En,två, tredimensionella spelare...

Fredrik Johansson

Ibland kommer det över mig. Som en blixt från en molnfri himmel. Jag ser klart. Jag ser sanningen. Närmast en religiös upplevelse, antar jag. Nu hände detta fenomen igen. Att jag såg ljuset. Kanske var det hundens förtjänst. Ofta blir det så. När jag är ute och går med hunden så vandrar mina tankar fritt. Kanske är det att blodet pulserar lite extra på grund av promenaden, att hjärnan syresätts lite extra, som får mig att se så klart. Så klokt. Så insiktsfullt.

Vad var det då som kom över mig under kvällens hundpromenad. Jo, nu ska du få höra. Jag kom på att det i ett lag, oavsett sport, finns olika spelartyper. Jaha, tänker du nu. Vad nytt med detta? Jo, jag tänkte mig att det finns tre sorter. Tre typer. Som kompletterar varandra. Alla har de olika dimensioner i sitt spel. Och det var just detta med dimensioner som grep mig. Det lite tankefröet utvecklades under promenaden till följande: 

- Endimensionella spelare

- Tvådimensionella spelare

- Tredimensionella spelare

Om man tänker sig en defensiv back som endimensionell, en tvåvägscenter tvådimensionell en spelare som kan spela alla spelformer som tredimensionell. Där har vi kriterierna. Vad har vi då för spelare i truppen idag. Vilka ska tillhöra vilken kategori. 

Som exempel anser jag med viss självklarhet att Fredrik Johansson tillhör kategorin tredimensionella spelare. Han kan spela box, powerplay, styrspel, defensivt, offensivt och är rent taktiskt komplett.

Frågan är då hur många spelare man behöver av respektive kategori för att bygga ett starkt kollektiv? Jag ska nu utifrån min egen subjektiva bedömning försöka dela in våra spelare i ovan nämnda kategorier. Detta med risk för att bli anklagad för både det ena eller det fjärde. Nu kör jag:

Endimensionella spelare

- Daniel Wahlberg

- Marcus Dahlbom

(Ganska självklart. De kan bara stå i mål)

- Douglas Alenbring

- Joel Werner

- Morgan Hassel

- Anton Brandhammar

(Backar som ska fokusera på det defensiva)

- Adam Lidström

- Hampus Wallin

- Jesper Cederberg

(Forwards som får tydliga roller, hårt jobbande, etc)

Tvådimensionella spelare

- Robin Nilsson

- Jimmie Jansson

- Kenny Källström
- Alexander Lindelöf

(Backar som förväntas delta både defensivt och offensivt)

Kevin Weiskog

Manne Mattisson

Oscar Pettersson

Fredrik Hetta

Niclas Lehmann

Marcus Bergman

Petter Mattsson

Johan Skiöld

Pontus Holmberg

(Forwards som har offensiva skills, deltar i powerplay, förväntas producera poäng)

Tredimensionella spelare

- Fredrik Johansson

(Spelare som behärskar alla spelformer lika bra)

Ungefär så ser det ut, anser jag. Vi får trots allt inte glömma bort att vi nu spelar i en tredjeliga. Vi kan inte förvänta oss att vår trupp ska innehålla speciellt många "Fredda". Undrar hur många tredimensionella spelare vi hade i fjolårets trupp? På rak arm kan jag räkna in Stefan Gråhns i den kategorin. Men sedan då? 

Vad är jag egentligen ute efter med detta inlägg, detta med "dimensioner". Mycket enkelt, kära läsare. Detta är de ingredienser våra tränare har att tillgå när de ska reda sin soppa! Inte mycket oxfilé men en himla massa fläskfärs, skulle man kunna säga. Och, handen på hjärtat, fläskfärs är inte att förakta, om ni frågar mig.

Som kock, eller tränare, gäller det med andra ord att disponera de ingredienser som finns till hands på allra bästa sätt. Som supporter gäller det att förlika sig vid faktum. Vi har inte spelare av SHL-kvalitet i truppen. Vi kan med andra ord inte kräva av våra spelare att de ska prestera på en högre nivå än vad de har förmåga till. Oavsett hur vi kryddar fläskfärsen kommer den aldrig smaka oxfilé, om ni hänger med i mina tankegångar.

Så, hemligheten för framgång blir att nyttja de resurser som finns på bästa sätt. Dessutom måste varje spelare spela ett spel som motsvarar dennes kompetens. Spelare med enklare uppgift ska spela - enkelt. Spelare med krav på kreativitet ska spela - kreativt. Omvänt blir inte bra. Det är både resursslöseri och tokigt.

Om tränaren säger till spelare "X" att spela enkelt, så ska spelare "X" spela enkelt. Enkelt va? Då ska inte spelare "X" som siste man tunnla en stötande en forward på egen blå, eller hur? Och vet ni vad! Nu någonstans kommer jag väva ihop mina märkliga tankar om dimensioner med det som faktiskt hänt de senaste matcherna: 

- Jag anser att flera spelare har spelat som om de tillhörde en annan dimension! Spelare som är jävligt duktiga om de spelare efter sin förmåga har plötsligt försökt spela över sin förmåga.

Hemligheten med att skapa ett starkt och väl fungerande kollektiv bygger på att ALLA spelare accepterar sina roller, sin plats i hierarkin, och gör det de är bäst på. Punkt och slut. Det är lite här jag tycker det har brustit. Som exempel när tänkt defensiv back plötsligt blir offensiv och därmed försätter sina kompisar i svåra lägen. Där det förväntade enkla "sarg ut" istället blev till soloåkning med pucktapp i mittzon! Eller en dragning på egen blå!

I och med att vi inte har en trupp fylld med tredimensionella spelare är det oerhört viktigt att alla spelare förhåller sig till den bestämda agendan. Det är min övertygelse. "Gör det du är bra på och gör det jävligt bra", kommer räcka långt i denna serie. 

Se där vad mycken klokhet som kom över mig en vanlig tisdagskväll! Om alla nu bara följer mina välmenande råd är jag övertygad om att laget kommer visa upp ett spel med en helt annan dimension än tidigare.

Tack för titten...