13 raka - uppåtkurvor

Bromé

Inleder med följande konstaterande. Mathias Bromé klarar sig riktigt bra i SHL! I senaste matchen mot Färjestad, borta, gjorde han ett riktigt snyggt mål. Den som vill kan kolla via denna länk. Varför skriver jag då om Bromé, kanske du undrar? Jo, det ska jag förklara. Det handlar om detta med uppåtkurvor. Utveckling.

Som de flesta minns släpptes Bromé in i A-laget då vi hade lite skadebekymmer. Om jag inte minns fel debuterade han borta mot BIK Karlskoga. Han kom från spel i J20 där han gjort sig ett namn som rivig kreativ och målfarlig. Man kan säga att han blev mer populär för sitt riviga spel än uppskattad för sin produktion. För producerade gjorde han inte. Inte alls. Det tog sin rundliga tid innan han en äntligen kunde spräcka sin målnolla mot SSK hemma i ABB Arena. Fram till dess hade han missat, bommat, fumlat bort varenda målchans. Under sin första säsong med A-laget lyckades han endast peta in tre mål på 37 matcher. Så var det med den kreativiteten! 

Säsongen efter fick han lira 51 matcher men lyckades bara peta in fyra puckar. Han som skulle vara så kreativ och offensiv! Till säsongen 2015-16 surnade Mathias till, tackade nej till en fortsättning, och drog norrut. Till Asplöven. Man kan säga att han gav föreningen fingret. Han ville till en miljö där det fanns utrymme för sitt spel och kompetens. Det offensiva. Och se på fan! I Asplöven började plötsligt mål och assist trilla in i en strid ström. I Asplöven fick han plötsligt utrymme att spela det spel han trivdes med. Han fick spela i alla spelformer. Boxplay, powerplay, fem mot fem, fyra mot fyra och plötsligt var det lajbans igen att lira hockey. På 51 matcher fick han nu ihop 10 mål och 17 assist! En närmast explosionsartad utveckling mot tiden i Västerås. 

Och inte nog med det. Säsongen efter lockades han över till Mora och utvecklingen bara fortsatte. Rena vulkanutbrottet. När man summerade säsongen i Mora hade Mathias blivit klubbens bästa poänggörare och blev dessutom den spelare med bäst plus/minus i hela HockeyAllsvenskan! 18 mål och 31 assist på 51 matcher! 

Nu harvar han alltså omkring i SHL. Till en början gick det trögt. Trögt som bara den. Bra prestationer på isen men poängen uteblev. Det tog till match nr 12(!) innan han fick sin belöning. Borta mot Skellefteå, av alla lag. Då stänkte han in tre kassar och gjorde därmed ett hattrick. Efter det har mål och poäng börjat ramla in och man kan lugnt säga att han nu vuxit in i SHL-kostymen. 

[Här ett inlägg jag skrev när Mathias gjorde sitt första mål i A-laget: - Kepsen är din, Mathias! ]

Jag har roat mig med att se nästan alla hans matcher med Mora och konstaterar att han är lite som den där humlan. Humlan som inte kan flyga men gör det ändå, ni vet. Jag vet att många under hela resans gång varit skeptiska till Mathias kvalitéer som hockeyspelare. Själv har jag envist trott att han skulle lyckas även när det sett som mest motigt ut. Något som jag nu anser att han bevisat med den äran.

Jag hade lika gärna kunnat använda Stefan Warg som exempel. Ratad i Örebro för att han var för dålig. Kom med aningen stukat självförtroende till oss. Ansågs av många som en stor säkerhetsrisk med tanke på sin spelstil i Örebro. Men. Här hände något. Han mötte en tränare, Joakim Fagervall, som trodde på honom, som gav honom massor av istid, tid, och därmed byggde upp Stefans självkänsla. När jag pratade med Stefan lyfte han fram just Fagervall som den enskilt största anledningen till sin fina utveckling. Och, ja, ni vet. Warg lirar nu i SHL med Malmö. En mycket uppskattad defensiv back som går till jobbet varje dag och levererar. Utveckling, som sagt.

Den finns en gemensam nämnare i Stefan och Mathias. Under rätt ledarskap utvecklades de i snabb takt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Något som även Mathias berättat när jag pratat med honom. Får man förtroende, istid, får man en chans att spela sitt spel, då jävlars händer det saker. Stefan hade turen att få sitt genombrott hos oss. Mathias körde fast. Den förste, Stefan, fick massor av förtroende medan Mathias fick iklä sig en roll som inte kändes bekväm. 

Och varför skriver jag allt detta? Jo, för att nu tänkte jag väva vidare i min tankegång om "utveckling" och "förtroende" och applicera detta på vår egen trupp med dess ledarskap. 

Som bekant städade Gulsvart av Grums hemma med bekväma 6-1 under söndagen. En seger som var i underkant. En seger som aldrig var hotad. Utan att förta sig mer än nödvändigt dominerade vi från början till slut. Stundtals var det sådan klasskillnad mellan lagen och det såg ut som vi mötte ett juniorlag. De få gånger Grums lyckades hota oss var när vi själva i visst övermod drällde onödigt med puck och klubba. Det var alltså den 12:e raka segern under full tid, den 13:e segern totalt! Det är förbaskat imponerande siffror. 

Men åter till detta med utveckling: 

Fredrik Hetta. Jag säger bara det! Jösses och Amalia vad han tagit kliv de senaste matcherna. Från att varit lite anonym i spelet med puck tar han nu för sig på ett helt annat sätt. Kör så det ryker, helt enkelt, och ser så bekväm ut i sitt agerande. Åker runt med trissan och trixar och har sig. En tänkt sniper(hans fina skott) har plötsligt blivit en Fredrik Johansson #2 ute på isen. 

Niclas Lehman. Jag säger då det! Han har en historik som stabil poänggörare i division ett, men, det är remarkabelt vad han utvecklats i Gulsvart sedan seriestarten. Hans överraskande fina spelsinne. Hans enorma förmåga att täcka och transportera puck. Hans överlag kloka spel över hela isen. Visst, han är ingen fartfantom på isen, men vad gör väl det när han i övrigt närmast magnifik i sitt spel just nu!

Alexander Lindelöf. Ja jädrans i min lilla låda! I inledningen av säsongen, de första sju åtta matcherna, gnällde jag med viss rätt på Lindelöf. Tyckte han drällde och hade sig i egen zon. Spelade med för små marginaler. Gjorde tokiga avvägningar när han skulle spela offensivt. Hamnade på rygg på motståndare och drog på sig synnerligen klumpiga utvisningar. Men. Något radikalt har hänt! Numera är samme Lindelöf "Kungen" på isen. I stort sett allt han gör blir rätt. Till och med när han gör fel blir det rätt, typ. Nu ser vi alla att den talang som andra såg när han omskolades till back lyser med sin närvaro. Han har gått från larvstadiet, förbi puppstadiet, och nu kläckts som en vacker fjäril! En fjäril som flyger fram med lätta skär över isen(!). 

Jag stannar här.

Gemensamma nämnare för Fredrik, Nicklas, Alexander är, enligt mitt förmenande, förtroende. Tillit. För att utvecklas måste det finnas utrymme att göra fel. Att få göra fel. Att göra misstag. Att ta risker. Att prova sina gränser. Ett bra ledarskap innebär att man tillsammans med spelare skapar utrymme för allt detta samtidigt som man aktivt vägleder, stöttar, uppmuntrar. När jag ser dessa spelares utveckling blir jag allt mer övertygad om att våra tränare, Tomas och Patrik, besitter just de rätta ledaregenskaperna. Naturligtvis finns det alltid undantag. Spelare som aldrig blommar ut, utvecklas, oavsett miljö. Det är ofrånkomligt. Men, ur mitt perspektiv känner jag stor tilltro till ledarskapet utifrån lagets utveckling den senare delen av höstsäsongen. Jag hade kunnat fortsatt rabbla spelarnamn som exempelgjort detta med utveckling men tycker dessa tre räcker för att understryka min tes: - Förtroende föder framgång!

Så, det får räcka för denna gång...