19 december 2017

En fylleresa modell magnum med GurkOlle




- Kan inte du vara en smula seriös när du håller på att ranka, frågar du!
- Va, seriös?
- Ja, ranka på riktigt. Typ som man gör i Aftonbladet och Expressen!
- Jaså, du tänker så!


Jaha, då får jag försöka kliva ur den verbala sandlådan och leverera på ett mer relevant och mindre underhållande sätt, då då!

Hm, det tog som stopp nästan bums. Inte lätt att vara seriös, ska du veta. Men, lugn, ge mig lite tid så ska det nog lösa sig, ska du se.

Under tiden kan jag berätta en liten anekdot. För många herrans år sedan, när vi lirade i Elitserien, bar det iväg till Stockholm för match mot Djurgården. På vägen dit underhöll jag mina medpassagerare med gitarrspel, sång och musik. Vid min sida hade jag en arbetskamrat som var aningen säregen. Förutom att han var uttalad nazist(!) bryggde han sitt eget vin. Oavsett detta hade vi trevligt där bak i bilen. I framsätet, på passagerarsidan, satt ännu en arbetskamrat. Även han aningen udda utrustad som han var med flaskbottnade glasögon. Nåja, Som sagt var. Jag lirade gura, sjöng, drack av det hemgjorda vinet allt medan min arbetskamrat, i baksätet, Heilade alla bilar vi körde om. Festligt värre, om ni frågar mig. Han med flaskbottnar i framsätet deltog efter förmåga i sången. 

När vi närmade oss arenan, Globen, vevade vi ner fönsterrutorna bak i bilen och förkunnade med fylldruckna stämmor att vi var från Västerås! Gitarren låg sedan länge på golvet och fokus var nu riktat mot det medhavda vinet. Förbaskat gott. Blev som godare ju mer man drack. Men det var fasligt vad det började snurra i knoppen!

När bilen väl var parkerad och det var dags att kliva ur och anträda den korta promenaden fram till entrén slog det till. Ordentligt. Jävla arena att gunga, var känslan. Den där jättekulan. Den låg ju inte still. Hur fan skulle man kunna ta sig in när entrén gungade fram och tillbaka! Och biljetten. Den vi köpt i förköp. Var fan var den? Många frågor som hopade sig.

Nåväl! Med stöd av vår chaufför, som bett om att få vara anonym, tog vi oss in på arenan. Självklart hade vi fått platser långt upp i taket. När jag väl hittade min sittplats och tittade ned på isen kom svindeln över mig som ett pukslag. Helvetet vad det snurrade! Måste varit något fel på biljetten, vinet eller luften.

Mina reskamrater satte sig bekvämt tillrätta medan undertecknad, skyndsamt, fick uppsöka närmaste toalett. Någonstans där, cirka 20 minuter före avspark, gick jag in i den berömda dimman. Kom i efterhand bara ihåg fragmentariskt. Vet att jag spydde som en polsk räv så det stänkte vida omkring. Fick panikångest, trodde jag höll på att kvävas av en orm, slet av mig slipsen som spolades ner i toastolen. Blev efter en stund sittandes mot väggen inne på toaletten. Kom varken upp, fram eller bak. Nödläge, således. Visste knappt längre var jag var, varför och hur!

Gjorde så småningom ett tappert försökt att ta mig ut till mina kompisar men gick genast fullständigt vilse. Blev återigen sittandes mot en vägg. Ville bara sova. Ligga och ha det lite mysigt. Men, se det gick inte an. Plötsligt knackade någon mig i pannan och undrade "hur står det till här då?". Då jag inte hade en aning om var jag befann mig, vem som frågade, eller vem jag var blev jag svaret skyldig.

Som i ett dis såg jag en vakt samt några bastanta konstaplar närma sig. Varför, begrep jag inte riktigt. Inom kort låg jag plötsligt på en bår. Det var skönt. Ville bara sova. Men det fick jag inte. En enveten konstapel ville kommunicera med mig. Dumheter. Jag ville sova. Vara i fred. Men han gav sig inte. Hörde några korta fraser "han är full som fan", "ska vi ta honom till en fyllecell", men begrep inte vem de talade om. Jag ville ju bara sova en stund. 

Någonstans där stod mig lyckan bi, som man säger i visan. Denne äldre och rutinerade konstapeln anande att det kanske inte bara var mitt alkoholintag som försatt mig i detta utslagna läge. Han ordinerade ett alkotest. Var det möjligtvis något annat som fått mig att bli så totalt utslagen. Kanske misstänkte han någon form av drog.

Oavsett detta hände saker snabbt. Polisen hade lyckats lokalisera mina reskamrater, vilka två var fulla som ägg, och meddelade att jag skulle transporteras, via ambulans till Södersjukhuset. Min chaufför, som ville se matchen, fick istället följa med polisen, mig på båren, via någon hiss ned i spelargången bakom Djurgårdens bås. Där kom DIF:s läkare till undsättning för att försöka ställa en diagnos på mitt tillstånd. Allt detta skedde utom min vetskap för jag passade på att sova. Riktigt skönt var det att ligga på båren.

Nästa minnessekvens var omtumlande. Ambulansfärden till Södersjukhuset. Var de tvungna att svänga så mycket! Man blev ju alldeles yr i pallet! Väl framme på Södersjukhuset möttes jag upp av personal som placerade in mig i ett alldeles eget rum. Mysigt, tyckte jag, och ville fortsätta sova. Men, nej. Det skulle tas prover och krånglas. Tydligen visste de vad som fattades mig och in kom sjuksyster med spruta modell magnum. In i skinkan tryckte hon sprutan. Det var skönt. För nu fick jag äntligen sova.

Sedan inträffade undret! Cirka en timme efter ankomsten till sjukhuset satte jag mig upp med ett ryck och undrade var i hela helvetet jag befann mig! Var var mina kompisar. Varför låg jag här. Var var min slips? Många frågor. I samma ögonblick kom en sköterska in i rummet och frågade hur jag mådde. "Fina fisken" svarade jag, sanningsenligt. Faktum var att jag mådde alldeles förträffligt bra och var upprymd som aldrig förr.

Något förvirrad fick jag då veta vad som hänt mig. Tydligen hade läkaren(Djurgården) misstänkt någon form av allergisk reaktion(!) på det vin jag druckit. Orsaken var att det alkotest(0,5 promille) som togs i arenan var så lågt att det inte förklarade att jag var så bortom rim och reson. 

Som tur var fanns det TV på rummet och jag kunde därmed se avslutning av matchen liggandes bekvämt, och nyktert(!), på sängen. På frågan vad de sprutat i mig fick jag svaret "vitaminer". Oavsett vad det var så var det en jävla mirakelkur!

Någon timme senare kom mina kompisar och plockade upp mig och vi kunde åka tillbaka hem till Västerås. Jag kan lugnt säga att det var aningen tryckt stämning i bilen. "Nazisten" gillade inte att jag anklagade honom för att brygga hälsovådligt vin, "Buteljglasögonmannen" hade tydligen tillbringat mesta tiden med att springa fram och tillbaka mellan läktare och WC för att spy, och min chaufför, tyckte vi övriga tre var ena riktiga fyllskallar som förstört hans dag!

Hur det gick i matchen? Vi förlorade, naturligtvis! 


Se där, så det kan bli. Inte speciellt seriöst, kanske! Det där med ranking får jag ta i nästa inlägg!

God natt!


1 kommentar:

  1. Du fick uppenbarligen en anafylaktisk chock och sprutan innehöll adrenalin. Bra att du fick rätt hjälp, det är inte alltid fallet.

    SvaraRadera