Rött är hemligheten till framgång..

Efter att besökt dagens träning travade jag hem och började grunna. Varför gör vi så lite mål i förhållande till puckinnehav? Som en god supporter kände jag ansvaret att söka finna svaret på denna gåta. Man vill ju vara till lags, hjälpa till, helt enkelt. 

Efter att skummat av några olika rapporter som skrivits i ämnet insåg jag ganska snabbt att det finns några enkla vägar till framgång. Vinn kampen framför målen. Visst låter det både banalt och genomförbart! Hur svårt kan det vara?

Låt mig ge ett exempel på vikten av att vinna den röda zonen(bilden ovan)

Här pratar vi NHL men principen är densamma i alla ligor eller nivåer. Vinn kampen framför mål!


För att ytterligare understryka vikten av detta:

Här är det juniorhockey som gäller, men, samma sak. Vinn kampen framför mål! Böka, stöka, stå i vägen, skymma, styra. Oavsett hur, var där!


En till på samma ämne:

Tror det var Johan Tornberg som under sin tränarsejour hos oss myntade uttrycket "grythundar" efter en match. Han kunde inte nog berömma de spelare som satte in näsan där det gör som mest ont och verkligen ville vinna kampen. Vem eller vilka är våra grythundar idag?

Gröna respektive röda avslut
Då har vi klarlagt det självklara, det som alla visste. Det lag som vinner kamperna framför båda målen avgår med seger. Nu till nästa aspekt av att skapa ett vägvinnande spel. Avsluten! I stort sett alla som följer ishockey idag har hört tals om gröna respektive röda avslut. Oavsett detta kommer här en liten repetition:

Här skotteffektiviteten på respektive avslut:

En intressant reflektion angående gröna avslut

En annan viktig aspekt:

Och slutligen:

Med andra ord. Det räcker inte med puckkontroll för att vinna matcher. Att "äga puck" behöver inte betyda att ett lag är närmare en seger. Hur ofta har vi inte sett lag dominera puckinnehavet men fått lämna isen som förlorare? Ett lag väldigt nära oss, Gulsvart, lider av den åkomman. Det finns nämligen en motståndare som har en gameplan. De vet att vi kommer ha stort puckinnehav och anpassar därför sitt spel därefter. De låter oss helt enkelt "dominera" spelbilden därför att det passar deras gameplan! Det vet vilka ytor de ska stänga till, vakta, för att förhindra mål i baken. Och, just det, den röda zonen, framför eget mål.

Av den anledningen ser vi samma scenario upprepa sig match efter match just nu. Våra motståndare väljer oftare att backa av än att sätta press. När vi startar anfall är våra motståndare redan på väg att backa ned framför egen målvakt. Ett modernt ord för detta fenomen är tydligen "gap control".  På svenska "avståndskontroll". Det innebär att oavsett hur snabbt våra forwards åker med pucken så har redan motståndarlagets backar sjunkit ned för att inte bli överspelade i en mot en. Man vill förhindra inbrytningar mot mål. Man vill styra ut motståndarforwards mot sarg och sarghörn. Man vill ha ett statiskt, uppställt, spel i egen zon. Mycket lättare att försvara sig. Med andra ord så har man parkerat bussen...

När våra motståndare vid något tillfälle lyckas komma i någon form av anfall gäller samma princip när det gäller den röda zonen. De vill inte drälla med puck längs sarger. De vill skicka in den framför mål och där gå stenhårt på eventuell retur. För dem är det viktigt att få in pucken på mål, få ett avslut, gå på retur, men framför allt få ett spelstopp. De vill för allt i världen inte åka på en spelvändning. Några av målen som vi släppt in har tillkommit ur situationer som inte sett "farliga ut". Kanske även våra backar tyckt detsamma. Men så, plötsligt, förloras en närstrid och en lös retur hamnar i eget mål!

Vi har nu gått igenom vikten av att vinna den röda zonen samt gröna och röda avslut. Vad har vi då lärt oss? Egentligen ingenting då allt ovan skrivna tillhör hockeyns grundkunskaper. Alla spelare känner till det jag skriver eller beskriver. Det är inget nytt. Inget hokus pokus. Hockeyns A-B-C helt enkelt.

Snabbare avslut
Min tes är att vi måste komma till avslut snabbare! Vi måste skapa lite kaos i motståndarens zon. De vill att vi åker runt, runt, med pucken längs sarger. Det vill inte jag. Alla spelare måste utmana mer mot sin gubbe. Hela tiden. Det måste var jobbigt att försvara sig. Det ska inte räcka med att stå still i slottet och täcka pass med "aktiv klubba". För enkelt.

Men varför klarar vi inte av ovan beskrivna? Jo, det skrev jag tidigare i inlägget. Våra motståndare hinner hela tiden backa hem bussen innan vi kommer in i anfallszon. Och varför blir det så? Jo, de vill inte kliva upp på banan med presspel/styrspel och riskera att bli överspelade. Snacka om moment 22!

Ju längre våra motståndare lyckas med sin agenda(bussen) desto större är risken att vi själva tappar fokus och släpper till chanser mot eget mål. Något som våra motståndare är ytterst medvetna om. Lite halvdant hemjobb(vi är så överlägsna ändå) och vips har vi bjudit på målchans eller - mål! Det är banne mig en form av terror våra motståndare håller på med. Ett psykologiskt spel. Det vill trötta ut oss mentalt för att sedan slå till. Brutalt och skoningslöst. Jävla fegisar!

Lösningen
Det finns en rätt enkelt lösning på hela denna problematik. Gör mål! Gör första målet! Om så sker kullkastar vi genast våra motståndares gameplan och tvingar dem att bli kreativa, till att själva ta risker. Då öppnar sig plötsligt ytor och möjligheter för oss på ett helt annat sätt. Då är bussen inte längre med i spelet.


Så, jag summerar: Vi måste spela rakare mot motståndarmålet, jobba hårdare för att skymma och snappa upp returer, komma till avslut innan bussen hinner parkera. Vinn den röda zonen, för böveln! In med grythundarna...

Kort sagt: Gör en "Bergman".

Källor:
Vägen till målet
Hur man gör mål
Varifrån görs målen