Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...