig för att ta en plats i truppen, under många långa träningsveckor, när de plötsligt byts ut, mot ett lån eller nyförvärv?
- Hur fungerar det för spelare som haft en självklart plats i truppen, en position i hierarkin, när denne plötsligt förpassas långt ned i formationerna?
- Hur fungerar det för spelare som inte längre får plats i organisationen utan lånas ut till andra föreningar?
- Hur påverkas spelartruppen av dessa ständiga förändringar?
- Hur påverkas tränarna av att från en vecka till en annan plötsligt stå med nya förutsättningar?
Säger bara så här: - Se till dig själv!
Tänk dig en arbetsplats där du har en specifik uppgift att lösa. Detta självklart i samarbete med dina kollegor. Tänk dig nu att under en tid så tillkommer, alternativt, byts dina kollegor ut.
- Var är Arne?
- Han har slutat?
- Å fan! men vem är det där?
- Det är Kurt!
En vecka senare:
- Hörru, Curt, kom nu så fikar vi!
- Jag heter inte Kurt, jag heter Bengt!
- Vart fan är Kurt?
- Han har slutat!
Ännu en vecka senare:
- Hörru Bengt, nu tar vi lunch!
- Bengt?
- Men! vem fan e du då?
- Jag är Staffan!
- Jaha, och du har dina egna drängar, typ?
En minst sagt knepig situation må jag säga. Det är alltså så det ser ut för vår tränare Joakim Fagervall under en säsong. Tillsammans med sportchefen sitter Jocke och skissar på målbilder som ska uppnås under säsong men, och det är ett stort men: - Jocke vet inte vilka spelbrickor han har att använda sig av.
Ur detta kaos av spelare in ut, upp ned, fram och tillbaka i truppen ska det alltså byggas någon form av kontinuitet som förväntas bära frukt nu när det gäller som mest! Är detta ens möjligt? Är det Mission impossible?
Jämför gärna med Trottoarkanternas beskyddare, Leksand. Under två säsonger byggde Tommy "Vitryssland" Salo upp en trupp med långsiktighet som ledstjärna. Under denna tidsrymd fick gruppen, truppen, växa ihop till ett oerhört starkt kollektiv. Då är det rätt enkelt för en tränare att jobba med gemensamma målbilder, serrö! Underlättar oerhört om man inte ständigt måste ha med sig en fusklapp med spelarnamnen på.
Nu vet jag att vår sportchef lever efter en annan filosofi. Han har vid några tillfällen uttryck att "spelarna är professionella och vet vad som gäller". Underförstått "passar du inte in i truppen så åker du ut". Man kan lugnt säga att NJ-modellen går stick i stäv med Salo-metodiken. NJ kör mer med "piskan och moroten" medan Salo lät spelare få gott om tid, gav trygghet, att komma in i gruppen.
Och vad är då bäst? Vilken metodik passar spelare och lag bäst? Det är väldigt svårt att säga, nämligen. Mycket beror på.
Importer
I dagens Gulsvarta spelartrupp finns nu osedvanligt många importer. Gemensamt för alla dessa är att de är vana med de villkor som just nu gäller i vår förening. I hela sitt ishockeyliv har de flängt runt från förening till förening på samma sätt. De är, och ser sig själva, som yrkesmän och tar jobb där jobb finnes. Inte mer med det. De är också väldigt medvetna om att det gäller en sak och endast en - leverera eller försvinn!
Annat är det dock med våra svenska spelare, och framför allt, våra egna spelare. Spelare som kommer från de egna leden. Hur ställer de sig till denna cirkus? Svenska spelare är som svenskar är mest. De vill gärna ha trygghet. Utåt säger de gärna att de förstår villkoren och accepterar gängse normer och regler, men, inombords misstänker jag att de fortfarande är väldigt "svenska" i sitt sätt att tänka. De vill säkerligen, minst, ha trygghet i form av att de faktiskt får stanna kontraktstiden ut.
Variabler och faktorer
Som ni märker är det en himla massa "X" och "Y" att ta hänsyn till när en tränare ska leda en grupp. Glöm inte bort att alldeles oavsett nationalitet på spelare finns där olika karaktärer som kräver både uppmärksamhet och tid. Det kan handla om en brunkare som måste peppas, en målskytt som ska tröstas, en reservmålvakt som måste stöttas.
Åter till målbilderna
På något sätt är jag, vi, nu tillbaka till ruta ett. Från försäsong till avslutande kvalserie har laget nu betat av den ena målbilden efter den andra. Vilka återstår nu?
- Göra en bättre insats i KS än senast?
- Ta en match i taget?
- Göra vårt bästa?
- Gå för SHL?
- Och glöm inte detta med sockret. Har spelarna fått lagom med socker, belöningar, på vägen?
Senaste värvningarna
För att röra till det än mer har så vår sportchef fyndat lite extra på spelarmarknaden de senaste dagarna. Om Fagervall någonsin känt sig ha kontroll över sin spelartrupp, dess kapacitet, styrkor och svagheter, så har även han plötsligt hamnat på ruta ett, ungefär.
Först fick Fagervall:
- en lång försäsong att spela ihop ett lag
- 52 omgångar i grundserien för att spela ihop ett lag
- 14 dagar för att träna ihop en grupp, till ett lag, för kvalserien!
För att försöka summera detta inlägg så konstaterar jag följande:
- Det ska fan vara tränare...
