Cupseger....

Cup-seger i Köping!

Ärligt talat visste jag inte vad jag kunde förvänta mig inför Cupen som nu spelats färdigt i Köping under dagarna tre. Länslagen Köping, Arboga och Surahammar väntade på sin chans att mäta krafterna med "stora starka Västerås". Med andra ord motståndare som var rejält taggade inför möjligheten att rubba oss, ja, kanske till och med få oss på rygg. Prestige, helt enkelt. Här skulle inte något jädrans gurkgäng komma och göra sig märkvärdiga. 

Västerås - Surahammar 2-0

Insatsen från vår sida var överlag tveksam. Även om vi till stora delar hade kontroll över det mesta som skedde på isen kunde vi inte städa av våra motståndare som jag kanske förväntat mig. Sura bet sig kvar länge i matchen. Såg inspirerade ut. Kämpade väl. Trots stor dominans spelmässigt i den andra perioden(20-1 i skott till vår favör) hängde bruksgänget med in i tredje perioden då vi inte lyckades förvalta våra chanser under de första två perioderna. 0 - 0 inför den sista perioden och vi var många som väntade på att Gulsvart skulle trampa igång och stänga ned matchen med några mål. Efter visst besvär lyckades laget hänga två kassar i tredje och därmed vinna mot Surahammar. Men. Det var inte någon speciellt övertygande insats av vårt lag.

Tankar efter matchen:
- Är vi inte bättre än så här eller är Surahammar bättre än vi trodde? 

---------------

Västerås - Köping 12-1

Köping kom till match med stukat självförtroende. Dagen innan storstryk mot Arboga med 1-8. Gissa om grabbarna från köpingen var revanschsugna och nu skulle visa upp helt annan attityd och jävlar anamma mot gurkorna från Västerås. Det gick så där, vill jag påstå. Visst visade Köping lite attityd till en början då de genom spel i powerplay fick möjlighet att sätta lite tryck mot vår kasse. Men, det rann ganska snabbt av. I slutet av första perioden, sista två minuterna, hängde vi in 1-0 och 2-0. Där dog Köping. Resterande två perioder blev någon form av uppvisningsspel av Gulsvart som generande enkelt broderade sig fram till det ena vassa avslutet efter det andra. Och målen de trillade in. I en jämn ström. Alla i laget ville vara med i denna målfest och glädjen var påtagligt efter varje fullträff.

I den tredje perioden, vid ställningen 0-8, tog Köping en taktisk timeout(!). De ville nog stoppa blödningen, typ. Hur gick det med det, då? Tja, två minuter efter denna timeout stod det 0-10 på tavlan. 

Matchen slutade med att Köping tilläts reducera till 1-12 i matchens sista skälvande minut. Något som säkert retade upp Dahlbom som därmed inte fick hålla nollan intakt. En liten plump, kan man säga.

Tankar efter matchen:
- Är vi så här jädrans bra eller är Köping klapp-usla?

---------------

Västerås - Arboga 5-1

Dagens match åsågs live. På plats. Såsom en hockeymatch ska avnjutas. Först då man får närhet till händelserna. Man är inte hänvisad till TV-bilder utan kan istället följa olika spelares insatser på ett individuellt plan. Kolla lite vad de har för sig när inte pucken är i deras ägo, som exempel. Hur de jobbar utan puck, hur de positionerar sig, "tar sin gubbe", etc. 

Matchen då? Tja, den började i någon form av bekvämlighets-tempo(!) av Gulsvart. Arboga såg däremot väldigt pigga ut. De rusade fram över isen som överförfriskade tonåringar inledningsvis. "Kul att spela hockey mot Gurkorna", signalerades. Trots Arbogas iver att lägga oss på rygg genom ett energiskt åkande och kämpade tog vi sakta men säkert tag i taktpinnen och styrde det mesta på isen. Med lite bättre flyt i avslutslägen hade vi redan under den första perioden kunnat fått momentum i matchen målmässigt. Arboga var inte helt ofarliga då de vid några tillfällen hotade oss i egen zon. 

Arboga blev belönade för sin energiska attityd då de lyckades nyttja lite slarv av oss i anfallszon. Ett slarv som gav ett kontringsläge fram till 1-0. Ett mål som självklart väckte stor glädje i det blåa båset. Själv kände jag mig lugn. "Låt dem få glädjas en smula ty deras fall kommer bli än mer smärtsamt", tänkte jag storsint för mig själv.

Det som jag lät mig imponeras av efter Arbogas ledningsmål var hur lugnt och konsekvent Gulsvart nötte vidare i matchen. Man lät sig varken rubbas eller störas av ett mål i baken. Ingen panik i leden, helt enkelt. Naturligtvis blev det som jag föreställt mig. Arboga slarvade lite i egen zon och vips stod det 1-1 på tavlan. Oscar Petterson snodde pucken, serverade Adam Lidström, som smaskade in trissan i nätet. Nästa mål för Gulsvart kom i form av en spelvändning där "Dogge" snyggt spelade fram Fredrik Johansson som hängde in 2-1.

I tredje periodens inledning är det återigen "Dogge" som spelar fram till ett mål(?). Spelvändning i mittzon, Marcus Bergman får pucken, prickskjuter in 3-1(Jäflars vad hårt han kan skjuta!) Strax efter skickar Robin Nilsson in en puck mot kassen som singlar in och det står 4-1 i matchen till oss. (Där kan det varit en styrning av annan spelare). Robin Nilsson gjorde definitivt mål i periodens slutskede då han plockade upp en målvaktsretur och skickade in gummit fram till 5-1 som även blev slutresultatet(powerplay)

Tankar efter matchen:
- Vi ser skapligt stabila ut rent spelmässigt! Ingen spelare, formation, som faller ur ramen. Ett hårt jobbande kollektiv där det stundom visas upp en hel del briljans.

