Som bekant spelas det ishockey i en rink nära oss. Ishockey engagerar, motiverar och irriterar. Allt i någon form av oordning. Vi västeråsare befinner oss rent geografiskt i utkanten av ett känt gnällbälte. Ja, jag talar om Närke. I Närke gnälls det. Jämt och ständigt. Icke så i Västerås. I Västerås råder annan ordning. En god västeråsare har för vana att hoppa över det rena gnällande och istället gå direkt till mörker och hopplöshet. Inte en lampa, inte ett ynka litet ljus, må vara tänt. Detta är givetvis en utmärkt grogrund till misslyckande. Ett misslyckandes som dessutom konfirmeras genom att västeråsaren stolt deklarerar att "Vad var det jag sa!".
Elit
I Västerås finns få Elitlag. Lag som spelar i den högsta divisionen. Däremot finns två lag som har en envis önskan att nå dit. Det ena laget spelar fotboll. Eller, tja, de utövar någon form av sport där en boll ingår. Det enda det laget lyckats med de senaste åren är att bränna pengar. Många pengar. Väldigt mycket många pengar. I år tycks de åter vara mer på väg ned än upp. De följer kanske pengaflödet i lagkassan.
Nu har jag inte nämnt bandyn. Denna märkliga sport där man som betraktare aldrig ser bollen. För att se bollen riktar man blicken mot det ställe på banan där flest spelare befinner sig. Sannolikt finns bollen i detta område. Det är nu inte alldeles säkert men i alla fall. Bandyn i Västerås skall givetvis ha ett erkännande. De har överlevt säsong efter säsong i den högsta ligan. Inte utan framgång, ska tilläggas.
Korv
Det bästa med bandyn anser jag vara, korven. Min ungdoms största gastronomiska upplevelse att på ett kylslaget Rocklunda inmundiga en klassisk bandykorv. Numera spelar laget i en jätte-jätte-stor lagerhall som är bäst lämpad för Loppis, typ! En typ av Multi-Arena, helt enkelt. Loppis, hundutställning och bandy. Den perfekta kombin.
Men nu tappade jag fokus.
Spelartruppen
I god ordning inför denna säsong(ishockey) dömdes stora delar av dagens spelartrupp ut. Spelarna var för stora, tunga, långsamma alternativt för små, klena och ynkliga. Inte att förglömma att de höll klubban åt fel håll, inte kunde åka baklänges, slå en öppnande passning eller pricka öppet mål. Naturligtvis lyftes alla tillkortakommande laget uppvisade föregående säsong fram gällande som gällande sanning till denna säsong, årets spelartrupp.
Folket
Förväntningarna på årets upplaga av ishockeylaget är stora. För att inte säga väldigt stora. Folket vill ha framgång. Det får man givetvis respektera. Det är absolut roligare med ett lag som vinner än förlorar. Västerås har, i sanningens namn, inte färgat ishockeykartan i Sverige på något betydande sätt. Den största framgången är sannolikt en serieseger i dåvarande Elitserien. Inte speciellt mycket att stoltsera med. Vad nu detta har med dagens lag att göra, kanske ni undrar. Undrar, det gör jag också, faktiskt. Undrar lite över varför det blivit som det blivit. Varför har inte Västerås kunnat etablera sig i högsta serien, på allvar? Vi var där, men klantade bort det. Några gyllne år i dåvarande Elitserien, sedan ridå.
Men nu är vi här. Året är 2022.
Kepsen
Naturligtvis tycker även jag det är öken, mörker, elände att förlora. Det som alltid roat mig är att följa reaktioner efter vinst, eller, förlust. Ibland tänker jag att alla borde vara som min gamle vapendragare på ståplats, "Kepsen". Orubblig. Orubblig i sin tro på laget. Säsong efter säsong. Varken skyfall, orkan, eller stormvindar kan rubba denne mans övertygelse. Tro mig, det finns inte hans like inom supporterleden i Västerås. Hittar alltid något som varit bra. Något att lyfta, att ta med sig. Förlust med 0-10 eller vinst med 10-0. Alltid lika lugn, samlad och analytisk.
Nåja, kul att skriva ett inlägg igen. Som vanligt är jag inte säker på syftet med inlägget. Hade en tanke som kanske slirade iväg lite. Med andra ord, allt är som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar