SM-slutspelet

Pär Mårts

Nu ska denna blogg göra något som känns - annorlunda. Nämligen ge mig på att skriva lite om mina tankar kring den fortsatta kampen om SM-guldet. För så är det. Trots att det pågår en intensiv och infernaliskt spännande kvalserie får man inte glömma bort spelet om SM-guldet. 

En matchserie som kommer bli extra rolig att följa är den mellan AIK och Skellefteå AIK. Det finns flera anledningar till det. En är 1978. Då möttes nämligen dessa två lag i en dramatisk matchserie om SM-Guldet. Jag minns dessa matcher väldigt väl - av flera anledningar. Saken var den att jag vid denna tid gjorde min militärtjänstgöring vid P1 i Enköping. Ett anrikt regemente som numera är avsomnat och nu ingår i P10 Strängnäs. Bland oss beväringar fanns det en skön blandning av grabbar med rötter i närområdet, Stockholm, Västerås, Enköping, Sala, Fagersta etc. Ger mig den på att det fanns några Örebroare också men det har jag förträngt. 

När det nu vankades finalspel grupperade vi oss i två olika läger. För eller emot. Det var ett himla tjafsande och tjatande om vilket lag som var bäst. Merparten höll av naturliga(!) orsaker på Gnaget. Bland annat hade jag en tjomme på min lucka som var urgnagare. Han var dessutom väldigt "råttlik" i sin personlighet, om kan nu kan skriva så(det kunde man)! Men det fanns även en skön lirare från den stora staden med hemvist på Lidingö. Inte förvånande var han förespråkare av ett annat lag i Huvfudstaden. Han höll därför, självklart,  på Norrlandslaget. 

Till saken hör, förmodligen inte, att i mitt kompani fanns det två spelare som representerade Västerås IK. Bägge dessa spelare utmärkte sig mest genom att inte göra något, någonsin, om de kunde slippa. Sällan har jag sett så slöa och lata personer iförda uniform! Det var därför lite extra kul att se dem lira match i Rocklundahallen. Då var det minsann fart på dem! Men så fort de fick på sig uniformen blev det allvarligt angripna av latmasken..

Och för att göra denna historia än mer komplex så fanns det en spelare i AIK som var min, på den tiden, störste idol. Hans namn var Per Mårts. En spelare som förgyllde mina ungdomsår som VIK-supporter innan han, snöpligt, valde att låta sig värvas till AIK!

Nåväl. Frågan var nu vilket lag jag skulle hålla på i denna envig om SM-tecknet. Med rötter i både Norrlands djupa skogar och asfalten i Stockholms förorter var inte svaret alldeles givet. Efter en del vankelmod bestämde jag mig för att hålla på Skellefteå AIK och Per Mårts! Med detta ställningstagande hade jag en fot på vardera sida utan att för den skull hålla på LAGET AIK. Det tyckte jag var fiffigt, på något sätt. Jag kunde med andra ord titulera mig som vinnare oavsett utgången av denna matchserie.

Nu slumpade sig det så att när den avgörande tredje matchen skulle spelas var hela vårt kompani ute på övning! Med andra ord blev det panik i kubik. Var kunde man hitta en TV ute i buskarna. Paniken och frustrationen var så stor hos vissa att de helt enkelt tog "bondpermis" från skogen och drog hem. För oss mer plikttrogna var inte detta ett alternativ. Någon, eller några, måste trots allt stå upp och försvara landet om den lede FI skulle komma stormande. 

När det närmade sig kväll och vi fortfarande satt och begrundade vårt öde dök plötsligt en oväntad möjlighet upp. Ett rykte spred sig att det fanns en TV-apparat i faggorna. Ryktet spred sig som en löpeld ute i buskarna och hoppet steg. Skulle vi trots allt få se matchen? Det visade sig nämligen att ett befäl, ett ovanligt begåvat sådant, hade släpat med sig en liten TV ut på fält. Om jag minns rätt var det av storlek "husvagns-tv". Denna TV monterades upp i en liten barack och inför matchstart hade  runt femtio, lyckligt utvalda,  beväringar klämt in sig. Det var kort sagt fullsatt! Precis som det ska vara. Jag kan lugnt påstå att det var ett jäkla tryck i baracken..

Hur det slutade? Tja, jag var på den vinnande sidan...