Summering av lagets insats i dessa tre matcher:
- Stabilt målvaktsspel

- Stabilt försvarsspel
- Rörligt kreativt anfallsspel

Bubblare:

- Douglas Alenbring, vår nye Niklas Olausson? Kan inte bara tackla motståndare platta. Två fina framspelningar idag.

Får räcka så här långt. Och, allt är relativt eller subjektivt. Min bedömning är inte din bedömning. I nästa inlägg ska jag roa mig med att bedöma spelarnas individuella insatser. Då kommer det gormas i leden. "Är han inte riktigt klok gubben?", kommer ni fråga er...


När det gäller Surahammars, Arbogas och Köpings eventuella slagstyrka i det kommande seriespelet får jag återkomma. Jag har närmast noll koll på nivå i Ettan så framtiden lär utvisa vad som gäller. Oavsett våra tre vinster i denna cup svävar jag ännu i fullkomlig ovisshet när det gäller vår egen förträfflighet. Detta erkännes oblygt samt utan omsvep. Räknar dock och självklart med serieseger. Om inte bör någon genast avgå...

I kväll gäller det - att börja vinna...

Så är det äntligen dags för match igen. Tråkigt nog för oss trogna supportrar sker matchandet ännu en gång på bortaplan. Bloggen har varit i Sala, Gnesta och Hedemora för att spana in årets trupp. Umeå känns dock aningen avlägset. Det det blir till att följa den utlovade webb-sändningen från Björklövens hemsida. (Länk)

Återkommer självklart efter matchen med en analys av vinsten...

Här finns ett tidigare inlägg om Löven:
"Fick tag på en insatt supporter, Johan Tinnert, för några dagar sedan och bad om några korta kommentarer till Lövens två första träningsmatcher..." Länk


Väl mött!

Cup i Umeå

"Vilken jävla smäll" 

Låter lagom upphetsande. Cup i Umeå. Låter mer som en dålig filmtitel med Sickan och Jönssonligan. Sickan visste i alla fall hur man planerade en kupp även om genomförandet hade en del övrigt att önska. Förhoppningsvis har vår Jocke Fagervall en plan. En genialisk plan. Frågan är dock om det finns någon Dynamit-Harry i truppen. Skulle vara Viktor Mårtensson då, förstås. Numera har visserligen den gode Viktor lite längre stubin men smäller det så får jag nog travestera Dynamit - Harry och utbrista "Vilken jävla smäll". 

I cupen deltar fyra lag, Asplöven, Vasa Bröd, Björklöven och Västerås. Vi kommer möta två(!) av dessa lag. Björklöven och Asplöven. Rena lövhögen, kan man säga. Vasa Bröd ska naturligt vis vara Vasa Sport. Inte att förväxla med Wasa Sport som faktiskt är ett - bröd!

Har då denna blogg några förväntningar inför denna cup? Nä, inte alls, faktiskt. Det får bli som det blir. Och det blir det säkert också. Som det blir, alltså. Låt oss därför vänta med att såga, eller hylla, till efter helgen.

Det man önskar sig är alldeles utomordentligt självklart. Man vill se att LAGET börjar växa fram. Man vill se att frö bli till planta. En planta som sedan växer sig redo för premiärspel i Sundsvall mot självaste Timrå IK. 

På något sätt känns det som om vi, återigen, får börja bakifrån. Det är där vi tycks ha störst möjlighet att hitta tryggheten. Det är där, längst bak, vi bygger för den framtida offensiven. Tråkigt men sant. En bra defensiv är inget att rynka på näsan åt. Så låt oss börja där, Fagervall!

Det undertecknad funderat på är hur man lämpligast ska formera våra backpar? Min ständiga följeslagare, Kepsen, och jag har spekulerat i detta, så klart. I mångt och mycket är vi ense. Vi vill se backpar som är balanserade. Idealet är en defensiv med en offensiv back. Då skulle vi kunna ställa upp på detta sätt:

Lindh - Björklund
Helmersson - Mitell

Frisk - Emmerdahl

Tre backpar där det finns både defensiv styrka och offensiv spets. Den "felande länken" i dessa backpar är Andreas Frisk som egentligen är en klockren tvåvägsback. Vem i hans backpar ska stanna kvar och vakta bron, så att säga?

Offensivt finns det mycket att fundera över. Vem kommer bli tredjelänken i förstaformationen med Romano och Kenndal? Fortsätter Fredrik Johansson där?

Fjärdeformationen känns gjuten. Mårtensson, Jonsson, Söderkvist. Med all respekt för "Slangen" men man undrar vad det skulle innebära att sätta in en mer spelskicklig center mellan dessa två brunkare. De är ruskigt duktiga på att nagla fast motståndarna djupt i egen zon. Däremot känns det lite mer "uddlöst" när de ska spela sig fram till avslut. Tänk om Mårtensson någon gång fick ställa upp sig i ansiktet på målvakten och styra och ställa! Då behövs en mer spelskicklig center än Söderkvist, tyvärr...

Det som Fagervall måste hitta, skapa, plocka fram, är en andra och tredjeformation som ger understöd till vår tänkta förstafemma. Där är nog nyckeln till vår sportsliga framgång denna säsong. 

Sedan fattas bara att få ordning på powerplay, men det är en annan femma...