Han som försvann..

Jonas Johansson?

Mycket har blivit gjort i vårt förening sedan förra säsongen men det mesta har blivit som - förgjort! Minns vår besvikelse över hur gulsvart vek ned sig i kvalserien och till slut hamnade på en mindre hedervärd slutplacering. Trots en fantastiskt vårsäsong fanns hela tiden känslan av att  vi inte skulle räcka till när slutstriden väl stod för dörren. Till det var vårt lag allt för bräckligt. Men drömma kunde vi. Och stolta var vi. Och rätt fick vi som trodde på det värsta. Men roligt var det så länge det varade. Var det inte hemma mot SSK som luften till slut gick ur oss alla? En bra match där vi gjorde det mesta rätt men fick ge oss pga ett ganska märkligt målvaktsspel.

Någonstans där började i alla fall jag drömma om nästa säsong. Tankar fanns om att vi kunde stå ännu bättre rustade då att möta våra motståndare i en kvalserie. Men så kom annat emellan. Spelare som vi hoppades skulle bli vår trumf, vår ryggrad, valde att lämna klubben. Inte alls oväntat men lika fullt smärtsamt. Pär Arlbrandt och Niklas Olausson flyttade norrut. Med dem försvann massor av offensiva poäng.

Naivt nog trodde man, eller tvingades man tro, att det skulle gå bra i alla fall. Nu skulle andra spelare få chansen att visa vad de kunde. Spelare som stått tillbaka för dessa makalösa poängmaskiner skulle nu klliva fram ur skuggan och axla att större ansvar. Blomma ut.

Inför säsongen värvades det ganska friskt. In i laget kom en handfull spelare som var för sig såg ganska spännande ut. Mycket rutin från spel i andra allsvenska klubbar eller i Elitserien fanns med i bagaget. Där syntes både visdom, erfarenhet och ungdomlighet i en skön blandning. Kanske kunde det bli något - i alla fall?

Själv föll jag för Jonas Johansson. Från hans första skär i den gulsvarta dressen fick jag en omedelbara känsla av att klubben hittat exakt rätt spelartyp att ta över efter Niklas Olausson. En lirare med kraftfull skridskoåkning, bra speluppfatting och ett riktigt bra skott.

Jonas började övertygande i sina första matcher där han visade upp en provkarta på egenskaper som lovade stort. Men, så hände något! Serien startade och med det försvann Jonas Johansson in i anonymitetens dimma! Helt obegripligt? En annan som förväntat sig så mycket av denne spelare.

Istället för att ta tag, ta iniativ, försöka skapa föll Jonas tillbaka till att bli en alibispelare som aldrig gjorde mer än det - lilla. Pliktskyldigast forcheckade han, halvhjärtat jobbade han hem i defensiven, lamt gick han till anfall och sällan sågs han spela fysiskt. Det fantasiska skott han visade upp i några matcher under försäsongen blev till en uddlös, tandlös, och fjuttig bössa likt den man hade som barn. Den där med kork i ett snöre...

För mig symboliserar Jonas Johansson hela det gulsvarta laget denna märkligt mediokra säsong. Ett lag som egentligen besitter så mycket goda egenskaper men inget kommer fram, inget kommer ut, allt blir så svårt så krångligt, så omständligt!

Här pratar vi om en kollektiv kolaps modell häpnadsväckande. Visst kan enskilda spelare, som Jonas Johansson, få en formsvacka eller rent av "floppa", men att hela laget samtidigt, hamnar i samma dilemma vittnar om ett större fel, ett större problem, än vad man vill tro. Man skulle kunna ta till uttryck som "systemfel" för att beskriva eländet.

Kan lösningen vara lika enkel som genial? Hitta felet med Jonas Johansson och vi har nyckeln till hela lagets "låsning". Kan det vara så enkelt?

- För övrigt har jag hört ryktas om en ny amerikan i laget! Någon som sett honom?