30 mars 1978: AIK-Skellefteå AIK 5-1
2 april 1978: Skellefteå AIK-AIK 5-2
4 april 1978: Skellefteå AIK-AIK 4-3 (Göteborg, Skellefteå AIK vinnare med 2-1 i matcher)

Frågan är då hur det kommer gå denna gång? Och vilket lag jag ska hålla på? Åter sitter jag där och väger för eller emot. Norrlandsgenen eller Stockholmsgenen. Vilken är starkast? Har tittat igenom AIK:s laguppställning i ett fåfängt försök att hitta en ny "Per Mårts" men utan att lyckas. Det närmsta jag kommer är Rickard Gynge som gästspelade hos oss för några säsonger sedan.

Så det får bli så här. I första matchen håller jag på Skellefteå AIK. I den andra på AIK. Först i match nummer fyra måste jag nog bestämma mig slutgiltigt. Men den dagen, den sorgen:)

För övrigt kommer denna semifinalserie gå till sju matcher - bara så alla vet!

För övrigt #2 ser jag gärna att Färjestad går i konkurs!

Utökad elitserie

EU och ES - många är inte alltid bra...

Gamle Västeråsaren(!) Per Mårts ger sig in i debatten. Inte så att han ryter i, det ligger inte i hans natur, utan mer på sitt vanliga lite försynta sätt. Han tycker att Elitserien behöver vitaliseras genom en utökning av antalet lag. Från nuvarande tolv till fjorton. Frågan har lyfts, blötts, och dryftats förr. Utredningar har gjorts, lagts ned, och gjorts igen. Samma svar har framkommit vid varje tillfälle "att det är nog bra som det är" och sedan har man stängt dörren - igen.

Naturligtvis finns det både rutiga och randiga skäl till varför ansvariga inom Svenska Hockeyligan kommer fram till denna slutledning. Det handlar främst om egenintresse, att skydda sitt, att värna de egna. Inget märkligt med det. Det är ju därför Svenska Hockeyligan finns. 

Vad ska man då tycka, rent generellt, om en utökning av Elitserien till fjorton lag. Eller rent utav till sexton lag! Undertecknad tvekar på hanen och velar gärna i denna fråga. Är det så bra - egentligen - att vi utökar ES? Man får ha i minnet att en utökning av ES slår tillbaka på AS och även underliggande divisioner. Fler lag i ES gör att fiskandet efter talanger i AS ökar. Fler spelare kommer plockas upp från AS-lagen som därmed riskerar att tappa i kvalitet och slagstyrka. Ja, rent av hela Hockeyallsvenskan kan gå tillbaka i utvecklingen p.g.a en utökning av antalet lag i ES.

Om man utökar till fjorton, eller sexton lag, finns även en överhängande risk att vi får se en stängd serie - utan ned och uppflyttning. Motiveringen kan bli att "det räcker nog väldigt bra med dessa lag". Och argumentet kan då få viss bärighet. Allt mindre pengar till klubbarna i AS(mindre medialt intresse) i kombination med  ES-lagens dränering av spelare kan  bidra till denna dystra utveckling.

Hockeyallsvenskan har nog aldrig stått starkare än vad den gör idag. Medialt ligger den i paritet med Elitserien. Sportsligt ligger den kanske snäppet före ES med sin inbyggda dramatik i form av playoff - kvalserie - samt chans till uppflyttning.

Denna blogg är nog en aning konservativ och tycker "att det är ganska bra som det är" och ser det som naturligt att man tar sig upp i en högre division genom sportsliga meriter. Inte genom "idrottspolitiska" beslut. Dessutom ska det vara svårt, ett riktigt nålsöga, att ta sig upp. Det ger bedriften en helt annan status - och en ytterst välförtjänt sådan.

I slutänden, om ES ska utökas, står vi även inför ett annat ställningstagande. Ska man utöka serien utifrån ett geografiskt rättvist perspektiv eller handlar det bara om plånboken? Ska Malmö med "bara för att" de har en fin Arena? Ska Leksand med "bara för att" de drar folk till alla arenor? Ska Almtuna med "bara för att" väcka hockeyintresset i Uppsala? Ska Rögle med "bara för att" de redan har en arena och organisation anpassad för ES? 

Många frågor blir det.

Icebreakers

Icebreakers - att bryta isen...

Så fick man då bevittna den upphaussade matchen mellan Västerås och Foppa Forsbergs Icebreakers. För oss mer sansade(!) supportrar stod det klart redan före nedsläpp att det inte skulle bli en tävlingsmatch i vanlig ordning. Trots allt handlade det om ett evenemang tänkt att underhålla en smula så här i skarven mellan försäsong och riktig säsong. Ett trevligt inslag i sensommarvärmen.

