Nu börjar den långa vandringen, på riktigt!

ÄNTLIGEN..

...har vi tagit oss igenom höstens seriespel. En till stora delar rätt avslagen upplevelse då vi i de flesta fall varit alldeles för bra för våra motståndare. Den pirriga känslan inför match infann sig aldrig av den anledningen. Undantaget bortamatchen mot Mariestad. Då kände jag det bekanta "pirret" inför nedsläpp. Den där skönt obehagliga känslan av ovisshet, förhoppning, och oro. Ärligt talat var det rätt länge sen jag senast kände den känslan. Det var nog sista omgången borta mot Björklöven. Då pirrade det ordentligt. Vi hade samlat ihop till den absolut sista livlinan i den sista matchen. En livlina som höll i cirka 59 minuter men sedan brast den. Med en smäll. Efter det bara tomhet. En tomhet som höll i sig genom hela negativa kvalspelet. 

Även om jag försökte hålla fanan högt, tänka positiva tankar, om våra möjligheter att överleva det negativa kvalet fördunklades allt av den där förbannade tomheten. Tomheten som gjorde sitt intåg redan då vi torskade i avgörande matchspelet mot Karlskrona. En tomhet som förstärktes av våra svaga insatser när vi ställdes mot ett hungrigt Rögle. Andra chansen. Det gick som bekant inte alls. Vi var inte med. Spelarna var inte med. Mentalt var vi förlorare redan innan första nedsläpp i första matchen mot Rögle.

Säsongen som följde därefter, med tränarskiftet, målvaktsaffären, den spelmässiga kräftgången, blev bara en ytterligare förstärkning av tomheten. Ett litet hopp tändes under de allra sista omgångarna att vi skulle kunna vända den negativa trenden, men, nej det gick inte. Vi missade topp åtta och fick avsluta säsongen i moll. Ännu ett steg bakåt. Ännu lite mer tomhet. 

Som om detta inte var nog hamnade i vi ekonomisk kris med hot om konkurs. Tomhet. Efter en heroiskt insats från supportrar, sponsorer, och vissa styrelsemedlemmar lyckades vi undvika konkurs efter en tuff rekonstruktion. 

Säsongen efter byggde vi ett lågbudgetlag. Ett lag som skulle växa under säsong. En mellansäsong. En säsong där vi skulle samla ny energi, ny kraft, för att åter resa oss upp ur förnedringen. Försäsongen började inte direkt lysande. Idel förluster. Seriespelet började inte lysande. Idel förluster. Tomhet. Trots alla möjliga försök till att få rätsida på den sjunkande skutan hände inte mycket som kunde stoppa den negativa spiral som startats efter "säsongernas säsong". På tre säsonger gick vi från att vara ett sketet litet steg från våra drömmars mål till att ramla ur HockeyAllsvenskan. Tomhet.

Allt detta ovan skrivna bär vi supportrar med oss i vårt Gulsvarta hjärta. Alla denna smärta. Denna tomhet. Dessa minnen. Det gjorde ont, och, det gör fortfarande, ont. 

Under de tre sista säsongerna lyckades laget, truppen, föreningen, visa att mantrat, myten, "sämst när det gäller" verkligen var vår förenings agenda. "SÄMST NÄR DET GÄLLER". Tomhet. 

Allt detta bär vi med oss, vi supportrar, när vi nu går in i nästa fas. 

Det som nu talar till vår fördel är att allt det gamla, det unkna, det illaluktande, den smutsiga byken, nu är borta. Under denna höst har vårt lag, vår förening, steg för steg gett oss supportrar tron tillbaka. Vi har påbörjat en mödosam, och gemensam, klättring upp ur hopplöshetens mörka brunn. Det har fötts en ny anda inom hela föreningen som spridit sig som ringar på vattnet. Det har helt enkelt tänts ett antal ljus i det berömda mörkret. 

Under höstens matcher har supportrar slutit upp på ett sätt som imponerat. Vi har stöttat varandra. Vi har sjungit tillsammans. Vi har klappat i takt. Vi har rest. Vi har njutit av att se hur vårt lag utvecklats steg för steg, skär för skär, byte för byte, match för match. Vi har känt en närhet till vårt lag som vi aldrig tidigare upplevt. På något sätt har vi ingått i en symbios. Spelare, ledare, supportrar, har blivit VI(k) tillsammans. 

Just detta är det som slutligen kommer skingra den tomhet många av oss känt. Gemenskapen. Vi tillsammans. Vi ska klara detta. Vi på läktaren och vi på isen. Vi tillsammans ska skrämma bort det där jävla snacket om "sämst när det gäller". Så enkelt är det....

Nu kör vi över Lindlöven..