Och det var precis vad det blev. En förvånansvärt välspelad nonsensmatch mellan två lag som emellanåt bjöd på riktigt underhållande spel. För det ska alla ha klart för sig:

- Det är inte lätt att spela dessa uppvisningsmatcher!

Vadå, då!, kanske någon undrar? Jo, men tänk själv. En stor del av ishockeyns grundtanke, spelidé, själ, bygger på intensitet, frekvens och kroppskontakt! Det handlar om hög puls, lite tanke och mycket transpiration. De flesta handlingar utförs på instinkt. Man smäller på eller får en smäll. Så enkelt är det. Sedan åker man och byter.

Plötsligt ska man in på isen, inför en förväntansfull publik, men får inte använda de inlärda rutinerna. Istället för att jaga ända in i kaklet, hacka, slå och vara lite lagom elak tvingas man istället till att bromsa in och svänga undan i alla närkampssituationer. Att spela ishockey som bandy - typ!

Då gäller det att hitta en nivå som passar. Det är väldig lätt att allt bara blir lek och nojs istället för en ishockeymatch. Det kan bli rent ut sagt pinsamt då. En svår balansgång som jag tycker bägge lagen klarade av att hantera på ett förträffligt sätt.

Hur tyckte jag då gulsvart presterade. Fanns det spelare som visade något mer än vi redan visste. Man kan lugnt konstatera att den där Mikael Backlund var riktigt bra. Synd att han inte spelar med oss i serien. I övrigt bryr jag min inte om vad enskilda spelare presterade. Det var inte därför jag gick dit.

Jag njöt istället, förlåt alla gulsvarta spelare, av den fantastiska teknik som Icebreakers spelare visade upp med jämna mellanrum. Herreduminskapare, vilken klasskillnad det är på en riktigt bra NHL-spelare och en från AS. Men det är ju så det ska vara. Konstig vore det annars...

Sist men inte minst måste jag åter konstatera att någon måste fixa ljudet i ABB Arena. Varken jag, eller de som satt runt mig på långsidan, uppfattade mycket av vad som sas i högtalarna. Däremot är det mycket hög volum på musiken - i pausen - då funkar ljudet fint!

För övrigt stötte jag på Per Mårts utanför hallen efter matchen. Han är alltid lika trevlig att byta några ord med. En riktig gurka - ta mig fan!

Pelle plutt plutt plutt, tog ett skutt skutt skutt...

Så har då Pelle Plutt, f´låt, Pelle Mårts tagit över a-landslaget. Det är bra! Det är rätt. Det ligger i tiden, banne mig. Sedan Curt Lundmarks dagar har jag saknat en gurka vid rodret. Har vi inget lag i ES kan vi åtminstone ha en förbundskapten. Lite tröst i alla fall.

En annan är så gammal att man minns när Per Mårts debuterade i gulsvart. Det var en häpnadsväckande upplevelse. Jag tror banne mig Mårts hade allsvenskans, kanske Sveriges, kortaste klubba! Redan från första bytet visade han upp ett fenomenalt bollsinne, en blick för spelet, som man inte sett tidigare i de gulsvarta. En liten, stor, lirare var född. I den tidens lag vimlade det av profiler men ganska snart hade Mårts tagit positionen som den allra största profilen. Jösses vilka mackor han kunde lägga, vilka dribblingar, vilken teknik. Tänk er Pär Arlbrandt upphöjt till två så förstår ni vilken underbar spelare Mårts var.

Att den gode Per hade det dåliga(!) omdömet att gå över till AIK är numera förlåtet. Alla kan vi göra våra misstag. Tänk 1978. SM-final mellan AIK och Skellefteå. Det är den enda gången som jag höll ett par tummar för gnaget. Den finalen kunde Pelle ha fått vinna. Men inte då. Stryk med 1-2 i matcher mot ett Skellefteå med spelare som Hardy Nilsson, bland annat.

Jag tror mycket på Mårts ledarstil. En ledare, av modernt snitt, som låter individer utvecklas till att fungera i ett kollektiv. Varje spelare får odla det de är bra på. Sedan matchar han rätt spelartyper med varandra. Lysande helt enkelt. Med Mårts vid rodret tror jag på en renässans för Tre Kronor. Kanske vi äntligen får se ett spelande lag igen. Ett lag som skapar sina egna lägen, sina egna framgångar, istället för att anpassa sig till motståndaren. 

Heja Per!